Basinkomst som fuck off-kapital

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 201112

Jag får en inbjudan till ett webinarium från Institutet för framtidsstudier kring basinkomst. Med basinkomst, eller medborgarlön som det också kallas, avses att alla medborgare i ett samhälle erhåller en låg, men villkorslös inkomst. Detta webinarium handlar om lärdomar av experiment med basinkomst i Finland och Nederländerna.
     Samtidigt läser jag två skrämmande reportage i Dagens ETC om arbetsförhållandena på Apoteas centrallager, där ett stort antal människor har intervjuats.
      De beskriver arbetsledare som inte släpper ut personalen efter arbetsdagen utan tvingar dem till övertid utan framförhållning, chefer som övervakar anställda minutiöst, som kontrollerar tid för toalettbesök och låser toaletterna som straff om besöken blir för långa, utdelar kollektiv bestraffning med mera.
      Tragiskt är också att anställda upplever facket tandlöst. Dock har Unionen aviserat att man avser att granska arbetsförhållandena.
      Visst finns det många obesvarade frågor kring basinkomst – samhällseffektivitet, kostnader, människors beteendeförändringar, förändringar av arbetsmarknader och så vidare.
      Men, tänker jag, den allra största vinsten med basinkomst är att anställda får det jag brukar kalla fuck off-kapital; att snabbt kunna lämna arbetsplatser med urusel arbetsmiljö därför att basinkomsten ger resurser att överleva ekonomiskt en tid.
      Den arbetsmiljö reportagen i Dagens ETC beskriver skulle inte kunna vidmakthållas om basinkomst existerade.

Bra beslut att inte stänga skolorna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 201110

När coronapandemin exploderade under senvintern och våren 2020, fann många länder i Europa att en närmast total nedstängning var nödvändig för att minska virusspridning. Det rådde utegångsförbud i många länder och endast de allra samhällsviktigaste verksamheterna fungerade.

     Flera länder stängde även skolorna, inte enbart på universitets- och gymnasienivå (som också Sverige gjorde), utan alla skolor på alla utbildningsnivåer. Sverige stängde inte grundskolorna, utan vår riskavvägning gav att barn tar för stor skada att inte gå i skolan i förhållande till smittorisken.

      Vilka effekter får skolstängningar för elever i grundskolan? Alldeles nyss publicerades en så kallad preprint, en förpublicering, av en vetenskaplig studie, där tre forskare från universitetet i Oxford har undersökt effekterna av skolstängning för elevernas lärande.

Forskarna har analyserat skoldata från cirka 350 000 elever i årskurserna fyra till sju i Nederländerna. Ett skäl att välja Nederländerna för sin analys är att där är den tekniska beredskapen god (tillgång till bredband är hög, många har datorer i hemmen och staten stödjer elevers tillgång till teknik). 

      Ett annat skäl är att Nederländerna organiserar nationella prov två gånger under vårterminen: Dels tidigt i januari-februari, dels sent i maj-juni. Det sammanfaller med att skolstängningen inträffade mellan dessa nationella prov.

      På så vis kunde forskarna jämföra provresultaten före och efter skolstängningen. För säkerhets skull jämfördes också årets resultat med tre tidigare års provresultat.

      Ett otvetydigt resultat från studien är att eleverna i alla studerade årskurser lärde sig mindre under skolstängningen jämfört med samma tid ett vanligt läsår. 

      Man studerade även olika parametrar av betydelse för elevers lärande. Det visade sig att elever från hem med låg utbildningsnivå lärde sig ännu mindre än elever från hem med högre utbildningsnivå. Däremot kunde man inte se några skillnader med avseende på elevernas kön, tidigare skolprestationer eller vilken årskurs eleverna gick.

Det är särskilt tre tankar som väcks efter läsningen av denna artikel. Den första är att vi får bekräftat att en så pass kort skolstängning som en femtedel av ett läsår får signifikanta konsekvenser för elevers lärande. Det är kanske lätt att tänka motsatsen: att enbart en femtedel av ett läsår kan väl inte påverka lärandet mycket, särskilt inte när det finns distansöverbryggande teknik att tillgå.

      Den andra tanken är att det var ett bra beslut från svenska myndigheter att inte stänga grundskolor under våren. När nu en andra våg av coronasmittan sprider sig över Europa och flera länder stänger stora delar av samhället, håller man ändå skolorna öppna. Oxfordforskarnas resultat visar att det är bra beslut.

      Den tredje tanken är att det förefaller sannolikt att elever har drabbats ännu värre i länder som är sämre förberedda för en pandemi än Nederländerna.

”Hej Siri, har jag covid-19?”

