Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970715
"DEMOKRATIN HAR kommit lite på mellis, kan man säga". Det var rubriken på den genomgång Björn Elmbrant gjorde tidigare i år av tio olika områden i det demokratiskt allt svagare Sverige, som en demokratiberedning borde analysera. En utgångspunkt var att mycket har inträffat under nittiotalet som gjort 1990 års stora maktutredning delvis överspelad och inaktuell. Artikeln publicerades i Arena nr 1/97 och fick ett visst genomslag i debatten.
I julinumret av Arena (nr 3/97) är Elmbrant tillbaka med del två om demokratins kris. Denna artikel kan ses som ett första svar på frågan: OK, låt oss gå med på att alla de demokratiproblem Elmbrant listade i den första artikeln existerar – var ska vi börja?
Elmbrants ser två områden som särskilt viktiga: Det offentliga samtalet och möjligheterna att dels utkräva, dels bära det politiska ansvaret.
Varje generation måste återerövra demokratin, menar Elmbrant. Med en sådan utgångspunkt undanslipper han att självklarheter blir till klichéer: Att det offentliga samtalet förutsätter uppfattningen om människors lika värde, att demokrati inte är ett medel utan ett mål i sig, att demokrati inte säger något om vilka beslut som är de riktiga utan är ett sätt att fatta kloka beslut, att meningsskiljaktigheter är demokratins själva fundament.
Och att ett demokratiskt samhälle som med politiska beslut väsentligen har minskat möjligheterna för politiskt ansvarstagande, och som verkar sakna viljan att utkräva politiskt ansvar, är ett samhälle på dekis.
Vi är på god väg, menar Elmbrant, att få "... ett slags demokrati light, där etiketten och formen på burken är den trygga och välkända, men själva innehållet har tunnats ut så mycket att den ursprungliga smaken knappt går att känna igen."
Så frågan för dagen kan tyckas vara hur vi undviker ett demokrati light. Men om detta redan är ett existerande tillstånd som dessutom har tillkommit genom politiska beslut – är det då inte minst lika viktigt att få reda på varför våra folkvalda ser demokrati light som något önskvärt? Särskilt om man betänker att politik är att vilja.
tisdag, juli 15, 1997
tisdag, maj 27, 1997
Hoplänkad i nuet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970527
MÅNGA ÄR vi som har fascinerats av den virtuella världen. Vad är det som lockar till virtuella miljöer? Snabbheten i informationsöverföringen? De multimediala effekterna? Inte för min del. Människors aktiviteter på nätet; gemenskapandet? Att visualisera det osynliga? Ja, hellre det.
En viktig och fascinerande, men lite bortglömd aspekt är en enkel funktion som finns i många virtuella miljöer: Ångra. På engelska: Undo. Det är en funktion som gör att den senast gjorda aktiviteten görs ogjord. Tänk att som kirurg få göra ett felaktigt snitt ogjort eller att som bilförare göra en påkörning ogjord.
Att kunna göra gjorda dumheter ogjorda är emellertid förbehållet virtuella miljöer. Och så heter också en webroman som precis färdigställts på nätet: Undo. En händelse som ser ut som en tanke.
I en essä i Arena (nr 6/96) skriver litteraturvetaren Johan Svedjedal om Internet betraktat som bibliotek, och om litteratur på nätet. Där funderar han över frånvaron av hypertextromanen: skönlitterära internettexter, länkade till varandra, utan handlingstrådar och samlande perspektiv, som han föreställer sig en sådan roman. Det kan bli lysande litteratur, skriver han, men också lika ostadigt som ett höghastighetståg.
Undo är det främsta formexperimentet för internetromankonsten jag hittills har sett. Lysande eller ostadigt? Varför betrakta dem som motsatser?
FÖR NÅGRA månader sedan skickade "bison" – nätidentiteten för en doktorand vid University of Texas – ut en förfrågan på nätet om att bidra med texter till en webroman.
Bidragen finns nu hoplänkade på ett ickehierarkiskt sätt – så klart! – men inte samlade så att de enkelt kan nås i en helhet. Snarare är de fragmentariskt och till synes godtyckligt sammankopplade. Det ska vara, menar denne bison, ett detektivarbete att läsa Undo.
Syftet med romanen var inledningsvis att bidragen skulle berätta om en persons – G – resa på nätet, en slags reseberättelse där läsandet i sig också innebär en resa till olika websidor. Nu skrevs inte alla bidragen i den formen; på nätet är direktiv inte nödvändigtvis till för att följas.
Någon läsordning är inte förutbestämd, men det finns en karta över romanen (dock utan webadresser). Kartan är ovärderlig i läsandets resa, och den liknar till förväxling en geografisk karta över USA – vad nu det betyder.
Bisons influenser till denna roman är bland andra filosofen Georges Bataille (och hans kritik mot stora systembyggen), William S Burroughs (och hans cut-upteknik) och – framför allt – Jack Kerouac (och hans febrila sökande).
"Det finns ingen destination, endast rörelse", är Undos motto.
Undo kan också liknas vid episodfilmer som exempelvis Short Cuts av Robert Altman; ett antal mer eller mindre fristående episoder som visas i en till synes godtycklig ordning. Eller – med avseende på innehållet – som en filosofisk resa à la Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel.
Men skillnaden mellan Undo och de olika referenser man kan komma på inom film och litteratur är att i Undo bestämmer läsaren ordningen. Att se Short Cuts innebär att episoderna trots allt levereras i den ordning Altman bestämt. Läsandet av Undo är en resa i sig. Att läsa om Pirsigs resa i Zen... kan göras i hängmattan.
Snarare bör Undo liknas vid sådana installationer som involverar åskådaren – där själva konstverkets framträdande förutsätter åskådaren.
OCH INNEHÅLLET? Vad kan ett antal nätmedborgare bidra med i romanväg? Utöver olika egenförfattade episoder för huvudpersonen G blandas citat från musiker som Lou Reed och John Coltrane med citat från närmast litteraturhistoriska klassiker.
Gemensamt för dessa citat är att de bidrar till att metaforiskt förstå detta under (-liga, -fundiga, -bara, -skattade) Internet. Utifrån Milnes Nalle Puh ska Internet förstås som en dimma som kan bli genomskinlig, och den lycka den upplever som känner terrängen:
"Rabbit said: Everything looks the same in a mist. Have you noticed it, Pooh? Pooh said that he had. Luckily we know the Forest so well, or we might get lost, said Rabbit half an hour later and gave the careless laugh which you give when you know the Forest so well that you can't get lost."
En längtan att navigera till en oupptäckt kust uttrycks med flera citat från Melvilles Moby Dick. Till exempel:
"Ah, noble ship, the Angel seemed to say, beat on, beat on, thou noble ship, and bear a hardy helm; for lo! the sun is breaking through; the clouds are rolling off – serenest azure is at hand."
Övergripande kan man tolka Undo som att Internet erbjuder en vision om en efterlängtad annan värld att försvinna till. Bland annat citeras den visionäre förromantikern och samtidskritikern William Blakes The book of Urizen:
"They lived a period of years, they left a noisom body to the jaws of devouring darkness. (...) The remaining sons of Urizen, beheld their brethren shrink together, beneath the Net of Urizen, perswasion was in vain. (...) So Fuzon call'd all together, the remaining children of Urizen, and they left the pendulous earth. They called it Egypt, and left it."
DE EGENHÄNDIGT författade inslagen tenderar att i högre utsträckning handla om författarnas egna liv på nätet; olika sätt att förstå sig själv i en virtuell värld, som avatar. Som i följande text, där tid är nu, där berättelsen skapas i rörelsen och där längtan efter att bli oåtkomlig, oändlig, är stark.
"As I followed G, I came to realize that where e had been, and where e was going was not important. I had a story lodged in my movement. The movement was the story. And if there was identity anywhere, it was in those links. So that no one, no God, no cookie could trace me or unpack me. I became infinite."
En ofta förekommande föreställning om att leva på nätet är att ständigt och febrilt jaga något, navigera, söka efter – ja, vad? Det gör detsamma. Eftersom man inte vet vad man söker, blir sökandet det enda viktiga.
"We are like ships continually navigating over new and the same waters. It is always water, and it is never the same water."
Mindre förekommande i romanen, men starkt uttryckt, är skräcken för för att förlora sig i alla de identiteter man skapar på nätet, över att inte finna sig själv igen:
"Sometimes in her worst fantasies she remembered the documentaries she saw on the cloning of the sheep 'Dolly' and shivered at the possibility of finding herself endlessly multiplicated in cyberspace. Would she find herself back or would she lose herself completely when meeting her doubles?"
SÅ VILL Undo att vi ska förstå livet på nätet. Ständigt i rörelse. Cyberspace ska inte förstås som ett rum, och tiden är ointressant; nuet är allt. Så vad menas med oändlighet, att vilja bli oändlig? En utsträckning, men varken i tid eller rum. Vad är det? Undo reser filosofiska frågor.
Har Undo något slut? Jo, på romankartan finns The End utmärkt. Men när man klickar sig dit nås man av: "File not found". Något slut finns inte.
Resan fortsätter.
MÅNGA ÄR vi som har fascinerats av den virtuella världen. Vad är det som lockar till virtuella miljöer? Snabbheten i informationsöverföringen? De multimediala effekterna? Inte för min del. Människors aktiviteter på nätet; gemenskapandet? Att visualisera det osynliga? Ja, hellre det.
En viktig och fascinerande, men lite bortglömd aspekt är en enkel funktion som finns i många virtuella miljöer: Ångra. På engelska: Undo. Det är en funktion som gör att den senast gjorda aktiviteten görs ogjord. Tänk att som kirurg få göra ett felaktigt snitt ogjort eller att som bilförare göra en påkörning ogjord.
Att kunna göra gjorda dumheter ogjorda är emellertid förbehållet virtuella miljöer. Och så heter också en webroman som precis färdigställts på nätet: Undo. En händelse som ser ut som en tanke.
I en essä i Arena (nr 6/96) skriver litteraturvetaren Johan Svedjedal om Internet betraktat som bibliotek, och om litteratur på nätet. Där funderar han över frånvaron av hypertextromanen: skönlitterära internettexter, länkade till varandra, utan handlingstrådar och samlande perspektiv, som han föreställer sig en sådan roman. Det kan bli lysande litteratur, skriver han, men också lika ostadigt som ett höghastighetståg.
Undo är det främsta formexperimentet för internetromankonsten jag hittills har sett. Lysande eller ostadigt? Varför betrakta dem som motsatser?
FÖR NÅGRA månader sedan skickade "bison" – nätidentiteten för en doktorand vid University of Texas – ut en förfrågan på nätet om att bidra med texter till en webroman.
Bidragen finns nu hoplänkade på ett ickehierarkiskt sätt – så klart! – men inte samlade så att de enkelt kan nås i en helhet. Snarare är de fragmentariskt och till synes godtyckligt sammankopplade. Det ska vara, menar denne bison, ett detektivarbete att läsa Undo.
Syftet med romanen var inledningsvis att bidragen skulle berätta om en persons – G – resa på nätet, en slags reseberättelse där läsandet i sig också innebär en resa till olika websidor. Nu skrevs inte alla bidragen i den formen; på nätet är direktiv inte nödvändigtvis till för att följas.
Någon läsordning är inte förutbestämd, men det finns en karta över romanen (dock utan webadresser). Kartan är ovärderlig i läsandets resa, och den liknar till förväxling en geografisk karta över USA – vad nu det betyder.
Bisons influenser till denna roman är bland andra filosofen Georges Bataille (och hans kritik mot stora systembyggen), William S Burroughs (och hans cut-upteknik) och – framför allt – Jack Kerouac (och hans febrila sökande).
"Det finns ingen destination, endast rörelse", är Undos motto.
Undo kan också liknas vid episodfilmer som exempelvis Short Cuts av Robert Altman; ett antal mer eller mindre fristående episoder som visas i en till synes godtycklig ordning. Eller – med avseende på innehållet – som en filosofisk resa à la Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel.
Men skillnaden mellan Undo och de olika referenser man kan komma på inom film och litteratur är att i Undo bestämmer läsaren ordningen. Att se Short Cuts innebär att episoderna trots allt levereras i den ordning Altman bestämt. Läsandet av Undo är en resa i sig. Att läsa om Pirsigs resa i Zen... kan göras i hängmattan.
Snarare bör Undo liknas vid sådana installationer som involverar åskådaren – där själva konstverkets framträdande förutsätter åskådaren.
OCH INNEHÅLLET? Vad kan ett antal nätmedborgare bidra med i romanväg? Utöver olika egenförfattade episoder för huvudpersonen G blandas citat från musiker som Lou Reed och John Coltrane med citat från närmast litteraturhistoriska klassiker.
Gemensamt för dessa citat är att de bidrar till att metaforiskt förstå detta under (-liga, -fundiga, -bara, -skattade) Internet. Utifrån Milnes Nalle Puh ska Internet förstås som en dimma som kan bli genomskinlig, och den lycka den upplever som känner terrängen:
"Rabbit said: Everything looks the same in a mist. Have you noticed it, Pooh? Pooh said that he had. Luckily we know the Forest so well, or we might get lost, said Rabbit half an hour later and gave the careless laugh which you give when you know the Forest so well that you can't get lost."
En längtan att navigera till en oupptäckt kust uttrycks med flera citat från Melvilles Moby Dick. Till exempel:
"Ah, noble ship, the Angel seemed to say, beat on, beat on, thou noble ship, and bear a hardy helm; for lo! the sun is breaking through; the clouds are rolling off – serenest azure is at hand."
Övergripande kan man tolka Undo som att Internet erbjuder en vision om en efterlängtad annan värld att försvinna till. Bland annat citeras den visionäre förromantikern och samtidskritikern William Blakes The book of Urizen:
"They lived a period of years, they left a noisom body to the jaws of devouring darkness. (...) The remaining sons of Urizen, beheld their brethren shrink together, beneath the Net of Urizen, perswasion was in vain. (...) So Fuzon call'd all together, the remaining children of Urizen, and they left the pendulous earth. They called it Egypt, and left it."
DE EGENHÄNDIGT författade inslagen tenderar att i högre utsträckning handla om författarnas egna liv på nätet; olika sätt att förstå sig själv i en virtuell värld, som avatar. Som i följande text, där tid är nu, där berättelsen skapas i rörelsen och där längtan efter att bli oåtkomlig, oändlig, är stark.
"As I followed G, I came to realize that where e had been, and where e was going was not important. I had a story lodged in my movement. The movement was the story. And if there was identity anywhere, it was in those links. So that no one, no God, no cookie could trace me or unpack me. I became infinite."
