Tomhet, låghet och känslighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070108

Det är främst tre adjektiv som biter sig kvar efter filmåret 2006: tomhet, låghet och känslighet. Tre filmer får illustrera.
     Debatten om Sofia Coppolas Marie Antoinette gick hög i december. Debattörerna lyckades dock undvika Coppolas storhet som regissör – att gestalta tomhet. Marie Antoinette är främst en gestaltning av tomheten i Versailles före revolutionen.
     Relationen till maken Ludvig XVI framstår som totalt tom, livet i slottet som ett överdåd av bakelser och rosa accessoarer, det vill säga tomt, något inre liv hos Marie Antoinette kan inte heller skönjas och det enda livsmål hon har är att avla en manlig tronarvinge.
     Att gestalta tomhet går igen från Sofia Coppolas tidigare filmer. Lost in Translation är på samma sätt en historia om en tom tillvaro i Tokyo, en filmstjärna som har mycket, men saknar allt – och som inte lyckas fånga något.
     Coppola förstärker tomheten med sitt speciella val av filmmusik. I såväl Lost in Translation som Marie Antoinette genljuder postpunk från 80-talet. I den förra hör vi Jesus and Mary Chain. I den senare Siouxsie & The Banshees och New Order.
     De som kan sin postpunk vet att det var just tomheten som gestaltades i musiken; mörker, leda, meningslöshet.

Den publika och kritikerhyllade Borat manifesterar låghet. Här gestaltas det lägsta hos människan och Sacha Baron Cohen vill inget hellre än att vi ska skratta åt vår egen ynkedom.
     När Borat vrålar ut sin skräck för judar och hur de förgiftar världen, är det inget annat än ett antisemitiskt eko från tyskt trettiotal.
     När Borat kåtar upp sig på Baywatch-brudar och flabbar med grabbarna i husbilen, når den ständigt närvarande antifeminismen sin höjdpunkt.
     När Borat viftar med sina exkrementer vid middagen, liksom hans beteende som gravt utvecklingsstörd filmen igenom, visas filmens genomgående antihumanism.
     Måste man inte vara åtminstone en aning antisemit, antifeminist eller antihumanist för att flabba åt Borat, är det enda jag tänker under filmen.
     Borat sparkar nedåt. Lägre än så kan man inte nå som komiker.

Vi såg honom i Mission Impossible III som en synnerligen okänslig filmskurk. Fenomenalt spelat – att gestalta okänslighet kräver känsla. Men det är främst i Capote som Philip Seymour Hoffman personifierar känslighet.
     Som författaren Truman Capote under dennes ambitiösa research inför romanen Med kallt blod spelar Hoffman med en känslighet som vi numera sällan ser på film.
     Studera hur hans ansikte och hans kropp formar och formas av de olika känslotillstånden Hoffman befinner sig i – från att vara medelpunkten i New Yorks societetsträffar, till de isolerade samtalen med en av mördarna i cellen.
     Men framför allt är det rösten som skänker känslighet till karaktären. Det är med denna Hoffman levererar antydningar om sig själv, hans sociala position, hans homosexualitets eventuella betydelse för intresset för mordet, hans längtan, hans ångest.