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 201005

Vi är många som har gnuggat en pinne i svalget och i näsan för att få veta om vi bär på coronaviruset eller inte. Därefter har provet skickats till ett labb och svaret har kommit inom ett eller två dygn. Går det att testa på något annat, effektivare, sätt?
Flera forskargrupper i världen arbetar med olika typer av röstanalyssystem med hjälp av självlärande AI-teknik för att undersöka om små förändringar i människors röst kan indikera sjukdomar, enligt en artikel i Nature (200930). 
Man började forska kring sjukdomar som har tydlig påverkan på röst och tal. Parkinsons sjukdom är ett typiskt exempel, eftersom sjukdomen i hög grad påverkar det vokala systemet. Poängen är att upptäcka indikationer på ett väldigt tidigt stadium, innan tillståndet kan diagnostiseras av läkare.
Men inte enbart Parkinsons sjukdom. Även patienter med begynnande Alzheimer studeras med avseende på röst- och talförändringar. Utöver dessa två sjukdomar har man även börjat testa röstanalys för depression, autism, demens samt till och med hjärtsjukdomar.
Fortfarande är dessa studier i sin linda, de är relativt småskaliga och tekniken saknar ännu den träffsäkerhet som gör att den kan användas kliniskt.

Under rådande pandemi testar man även röstanalys för att detektera symptom på covid-19. Företaget Vocalis har byggt en app för mobiler med vilken man testar människors röster för att hitta ett röstavtryck som tyder på covid-19. De är inte ensamma. Åtminstone tre andra forskargrupper arbetar med liknande projekt.
 I framtiden kommer min virtuella assistent i telefonen, i datorn eller varför inte roboten, att kunna säga ”Hej P O, du har blivit förkyld” med hög säkerhet, hävdar en av forskarna kring röstanalys.
Fantastiskt, inte sant? Men integritetsriskerna hopar sig om tekniken kommer att fungera brett, på en stor mängd sjukdomar. Det är känsliga, medicinska personuppgifter som kan hackas, säljas och användas på helt andra sätt än avsett.
Skulle arbetsgivare vara intresserade av röstanalyser av sina anställda, eller av personer som söker anställning? Skulle försäkringsbolag vara intresserade att få uppdaterade röstanalyser för försäkringstagare? Vilka andra aktörer skulle vilja ta del av människors röstanalyser?
Och om tekniken utvecklas till att kunna identifiera symptom med extremt hög känslighet, är risken överhängande att vi kommer att se överdiagnostiseringar.
En teknik är aldrig bättre än den reglering av integritet och användning som omgärdar den.

Det magiska handslaget, den heliga munnen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200625

Nu när vi ska träffas på armlängds avstånd skapas nya hälsningsritualer. Kindkramen upplever jag har ersatts av att man kramar sin egen bröstkorg och föreställer sig att den andre hålls om med armarna.
       Socialpsykologen Johan Asplund är den som allra mest har studerat hälsningsceremonier i Sverige. Ett lästips är Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (1987). I coronapandemitider läser jag emellertid boken Munnens socialitet och andra essäer (Korpen, 2006), där han skriver om handslagets och munnens betydelse. 
        Ett handslag kan vara ett privilegium, menar han, och tar ett handslag med kungen som exempel. Att få trycka kungens hand liknar Asplund vid en ”magisk kraft”. Men det gäller även handslag mellan mindre rojala människor.
        Handslag har många betydelser. Vi tackar, vi lovar, gratulerar, visar uppskattning, försonas, förlåter. Handslag kan utgöra att vi ingår ett vad. Många av oss har tränat på handslag, exempelvis inför en viktig anställningsintervju, för att inte handen ska upplevas som en död fisk, eller så att inte man knäcker den andres hand. 
        Men handskakning som ritual är ändå begränsad. Jag har aldrig skakat hand med en kassörska eller en brevbärare eller en taxichaufför. Däremot med kollegor på arbetet. Men inte alla kollegor.
        Ett handslag blir alltid tolkat. Hur tätt möter tumvecken varandra? Betyder tumveckens närhet också social närhet? Vad betyder ett kraftigt handslag jämfört med ett vekt? Vad vill den som inte släpper min hand inom ett par sekunder?
        Hur nära står den andre när denne sträcker fram handen? Sträckt arm eller med handen nära sin egen kropp? Vad betyder den skillnaden?
        Till sist: Handsvetten. Vem har inte snabbt torkat handflatan mot byxorna eller kjolen sekunden innan handhälsningen? Vad betyder det att den andre är fuktig? Finns det någon betydelseskillnad mellan en kallfuktig hand och en varmfuktig?
        Alla dessa tolkningar och betydelser av handhälsning går helt bort i våra sociala möten under coronans tid, när händer inte möts.