En ofta förekommande föreställning om att leva på nätet är att ständigt och febrilt jaga något, navigera, söka efter – ja, vad? Det gör detsamma. Eftersom man inte vet vad man söker, blir sökandet det enda viktiga.
"We are like ships continually navigating over new and the same waters. It is always water, and it is never the same water."
Mindre förekommande i romanen, men starkt uttryckt, är skräcken för för att förlora sig i alla de identiteter man skapar på nätet, över att inte finna sig själv igen:
"Sometimes in her worst fantasies she remembered the documentaries she saw on the cloning of the sheep 'Dolly' and shivered at the possibility of finding herself endlessly multiplicated in cyberspace. Would she find herself back or would she lose herself completely when meeting her doubles?"
SÅ VILL Undo att vi ska förstå livet på nätet. Ständigt i rörelse. Cyberspace ska inte förstås som ett rum, och tiden är ointressant; nuet är allt. Så vad menas med oändlighet, att vilja bli oändlig? En utsträckning, men varken i tid eller rum. Vad är det? Undo reser filosofiska frågor.
Har Undo något slut? Jo, på romankartan finns The End utmärkt. Men när man klickar sig dit nås man av: "File not found". Något slut finns inte.
Resan fortsätter.
torsdag, maj 22, 1997
Som man frågar...
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970522
... FÅR MAN svar, brukar det heta. Enligt en nyligen utförd Sifoundersökning vill 73 % av Sveriges befolkning att en lag stiftas som tvingar cyklister att bära hjälm. En remarkabel siffra. Brukar inte den allmänna uppfattningen vara att vi har mer än tillräckligt med lagar?
Därför bör man fundera en stund över formuleringen av den fråga som gav denna svarsfrekvens. Frågan löd: "Tycker du att det skulle vara rätt att införa en lag om cykelhjälm om det skulle kunna spara 30 liv per år?".
Självklart får man ett stort antal som svarar ja. Frågan handlar ju främst om huruvida man tycker det är rätt att spara 30 människoliv per år, och betydlig mindre om hjälmtvång.
Prova att svara nej – och på vad det skulle betyda. "Jag tycker inte det är rätt att spara 30 människoliv per år mot en mindre uppoffring." Det är egentligen omöjligt att svara så. Vem vill inte bidra till att rädda liv?
Så det remarkabla är snarare att 27 % inte är beredda att spara 30 liv. Och ännu remarkablare vore det om ett lagförslag skulle baseras på attitydfrågor som genererar närmast självklara svar.
... FÅR MAN svar, brukar det heta. Enligt en nyligen utförd Sifoundersökning vill 73 % av Sveriges befolkning att en lag stiftas som tvingar cyklister att bära hjälm. En remarkabel siffra. Brukar inte den allmänna uppfattningen vara att vi har mer än tillräckligt med lagar?
Därför bör man fundera en stund över formuleringen av den fråga som gav denna svarsfrekvens. Frågan löd: "Tycker du att det skulle vara rätt att införa en lag om cykelhjälm om det skulle kunna spara 30 liv per år?".
Självklart får man ett stort antal som svarar ja. Frågan handlar ju främst om huruvida man tycker det är rätt att spara 30 människoliv per år, och betydlig mindre om hjälmtvång.
Prova att svara nej – och på vad det skulle betyda. "Jag tycker inte det är rätt att spara 30 människoliv per år mot en mindre uppoffring." Det är egentligen omöjligt att svara så. Vem vill inte bidra till att rädda liv?
Så det remarkabla är snarare att 27 % inte är beredda att spara 30 liv. Och ännu remarkablare vore det om ett lagförslag skulle baseras på attitydfrågor som genererar närmast självklara svar.
fredag, maj 02, 1997
Ordning före moral?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970502
I TIDSKRIFTEN The American Prospect har den amerikanske forskaren Robert D Putnam i ett par artiklar uttryckt sin oro för det sjunkande civila engagemanget i det amerikanska samhället. Civilt engagemang kan innehålla flera aspekter; kanske är det deltagandet i (vardags-)politiska processer det första man tänker på.
Men det kan också betyda något så fundamentalt som medmänsklighet. I det senaste numret av Moderna Tider (nr 78) sätter den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic fingret på hur en typiskt svensk rationell lösning till ett problem leder till oönskade konsekvenser.
Det är det i sig praktiska och ordningsskapande kösystemet med kölappar vi ser på postkontor, systembolag, apotek och banker hon reflekterar över, och jämför med kroatiska motsvarigheter. Fördelen med kösystemet i Sverige, menar Drakulic, är att man slipper stå inklämd mellan två svettiga kroppar, för att till på köpet riskera att någon smiter före i kön. Tekniken bevakar platsen åt oss.
Nackdelen med detta rationella köande är att incitamenten för konflikter och gräl minskar, liksom därmed spontana debatter om olika frågor. Man lär sig en hel del om brännbara sociala och politiska frågor bara genom att stå i kroatiska köer, skriver hon.
Vad kan man lära sig i svenska köer? Att tiga är guld?
Men Drakulic är ute efter ett viktigare problem detta till synes jämlika och rättvisa kösystem skapar: att människor som av olika skäl behöver gå före i en kö får betydligt svårare att göra det. Det är betydligt lättare för åldringar, handikappade och gravida att bli framsläppta i en synlig kö av människor än en osynlig kö av siffror.
Det är också möjligt att gå ett steg längre genom att hävda att problemet berör minst lika mycket de som inte står i behov av att gå före i kön. Fundera över tillfredsställelsen i så enkla handlingar som att få lämna sin sittplats i bussen till en som bättre behöver den, att få hjälpa en ensam förälder att lyfta in barnvagnen, att överhuvudtaget få vara medmänniska.
Tillfredsställelsen bottnar, tror jag, i att uppleva sig vara ett moraliskt subjekt. Den tillfredsställelsen riskerar att försvinna i förlängningen av den allt mer rationaliserade tillvaron – vilket liknar Zygmunt Baumans tes i boken Postmodern etik: att moderniteten snarare förhindrar än uppmuntrar människan att vara ett moraliskt subjekt. Och vårt rationella kösystem kan ses som ett exempel i Baumans anda.
Men finns det någon som vill ha tillbaka de svettiga kropparnas kösystem? Knappast. De reaktionära lösningarna är sällan de lyckade.
Därför bör den som designar ett kösystem som såväl stödjer modernitetens ordningsskapande ideal som tillåter oss att vara moraliska och medkännande tilldelas något slags kulturpris.
Ett sådant designideal skulle förhoppningsvis också kunna användas på andra områden där det moderna projektet hotar köra över det moraliska subjektet.
I TIDSKRIFTEN The American Prospect har den amerikanske forskaren Robert D Putnam i ett par artiklar uttryckt sin oro för det sjunkande civila engagemanget i det amerikanska samhället. Civilt engagemang kan innehålla flera aspekter; kanske är det deltagandet i (vardags-)politiska processer det första man tänker på.
Men det kan också betyda något så fundamentalt som medmänsklighet. I det senaste numret av Moderna Tider (nr 78) sätter den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic fingret på hur en typiskt svensk rationell lösning till ett problem leder till oönskade konsekvenser.
Det är det i sig praktiska och ordningsskapande kösystemet med kölappar vi ser på postkontor, systembolag, apotek och banker hon reflekterar över, och jämför med kroatiska motsvarigheter. Fördelen med kösystemet i Sverige, menar Drakulic, är att man slipper stå inklämd mellan två svettiga kroppar, för att till på köpet riskera att någon smiter före i kön. Tekniken bevakar platsen åt oss.
Nackdelen med detta rationella köande är att incitamenten för konflikter och gräl minskar, liksom därmed spontana debatter om olika frågor. Man lär sig en hel del om brännbara sociala och politiska frågor bara genom att stå i kroatiska köer, skriver hon.
Vad kan man lära sig i svenska köer? Att tiga är guld?
Men Drakulic är ute efter ett viktigare problem detta till synes jämlika och rättvisa kösystem skapar: att människor som av olika skäl behöver gå före i en kö får betydligt svårare att göra det. Det är betydligt lättare för åldringar, handikappade och gravida att bli framsläppta i en synlig kö av människor än en osynlig kö av siffror.
Det är också möjligt att gå ett steg längre genom att hävda att problemet berör minst lika mycket de som inte står i behov av att gå före i kön. Fundera över tillfredsställelsen i så enkla handlingar som att få lämna sin sittplats i bussen till en som bättre behöver den, att få hjälpa en ensam förälder att lyfta in barnvagnen, att överhuvudtaget få vara medmänniska.
Tillfredsställelsen bottnar, tror jag, i att uppleva sig vara ett moraliskt subjekt. Den tillfredsställelsen riskerar att försvinna i förlängningen av den allt mer rationaliserade tillvaron – vilket liknar Zygmunt Baumans tes i boken Postmodern etik: att moderniteten snarare förhindrar än uppmuntrar människan att vara ett moraliskt subjekt. Och vårt rationella kösystem kan ses som ett exempel i Baumans anda.
Men finns det någon som vill ha tillbaka de svettiga kropparnas kösystem? Knappast. De reaktionära lösningarna är sällan de lyckade.
Därför bör den som designar ett kösystem som såväl stödjer modernitetens ordningsskapande ideal som tillåter oss att vara moraliska och medkännande tilldelas något slags kulturpris.
Ett sådant designideal skulle förhoppningsvis också kunna användas på andra områden där det moderna projektet hotar köra över det moraliska subjektet.
lördag, april 19, 1997
Skåda det osynliga
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970419
"VIRTUAL REALITY is a technology to see what is invisible, what is in between the trees and the land – the wind – and to be able to see what is invisible in other peoples minds, how they experience the world."
Ungefär så beskrev VR-artisten Rita Addison den form av informationsteknik som går under beteckningen virtuell verklighet, när hon inledde ett VR-symposium vid Umeå universitet i torsdags.
Rita Addison beskrev med en oerhört personlig och självutlämnande framställning hur hon har närmat sig VR-tekniken och hur hon tänker sig dess tillämpning.
I början av 90-talet råkade hon ut för en svår bilolycka, med följden att hon fick en hjärnskada som under de första åren efter olyckan fick konsekvenser för både syn och balanssinne. Inga yttre synliga skador, men hennes perception av omvärlden liknade inte andra människors.
Att omgivningen inte kunde förstå hur Rita uppfattade världen omkring henne blev ett närmast lika stort problem som själva skadan. Och hon kunde inte förmedla en förståelse för hur världen såg ut för henne. På något sätt kom hon i kontakt med människor som arbetade med virtuell verklighet, och då fick hon idén att med sådan teknik försöka gestalta världen såsom den framstod för henne.
Resultatet blev en flerfaldigt prisbelönt VR-tillämpning. Den visar fläckar och skuggor framför synfältet, omgivningen som böljande likt stora långsamma vågor utan toppar eller kammar. Denna tillämpning visades som en videofilm vid symposiet, och tur är väl det. Att "på riktigt" – det vill säga att kliva in i den virtuella världen med hjälp av en VR-hjälm – få ta del av hennes omvärldsuppfattning hade gjort vem som helst sjösjuk.
Denna VR-tillämpning används numera för utbildningsändamål i USA, i syfte att träna människors empatiska förmåga – åskådaren får en upplevelse av hur en människa med en visst typ av hjärnskada upplever sin omvärld. Om en betydelse av begreppet empati är att försöka förstå hur en annan människa upplever världen, verkar det vara ett värdefullt tillämpningsområde för VR-teknik. Det blir ett sätt att dela sådana upplevelser som annars är omöjliga att dela.
På så sätt blir virtuell verklighet inte en skenvärld – alldeles oavsett hur begreppet definieras i encyklopedin – utan så nära Rita Addisons dåvarande verklighet som bara är möjligt.
"VIRTUAL REALITY is a technology to see what is invisible, what is in between the trees and the land – the wind – and to be able to see what is invisible in other peoples minds, how they experience the world."
Ungefär så beskrev VR-artisten Rita Addison den form av informationsteknik som går under beteckningen virtuell verklighet, när hon inledde ett VR-symposium vid Umeå universitet i torsdags.
Rita Addison beskrev med en oerhört personlig och självutlämnande framställning hur hon har närmat sig VR-tekniken och hur hon tänker sig dess tillämpning.
I början av 90-talet råkade hon ut för en svår bilolycka, med följden att hon fick en hjärnskada som under de första åren efter olyckan fick konsekvenser för både syn och balanssinne. Inga yttre synliga skador, men hennes perception av omvärlden liknade inte andra människors.
Att omgivningen inte kunde förstå hur Rita uppfattade världen omkring henne blev ett närmast lika stort problem som själva skadan. Och hon kunde inte förmedla en förståelse för hur världen såg ut för henne. På något sätt kom hon i kontakt med människor som arbetade med virtuell verklighet, och då fick hon idén att med sådan teknik försöka gestalta världen såsom den framstod för henne.
Resultatet blev en flerfaldigt prisbelönt VR-tillämpning. Den visar fläckar och skuggor framför synfältet, omgivningen som böljande likt stora långsamma vågor utan toppar eller kammar. Denna tillämpning visades som en videofilm vid symposiet, och tur är väl det. Att "på riktigt" – det vill säga att kliva in i den virtuella världen med hjälp av en VR-hjälm – få ta del av hennes omvärldsuppfattning hade gjort vem som helst sjösjuk.
Denna VR-tillämpning används numera för utbildningsändamål i USA, i syfte att träna människors empatiska förmåga – åskådaren får en upplevelse av hur en människa med en visst typ av hjärnskada upplever sin omvärld. Om en betydelse av begreppet empati är att försöka förstå hur en annan människa upplever världen, verkar det vara ett värdefullt tillämpningsområde för VR-teknik. Det blir ett sätt att dela sådana upplevelser som annars är omöjliga att dela.
På så sätt blir virtuell verklighet inte en skenvärld – alldeles oavsett hur begreppet definieras i encyklopedin – utan så nära Rita Addisons dåvarande verklighet som bara är möjligt.
tisdag, februari 25, 1997
Medborgarlön när jobben försvinner
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970225
Lasse Ekstrand
Arbetets död och medborgarlön
Korpen
I DEBATTEN om arbetslösheten verkar arbetstidsförkortning dyka upp allt oftare som en tänkbar väg att lösa problemet, även om arbetsmarknadens parter inte är positiva till att generellt öka människors fria tid.
Lasse Ekstrand går ett steg längre i Arbetets död och medborgarlön (Korpen). Arbetstidsförkortning behandlas snarast som en parentes. Arbetets död är metaforen för ett samhälle som med medvetna rationaliseringar behöver allt mindre arbetskraft – och medborgarlön uttrycker visionen om det postindustriella samhället.
