Konspiration eller politik?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080104

I det senaste numret av Axess (nr 9 -07) dristar sig DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal att försöka begripliggöra storheten, uppskattningen och spridningen av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Ett skäl som Ekdal för fram är suget efter konspirationsteorier.
     Ju större skeenden som ska förklaras, desto intressantare blir konspirationsteorier för den breda publiken. Med konspirationsteori avser Ekdal viljan att förklara skeenden i termer av orsak och verkan med väsentlig grad av enkelhet och ensidighet. Denna vilja är, precis som han själv skriver, en bieffekt av upplysningen, viljan att kritiskt granska händelser.
     Ekdal ger Klein rätt i analysen, men fel i syntesen. Inte bara blandar Klein ihop orsak och verkan; kausala förklaringar går över huvud taget inte att applicera på globala processer.
     I stället vill Ekdal hävda slumpen som grundläggande antiförklaring till de ekonomiska skeenden Klein analyserar. Världen enligt Ekdal är instabil, slumpmässig och meningslös. En närmast nihilistisk världsbild framträder, vilket torde göra samhällsanalyser meningslösa.
     Det är ett något förvånande ställningstagande från en liberal ledarskribent.

Ett annat skäl till Chockdoktrinens genomslag menar Ekdal är en tankefigur hos Klein som appellerar till den yngre publiken: längtan efter en supermakt av Sovjetunionens karaktär. Det är både rätt och fel.
     Fel, därför att Klein nogsamt tar avstånd mot varje form av planekonomi eller kommunistisk ideologi. Kritiken mot katastrofkapitalismen är inte ett försvar för en gammal destruktiv ideologi.
     Rätt, därför att vad Klein vill är mer politik; global politik. Hon hävdar behovet av politiska visioner som bryter mot den nyliberala, rena marknadsekonomin. Hon hävdar behovet av att bryta varje strävan mot amerikansk hegemoni genom politiska intressemotsättningar.
     På samma sätt uppfattar vi att politiken fungerar bättre i Umeå med motsättningarna mellan Anders Ågren och Lennart Holmlund, än om enbart den ene verkade och syntes.
     På samma sätt blir svensk politik fattigare och otydligare genom att moderaterna har närmat sig mittfåran under 2000-talet och socialdemokratin konsekvent gjort detsamma – i stället för att tydliggöra intressemotsättningar och särskilja visioner.

Därför får Chockdoktrinen genomslag. Den vill politik. Den vill medborgarmakt framför konsumentmakt. Den vill rationella överväganden framför laissez faire. Den vill global rättvisa framför fri kapitalalstring.
     Det är dessa faktorer som appellerar till de politiskt intresserade läsarna – inte de konspirationsteorier som Niklas Ekdal väljer som tolkningsmönster.