Från ett socialpsykologiskt perspektiv blir det ännu knepigare om alla börjar bära munskydd i offentliga miljöer, vilket Sverige ännu inte har rekommenderat, till skillnad från de allra flesta länder. Men munskyddet döljs munnen. Och även här gör Johan Asplund iakttagelser och tolkningar.
        I vilken utsträckning sitter vårt utseende i munnen, frågar han sig. Ett sätt att pröva detta är att täcka för ögonen på fotografier av människor man känner väl, för att sedan täcka munnen på samma fotografi. Känns ansiktet mer eller mindre igen när vi täcker ögonen respektive munnen?
        Johan Asplund menar att munnen är vårt allra viktigaste sociala gränssnitt, för att låna en metafor från IT-området. Störningen av munnens normala uppsyn får stora konsekvenser, menar han. Exemplen är många.
        Smulan i munnen på en person under en finare middag drar onekligen till sig uppmärksahet, liksom något kladdigt från någon sås eller glass. Vem är denne person som inte kan använda servetten? 
        Så här i sommartider kan vi bränna ansiktet och läpparna, vilket kan leda till svullnader och i värsta fall munsår. Det stör den som har munsåret något alldeles oerhört. Han tar även upp tandställningen som kan göra munnen svullen och rent av förfrämliga en person. 
        Munnen kan ses som själens spegel. Munnen personifierar oss. Munnen är det närmaste sakrala objektet på kroppen. Något heligt. Ett sakralt objekt måste man såväl vörda som vårda. Asplund går så långt att han hävdar att munnen inte kan vara en individuell egendom, utan munnen måste ses som en ”kollektiv angelägenhet”, som han formulerar det.
        Därmed är alla skönhetsoperationer runt munnen att betrakta som blasfemi.

Coronapandemin krymper oss som människor, men inte enbart genom att vi isolerar oss socialt. Genom att frånta oss handslaget och munnen får vi färre möjligheter att tolka den andres känsloliv och intentioner.
        Risken att vi därmed gör feltolkningar i sociala sammanhang där ett armslängds avstånd är påbjudet är uppenbar.
        Emellertid självfallet är inget av Johan Asplunds argument för handen och munnens sociala betydelse av någon vikt när det gäller att bekämpa en pandemi. 
        Däremot kan det vara betydelsefullt att kämna till hur det sociala samspelet förändras när den fysiska distansen etableras.

Framtidsvisioner i den grå svanens tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200616

Den ofta kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq kommenterade i fransk radio hur världen skulle te sig efter pandemin: ”Jag tror inte ett dugg på påståendena att ’ingenting kommer att vara sig likt’. Vi kommer inte att vakna upp i en ny värld. Det kommer att vara samma visa, bara lite sämre” (DN 200505). 
        Det är dock inte ett kontroversiellt uttalande, snarare pessimistiskt och konservativt. Pessimistiskt, därför att han saknar tron på människans förmåga att göra sin värld bättre. Konservativt, därför att han uttrycker ett bevarande av sakernas tillstånd före pandemin.
        Tesen för denna essä är den diametralt motsatta. Den kritiske teoretikern Herbert Marcuse formulerar i boken Den endimensionella människan (1968) ett värdefullt analysverktyg: det endimensionella tänkandet. 
        Ett sådant tänkande innebär väsentligen en oförmåga att tänka sig en situation bortom den existerande; att kunna föreställa sig en annan värld, en annan tillvaro, en annan social ordning, en annan ekonomisk struktur. Den endimensionella människan omfattas av detta tänkande. Michel Houellebecq framstår som en endimensionell människa i Marcuses avseende.
        I statsvetaren Benedict Andersons bok Den föreställda gemenskapen (1992) skriver han att det är föreställningen om samhället som kommer att konstituera samhället. Ett exempel från boken är övergången från att samhällen organiserades som religiösa gemenskaper eller dynastier till nationer. Det som möjliggjorde den övergången, menar Anderson, var människors förmåga att föreställa sig, att tänka nationen.
        Av de böcker jag hunnit läsa som har författats under pandemin, det vill säga under de senaste månaderna, är boken Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa (2020) av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev den mest framåtblickande.

Coronapandemin visar sig vara en ”grå svan-händelse”, inleder Krastev. Trots att vi vet vad en pandemi är och att vi inte kan vara förskonade från sådana, är pandemier exempel på sådant som vi har kunskap om och som i någon mening går att förutsäga, men som ändå förefaller helt otänkbart. Majoriteten av världens svanar är vita, några är svarta, men vi kan inte föreställa oss grå svanar. 
        Dessutom är pandemier så otänkbara att vi har svårt att tänka på dem i efterhand. På frågan vilken 1900-talets största katastrof var, skulle nog de allra flesta svara det andra världskriget. Ändå orsakade spanska sjukan mellan 1918 och 1920 sannolikt fler döda än bägge världskrigen tillsammans.
        Ändå är Krastevs ärende att rådande pandemi kommer att generera genomgripande förändringar i vår värld. Möjligen inte på grund av att det finns någon samsyn i världen kring förändring, utan på grund av att, i kontrast till Houellebecq, det inte finns något sätt att vända tillbaka.
        Antagandet är att när vi nu har utsatts för en grå svan, det mest otänkbara, så är vi kapabla att föreställa oss vad som helst. Så här skriver Krastev (s 24-25): 
        ”Plötsligt kan vi tänka tanken att USA skulle kunna införa ett offentligt sjukförsäkringssystem, Kina passera USA och bli världens mäktigaste land, Rysslands president Vladimir Putin förlora makten, och EU antingen bryta samman eller blir ett ’Europas Förenta Stater’. När flygplanen står kvar på marken och de nedsmutsande storföretagen har stängt sina produktionslinjer börjar klimataktivisterna tro att deras dröm om en värld med låga utsläpp av koldioxid skulle kunna gå i uppfyllelse. Och när gränserna mellan EU:s medlemsstater är stängda funderar högerpopulister på om de någonsin behöver öppnas igen.”
         Det som förut uppfattades som orimligt visar sig, när vi trycker på pausknappen i tillvaron, att det är möjligt. Eller åtminstone kan föreställas som möjligt.