Det är en fortsättning på Den befriade tiden från 1995. Eller snarare en fördjupning. Ekstrand drar sig inte för att kalla sin nätta bok (138 sidor) ett utkast till en teori om ett samhälle vars grundbult inte är arbetet.
En samhällsvetare utan samhälle att studera, enligt egen utsago.
Det är en postmodern teori för ett postmodernt samhälle. Det är lika mycket en kritik av den moderna samhällsvetenskapens (läs: positivistisk sociologi) sätt att studera samhällsfenomen, som av den samhällsideologi (läs: socialdemokrati) som sätter lönearbetet i första rummet.
Den främsta kritiken han fått för sina ideer om medborgarlön handlar – inte förvånande – om ekonomi. "Hur ska den finansieras?" är den ständiga frågan. Ekstrand gör misstaget att försöka sig på en finansieringsplan som inte känns vare sig genomtänkt eller trovärdig – eller på detta stadium ens nödvändig.
Men den bärande idén är trovärdig: En skatteväxling så att maskinerna beskattas i stället för mänskligt arbete. Aristoteles menade att slavarna skulle utföra det som är människorna ovärdigt. Ekstrand ser maskinerna som vår tids slavar. Och med en sådan tankefigur bör automatiseringen intensifieras, så att människorna får mer tid över till kontemplation.
Medborgarlön presenteras inte som en lösning på arbetslöshetsproblemet. Medborgarlön är lösningen till problemet med tvåtredjedelssamhället, som enligt Ekstrand nu har permanentats.
Övergripande är medborgarlön dock en idé om hur det goda livet kan skapas, medborgarbegreppet kan återskapas och människan kan förverkliga sig själv (vilket för Ekstrand är att bli någon hon inte trodde sig kunna bli).
Att kalla Ekstrand en "frisk fläkt" i debatten vore ett förolämpande underbetyg. Förutom att boken är uppkäftig, olydig och lätt kaotisk är den också en stringent kritik av samhällets övervärdering av lönearbetet.
Och som sådan en seriös utmaning till försvararna av dagens ordning.
Lasse Ekstrand
Arbetets död och medborgarlön
Korpen
I DEBATTEN om arbetslösheten verkar arbetstidsförkortning dyka upp allt oftare som en tänkbar väg att lösa problemet, även om arbetsmarknadens parter inte är positiva till att generellt öka människors fria tid.
Lasse Ekstrand går ett steg längre i Arbetets död och medborgarlön (Korpen). Arbetstidsförkortning behandlas snarast som en parentes. Arbetets död är metaforen för ett samhälle som med medvetna rationaliseringar behöver allt mindre arbetskraft – och medborgarlön uttrycker visionen om det postindustriella samhället.
Det är en fortsättning på Den befriade tiden från 1995. Eller snarare en fördjupning. Ekstrand drar sig inte för att kalla sin nätta bok (138 sidor) ett utkast till en teori om ett samhälle vars grundbult inte är arbetet.
En samhällsvetare utan samhälle att studera, enligt egen utsago.
Det är en postmodern teori för ett postmodernt samhälle. Det är lika mycket en kritik av den moderna samhällsvetenskapens (läs: positivistisk sociologi) sätt att studera samhällsfenomen, som av den samhällsideologi (läs: socialdemokrati) som sätter lönearbetet i första rummet.
Den främsta kritiken han fått för sina ideer om medborgarlön handlar – inte förvånande – om ekonomi. "Hur ska den finansieras?" är den ständiga frågan. Ekstrand gör misstaget att försöka sig på en finansieringsplan som inte känns vare sig genomtänkt eller trovärdig – eller på detta stadium ens nödvändig.
Men den bärande idén är trovärdig: En skatteväxling så att maskinerna beskattas i stället för mänskligt arbete. Aristoteles menade att slavarna skulle utföra det som är människorna ovärdigt. Ekstrand ser maskinerna som vår tids slavar. Och med en sådan tankefigur bör automatiseringen intensifieras, så att människorna får mer tid över till kontemplation.
Medborgarlön presenteras inte som en lösning på arbetslöshetsproblemet. Medborgarlön är lösningen till problemet med tvåtredjedelssamhället, som enligt Ekstrand nu har permanentats.
Övergripande är medborgarlön dock en idé om hur det goda livet kan skapas, medborgarbegreppet kan återskapas och människan kan förverkliga sig själv (vilket för Ekstrand är att bli någon hon inte trodde sig kunna bli).
Att kalla Ekstrand en "frisk fläkt" i debatten vore ett förolämpande underbetyg. Förutom att boken är uppkäftig, olydig och lätt kaotisk är den också en stringent kritik av samhällets övervärdering av lönearbetet.
Och som sådan en seriös utmaning till försvararna av dagens ordning.
tisdag, januari 28, 1997
In i den virtuella världens svarta hål
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970128
Paul Virilio
Försvinnandets estetik
Korpen
HASTIGHETSTFILOSOF kallas han, teknikfilosofen Paul Virilio. I den nyligen utgivna (och enda) svenska översättningen av hans filosofi, Försvinnandets estetik (Korpen), studeras tekniken som accelererare av hastigheten i samhället. Virilios teori – dromologi – beskriver hastigheten som underliggande orsak till samhällsförändringar och historiska förlopp.
Virilios angreppssätt liknar antropologens utforskande av främmande kulturer. Och i Försvinnandets estetik är tekniken en främmande kultur, en gåta, som Virilio i första hand försöker formulera och i andra hand lösa med hjälp av dromologin.
Försvinnandets estetik handlar om absensen, människans frånvaro i världen, och hur den accelererar i takt med teknikutvecklingen. Detta försvinnande tar sin början i sensationen; ett inträde i en annan logik, i en annan värld där sanning och illusion, verklighet och sken ersätts av tillfället, nuet. Ungefär som att bli uppslukad av ett konstverk, så att såväl tiden som den rumsliga omgivningen försvinner – eller med Virilios teori: så att betraktaren försvinner från tiden och rummet.
Försvinnandets ursprung är dock förförelsen – ormens förförelse av Eva i paradiset möjliggjorde den sensation äpplet gav; ett försvinnande från en värld till en annan.
FÖRSVINNANDET är i första hand ett medvetandefenomen, men försvinnandet sker inte av sig själv. Själva försvinnandet utförs av en transportör – företrädesvis teknik. Att accelerera denna rörelse blir teknikens mål.
Kan Virilios teknikfilosofi om försvinnandets estetik också säga oss något om dagens trendtekniker, genteknik och informationsteknik?
Med gentekniken som transportör verkar vi vilja försvinna från den ofullkomliga människan till den fullkomliga, genom att manipulera den genetiska koden. Men vad som menas en fullkomlig människa vet vi alltför lite om, varför också kortsiktigheten accelererar i takt med den ofullkomliga människans eget försvinnande. Och därvid ökar ofullkomligheten.
DE VIRTUELLA världar som bärs upp med IT, så kallade Multi-User Dungeons (MUD), uttrycker också en önskan om försvinnande, men ett försvinnande från idén om en enhetlig personlighet. I sådana världar finns endast avatars – representationer av olika personligheter som inte förknippas med någon identitet. Subjektet försvinner med ett musklick.
Försvinnandets estetik ger en ovanlig och viktig infallsvinkel för att förstå dagens teknikutveckling som ju sker med tilltagande hastighet.
Dock med ett pessimistiskt anslag. Likt Don Juan, menar Virilio, bestiger vi maskinerna och sammansmälter med dem till metaboliska farkoster – teknikens självgenererande hastighetsutveckling mynnar ut i ett försvinnande av det mänskliga medvetandet. Det övertas av tekniken.
Paul Virilio
Försvinnandets estetik
Korpen
HASTIGHETSTFILOSOF kallas han, teknikfilosofen Paul Virilio. I den nyligen utgivna (och enda) svenska översättningen av hans filosofi, Försvinnandets estetik (Korpen), studeras tekniken som accelererare av hastigheten i samhället. Virilios teori – dromologi – beskriver hastigheten som underliggande orsak till samhällsförändringar och historiska förlopp.
Virilios angreppssätt liknar antropologens utforskande av främmande kulturer. Och i Försvinnandets estetik är tekniken en främmande kultur, en gåta, som Virilio i första hand försöker formulera och i andra hand lösa med hjälp av dromologin.
Försvinnandets estetik handlar om absensen, människans frånvaro i världen, och hur den accelererar i takt med teknikutvecklingen. Detta försvinnande tar sin början i sensationen; ett inträde i en annan logik, i en annan värld där sanning och illusion, verklighet och sken ersätts av tillfället, nuet. Ungefär som att bli uppslukad av ett konstverk, så att såväl tiden som den rumsliga omgivningen försvinner – eller med Virilios teori: så att betraktaren försvinner från tiden och rummet.
Försvinnandets ursprung är dock förförelsen – ormens förförelse av Eva i paradiset möjliggjorde den sensation äpplet gav; ett försvinnande från en värld till en annan.
FÖRSVINNANDET är i första hand ett medvetandefenomen, men försvinnandet sker inte av sig själv. Själva försvinnandet utförs av en transportör – företrädesvis teknik. Att accelerera denna rörelse blir teknikens mål.
Kan Virilios teknikfilosofi om försvinnandets estetik också säga oss något om dagens trendtekniker, genteknik och informationsteknik?
Med gentekniken som transportör verkar vi vilja försvinna från den ofullkomliga människan till den fullkomliga, genom att manipulera den genetiska koden. Men vad som menas en fullkomlig människa vet vi alltför lite om, varför också kortsiktigheten accelererar i takt med den ofullkomliga människans eget försvinnande. Och därvid ökar ofullkomligheten.
DE VIRTUELLA världar som bärs upp med IT, så kallade Multi-User Dungeons (MUD), uttrycker också en önskan om försvinnande, men ett försvinnande från idén om en enhetlig personlighet. I sådana världar finns endast avatars – representationer av olika personligheter som inte förknippas med någon identitet. Subjektet försvinner med ett musklick.
Försvinnandets estetik ger en ovanlig och viktig infallsvinkel för att förstå dagens teknikutveckling som ju sker med tilltagande hastighet.
Dock med ett pessimistiskt anslag. Likt Don Juan, menar Virilio, bestiger vi maskinerna och sammansmälter med dem till metaboliska farkoster – teknikens självgenererande hastighetsutveckling mynnar ut i ett försvinnande av det mänskliga medvetandet. Det övertas av tekniken.
måndag, oktober 07, 1996
Offensiv kovändning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 961007
NÄR JAG HÄROMVECKAN besökte Kommunikationsforskningsberedningens årliga telematikdag, med temat Det goda IT-samhället, framträdde två aspekter mer än andra.
Den ena var paradigmskifte. Många, bland andra kommunikationsministern Ines Uusmann, talade sig lyriska om detta pågående paradigmskifte av samhället, dock långt från Thomas Kuhns användning av paradigmbegreppet, och utan att alls kunna eller ens vilja påvisa innebörden i en sådan samhällsförändring. Men skiftet framställdes dock med en hejdlös optimism.
Den andra var kvinnors IT-användning. Tillgängliga undersökningar visar att kvinnors användning av IT är betydligt lägre än mäns. En särskild orsak till detta framfördes oftare än andra: kvinnors teknikrädsla.
Att förklara kvinnors lägre IT-utnyttjande med rädsla det vill säga skuldbelägga kvinnor: "det är ert eget fel" kan ses som en ytterst subtil medveten eller omedveten härskarteknik som är möjlig att då och då skönja hos delar av den manliga befolkningen.
Därför fick umeforskaren Lena Andersson-Skog nog av allt gubbprat om kvinnors teknikrädsla i den debatt som avslutade denna telematikdag:
"Om vi kunde börja med att bearbeta mäns skräck för tekniska artefakter som exempelvis strykjärnet, spisen och tvättmaskinen, så skulle kvinnor få mer tid att använda IT".
Det är sådana offensiva kovändningar som IT-debatter behöver.
NÄR JAG HÄROMVECKAN besökte Kommunikationsforskningsberedningens årliga telematikdag, med temat Det goda IT-samhället, framträdde två aspekter mer än andra.
Den ena var paradigmskifte. Många, bland andra kommunikationsministern Ines Uusmann, talade sig lyriska om detta pågående paradigmskifte av samhället, dock långt från Thomas Kuhns användning av paradigmbegreppet, och utan att alls kunna eller ens vilja påvisa innebörden i en sådan samhällsförändring. Men skiftet framställdes dock med en hejdlös optimism.
Den andra var kvinnors IT-användning. Tillgängliga undersökningar visar att kvinnors användning av IT är betydligt lägre än mäns. En särskild orsak till detta framfördes oftare än andra: kvinnors teknikrädsla.
Att förklara kvinnors lägre IT-utnyttjande med rädsla det vill säga skuldbelägga kvinnor: "det är ert eget fel" kan ses som en ytterst subtil medveten eller omedveten härskarteknik som är möjlig att då och då skönja hos delar av den manliga befolkningen.
Därför fick umeforskaren Lena Andersson-Skog nog av allt gubbprat om kvinnors teknikrädsla i den debatt som avslutade denna telematikdag:
"Om vi kunde börja med att bearbeta mäns skräck för tekniska artefakter som exempelvis strykjärnet, spisen och tvättmaskinen, så skulle kvinnor få mer tid att använda IT".
Det är sådana offensiva kovändningar som IT-debatter behöver.
torsdag, september 26, 1996
Datateknik hotar offentligheten. Myndigheters IT-användning kan urholka lag
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960926
Anders R Olsson
IT och det fria ordet myten om storebror
Juridik & samhälle
FLERA DEBATTÖRER hävdar att den nya informationstekniken ställer i dag helt nya krav på den juridiska regleringen av områden där tekniken tränger sig på. Vi måste "tänka bort" industrisamhällets sätt att hantera information, börja om på nytt.
I IT och det fria ordet myten om storebror (Juridik och samhälle) skriver journalisten Anders R Olsson att, visst, juridiken måste ses över, men det är ingen ny fråga.
Sedan slutet av sjuttiotalet har han fört en enveten kamp för att bevara offentlighetsprincipen också när myndigheter datoriserar sina verksamheter. Mest känd är han för att 1991 ha lämnat in en ansökan till Datainspektionen om att på sin persondator få skriva en bok.
(Om en bok skrivs på datormedium och innehåller uppgifter om identifierbara människor är det i Datalagens mening ett personregister.)
Först efter två år (och ett år efter boken publicerats!) kommer beskedet. Nej. Därmed satte sig Datalagen ännu en gång över Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Och sådant älskar Anders R Olsson att hata.
Olssons problem i denna bok är hur offentlighetsprincipen urholkas i takt med att myndigheter ökar sin IT-användning.
I en synnerligen polemisk anda utpekas fienden till en sådan informationsfrihet privacy-etablissemanget.
Detta etablissemang är en samling människor som blint försvarar den personliga integriteten, i alla lägen. Dessa menar att samkörning och registrering av personuppgifter i myndigheters informationssystem alltid är av ondo. Datainspektionen hör självfallet till etablissemanget, liksom vissa politiker, forskare och byråkrater i offentlig sektor.
Privacy-etablissemanget framställs som nyliberaler i SAF:s ledband, förespråkande ett samhälle där individen ska bestämma vad staten ska veta om människorna.
Olssons försvar för informationsfriheten blir ett försvar av upplysningens Utopia; ett genomrationellt samhälle, där människorna har befriats från sina fördomar och vidskepelser, där tänkandet är reduktionistiskt och där endast den som har något att dölja har anledning att frukta att få sina förehavanden granskade.
Här kommer en del grodor hoppandes. Olsson skriver att de allra flesta uppgifter om individer är helt ointressanta för både statliga eller icke-statliga makthavare. Men varför samlas de i så fall in? Folk- och bostadsräkningar, till exempel, är ju livsviktiga för samhällets sociala ingenjörer.
Han hävdar vidare som vidskeplig föreställning att 25 uppgifter om en individ lagda tillsammans skulle bli något annat. Skulle holism att synergi kan göra att vi förstår fenomen annorlunda vara någon sorts trollkonst?
Bättre blir det när den polemiken tonas ned. Som till exempel diskussionen om hur vi måste se bortom uppgiftsbegreppet när vi ska tillämpa offentlighetsprincipen.
Om långa och komplicerade utredningar som används till underlag för myndighetsbeslut har utförts manuellt lyder de under offentlighetsprincipen, men inte om en dator gjort jobbet. Men ett datorprogram uttrycker i allmänhet en en viss teori om hur samhället och människor är beskaffade, vilket i högsta grad inverkar på myndighetens sätt att agera.
Om någon med stöd i offentlighetsprincipen vill granska en myndighets agerande, borde därför de datorprogram som använts vid myndighetsutövandet också finnas tillgängliga för granskning.
En riktig tanke, som känns än viktigare när allt fler myndigheter automatiseras, dvs när besluten fattas i högre grad av datorer med regelsystemen inprogrammerade, än av människor.
Om handlingar endast ses som pappersdokument är offentlighetsprincipen enkel att tillämpa, men i datormiljö finns även begreppet potentiell handling. Ett informationssystem som består av en mängd uppgifter kan sammanställa dessa på hart när oändligt många sätt. Varje tänkbar sammanställning är en tänkbar handling.
Både potentiella handlingar och datorprogram är, hävdar Olsson, gåtfullt nog undantagna offentlighetsprincipen.
Flera fall av hur offentlighetsprincipen urholkas på grund av datorisering som beskrivs i IT och det fria ordet, är emellertid omskrivningar från Olssons förra bok på ett likartat tema, Spelrum från 1985.
Ska det tolkas som att antalet intressanta fall har minskat, eller att Olssons ork att gräva trutit?
Anders R Olsson
IT och det fria ordet myten om storebror
Juridik & samhälle
FLERA DEBATTÖRER hävdar att den nya informationstekniken ställer i dag helt nya krav på den juridiska regleringen av områden där tekniken tränger sig på. Vi måste "tänka bort" industrisamhällets sätt att hantera information, börja om på nytt.
I IT och det fria ordet myten om storebror (Juridik och samhälle) skriver journalisten Anders R Olsson att, visst, juridiken måste ses över, men det är ingen ny fråga.
Sedan slutet av sjuttiotalet har han fört en enveten kamp för att bevara offentlighetsprincipen också när myndigheter datoriserar sina verksamheter. Mest känd är han för att 1991 ha lämnat in en ansökan till Datainspektionen om att på sin persondator få skriva en bok.
(Om en bok skrivs på datormedium och innehåller uppgifter om identifierbara människor är det i Datalagens mening ett personregister.)
Först efter två år (och ett år efter boken publicerats!) kommer beskedet. Nej. Därmed satte sig Datalagen ännu en gång över Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Och sådant älskar Anders R Olsson att hata.
Olssons problem i denna bok är hur offentlighetsprincipen urholkas i takt med att myndigheter ökar sin IT-användning.
I en synnerligen polemisk anda utpekas fienden till en sådan informationsfrihet privacy-etablissemanget.
Detta etablissemang är en samling människor som blint försvarar den personliga integriteten, i alla lägen. Dessa menar att samkörning och registrering av personuppgifter i myndigheters informationssystem alltid är av ondo. Datainspektionen hör självfallet till etablissemanget, liksom vissa politiker, forskare och byråkrater i offentlig sektor.
Privacy-etablissemanget framställs som nyliberaler i SAF:s ledband, förespråkande ett samhälle där individen ska bestämma vad staten ska veta om människorna.
Olssons försvar för informationsfriheten blir ett försvar av upplysningens Utopia; ett genomrationellt samhälle, där människorna har befriats från sina fördomar och vidskepelser, där tänkandet är reduktionistiskt och där endast den som har något att dölja har anledning att frukta att få sina förehavanden granskade.
Här kommer en del grodor hoppandes. Olsson skriver att de allra flesta uppgifter om individer är helt ointressanta för både statliga eller icke-statliga makthavare. Men varför samlas de i så fall in? Folk- och bostadsräkningar, till exempel, är ju livsviktiga för samhällets sociala ingenjörer.
Han hävdar vidare som vidskeplig föreställning att 25 uppgifter om en individ lagda tillsammans skulle bli något annat. Skulle holism att synergi kan göra att vi förstår fenomen annorlunda vara någon sorts trollkonst?
Bättre blir det när den polemiken tonas ned. Som till exempel diskussionen om hur vi måste se bortom uppgiftsbegreppet när vi ska tillämpa offentlighetsprincipen.
Om långa och komplicerade utredningar som används till underlag för myndighetsbeslut har utförts manuellt lyder de under offentlighetsprincipen, men inte om en dator gjort jobbet. Men ett datorprogram uttrycker i allmänhet en en viss teori om hur samhället och människor är beskaffade, vilket i högsta grad inverkar på myndighetens sätt att agera.
Om någon med stöd i offentlighetsprincipen vill granska en myndighets agerande, borde därför de datorprogram som använts vid myndighetsutövandet också finnas tillgängliga för granskning.
En riktig tanke, som känns än viktigare när allt fler myndigheter automatiseras, dvs när besluten fattas i högre grad av datorer med regelsystemen inprogrammerade, än av människor.
Om handlingar endast ses som pappersdokument är offentlighetsprincipen enkel att tillämpa, men i datormiljö finns även begreppet potentiell handling. Ett informationssystem som består av en mängd uppgifter kan sammanställa dessa på hart när oändligt många sätt. Varje tänkbar sammanställning är en tänkbar handling.
Både potentiella handlingar och datorprogram är, hävdar Olsson, gåtfullt nog undantagna offentlighetsprincipen.
Flera fall av hur offentlighetsprincipen urholkas på grund av datorisering som beskrivs i IT och det fria ordet, är emellertid omskrivningar från Olssons förra bok på ett likartat tema, Spelrum från 1985.
Ska det tolkas som att antalet intressanta fall har minskat, eller att Olssons ork att gräva trutit?
måndag, september 02, 1996
Inre och yttre hot
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960902
LÅT OSS för ett ögonblick anta att de har rätt, de som hävdar att världen håller på att globaliseras, att den moderna nationalstaten – såsom vi har valt att konstruera den – håller på att lösas upp och i en postmodern kultur ersättas av neotribalism.
Allt fler tecken, menar globalismens företrädare, tyder på det; från EU:s gränslöshet till en ökad grad av militant nationalism. (Att nationalismen ökar är ett tecken på att nationalstaten hotas, inte på att den frodas.)
Hot mot ett lands säkerhet har sedan nationalstatens födelse alltid uppfattats som utifrånkommande. Hoten kommer från andra länder. Mot yttre hot skapas därför starka militära försvar.
Under 90-talet har emellertid andra hot uppenbarat sig. De tydligaste exemplen ser vi hos det stora landet i väster. I USA har religiösa sekter sprängt människor i luften (minns Waco), hotellattentat åstadkommit förödelse (minns Oklahoma), enskilda våldsverkare dödar och skapar skräck (minns UNA-bombaren och bomben i Atlantas OS-park). Dessutom gror ständigt misstankar om att landets säkerhetstjänst undanhåller betydelsefulla uppgifter om viktiga händelser.
Hoten kommer från insidan.
DET DYKER den senaste tiden upp allt fler exempel på hur även Sverige hotas inifrån. Här tar sig händelserna inte lika extrema uttryck som i USA men det är kanske bara en tidsfråga.
Här råder affärerna; misstankarna om bedrägerier och korruption i olika offentliga verksamheter från enskilda arbetsförmedlare över kommunpolitiker till poliser och åklagare. Allt som avslöjats handlar inte enbart om enskilda människors misstag, utan om systemfel att verksamheter i den offentliga sektorn inte klarar av att förhindra dylika beteenden, eller att de till och med uppmuntras.
INTE HELLER verkar 90-talets strategi mot inhemsk nynazism i Sverige likgiltighet fungera.
Kanske är det så att vi måste börja uppfatta det inre hotet som minst lika allvarligt som eller kanske allvarligare än det yttre hotet mot landet. Det inre hotet är i dag reellt, medan det yttre är potentiellt.
Om våra regionala och lokala politiker skulle utgå från att den inre hotbilden är allvarligare än den yttre, skulle de inte med en sådan frenesi försvara I20:s existens. De skulle inte försvara I20 alls.
De skulle syssla med helt andra saker.
LÅT OSS för ett ögonblick anta att de har rätt, de som hävdar att världen håller på att globaliseras, att den moderna nationalstaten – såsom vi har valt att konstruera den – håller på att lösas upp och i en postmodern kultur ersättas av neotribalism.
Allt fler tecken, menar globalismens företrädare, tyder på det; från EU:s gränslöshet till en ökad grad av militant nationalism. (Att nationalismen ökar är ett tecken på att nationalstaten hotas, inte på att den frodas.)
Hot mot ett lands säkerhet har sedan nationalstatens födelse alltid uppfattats som utifrånkommande. Hoten kommer från andra länder. Mot yttre hot skapas därför starka militära försvar.
Under 90-talet har emellertid andra hot uppenbarat sig. De tydligaste exemplen ser vi hos det stora landet i väster. I USA har religiösa sekter sprängt människor i luften (minns Waco), hotellattentat åstadkommit förödelse (minns Oklahoma), enskilda våldsverkare dödar och skapar skräck (minns UNA-bombaren och bomben i Atlantas OS-park). Dessutom gror ständigt misstankar om att landets säkerhetstjänst undanhåller betydelsefulla uppgifter om viktiga händelser.
Hoten kommer från insidan.
DET DYKER den senaste tiden upp allt fler exempel på hur även Sverige hotas inifrån. Här tar sig händelserna inte lika extrema uttryck som i USA men det är kanske bara en tidsfråga.
Här råder affärerna; misstankarna om bedrägerier och korruption i olika offentliga verksamheter från enskilda arbetsförmedlare över kommunpolitiker till poliser och åklagare. Allt som avslöjats handlar inte enbart om enskilda människors misstag, utan om systemfel att verksamheter i den offentliga sektorn inte klarar av att förhindra dylika beteenden, eller att de till och med uppmuntras.
INTE HELLER verkar 90-talets strategi mot inhemsk nynazism i Sverige likgiltighet fungera.
Kanske är det så att vi måste börja uppfatta det inre hotet som minst lika allvarligt som eller kanske allvarligare än det yttre hotet mot landet. Det inre hotet är i dag reellt, medan det yttre är potentiellt.
Om våra regionala och lokala politiker skulle utgå från att den inre hotbilden är allvarligare än den yttre, skulle de inte med en sådan frenesi försvara I20:s existens. De skulle inte försvara I20 alls.
De skulle syssla med helt andra saker.
lördag, augusti 03, 1996
Pionjäranda på Nätet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960803
ATT MEDVERKA till uppbyggnaden av nätverk i den virtuella världen kan liknas med att bryta mark och bygga nya samhällen i den fysiska dito. Det skulle exempelvis vara möjligt att tillämpa social ingenjörskonst och upprätta strikta direktiv och regler för hur livet ska levas.
Det är glädjande att läsa ett delbetänkande från en utredning som just syftar till att bidra till tillkomsten av ett virtuellt kulturnät, men som har en helt annan attityd till samhällsbyggen.
Delbetänkandet från utredningen med namnet Kulturnät Sverige andas nybyggaranda och respekt för bosättarnas intellektuella integritet. Utredningens förfaringssätt liknar snarast en form av idealorienterad design på så sätt att det är viktigare att lyfta fram viljeyttringar och ideal som kan verka vägledande än att formulera direktiv som kulturnätet ska deduceras från.
"Det finns ingen universallösning för hur kulturnätet bör struktureras", fastslås i betänkandet. Det känns betryggande.
UTREDNINGEN utförs av Bi Puranen, docent i ekonomisk historia, på regeringens uppdrag och slutbetänkandet kommer i november i år.
Delbetänkandet redovisar främst en stor empirisk undersökning bland landets kulturinstitutioner med avseende på dessas nuvarande och önskade användning av IT. Det görs också en första probleminventering.
Kartläggningen av IT-användningen har innefattat enkäter till inte mindre än 864 olika institutioner med kulturell anknytning, men också personliga besök vid nyckelinstitutioner och kulturproducenter, medverkan vid konferenser och seminarier, studier av kulturaktiviteter på nätet samt egna workshops. Allt för att fånga så många varianser i IT-användningen som möjligt.
Och det sjuder av IT-aktiviteter inom kulturområdet i Sverige! Det handlar i dagsläget främst om digitaliseringsarbete; att digitalt registrera dokument, föremål, böcker med mera hos museer, bibliotek, arkiv och myndigheter. Syftet är att ge kulturellt material högre tillgänglighet via IT.
Det är självfallet omöjligt att redovisa alla IT-aktiviteter som pågår eller ska påbörjas inom kulturområdet, men för Umeås del nämns bland annat Mediateket i Tullkammaren, Bildmuseets "CD-rom-rum", Västerbottens länsmuseums databas för samlingar och fornminnen (SOFIE) och stadsbibliotekets planer på ett lokalt kulturnät i Umeå.
Problemen då? I den preliminära probleminventeringen bedöms de ekonomiska och juridiska problemen som svåra, och de tekniska och organisatoriska som relativt lättöverkomliga.