Det är i Europa de främsta förändringarna kommer att ske, hävdar Krastev. När pandemin bröt ut och alla skulle hålla sig hemma, blev det inte enbart en individuell företeelse, utan också nationell. Nationer slöt gränser, de nationella regeringarna blev mycket starkare visavi EU, den fria handeln inom EU visade sig inte så fri (exempelvis inskränkningar av handel med skyddsutrustning mellan EU-länder i pandemins inledning). 
        Utgör åtgärder i form av undantagstillstånd, social isolering och ekonomisk recession ett hot mot den liberala demokratin i Europa, frågar sig Krastev. Det är svårt att svara på. Människor som äger en äkta rädsla för coronaviruset blir mer mottagna för populistiska budskap som försöker inympa att vårt handlingsutrymme är inskränkt och att förutsebarhet och sammanhang måste vara vårt främsta mål. 
        Med andra ord; befästa endimensionalitet hos människor. 
        Det främsta hotet mot demokratin, menar Krastev, är begränsningen av antalet människor som får samlas. En demokrati utan massornas möjligheter att protestera, demonstrera; i ett samhälle där den maximala tillåtna samlingen är 50 personer kan inte demokratin överleva på lång sikt.
        Den liberala demokratin kommer att stå mellan libertarianer som vägrar varje inskränkning i medborgares friheter och suveränitetsförespråkarna som önskar att statens makt stärks. 

Ivan Krastev avslutar boken med ett antal framåtsyftande paradoxer. En paradox är att coronaviruset visar på globaliseringens baksida samtidigt som viruset utgör ett bidrag till globalisering. Baksida, därför att virusets spridning möjliggjordes genom människor storskaliga globala resande. Bidrag, därför att världen har synkroniserats och fört människor samman på ett sätt vi inte sett förut. 
        Framtidens globalisering kommer att vara idealistisk snarare än materiell. Vi kommer att vara mindre globalt rörliga, men mer universalistiska i vårt tänkande. Det är förhoppningen. Och Krastev avslutar boken med hänvisningen till historiens störste kosmopolit, filosofen Immanuel Kant.
        Kant lämnade aldrig sin hemstad Königsberg, men ägde det mest universella tänkandet.

Slumpen övertrumfar AI-tekniken

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200505

Det florerar mycket förhoppningar kring AI-teknikens kapacitet. Realistiska bedömningar blandas med utopiska önskningar och visionära scenarier. I en presentation framställde AI-forskaren Arvind Narayanan vid Princeton University en lägesbeskrivning av vad dagens AI-teknik kan och inte kan i tre områden. Och därmed vilka förhoppningar som är realistiska i dag.
       Det första området utgörs av AI-teknik fungerar bra och utvecklas relativt snabbt och handlar om teknikens perceptionsförmåga. Med AI-teknik utvecklas allt bättre tjänster för musik- och bildigenkänning. I dag kan jag skriva sökordet ”mat” i mitt digitala bildbibliotek och datorn hittar alla bilder på mat som jag lagrat där.
       Flera studier visar att AI-teknik är bra och blir allt bättre på att tolka medicinska bilder, exempelvis röntgenbilder, för att bidra till säkrare diagnoser. Ett annat exempel är ansiktsigenkänning, som är ett hett och eftertraktat användningsområde för AI-teknik. Liksom deep fake, djupa förfalskningar, där människor kan förfalskas i videoklipp. Även konvertering av tal till text och omvänt är AI-baserad teknik som blir allt bättre.