UTREDNINGENS grundinställning är att ett kulturnät ska vara kostnadsfritt att använda. Det är en föredömlig inställning, med tanke på att mycket av det som kommer att finnas på ett kulturnät redan är finansierat med offentliga medel. Dessutom skapas en allemansrätt också i den virtuella världen.
Mot en sådan demokratisk grundsyn står emellertid avgiftsförordningen. Den säger att full kostnadstäckning bör gälla, och Riksrevisionsverket har föreslagit att full kostnadstäckning för att framställa och distribuera informationsuttag skall ske med avgifter.
Den motsättningen kommer säkert att diskuteras vidare.
Naturligtvis är det möjligt att på detaljnivå kritisera ett dokument som detta. Det förekommer exempelvis en del begreppsförvirring. Å ena sidan anges att kulturnätet bör ses som ett virtuellt bibliotek, å andra sidan att det bör ses som ett virtuellt samhälle. Valet av synsätt är betydelsefullt för resultatet. Förhoppningsvis väljs det senare.
Men låt oss inte gräva ned oss i detaljer, utan följa Kulturnät Sveriges goda intentioner med intresse.
Och en viktig intention är, som jag tolkar betänkandet, i lika hög grad att skapa kultur med hjälp av IT, som att skapa ett kulturnät. Om vi anammar antropologen Clifford Geertz definition av kulturbegreppet i hans bok The Interpretations of Cultures från 1973, föreligger det heller ingen skillnad.
Enligt Geertz är kultur: "... interworked systems of construable signs (what, ignoring provincial usages, I would call symbols), culture is not a power, something to which social events, behaviours, institutions, or processes can be causally attributed; it is a context, something within which they can be intelligibly that is, thickly described."
Kulturnät Sverige, med andra ord.
ATT MEDVERKA till uppbyggnaden av nätverk i den virtuella världen kan liknas med att bryta mark och bygga nya samhällen i den fysiska dito. Det skulle exempelvis vara möjligt att tillämpa social ingenjörskonst och upprätta strikta direktiv och regler för hur livet ska levas.
Det är glädjande att läsa ett delbetänkande från en utredning som just syftar till att bidra till tillkomsten av ett virtuellt kulturnät, men som har en helt annan attityd till samhällsbyggen.
Delbetänkandet från utredningen med namnet Kulturnät Sverige andas nybyggaranda och respekt för bosättarnas intellektuella integritet. Utredningens förfaringssätt liknar snarast en form av idealorienterad design på så sätt att det är viktigare att lyfta fram viljeyttringar och ideal som kan verka vägledande än att formulera direktiv som kulturnätet ska deduceras från.
"Det finns ingen universallösning för hur kulturnätet bör struktureras", fastslås i betänkandet. Det känns betryggande.
UTREDNINGEN utförs av Bi Puranen, docent i ekonomisk historia, på regeringens uppdrag och slutbetänkandet kommer i november i år.
Delbetänkandet redovisar främst en stor empirisk undersökning bland landets kulturinstitutioner med avseende på dessas nuvarande och önskade användning av IT. Det görs också en första probleminventering.
Kartläggningen av IT-användningen har innefattat enkäter till inte mindre än 864 olika institutioner med kulturell anknytning, men också personliga besök vid nyckelinstitutioner och kulturproducenter, medverkan vid konferenser och seminarier, studier av kulturaktiviteter på nätet samt egna workshops. Allt för att fånga så många varianser i IT-användningen som möjligt.
Och det sjuder av IT-aktiviteter inom kulturområdet i Sverige! Det handlar i dagsläget främst om digitaliseringsarbete; att digitalt registrera dokument, föremål, böcker med mera hos museer, bibliotek, arkiv och myndigheter. Syftet är att ge kulturellt material högre tillgänglighet via IT.
Det är självfallet omöjligt att redovisa alla IT-aktiviteter som pågår eller ska påbörjas inom kulturområdet, men för Umeås del nämns bland annat Mediateket i Tullkammaren, Bildmuseets "CD-rom-rum", Västerbottens länsmuseums databas för samlingar och fornminnen (SOFIE) och stadsbibliotekets planer på ett lokalt kulturnät i Umeå.
Problemen då? I den preliminära probleminventeringen bedöms de ekonomiska och juridiska problemen som svåra, och de tekniska och organisatoriska som relativt lättöverkomliga.
UTREDNINGENS grundinställning är att ett kulturnät ska vara kostnadsfritt att använda. Det är en föredömlig inställning, med tanke på att mycket av det som kommer att finnas på ett kulturnät redan är finansierat med offentliga medel. Dessutom skapas en allemansrätt också i den virtuella världen.
Mot en sådan demokratisk grundsyn står emellertid avgiftsförordningen. Den säger att full kostnadstäckning bör gälla, och Riksrevisionsverket har föreslagit att full kostnadstäckning för att framställa och distribuera informationsuttag skall ske med avgifter.
Den motsättningen kommer säkert att diskuteras vidare.
Naturligtvis är det möjligt att på detaljnivå kritisera ett dokument som detta. Det förekommer exempelvis en del begreppsförvirring. Å ena sidan anges att kulturnätet bör ses som ett virtuellt bibliotek, å andra sidan att det bör ses som ett virtuellt samhälle. Valet av synsätt är betydelsefullt för resultatet. Förhoppningsvis väljs det senare.
Men låt oss inte gräva ned oss i detaljer, utan följa Kulturnät Sveriges goda intentioner med intresse.
Och en viktig intention är, som jag tolkar betänkandet, i lika hög grad att skapa kultur med hjälp av IT, som att skapa ett kulturnät. Om vi anammar antropologen Clifford Geertz definition av kulturbegreppet i hans bok The Interpretations of Cultures från 1973, föreligger det heller ingen skillnad.
Enligt Geertz är kultur: "... interworked systems of construable signs (what, ignoring provincial usages, I would call symbols), culture is not a power, something to which social events, behaviours, institutions, or processes can be causally attributed; it is a context, something within which they can be intelligibly that is, thickly described."
Kulturnät Sverige, med andra ord.
lördag, juli 20, 1996
Knark som BNP
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960720
VÄRDET AV den knarkhandel och prostitution som förekommer i Sverige kommer i framtiden att beräknas och läggas till bruttonationalprodukten (BNP), står det att läsa i senaste numret av ETC (2/96). Syftet är att få ett rättvist underlag för beräkningen av EU-avgiften så att länder med en stor svart marknad inte får en för låg avgift.
Johan Ehrenberg fortsätter att driva sin tes att de ekonomiskt-statistiska utsagor om landets tillstånd som presenteras är politiskt-ideologiskt färgade. Det visar han med ett antal enkla nationalekonomiska räkneexempel och konsekvenserna av olika sätt att räkna.
Men han stöter på motstånd, konstigt nog. Alla artefakter det vill säga det som är skapat av människan torde inrymma och utgöra uttryck för idéer och värderingar, vare sig det handlar om arkitektur, datorprogram eller ekonomisk statistik.
Hur skulle det annars vara?
Ehrenberg utgör en nyttig motvikt till ekonomismens förmenta och illusoriska objektivitet.
Köp och läs. Kostar tio spänn. Finns knappt någonstans där tidningar säljs.
VÄRDET AV den knarkhandel och prostitution som förekommer i Sverige kommer i framtiden att beräknas och läggas till bruttonationalprodukten (BNP), står det att läsa i senaste numret av ETC (2/96). Syftet är att få ett rättvist underlag för beräkningen av EU-avgiften så att länder med en stor svart marknad inte får en för låg avgift.
Johan Ehrenberg fortsätter att driva sin tes att de ekonomiskt-statistiska utsagor om landets tillstånd som presenteras är politiskt-ideologiskt färgade. Det visar han med ett antal enkla nationalekonomiska räkneexempel och konsekvenserna av olika sätt att räkna.
Men han stöter på motstånd, konstigt nog. Alla artefakter det vill säga det som är skapat av människan torde inrymma och utgöra uttryck för idéer och värderingar, vare sig det handlar om arkitektur, datorprogram eller ekonomisk statistik.
Hur skulle det annars vara?
Ehrenberg utgör en nyttig motvikt till ekonomismens förmenta och illusoriska objektivitet.
Köp och läs. Kostar tio spänn. Finns knappt någonstans där tidningar säljs.
fredag, juli 12, 1996
IT-samhället en chimär
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960712
I NUMMER 2/96 av Häften för kritiska studier skriver umeforskarna Lena Andersson-Skog och Thomas Pettersson en lång och initierad artikel om IT från ett ekonomiskt-historiskt perspektiv. De spanar efter det informationssamhälle alla talar om, men finner egentligen bara en ytterligare fas i industrisamhällets utveckling inget "nytt" samhälle.
De hävdar som en viktig poäng att IT inte kommer att ändra samhällsutvecklingens riktning. Att informationsflöden och -tillgänglighet ökar räcker inte för en samhällsomvandling. Till det krävs att informationen kan kontextualiseras vilket skulle möjliggöra ökad kunskap. Det görs bäst i sociala sammanhang, med personliga kontakter.
En av författarnas slutsatser är alltså att en ökad IT-användning skapar större behov av personliga kontakter.
Artikeln andas rätt stor kritik mot de gängse beskrivningarna av IT-revolutionen och den påstådda upplösningen av industrisamhället. Författarna menar att sådana beskrivningar är både alltför teknikfixerade och ideologiskt färgade av de grupper tekniker, ekonomer, politiker och akademiker som förmedlar dessa beskrivningar.
Andersson-Skog & Petterson vill stå i den motsatta positionen. Icke-tekniska beskrivningar av IT i samhället, utan ideologiska förtecken. Då blir tekniken neutral och författarna objektiva.
MEN FRÅGAN är om den positionen är den självklart bästa. Deras utgångspunkt det är de samhällsekonomiska behoven som avgör vilka tekniska lösningar som kommer att tillämpas i samhället är inte helt invändningsfri. Inte heller ideologibefriad.
Ta Internet som exempel: Militära behov styrde teknikutvecklingen på 60-talet, och den internethausse vi ser i dag kan knappast sägas utgå från samhällsekonomiska behov. Eller ta informationsteknik generellt: Det är lätt för företag att mäta investeringskostnader för IT, men betydligt svårare hart när ogörligt, hävdar en del att mäta investeringarnas lönsamhet. Så det borde finnas andra behov som lurar i vassen.
Varför inte använda deras utgångspunkt som hypotes? Givet den IT-användning vi ser i dag vilka samhällsekonomiska behov har vi? Eller tvärtom; givet våra samhällsekonomiska behov (om de nu kan fastställas), använder vi IT på rätt sätt?
Häften för kritiska studier nr 2/96 är läsvärd också utöver denna artikel men svårfunnen. Alla svenska universitetsstäder har återförsäljare utom Umeå, där det ändå finns två akademibokhandlare.
Se där, en sommargåta.
I NUMMER 2/96 av Häften för kritiska studier skriver umeforskarna Lena Andersson-Skog och Thomas Pettersson en lång och initierad artikel om IT från ett ekonomiskt-historiskt perspektiv. De spanar efter det informationssamhälle alla talar om, men finner egentligen bara en ytterligare fas i industrisamhällets utveckling inget "nytt" samhälle.
De hävdar som en viktig poäng att IT inte kommer att ändra samhällsutvecklingens riktning. Att informationsflöden och -tillgänglighet ökar räcker inte för en samhällsomvandling. Till det krävs att informationen kan kontextualiseras vilket skulle möjliggöra ökad kunskap. Det görs bäst i sociala sammanhang, med personliga kontakter.
En av författarnas slutsatser är alltså att en ökad IT-användning skapar större behov av personliga kontakter.
Artikeln andas rätt stor kritik mot de gängse beskrivningarna av IT-revolutionen och den påstådda upplösningen av industrisamhället. Författarna menar att sådana beskrivningar är både alltför teknikfixerade och ideologiskt färgade av de grupper tekniker, ekonomer, politiker och akademiker som förmedlar dessa beskrivningar.
Andersson-Skog & Petterson vill stå i den motsatta positionen. Icke-tekniska beskrivningar av IT i samhället, utan ideologiska förtecken. Då blir tekniken neutral och författarna objektiva.
MEN FRÅGAN är om den positionen är den självklart bästa. Deras utgångspunkt det är de samhällsekonomiska behoven som avgör vilka tekniska lösningar som kommer att tillämpas i samhället är inte helt invändningsfri. Inte heller ideologibefriad.
Ta Internet som exempel: Militära behov styrde teknikutvecklingen på 60-talet, och den internethausse vi ser i dag kan knappast sägas utgå från samhällsekonomiska behov. Eller ta informationsteknik generellt: Det är lätt för företag att mäta investeringskostnader för IT, men betydligt svårare hart när ogörligt, hävdar en del att mäta investeringarnas lönsamhet. Så det borde finnas andra behov som lurar i vassen.
Varför inte använda deras utgångspunkt som hypotes? Givet den IT-användning vi ser i dag vilka samhällsekonomiska behov har vi? Eller tvärtom; givet våra samhällsekonomiska behov (om de nu kan fastställas), använder vi IT på rätt sätt?
Häften för kritiska studier nr 2/96 är läsvärd också utöver denna artikel men svårfunnen. Alla svenska universitetsstäder har återförsäljare utom Umeå, där det ändå finns två akademibokhandlare.
Se där, en sommargåta.
måndag, juli 08, 1996
Saknas: IT-tidskrift
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960708
NÄR INTERNETVÅGEN började skölja över oss för ett par år sedan, skapades några tidskrifter – Z.mag@zine, Hallå och InternetGuiden – med ambitionen att skriva om samhällsfrågor och kulturfrågor förknippade med IT, blandat med senaste nytt från internetvärlden. Den gemensamma nämnaren var den amerikanska tidskriften Wired som inspirationskälla.
Kanske är Sverige för litet för sådana tidskrifter och kanske ger förlagen nya tidskrifter alltför kort tid att visa sig lönsamma. I dag finns i varje fall endast InternetGuiden kvar – tyvärr den sämsta tidskriften av dessa tre; den blir mer och mer lik vilken tekniktidskrift som helst.
Som vore det en tanke skriver Unni Drougge i det senaste numret av InternetGuiden att vi borde "fucka hela IT-debatten", det är ju ändå bara att "jonglera med ord". Så vad ska vi med denna typ av tidskrifter till, tycks hon mena.
Återstår Wired. I julinumret intervjuas framtidsforskaren Alvin Toffler, som främst är berömd för boken The third wave, om tredjevågspolitik, demokrati och konstitutionella frågor i informationssamhället. Representativ demokrati betyder att vi alla i någon mening ska ha inflytande i de frågor som berör våra liv. Därför, menar Toffler, borde exempelvis japanska parlamentariker sitta i USA:s parlament och vice versa, eftersom beslut i respektive parlament berör också andra länder än det egna.
Toffler önskar dessutom se ett skattesystem där varje medborgare ges inflytande över hur en viss del av den inbetalade skatten ska användas. Vill en medborgare se större monetära satsningar på sjukvård, en annan på utbildning, en tredje på krigsmakten så borde medborgare ges detta inflytande.
Lite tillspetsat: De som inte har kommit i kontakt med Internet upprörs gärna över barnpornografi och laglöshet på nätet, medan nätmedborgare hävdar att det är knappt möjligt att finna olagligheter på nätet. För att lugna de förra och för att förhindra alltför ogenomtänkta censurlagar för Internet, har ett civilgarde kallat CyberAngels uppstått på nätet, står det att läsa i en annan artikel i detta nummer.
CyberAngels består av ca 1 000 nätmedborgare som söker kriminella inslag på nätet och anmäler det de finner till polisen. Vem som helst som vill arbeta mot nätkriminalitet kan vara med. Det leder ofta till att moral och juridik blandas samman – det som en CyberAngel uppfattar som anstötligt riskerar anmälas som kriminellt. Gardet arbetar i motvind; det gillas inte av den klassiskt anarkistiske nätmedborgaren, inte av polisen och inte av Wireds artikelförfattare.
Det saknas en svensk motsvarighet till Wired – dock bör det vara en tidskrift med större läsvärde även för människor utanför internetvärlden och med mindre nyliberala inslag.
NÄR INTERNETVÅGEN började skölja över oss för ett par år sedan, skapades några tidskrifter – Z.mag@zine, Hallå och InternetGuiden – med ambitionen att skriva om samhällsfrågor och kulturfrågor förknippade med IT, blandat med senaste nytt från internetvärlden. Den gemensamma nämnaren var den amerikanska tidskriften Wired som inspirationskälla.
Kanske är Sverige för litet för sådana tidskrifter och kanske ger förlagen nya tidskrifter alltför kort tid att visa sig lönsamma. I dag finns i varje fall endast InternetGuiden kvar – tyvärr den sämsta tidskriften av dessa tre; den blir mer och mer lik vilken tekniktidskrift som helst.
Som vore det en tanke skriver Unni Drougge i det senaste numret av InternetGuiden att vi borde "fucka hela IT-debatten", det är ju ändå bara att "jonglera med ord". Så vad ska vi med denna typ av tidskrifter till, tycks hon mena.
Återstår Wired. I julinumret intervjuas framtidsforskaren Alvin Toffler, som främst är berömd för boken The third wave, om tredjevågspolitik, demokrati och konstitutionella frågor i informationssamhället. Representativ demokrati betyder att vi alla i någon mening ska ha inflytande i de frågor som berör våra liv. Därför, menar Toffler, borde exempelvis japanska parlamentariker sitta i USA:s parlament och vice versa, eftersom beslut i respektive parlament berör också andra länder än det egna.
Toffler önskar dessutom se ett skattesystem där varje medborgare ges inflytande över hur en viss del av den inbetalade skatten ska användas. Vill en medborgare se större monetära satsningar på sjukvård, en annan på utbildning, en tredje på krigsmakten så borde medborgare ges detta inflytande.
Lite tillspetsat: De som inte har kommit i kontakt med Internet upprörs gärna över barnpornografi och laglöshet på nätet, medan nätmedborgare hävdar att det är knappt möjligt att finna olagligheter på nätet. För att lugna de förra och för att förhindra alltför ogenomtänkta censurlagar för Internet, har ett civilgarde kallat CyberAngels uppstått på nätet, står det att läsa i en annan artikel i detta nummer.
CyberAngels består av ca 1 000 nätmedborgare som söker kriminella inslag på nätet och anmäler det de finner till polisen. Vem som helst som vill arbeta mot nätkriminalitet kan vara med. Det leder ofta till att moral och juridik blandas samman – det som en CyberAngel uppfattar som anstötligt riskerar anmälas som kriminellt. Gardet arbetar i motvind; det gillas inte av den klassiskt anarkistiske nätmedborgaren, inte av polisen och inte av Wireds artikelförfattare.
Det saknas en svensk motsvarighet till Wired – dock bör det vara en tidskrift med större läsvärde även för människor utanför internetvärlden och med mindre nyliberala inslag.
måndag, juni 03, 1996
Det virtuella livet – och livet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960603
I allt fler sammanhang anses informationstekniken – oftast är det datorkommunikation och Internet som underförstås – få en om inte avgörande, så i vart fall väsentlig betydelse. Så också inom kulturområdet. I den senaste kulturutredningen beskrivs idéer om särskilda kulturnät med hög tillgänglighet, där det ständigt kommer att pågå samtal som kan involvera alla som befinner sig på nätet.
IT-kommissionens betänkande från 1995 hävdar att en ökad användning av IT i nätverk skapar föreställningar om nya kulturmönster, om kvalitativa förändringar i både produktion och konsumtion av kultur och om att dialogen inom kulturområdet kan utvecklas.
I den så kallade IT-propositionen som kom för några månader sedan betonas vikten av att användningen av datornätverk för kommunikation inom olika samhällsområden ökar.
Det är tre exempel på samhälleliga påbud om att vi bör leva mer i virtuella världar än vi gör i dag – men påbuden anges med en inte helt angenäm självklarhet. Jag har sällan sett någon reflektion över vad det betyder att leva i den virtuella världen. Behövs inte det?
Sherry Turkle ägnar närmare 350 sidor åt denna fråga i sin senaste bok Life on the Screen (Simon & Schuster). Som en bland de intressantaste IT-forskarna i dag, har hon bedrivit flera större fältstudier om hur det är att leva på nätet.
Sherry Turkle, professor vid Massachusetts Institute of Technology, är sociolog, antropolog, men främst psykolog; det ämnesområde där hon tog sin doktorsexamen. Efter hennes förra bok, Ditt andra jag, har hon fortsatt utforska människors förhållande till datorer – hur de formar vårt sätt att tänka och handla, hur de förändrar vår kultur.
När det gäller livet på nätet har Turkle studerat en speciell livsform – så kallade Multi-User Dungeons (MUD). Ett MUD är en virtuell socialitet, ett virtuellt sällskapsspel, en ny form av gemenskap, en ny form av litteratur som skrivs tillsammans med andra. Och mer; det har blivit ett sätt att omskapa sitt liv och utforska sin personlighet. Olika MUD kan man finna lite varstans på Internet, såväl i Sverige som i andra länder.
Som spelare/medborgare i ett MUD skapar man en personlighet till ett namn. Collegestudenten Doug, skriver Turkle, har fyra olika personligheter i tre olika MUD. En förförisk kvinna, en machoman, en kanin av obestämt kön och en ytterligare karaktär som han inte vill avslöja.
Anonymiteten är oftast viktig. Den ger människor en chans att uttrycka flera outforskade sidor av jaget, leka med sin identitet och pröva nya i en sådan utsträckning att identitetsbegreppet sträcks ut till sin yttersta gräns. Identitetsbegreppet, såsom västerlandets vetenskap har konstruerat det, refererar till likheten mellan två kvaliteter, här mellan en person och dess personlighet. Det som händer i MUD är att en person kan ha flera personligheter.
Stewart, en annan student Turkle intervjuat, lever minst 40 timmar per vecka i olika MUD. I den fysiska världen är han en smått tragisk figur; ytterst få vänner, inget socialt liv. För Stewart är dock inte anonymiteten särskilt viktig; livet på nätet är inget rollspel för honom, utan det enda sociala – och riktigt verkliga – liv han har.
Som i en askungesaga möter Achilles, som han kallar sig på nätet, Winterlight, som är en kvinnlig "medspelare". Med henne lyckas Stewart med allt han aldrig lyckats med i den fysiska världen. Sina 23 år till trots har han aldrig upplevt någon romans eller närhet med en flicka, men på nätet är han charmig, han bjuder ut Winterlight på en romantisk middag och vågar till och med fria till henne. Det kulminerar i ett virtuellt giftermål.
Man tycker ju att hans sociala framgångar på nätet skulle kunna lära Stewart något om hur han socialt ska lyckas bättre i den fysiska världen. Tvärtom känner han sig ännu sårbarare och ömtåligare efter att ha deltagit i olika MUD. Han har blivit ännu mer socialt misslyckad, som han själv säger, och fått ännu sämre självförtroende.
I samband med detta fenomen – att en person antar olika personligheter – diskuterar Turkle det som inom psykologin benämns Multiple Personality Disorder (MPD). Det är en benämning på en människas tillstånd när två eller flera separata personligheter framträder växelvis. I den fysiska världen betecknas MPD som en högst allvarlig sjukdom. Ska vi därmed betrakta Turkles intervjuade MUD-spelare som psykiskt sjuka? Också när de lever i en virtuell värld?
Virtuella könsbyten kan också ses som ett sätt att utforska sin egen personlighet. MUD ger en möjlighet att anta det motsatta könet och därmed reflektera över den sociala konstruktionen av könen. Flera vittnar förvånat om skillnader i bemötande när de på nätet uppträder som sitt motsatta kön.
Så återstår sex. Går det att ha sex på nätet? När helt anonyma människor möts virtuellt verkar åtrå ännu lättare kunna omsättas i handling – om än virtuell sådan. Att ha virtuellt sex – det vill säga att med text i en omedelbar interaktion med en medspelare skapa olika virtuella miljöer och beskriva olika handlingar – var för flera av de människor Turkle studerade ett sätt att prova sina sexuella fantasier utan att vara otrogen sin partner.
Större delen av boken ägnas åt att presentera och diskutera betydelser av dessa människors upplevelser av virtuella liv. Men det finns också en kritisk dimension i hennes bok. Den växande – men farligt förenklade – tanken på att de samtal med andra människor Internet kan mediera, utgör ett effektivt substitut för samtal ansikte mot ansikte, bör vi inte ta fasta på. Turkle menar att rörelsen mot det virtuella riskerar leda oss till en sämre förmåga att uppleva verkligheten.
Dessutom tenderar vi till att uppfatta upplevelser av verkligheten som andra klassens upplevelser jämfört med virtuella. Direkta upplevelser av verkligheten är ofta röriga och oordnade – interaktiv multimedia kommer alltid färdigtolkad. Därmed föredras de virtuella. Det är en för Turkle oroande tendens.
I Turkles forskning om interaktiv informationsteknik ställs mycket på huvudet. Vad är otrohet? Är endast fysiska samlag att betrakta som otrohet? Och vad betyder det om den anonyme medspelaren på nätet kan vara av samma kön som dig, eller rent av minderårig?
Vad betyder det virtuella livets möjliga identitetsbyten för vårt moderna identitetsbegrepp? "Who am we?", blir Turkles fråga. Inte vem jag är, ty jaget kan på nätet vara flera.
Vad är verklighet och vad är simulering? För flera av ungdomarna Turkle intervjuade är livet i olika MUD verkligare än verkligheten; det är allt de behöver. Med flera fönster öppna mot olika virtuella världar blir verkligheten bara ett annat – ofta sämre – fönster.
Identiteter upplöses, personligheterna flödar, livet simuleras på nätet. Datorn, som uppfanns i syfte att vara en snabb och exakt räknemaskin, har med en utvecklad kommunikationsteknik förvandlats till något som tillhandahåller möjligheten till ett nytt liv. Från att varit den enskilda artefakt som bäst förtingligat det moderna projektet, löser dagens informationsteknik upp många av modernitetens centrala grundsatser.
Oswald Spengler skulle nog hävdat att Turkle beskriver det moderna samhällets undergång, medan Lyotard, Baudrillard, och andra postmodernister skulle kunna använda informationstekniken som testbänk och inspirationskälla för postmoderna idéer.
Samtidigt som det är lätt att bli lite skrämd av de virtuella liv som beskrivs, är det också lätt att bli förförd av Sherry Turkle. Skrämd, därför att ens föreställningar som den moderna vetenskapen har präntats in i oss ruskas om. Förförd, på det sätt som postmodernister ofta lyckas med när de tycks öppna dörren till ett nytt, spännande och outforskat sätt att hantera verkligheten.
Det liv på nätet Turkle uppmärksammar är måhända i dag en ytterlighet, men en ytterlighet som förtjänar uppmärksamhet. Hennes studier hjälper oss att uppfatta relevansen i frågan: Hur förändras vi när vi allt mer tenderar att leva våra liv på nätet?
I allt fler sammanhang anses informationstekniken – oftast är det datorkommunikation och Internet som underförstås – få en om inte avgörande, så i vart fall väsentlig betydelse. Så också inom kulturområdet. I den senaste kulturutredningen beskrivs idéer om särskilda kulturnät med hög tillgänglighet, där det ständigt kommer att pågå samtal som kan involvera alla som befinner sig på nätet.
IT-kommissionens betänkande från 1995 hävdar att en ökad användning av IT i nätverk skapar föreställningar om nya kulturmönster, om kvalitativa förändringar i både produktion och konsumtion av kultur och om att dialogen inom kulturområdet kan utvecklas.
I den så kallade IT-propositionen som kom för några månader sedan betonas vikten av att användningen av datornätverk för kommunikation inom olika samhällsområden ökar.
Det är tre exempel på samhälleliga påbud om att vi bör leva mer i virtuella världar än vi gör i dag – men påbuden anges med en inte helt angenäm självklarhet. Jag har sällan sett någon reflektion över vad det betyder att leva i den virtuella världen. Behövs inte det?
Sherry Turkle ägnar närmare 350 sidor åt denna fråga i sin senaste bok Life on the Screen (Simon & Schuster). Som en bland de intressantaste IT-forskarna i dag, har hon bedrivit flera större fältstudier om hur det är att leva på nätet.
Sherry Turkle, professor vid Massachusetts Institute of Technology, är sociolog, antropolog, men främst psykolog; det ämnesområde där hon tog sin doktorsexamen. Efter hennes förra bok, Ditt andra jag, har hon fortsatt utforska människors förhållande till datorer – hur de formar vårt sätt att tänka och handla, hur de förändrar vår kultur.
När det gäller livet på nätet har Turkle studerat en speciell livsform – så kallade Multi-User Dungeons (MUD). Ett MUD är en virtuell socialitet, ett virtuellt sällskapsspel, en ny form av gemenskap, en ny form av litteratur som skrivs tillsammans med andra. Och mer; det har blivit ett sätt att omskapa sitt liv och utforska sin personlighet. Olika MUD kan man finna lite varstans på Internet, såväl i Sverige som i andra länder.