Det andra området utgörs av AI-teknik som inte fungerar perfekt, men som utvecklas hela tiden och handlar om teknikens automatiska bedömningsförmåga. På bara några år har förmågan att bedöma vad som är spam i mejl eller annan textkommunikation förbättrats mycket, utan att för den skull kunna identifiera allt. Med liknande teknik försöker man bli allt bättre på att upptäcka hate speech, hatpropaganda, i till exempel sociala medier.
       Även när det gäller att upptäcka upphovsrättsintrång försöker man utveckla bättre AI-teknik, liksom AI-teknik för att bedöma uppsatser som skrivs av elever och studenter. Ett sista exempel inom detta område är olika former av AI-baserade rekommendationssystem för digitalt innehåll, som exempelvis film och musik.
       Det tredje området utgörs av AI-teknik som fungerar ytterst tveksamt, men som många har stora förhoppningar kring. Det handlar om teknikens förmåga att förutse sociala resultat eller social utveckling. Ett exempel: Kan AI-teknik, givet en stor mängd historiska data om en person, förutse risken att denne person ska bli kriminell? Eller lyckas i arbetslivet? Eller hamna i drogproblem?
       Nej, svarar Arvind Narayanan. Att förutse återfall i kriminalitet, succé i arbetslivet, människors framtida brottsbenägenhet eller risk för terroristhandlingar är inte något vi ska lita till beträffande dagens AI-teknik. Så deterministiska och förutsägbara är inte människor. Inte heller kan AI-teknik förutse om barn kan komma att vara i riskzonen för sociala svårigheter i framtiden.

Det sistnämnda området har studerats i ett stort forskningsprojekt nyligen, som publicerats i tidskriften PNAS (200330). Frågan som man sökte svar på är ”Hur förutsägbara är sociala livsbanor?”. Om AI-teknik kan generera säkra prediktioner så vore det värdefullt för exempelvis att tidigt kunna identifiera och stödja barn och familjer som riskerar hamna i sociala svårigheter i framtiden.
       Syftet med studien är att undersöka hur väl AI-teknik med maskininlärningsmetoder kan skapa säkra prediktioner för människors framtida liv i vissa avseenden. Projektet genomförde en utvärdering av hur väl AI-baserad prediktionsteknik fungerar, helt enkelt.
       Metoden i projektet kallas ”mass collaboration”, massamarbete. Den innebär att man formulerar i detta fallet en prediktionsuppgift, tillhandahåller en specifik datamängd och bjuder in många forskare och forskargrupper att utföra samma uppgift med samma datamängd, men med valfria metoder. Därefter återrapporterar alla sina resultat för sammanställning och analys.
       160 forskare eller grupper av forskare antogs till projektet. I USA finns en databas med data om ett stort antal familjer som har följts under ett antal år, med början år 2000. För denna studie användes data från 4 242 familjer med närmare 13 000 variabler för varje familj.
       Med data om de barn som fötts och växt upp i dessa familjer skulle de 160 forskarna med de bästa prediktionsmodeller de har, generera förutsägelser om dessa barns livsbana i sex olika avseenden.

Forskarna fick data om barnen i åldrarna ett till nio år för att göra förutsägelser om barnens livssituation i femtonårsåldern. I databasen finns också denna data om barnens tonårsliv, så att det är möjligt att kontrollera hur väl forskarnas förutsägelser stämmer med faktiska förhållanden.
       När resultaten från de 160 forskarna hade samlats in, mättes förutsägelsernas precision mot faktiska data. Det visar sig att inte ens de bästa förutsägelserna var särskilt exakta. Trots att forskarna hade använt en stor datamängd om barnen och olika men avancerade maskininlärningsmetoder, var många resultat inte bättre än prognostiseringar med enklare statistiska metoder.
       Det är också noterbart att oberoende av vilka olika maskininlärningsmetoder som forskarna tillämpade, var de förutsägelser som genererades relativt lika varandra. Skillnaden mellan den sämsta och den bästa förutsägelsen var inte särskilt stor och dessutom mindre än skillnaden mellan det faktiska utfallet och den bästa förutsägelsen.

På en generell nivå visar detta stora forskningsprojekt att AI-teknik inte har förmåga att förutsäga människors livsbana.
       Det behöver emellertid inte bero på kvaliteten hos vare sig datamängder, tekniker eller modeller, utan helt enkelt på att slumpen har en stor betydelse för vad som händer i människors liv. Rent anekdotiskt kan vi också reflektera över de större livsförändringar som vi har upplevt. Hur väl skulle dessa ha kunnat förutses?
       Resultatet från detta forskningsprojekt borde intressera varje politiker och annan beslutsfattare som använder eller överväger att använda AI-teknik för prediktion inom exempelvis kriminalvård och skyddsvård för barn och utsatta familjer eller andra sociala verksamheter. 