Som spelare/medborgare i ett MUD skapar man en personlighet till ett namn. Collegestudenten Doug, skriver Turkle, har fyra olika personligheter i tre olika MUD. En förförisk kvinna, en machoman, en kanin av obestämt kön och en ytterligare karaktär som han inte vill avslöja.
Anonymiteten är oftast viktig. Den ger människor en chans att uttrycka flera outforskade sidor av jaget, leka med sin identitet och pröva nya i en sådan utsträckning att identitetsbegreppet sträcks ut till sin yttersta gräns. Identitetsbegreppet, såsom västerlandets vetenskap har konstruerat det, refererar till likheten mellan två kvaliteter, här mellan en person och dess personlighet. Det som händer i MUD är att en person kan ha flera personligheter.
Stewart, en annan student Turkle intervjuat, lever minst 40 timmar per vecka i olika MUD. I den fysiska världen är han en smått tragisk figur; ytterst få vänner, inget socialt liv. För Stewart är dock inte anonymiteten särskilt viktig; livet på nätet är inget rollspel för honom, utan det enda sociala – och riktigt verkliga – liv han har.
Som i en askungesaga möter Achilles, som han kallar sig på nätet, Winterlight, som är en kvinnlig "medspelare". Med henne lyckas Stewart med allt han aldrig lyckats med i den fysiska världen. Sina 23 år till trots har han aldrig upplevt någon romans eller närhet med en flicka, men på nätet är han charmig, han bjuder ut Winterlight på en romantisk middag och vågar till och med fria till henne. Det kulminerar i ett virtuellt giftermål.
Man tycker ju att hans sociala framgångar på nätet skulle kunna lära Stewart något om hur han socialt ska lyckas bättre i den fysiska världen. Tvärtom känner han sig ännu sårbarare och ömtåligare efter att ha deltagit i olika MUD. Han har blivit ännu mer socialt misslyckad, som han själv säger, och fått ännu sämre självförtroende.
I samband med detta fenomen – att en person antar olika personligheter – diskuterar Turkle det som inom psykologin benämns Multiple Personality Disorder (MPD). Det är en benämning på en människas tillstånd när två eller flera separata personligheter framträder växelvis. I den fysiska världen betecknas MPD som en högst allvarlig sjukdom. Ska vi därmed betrakta Turkles intervjuade MUD-spelare som psykiskt sjuka? Också när de lever i en virtuell värld?
Virtuella könsbyten kan också ses som ett sätt att utforska sin egen personlighet. MUD ger en möjlighet att anta det motsatta könet och därmed reflektera över den sociala konstruktionen av könen. Flera vittnar förvånat om skillnader i bemötande när de på nätet uppträder som sitt motsatta kön.
Så återstår sex. Går det att ha sex på nätet? När helt anonyma människor möts virtuellt verkar åtrå ännu lättare kunna omsättas i handling – om än virtuell sådan. Att ha virtuellt sex – det vill säga att med text i en omedelbar interaktion med en medspelare skapa olika virtuella miljöer och beskriva olika handlingar – var för flera av de människor Turkle studerade ett sätt att prova sina sexuella fantasier utan att vara otrogen sin partner.
Större delen av boken ägnas åt att presentera och diskutera betydelser av dessa människors upplevelser av virtuella liv. Men det finns också en kritisk dimension i hennes bok. Den växande – men farligt förenklade – tanken på att de samtal med andra människor Internet kan mediera, utgör ett effektivt substitut för samtal ansikte mot ansikte, bör vi inte ta fasta på. Turkle menar att rörelsen mot det virtuella riskerar leda oss till en sämre förmåga att uppleva verkligheten.
Dessutom tenderar vi till att uppfatta upplevelser av verkligheten som andra klassens upplevelser jämfört med virtuella. Direkta upplevelser av verkligheten är ofta röriga och oordnade – interaktiv multimedia kommer alltid färdigtolkad. Därmed föredras de virtuella. Det är en för Turkle oroande tendens.
I Turkles forskning om interaktiv informationsteknik ställs mycket på huvudet. Vad är otrohet? Är endast fysiska samlag att betrakta som otrohet? Och vad betyder det om den anonyme medspelaren på nätet kan vara av samma kön som dig, eller rent av minderårig?
Vad betyder det virtuella livets möjliga identitetsbyten för vårt moderna identitetsbegrepp? "Who am we?", blir Turkles fråga. Inte vem jag är, ty jaget kan på nätet vara flera.
Vad är verklighet och vad är simulering? För flera av ungdomarna Turkle intervjuade är livet i olika MUD verkligare än verkligheten; det är allt de behöver. Med flera fönster öppna mot olika virtuella världar blir verkligheten bara ett annat – ofta sämre – fönster.
Identiteter upplöses, personligheterna flödar, livet simuleras på nätet. Datorn, som uppfanns i syfte att vara en snabb och exakt räknemaskin, har med en utvecklad kommunikationsteknik förvandlats till något som tillhandahåller möjligheten till ett nytt liv. Från att varit den enskilda artefakt som bäst förtingligat det moderna projektet, löser dagens informationsteknik upp många av modernitetens centrala grundsatser.
Oswald Spengler skulle nog hävdat att Turkle beskriver det moderna samhällets undergång, medan Lyotard, Baudrillard, och andra postmodernister skulle kunna använda informationstekniken som testbänk och inspirationskälla för postmoderna idéer.
Samtidigt som det är lätt att bli lite skrämd av de virtuella liv som beskrivs, är det också lätt att bli förförd av Sherry Turkle. Skrämd, därför att ens föreställningar som den moderna vetenskapen har präntats in i oss ruskas om. Förförd, på det sätt som postmodernister ofta lyckas med när de tycks öppna dörren till ett nytt, spännande och outforskat sätt att hantera verkligheten.
Det liv på nätet Turkle uppmärksammar är måhända i dag en ytterlighet, men en ytterlighet som förtjänar uppmärksamhet. Hennes studier hjälper oss att uppfatta relevansen i frågan: Hur förändras vi när vi allt mer tenderar att leva våra liv på nätet?
torsdag, maj 23, 1996
Internet – fluga för politiker
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960523
FRÅN ATT ha legat inom förre samordningsministern Jan Nygrens område, har Ines Uusmann i egenskap av kommunikationsminister i den nya regeringen också fått IT-frågorna på sitt politiska bord. Men det hade kunnat börjat bättre.
I en intervju i SvD i förra veckan uttalar sig Uusmann kanske lite väl snabbt, för att tolka hennes uttalande vänligt. "Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med det egentligen?" Hon uppfattar Internet som en fluga som blåser förbi; att folk inom kort kommer att tröttna på nätet.
Det är riskfyllt att uttala sig på det sättet om ny teknik, därför att man uttalar sig oftast om något vars potential och utbredning vi ännu knappt sett början på. Men Uusmann kan trösta sig med att hon är i gott sällskap. Här följer några axplock av liknande uttalanden genom historien:
"This 'telephone' has too many shortcomings to be seriously considered as a means of communication", sägs ha uttryckts i ett internt PM på telegrafbolaget Western Union 1876, när telefonen såg dagens ljus.
"Who the hell wants to hear the actors talk?", frågade sig H M Warner på filmbolaget Warner Brothers 1927, när ljudfilmen stod för dörren.
"I think there is a world market for maybe five computers", lär IBM:s styrelseordförande Thomas Watson ha sagt 1943, precis när de första elektroniska datorerna höll på att konstrueras.
"There is no reason why anyone would want a computer in their home", menade Ken Olson, ordförande för datorföretaget Digital 1977, när de första persondatorerna kunde börja skönjas.
Nå, jag vill inte med bestämdhet fastslå att Ines Uusmann har fel – däremot mana till försiktighet. Vid första anblicken kanske det ser smickrande ut att hamna i detta sällskap av kuriösa uttalanden om ny teknik, men jag tror ändå att det gagnar hennes meningsmotståndare mer än henne själv.
FRÅN ATT ha legat inom förre samordningsministern Jan Nygrens område, har Ines Uusmann i egenskap av kommunikationsminister i den nya regeringen också fått IT-frågorna på sitt politiska bord. Men det hade kunnat börjat bättre.
I en intervju i SvD i förra veckan uttalar sig Uusmann kanske lite väl snabbt, för att tolka hennes uttalande vänligt. "Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med det egentligen?" Hon uppfattar Internet som en fluga som blåser förbi; att folk inom kort kommer att tröttna på nätet.
Det är riskfyllt att uttala sig på det sättet om ny teknik, därför att man uttalar sig oftast om något vars potential och utbredning vi ännu knappt sett början på. Men Uusmann kan trösta sig med att hon är i gott sällskap. Här följer några axplock av liknande uttalanden genom historien:
"This 'telephone' has too many shortcomings to be seriously considered as a means of communication", sägs ha uttryckts i ett internt PM på telegrafbolaget Western Union 1876, när telefonen såg dagens ljus.
"Who the hell wants to hear the actors talk?", frågade sig H M Warner på filmbolaget Warner Brothers 1927, när ljudfilmen stod för dörren.
"I think there is a world market for maybe five computers", lär IBM:s styrelseordförande Thomas Watson ha sagt 1943, precis när de första elektroniska datorerna höll på att konstrueras.
"There is no reason why anyone would want a computer in their home", menade Ken Olson, ordförande för datorföretaget Digital 1977, när de första persondatorerna kunde börja skönjas.
Nå, jag vill inte med bestämdhet fastslå att Ines Uusmann har fel – däremot mana till försiktighet. Vid första anblicken kanske det ser smickrande ut att hamna i detta sällskap av kuriösa uttalanden om ny teknik, men jag tror ändå att det gagnar hennes meningsmotståndare mer än henne själv.
lördag, maj 18, 1996
ETC blir dagstidning...
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960518
...PÅ INTERNET. Under maj månad kommer Johan Ehrenberg på prov att publicera Dagens ETC (som dagstidningen heter på nätet) varje vardag. Går allt väl kommer Dagens ETC att fortsätta publiceras på Internet i september. Adressen är http://www.etc.se.
Notera dock att dagstidningen på Internet inte är en digital version av tidskriften ETC, utan en egen publikation.
ETC har länge haft problem med distributionen av pappersversionen av tidningen. Av för mig okända skäl vägras ETC distribution via vanliga distributionskanaler för tidskrifter. I programförklaringen till Dagens ETC hävdar Ehrenberg att Bonniers, tillsammans med två andra företag, kontrollerar möjligheterna att nå ut med en (pappers)tidning som ETC.
Det är enligt Ehrenberg inte ens möjligt att skänka bort tidningen, eftersom återförsäljarna inte får ta emot tidningar utanför de etablerade distributionskanalerna.
I premiärnumrets ledare (den 2/5) skriver Ehrenberg om svårigheten att göra en radikal tidning i ett överväldigande borgerligt mediamonopol. Och om hur svårt det är att finansiera en radikal tidning – det är betydligt svårare före en radikal tidning att skapa annonsintäkter än för en borgerlig dito.
Men hur finansieras en tidskrift på Internet? Dagens ETC har löst det så att du som läser tidningen får själv avgöra vad tidningen är värd. Och du behöver bara betala om du gillar det du läser. Längst ned på varje tidningssida ges det möjlighet att skicka ett e-brev till redaktionen och anmäla att man vill bidra med en summa, och redaktionen skickar ett inbetalningskort.
Ett datornätverk som saknar allt vad ägare och monopolism heter, där distributionen är omvänd – tidningen skickas inte, utan hämtas av läsaren – och där yttrandefriheten är så stor att vi måste lagstifta bort vissa delar (den s k sedlighetslagen som antagits i USA är ett exempel på detta) är den självklara platsen för en sådan som Ehrenberg att publicera sig.
"Information wants to be free", heter det ju i cybervärlden. Allt ska vara gratis. Men även om det kan verka paradoxalt bidrar man till denna frihetssträvan genom att betala en skärv för att få läsa Dagens ETC.
...PÅ INTERNET. Under maj månad kommer Johan Ehrenberg på prov att publicera Dagens ETC (som dagstidningen heter på nätet) varje vardag. Går allt väl kommer Dagens ETC att fortsätta publiceras på Internet i september. Adressen är http://www.etc.se.
Notera dock att dagstidningen på Internet inte är en digital version av tidskriften ETC, utan en egen publikation.
ETC har länge haft problem med distributionen av pappersversionen av tidningen. Av för mig okända skäl vägras ETC distribution via vanliga distributionskanaler för tidskrifter. I programförklaringen till Dagens ETC hävdar Ehrenberg att Bonniers, tillsammans med två andra företag, kontrollerar möjligheterna att nå ut med en (pappers)tidning som ETC.
Det är enligt Ehrenberg inte ens möjligt att skänka bort tidningen, eftersom återförsäljarna inte får ta emot tidningar utanför de etablerade distributionskanalerna.
I premiärnumrets ledare (den 2/5) skriver Ehrenberg om svårigheten att göra en radikal tidning i ett överväldigande borgerligt mediamonopol. Och om hur svårt det är att finansiera en radikal tidning – det är betydligt svårare före en radikal tidning att skapa annonsintäkter än för en borgerlig dito.
Men hur finansieras en tidskrift på Internet? Dagens ETC har löst det så att du som läser tidningen får själv avgöra vad tidningen är värd. Och du behöver bara betala om du gillar det du läser. Längst ned på varje tidningssida ges det möjlighet att skicka ett e-brev till redaktionen och anmäla att man vill bidra med en summa, och redaktionen skickar ett inbetalningskort.
Ett datornätverk som saknar allt vad ägare och monopolism heter, där distributionen är omvänd – tidningen skickas inte, utan hämtas av läsaren – och där yttrandefriheten är så stor att vi måste lagstifta bort vissa delar (den s k sedlighetslagen som antagits i USA är ett exempel på detta) är den självklara platsen för en sådan som Ehrenberg att publicera sig.
"Information wants to be free", heter det ju i cybervärlden. Allt ska vara gratis. Men även om det kan verka paradoxalt bidrar man till denna frihetssträvan genom att betala en skärv för att få läsa Dagens ETC.
onsdag, maj 08, 1996
Multimedial ragnarök
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960508
SOM VORE det ett utdrag ur en bok av Ellery Queen, reder den amerikanske forskaren Robert D Putnam ut mysteriet med mordet på det medborgerliga engagemanget i USA, i en artikel i senaste numret av Moderna Tider (nr 67 1996).
Forskning visar, menar Putnam, att det sociala kapitalet, det vill säga medborgares deltagande i olika sociala aktiviteter – föreningsliv, sociala nätverk, vardagliga sammankomster, diskussionsklubbar etc – har minskat drastiskt de senaste decennierna.
Efter en genomgång av ett antal misstänkta orsaksfaktorer – utbildning, förortslivet, tidsbrist, familjesituationen, välfärdsstatens tillväxt med flera – är den huvudmisstänkte inringad: televisionen. Vi isolerar oss, vår aggressivitet ökar, vår misstänksamhet mot andra människor ökar och vi blir i allmänhet mer pessimistiska – på grund av ett ökat tevetittande.
Som av en händelse fyller DN:s chefredaktör Hans Bergström i en annan artikel i samma nummer på i talkören mot televisionen, dock med exempel hämtat från vår svenska medievardag.
Men visst har vi hört det förut? Har inte kravet på en tevefri dag i veckan kommit och gått flera gånger? Tillför dessa artiklar något till den kritik mot televisionen som är lika gammal som teven själv? Inte särskilt, måste jag säga. Och varför denna närmast skygglappsmässiga fokusering på televisionen?
I dag sitter allt fler – exempelvis undertecknad – varje dag med olika fönster öppna mot olika informationsmiljöer via sin dator. Ett fönster mot World Wide Web, ett mot e-postlådan, ett par fönster mot olika konferenssystem, ett mot min lokala hårddisk, ett mot servern, ett par fönster mot olika biblioteket och ett par fönster mot andra tillämpningar.
DETTA FENOMEN håller även så sakteliga på att utökas med fönster mot olika fysiska platser, när och fjärran, som fångas av utplacerade videokameror. Och det dröjer knappast länge förrän datorn utökas med fönster mot alla tevekanaler.
Samtidighetens himmel eller helvete? Allt finns på datorskärmen. Tendensen går mot realtid i allt högre utsträckning, det vill säga fler fönster som fångar det som sker just nu runt om i världen. En fönsterzappares dröm.
Vad är den sociala kapitalförlust som teven orsakar mot den informationstekniken kommer att orsaka? Och i Putnams och Bergströms anda, vad är televisionens sociala konsekvenser mot det multimediala ragnarök som informationstekniken bidrar till?
Bah, intet.
SOM VORE det ett utdrag ur en bok av Ellery Queen, reder den amerikanske forskaren Robert D Putnam ut mysteriet med mordet på det medborgerliga engagemanget i USA, i en artikel i senaste numret av Moderna Tider (nr 67 1996).
Forskning visar, menar Putnam, att det sociala kapitalet, det vill säga medborgares deltagande i olika sociala aktiviteter – föreningsliv, sociala nätverk, vardagliga sammankomster, diskussionsklubbar etc – har minskat drastiskt de senaste decennierna.
Efter en genomgång av ett antal misstänkta orsaksfaktorer – utbildning, förortslivet, tidsbrist, familjesituationen, välfärdsstatens tillväxt med flera – är den huvudmisstänkte inringad: televisionen. Vi isolerar oss, vår aggressivitet ökar, vår misstänksamhet mot andra människor ökar och vi blir i allmänhet mer pessimistiska – på grund av ett ökat tevetittande.
Som av en händelse fyller DN:s chefredaktör Hans Bergström i en annan artikel i samma nummer på i talkören mot televisionen, dock med exempel hämtat från vår svenska medievardag.
Men visst har vi hört det förut? Har inte kravet på en tevefri dag i veckan kommit och gått flera gånger? Tillför dessa artiklar något till den kritik mot televisionen som är lika gammal som teven själv? Inte särskilt, måste jag säga. Och varför denna närmast skygglappsmässiga fokusering på televisionen?
I dag sitter allt fler – exempelvis undertecknad – varje dag med olika fönster öppna mot olika informationsmiljöer via sin dator. Ett fönster mot World Wide Web, ett mot e-postlådan, ett par fönster mot olika konferenssystem, ett mot min lokala hårddisk, ett mot servern, ett par fönster mot olika biblioteket och ett par fönster mot andra tillämpningar.
DETTA FENOMEN håller även så sakteliga på att utökas med fönster mot olika fysiska platser, när och fjärran, som fångas av utplacerade videokameror. Och det dröjer knappast länge förrän datorn utökas med fönster mot alla tevekanaler.
Samtidighetens himmel eller helvete? Allt finns på datorskärmen. Tendensen går mot realtid i allt högre utsträckning, det vill säga fler fönster som fångar det som sker just nu runt om i världen. En fönsterzappares dröm.
Vad är den sociala kapitalförlust som teven orsakar mot den informationstekniken kommer att orsaka? Och i Putnams och Bergströms anda, vad är televisionens sociala konsekvenser mot det multimediala ragnarök som informationstekniken bidrar till?
Bah, intet.
måndag, april 22, 1996
Varning för pojkstyre
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960422
TILL DET ursprungligen grekiska efterledet -krati, som betyder välde, har vi satt en del olika förled för att fånga olika tänkbara styrelseskick i ett samhälle. Det vanligaste är demokrati; folkvälde, där makten utgår från folket.
Men också aristokrati; fåtalsvälde, där fåtalet bestäms av adlig börd, plutokrati; rikedomsvälde, där inkomst och förmögenhet utgör villkor för rösträtt och valbarhet, och teknokrati; tekniskt expertvälde.
I den nya kulturtidskriften Barbar (nr 3 1996) ges ännu ett förled till begreppet -krati, nämligen infantokrati; pojkstyre, där det pojkaktiga tänkandet styr.
I en artikel hävdas det att datorerna (och även annan kommunikationsteknik) drar in oss människor i en allt vanvettigare jakt på snabbhet. Att ha en snabb dator och en snabb förbindelse på nätet betyder allt. Vi byter datorer endast för att inte vara sämre (läs: ha långsammare dator) än kamraten eller kollegan. Det är hastighet grabbar mäter i dag, inte storlek.
Det krävs, märkligt nog, ett visst mått av integritet och vuxenhet att våga säga att min dator går tillräckligt snabbt.
Snabbhetssträvan är ett vanligt drag hos barn (särskilt hos bortskämda dito), och i datorsammanhang är denna processorstress ett uttryck för en infantil pojkrumskultur som håller på att överföras till vuxna beslutsfattare i samhället. "Jag vill ha det nu", är infantokratins signum.
Det ligger en hel del i den provokationen. Det går emellertid att göra ytterligare associationer till begreppet infantokrati. Göran Persson uttryckte i ett tal strax innan han utnämndes till statsminister, att han i sitt politiska arbete minsann inte skulle böja sig för de "tjugofemåriga slynglar" som utgör aktörerna på penning- och valutamarknaden.
När politiker – och även vi andra – med spänning inväntar marknadens reaktion (går räntan upp eller ned? Kommer kronkursen att falla eller stiga?) efter ett riksdagsbeslut om besparingsåtgärder, är det ett antal penningmäklare ˇ alltid framställda som unga män ˇ som utgör väldet.
Att höra en tjugofemårig grabb säga att räntan gick upp därför att det senaste försöket att demontera svensk välfärd inte var tillräckligt kraftfullt, är också ett uttryck för infantokrati.
Men frågan är om förledet i infantokrati – infantil – ska beteckna de som styr via IT-området och penningmarknaden, eller om det ska beteckna vi andra som låter oss styras.
TILL DET ursprungligen grekiska efterledet -krati, som betyder välde, har vi satt en del olika förled för att fånga olika tänkbara styrelseskick i ett samhälle. Det vanligaste är demokrati; folkvälde, där makten utgår från folket.
Men också aristokrati; fåtalsvälde, där fåtalet bestäms av adlig börd, plutokrati; rikedomsvälde, där inkomst och förmögenhet utgör villkor för rösträtt och valbarhet, och teknokrati; tekniskt expertvälde.
I den nya kulturtidskriften Barbar (nr 3 1996) ges ännu ett förled till begreppet -krati, nämligen infantokrati; pojkstyre, där det pojkaktiga tänkandet styr.
I en artikel hävdas det att datorerna (och även annan kommunikationsteknik) drar in oss människor i en allt vanvettigare jakt på snabbhet. Att ha en snabb dator och en snabb förbindelse på nätet betyder allt. Vi byter datorer endast för att inte vara sämre (läs: ha långsammare dator) än kamraten eller kollegan. Det är hastighet grabbar mäter i dag, inte storlek.
Det krävs, märkligt nog, ett visst mått av integritet och vuxenhet att våga säga att min dator går tillräckligt snabbt.
Snabbhetssträvan är ett vanligt drag hos barn (särskilt hos bortskämda dito), och i datorsammanhang är denna processorstress ett uttryck för en infantil pojkrumskultur som håller på att överföras till vuxna beslutsfattare i samhället. "Jag vill ha det nu", är infantokratins signum.
Det ligger en hel del i den provokationen. Det går emellertid att göra ytterligare associationer till begreppet infantokrati. Göran Persson uttryckte i ett tal strax innan han utnämndes till statsminister, att han i sitt politiska arbete minsann inte skulle böja sig för de "tjugofemåriga slynglar" som utgör aktörerna på penning- och valutamarknaden.
När politiker – och även vi andra – med spänning inväntar marknadens reaktion (går räntan upp eller ned? Kommer kronkursen att falla eller stiga?) efter ett riksdagsbeslut om besparingsåtgärder, är det ett antal penningmäklare ˇ alltid framställda som unga män ˇ som utgör väldet.
Att höra en tjugofemårig grabb säga att räntan gick upp därför att det senaste försöket att demontera svensk välfärd inte var tillräckligt kraftfullt, är också ett uttryck för infantokrati.
Men frågan är om förledet i infantokrati – infantil – ska beteckna de som styr via IT-området och penningmarknaden, eller om det ska beteckna vi andra som låter oss styras.
torsdag, april 18, 1996
En lady på nätet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960418
LADY ADA LOVELACE, dotter till poeten Lord Byron, har fått ge namn till en svensk tidskrift för kvinnor och av kvinnor på Internet: Ada. Det är journalisten Ana L Valdés och Eva von Pepel som bestämde sig för att skapa en agora ˇ ett torg ˇ för kvinnor i den annars så mansdominerade cybervärlden.
Lady Lovelace brukar ses som den första kvinnan i datorhistorien. Hon intresserade sig på 1830-talet av naturvetenskap och teknik, utan att ha möjlighet till utbildning ˇ på grund av hennes könstillhörighet. Hon kom främst att fascineras av Charles Babbages ideer om en automatisk räknemaskin, men såg också andra möjligheter med vad som drygt hundra år senare kom att bli den första elektroniska datorn.
Där Babbage såg beräkningar som det viktigaste tillämpningsområdet, såg Lovelace att en sådan maskin skulle kunna användas till såväl musikkomposition som att skapa grafiska bilder. Därmed får man väl säga att denna kvinnliga datorpionjär ligger helt rätt i tiden i dag.
Tidskriften Ada tar i sin programförklaring ställning för det klassiska internetidealet: att aktivt arbeta för att behålla Internet fritt för debatt och utbyte av information. Tidskriften ställer sig bakom organisationer som Electronic Frontier Foundation och Cyber Rights Organization, vilka arbetar för att motverka censurlagar och andra former av förbud på Internet.
Innehållet i första utgåvan av Ada är ett smörgåsbord av internetdebatt, konst, krönikor, tips för internetabonnemang, insändare och mycket annat. Sidorna är snyggt illustrerade med konstverk av olika konstnärer.
Dessutom – något som borde intressera bibliotekarier som arbetar med CD-ROM och Internet – finns recensioner av multimediaprodukter av skiftande slag. Det är emellertid främst redan publicerade artiklar (framför allt i Dagens Nyheter) av Ana L Valdés.
Det intressantaste inslaget är att den till och från provokativa och anarkistiska konstnären Channa Bankier i avdelningen Galleriet presenterar ett antal – 15 noga räknat – alster av sin konst. Hon kommer dessutom att presentera sina favoritkonstnärer i varje nytt nummer. Elektroniska tidskrifter fungerar enligt min mening väl när det gäller att visa konst.
Ada är den intressantaste svenska nättidskriften jag har sett sedan Art Bin startade förra året. Och även om redaktörerna anger att detta är en tidskrift för kvinnor, bör det inte hindra män från att upptäcka den.
Internetadressen är: http://www.algonet.se/~agora/ada/ada.htm.
LADY ADA LOVELACE, dotter till poeten Lord Byron, har fått ge namn till en svensk tidskrift för kvinnor och av kvinnor på Internet: Ada. Det är journalisten Ana L Valdés och Eva von Pepel som bestämde sig för att skapa en agora ˇ ett torg ˇ för kvinnor i den annars så mansdominerade cybervärlden.
Lady Lovelace brukar ses som den första kvinnan i datorhistorien. Hon intresserade sig på 1830-talet av naturvetenskap och teknik, utan att ha möjlighet till utbildning ˇ på grund av hennes könstillhörighet. Hon kom främst att fascineras av Charles Babbages ideer om en automatisk räknemaskin, men såg också andra möjligheter med vad som drygt hundra år senare kom att bli den första elektroniska datorn.
Där Babbage såg beräkningar som det viktigaste tillämpningsområdet, såg Lovelace att en sådan maskin skulle kunna användas till såväl musikkomposition som att skapa grafiska bilder. Därmed får man väl säga att denna kvinnliga datorpionjär ligger helt rätt i tiden i dag.
Tidskriften Ada tar i sin programförklaring ställning för det klassiska internetidealet: att aktivt arbeta för att behålla Internet fritt för debatt och utbyte av information. Tidskriften ställer sig bakom organisationer som Electronic Frontier Foundation och Cyber Rights Organization, vilka arbetar för att motverka censurlagar och andra former av förbud på Internet.
Innehållet i första utgåvan av Ada är ett smörgåsbord av internetdebatt, konst, krönikor, tips för internetabonnemang, insändare och mycket annat. Sidorna är snyggt illustrerade med konstverk av olika konstnärer.
Dessutom – något som borde intressera bibliotekarier som arbetar med CD-ROM och Internet – finns recensioner av multimediaprodukter av skiftande slag. Det är emellertid främst redan publicerade artiklar (framför allt i Dagens Nyheter) av Ana L Valdés.
Det intressantaste inslaget är att den till och från provokativa och anarkistiska konstnären Channa Bankier i avdelningen Galleriet presenterar ett antal – 15 noga räknat – alster av sin konst. Hon kommer dessutom att presentera sina favoritkonstnärer i varje nytt nummer. Elektroniska tidskrifter fungerar enligt min mening väl när det gäller att visa konst.
Ada är den intressantaste svenska nättidskriften jag har sett sedan Art Bin startade förra året. Och även om redaktörerna anger att detta är en tidskrift för kvinnor, bör det inte hindra män från att upptäcka den.
Internetadressen är: http://www.algonet.se/~agora/ada/ada.htm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)