Kan coronaimmunitet bli framtidens yttersta klassmarkör?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200425

I måndags (20/4) nåddes vi av den fantastiska nyheten att forskare vid Karolinska har skapat ett antikroppstest som ska visa om en person har antikroppar mot coronaviruset och därmed uppnått immunitet. 
      Testet är inte hundraprocentigt, men särskilt viktigt är att testresultatet inte kan vara falskt positivt. Med andra ord, testet kan inte påvisa antikroppar om man inte varit smittad av viruset.
       Den initiala tanken är naturligtvis att många kan testas, många kan dra en lättnadens suck och många kan återgå till normalare livsformer.
       Därefter måste vi ställa oss frågan: Vad betyder det att vara immun i en pågående pandemi? Journalisten Sarah Zhang har för The Atlantic (200416) intervjuat historiker i USA om en av 1800-talets värsta epidemier, gula febern.
       Särskilt drabbat var USA:s sydstater, särskilt kring Mississippideltat och New Orleans. Här blev människors immunitet en biljett till samhället. Utan immunitet mot gula febern var det svårt att exempelvis finna bostad, arbete, banklån och att kunna gifta sig. 
       Det gick så långt att New Orleans motsvarighet till Folkhälsomyndigheten proklamerade att värdet av immunitet var värt risken att ha gula febern. Det blev särskilt märkbart inom slaveriet. Värdet av en slav med immunitet 25 procent högre än slavar utan immunitet.
       Det gick så långt att människor utsatte sig medvetet för smitta för att uppnå det privilegium immunitet innebar. Men inte vilka som helst, utan främst immigranter, fattiga, arbetslösa; de mest utsatta. 

Hur känns en coronaimmun person igen? Inte alls, om vi inte ger denne ett kännetecken. I Storbritannien föreslås att särskilda immunitetscertifikat ska delas ut när det finns tillförlitliga tester. I Tyskland liksom i USA talar man om immunitetspass som ska möjliggöra att immuna människor kan återgå till arbetet.
       I en tid av stängda gränser och högst begränsad mobilitet kommer immunitet att vara mycket värt, eftersom det inte finns något skäl att begränsa immuna människors rörlighet.
       Kommer immunitet mot corona att bli så mycket värt att människor medvetet riskerar att bli sjuka i covid-19 för att uppnå privilegier? För att kunna röra sig fritt inom och mellan länder? Vissa arbetsgivare kanske kräver immunitetsgaranti för anställning? Vill en coronaimmun dejta ickeimmuna? Unga, friska människor kanske kommer att vilja ta risken.
       Dagens prekariat, de människor som har extremt osäkra anställningar, timlönare och andra grupper av människor utan ekonomiskt skyddsnät och buffertar är emellertid särskilt utsatta. De kan i värsta fall tvingas hamna i valsituationer ingen människa borde kunna hamna i.
       Sensmoralen är att vi måste se bortom glädjen över bra immunitetstester och överväga hur vi ska forma de sociala relationerna i ett samhälle med många immuna och många ickeimmuna mot coronaviruset.
       Blir coronaimmunitet framtidens yttersta klassmarkör?

Boktips i tider av isolering och ekonomisk depression

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200409

Så här i coronatider, när vi ska upprätthålla fysisk distans till andra människor och vistas i hemmet så mycket som möjligt, tipsas det om filmer, teveserier och litteratur för att lindra i isoleringen.
       När det är kris i tillvaron kan man å ena sidan föredra litteratur som positiv eskapism, det vill säga litteratur som gestaltar och förflyttar oss mentalt till en positiv, trösterik tillvaro. Å andra sidan kan man vilja läsa böcker som korrelerar med den situation man befinner sig i, det vill säga litteratur som kan fördjupa förståelsen av den egna situationen.
        Om du tillhör den förstnämnda kategorin kan du sluta läsa nu. Om du tillhör den andra kategorin har jag två boktips. Det första om isolering, det andra om ekonomisk depression.

Marlen Haushofer skrev Väggen 1968. Huvudpersonen är en namnlös kvinna som reser till en jaktstuga någonstans i alperna (tror jag) för att träffa släktingar. Dessa släktningar försvinner redan första dagen och när kvinnan ger sig ut för att leta efter dem, finner hon sig innesluten av en osynlig vägg.
        De enda levande varelserna innanför väggen är en hund, en katt och en ko. I sin ensamhet för hon anteckningar om sitt isolerade leverne. Det är avskalat, lätt klaustrofobiskt berättat om hur en människa försöker upprätthålla en förnuftig tillvaro i en irrationell situation.
        Till sist, efter några år, dyker för första gången en människa upp. Hur hanterar kvinnan en sådan situation? Hint: saker eskalerar.
        Hans Fallada skrev Hur ska det gå för Pinnebergs? 1932. Det är mellankrigstid, arbetslöshet och hyperinflation i Berlin. Johannes Pinneberg och hans fru Lämmschen är unga och försöker skapa sig en gemensam tillvaro i ett relativt kaos.
        Det går upp och ner för paret. Till slut rämnar Pinnebergs värld; han förlorar jobbet, såväl samhällets och hans egen depression fångar och förlamar honom.
        Boken är också en lysande påminnelse om vissa grundförutsättningar för högerextremism, främlingsfientlighet och, i detta fallet, en grogrund för att nazismens politik skulle växa sig stark.

Bägge böckerna låter oss fördjupa oss i coronavirusets möjliga konsekvenser och risker. Det är uppenbart att vi måste slopa begreppet ”social distansering” och snarare tala om fysisk eller spatial distansering. Vi måste fortsätta vara sociala med den teknik vi har; telefonen, mejlen, videomöten, sociala medier. Det är lär oss Marlene Haushofer i Väggen.
        Vi måste vara aktsamma om den ekonomiska utvecklingen så att inte barbariet växer fram, där syndabockar får klä skott (i värsta fall bokstavligen) för samhällsutvecklingen och antidemokratiska rörelser växer fram. Det lär oss Hans Fallada i Hur ska det gå för Pinnebergs?.

Vilka beslut under krisen formar framtidens samhälle?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200403

Även om den allra största delen av våra ansträngningar i dag fokuserar på att minska smittspridning och skapa förutsättningar för vård av insjuknade, kommer en tid efter coronaviruset och covid-19-infektioner.
       Simon Mair är forskare inom ämnet ekologisk ekonomi. Hans tes är att olika politiska beslut som fattas i tider av naturkatastrofer eller ekologiska omvälvningar, genererar olika konsekvenser för samhället. Såväl global uppvärmning som coronavirus är i grunden naturliga processer till vilka vi måste fatta politiska beslut för att begränsa dem.
        I en essä i tidskriften The Conversation (30/3) formulerar Simon Mair fyra framtidsscenarier som beskriver tänkbara samhällen efter corona, där olikheterna mellan scenarierna beror på vilka beslut som fattas under coronakrisen.

Det första scenariot kallar Mair statskapitalism. Det är den akuta, omedelbara responsen på coronavirusets utbredning vi ser i dag. Det är de stora ekonomiska paketen som med stora belopp avser att stödja vårdsektorn, stora och små företag samt anställda. Verksamheter ska kunna undvika konkurs och människor ska kunna överleva ekonomiskt om de blir av med sina arbeten. Detta scenarion uppträder dock enbart på kort sikt, som akut situation.
        Det andra scenariot kallar han barbarism. Det är ett samhälle som inte kan eller vill skapa akuta, statliga stöd till vården, företag och medborgare. Ett samhälle där staten saknar kreditmöjligheter eller menar att marknader ska vara självreglerande även vid pandemier. Människor saknar likvida medel, vårdens resurser krymper, människor dör och ett grymt kaos växer, med upplopp och plundring. 
        Det tredje scenariot kallar han statssocialism. Det innebär exempelvis nationalisering av sjukhus (som vi ser exempel på i Spanien och Irland) och andra samhällsviktiga verksamheter. Staten tar ansvar för de delarna av ekonomin som är essentiella för medborgarnas livsvillkor – mat, energi, bostäder, vård, omsorg, utbildning etc. I detta scenario inkluderar Mair basinkomst, alltså en allmän inkomst som är oberoende av marknadens värdering av arbete.
        Det fjärde och sista scenariot kallar han ömsesidigt stöd. Det är småskaliga sociala grupperingar, små gemenskaper som organiserar stöd och omsorg. Vi har sett embryon till sådana gemenskaper i form av grannskapsstöd och stödgrupper på Facebook, där medborgare hjälper varandra under coronapandemin med att handla mat, mediciner och andra förnödenheter.

Dessa scenarier är inte skarpt åtskilda, utan kan såväl samverka, som byta av varandra. Statssocialism kan exempelvis bli en effekt av att de resurser som statskapitalism kräver helt enkelt tar slut, därför att pandemin blir för långvarig. Ömsesidigt stöd kan exempelvis vara ett sätt att motverka barbarism eller utgöra en form av stöd till statssocialism.
        Såväl Folkhälsomyndigheten som regering och riksdag torde ha dessa och andra liknande scenarier i åtanke när det formulerar rekommendationer och fattar politiska beslut. Alla rekommendationer och beslut som fattas i dag påverkar inte enbart de akuta situationerna, utan formar även framtidens samhälle.

Florence Nightingale banade väg för AI i vården

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200211

Inom den offentliga sektorn har de senaste decennierna höjts synnerligen kritiska röster kring införandet av New Public Management. Det är, något förenklat, en form av resultatorienterad organisationsstyrning som utgår från att verksamheter kan och bör effektiviseras med hjälp av mätbara prestationer och utvärderingar.
        En effekt av denna styrform är att kraven på dokumentation av olika aktiviteter ökar för att kunna mäta och öka effektiviteten. Kritiken mot ökad administration och dokumentation  hörs från många håll, exempelvis lärare som måste använda tid till dokumentation i stället för undervisning.
        Kritiken hörs även från vårdsektorn. I Läkartidningen (190703) presenteras en konsultrapport där man har mätt läkares användning av sin arbetstid för olika arbetsuppgifter. 1 228 läkare har besvarat en enkät, där läkarna fick själv skatta hur deras arbetstid fördelades.
        Rapporten visar att läkare lägger i genomsnitt 19 procent av sin arbetstid på administration och dokumentation. Det kan uppfattas som tid som stjäls från patienterna. Med mindre dokumentationsbörda skulle läkare kunna träffa, diagnostisera och behandla fler patienter.
         Tesen för denna essä är emellertid att vad vården och framtidens patienter behöver är mer och tillgängligare dokumentation av patientdata.
         Vilken yrkeskategori som ska utföra dokumentationsarbetet är en annan, organisatorisk, fråga. Det är sannolikt inte alltid läkare som behöver dokumentera patientdata. Vårdadministratörer, sjuksköterskor och läkarassistenter som bistår läkare med olika uppgifter kan utföra dokumentationsarbete. 

Varför pläderar jag för mer och tillgängligare patientdata? Ju mer teknik i form av artificiell intelligens hittar tillämpningsområden i vården, desto mer behöver denna teknik stora mängder data med hög kvalitet för att kunna utföra sina uppgifter. I dag är användning av AI i den svenska vården relativt begränsad, enligt en rapport från Socialstyrelsen som presenteras i Läkartidningen (191031).
         Däremot bedrivs mycket positiv forskning om AI i vårdsammanhang, vilket antyder att det bara är en tidsfråga innan AI-teknik blir allt vanligare inslag i läkares och annan vårdpersonals verktygslåda.
        Den vårdrelaterade AI-forskning som syns mycket är AI-maskiner som lär sig att granska olika typer av röntgenbilder. Det är inte så konstigt; bild- och mönsterigenkänning är ett stort forskningsfält inom AI även utanför vårdsektorn. Ansiktsigenkänning och självkörande bilars objektdetektionsteknik är bara två exempel.
         I tidskriften Nature (200101) presenterar ett forskarlag en studie, där de har tränat ett AI-system att upptäcka bröstcancer utifrån mammografibilder. Att tolka dessa bilder är inte trivialt, även för tränade läkare och radiologer.
         AI-systemet matades med närmare 30 000 mammografibilder, där bedömningar redan gjorts av läkare. Det visar sig att AI-systemet kunde upptäcka fler fall av cancer än läkarna kunde. Exempelvis kunde AI-systemet minska andelen falska negativa resultat med 9,4 procent, det vill säga resultat som inte upptäckt cancer där det förekommer cancer.
         AI-systemet kunde alltså upptäcka fler cancerfall än läkarna. Men det förekom även cancerupptäckter från läkare som AI-systemet inte upptäckte. Det leder till en av mina ständiga käpphästar: det är samarbetet mellan en yrkesprofessionell och AI-teknik som är det väsentliga, inte någon form av strikt arbetsdelning.  AI skulle emellertid kunna användas till så mycket mer än att tolka röntgenbilder. 

Den förträffliga boken AIQ. Hur artificiell intelligens fungerar av Nick Polson och James Scott (Daidalos, 2019) besvarar ett flertal frågor som ger grundläggande kunskaper om AI.         Hur fungerar algoritmerna hos medieplattformar som exempelvis Netflix och hur används de? Hur fungerar algoritmer för mönster- och bildigenkänning? Hur fungerar självkörande bilars algoritmer för att styra och positionsbestämma rörliga fordon? Hur lär sig datorer naturligt, mänskligt språk? Hur används AI för att spåra bedrägligt beteende i digitala miljöer?
        Dessutom, med avseende på denna essä: Hur kan AI användas inom sjukvården för att effektivisera behandling och förutse sjukdomsutveckling? Polson och Scott börjar med Florence Nightingale på 1800-talet. Hennes förtjänster för sjuksköterskeyrket kan knappast överskattas. Men ännu viktigare är hennes pionjärinsatser för vårdstatistik och patientdata. 
        I sitt arbete inledde hon vad som i dag är medicinsk dataforskning och de sjukdomsklassificeringssystem som är oundgängliga inom exempelvis epidemiologin.        Polson och Scott exemplifierar med ett patientfall. En frekvent vårdsökande patient med flertalet symptom (diabetes, hjärtsvikt, njurproblem med mera) skulle kunnat räddats, om tillräcklig patientdata fanns dokumenterad och tillgänglig för ett AI-system, dels från patienten själv, dels från tusentals andra patienter.
        Med sådan teknik kan man skapa patientvård utanför vården, så att säga. Generellt är vårdpersonal fokuserad på nuet, patientens tillstånd vid själva vårdbesöket (visst, man tar ofta också anamnes). Men med stora mängder patientdata skulle även patienters sjukdomsutveckling och framtida sjukdomstillstånd förutsägas med hjälp av maskininlärningsteknik.  

Det låter enkelt. Ett väsentligt problem är enkel tillgång till patientdata. Ju mer vården privatiseras, desto större svårighet att få tillgång till patientdata. I USA tenderar privata vårdgivare att betrakta patientdata närmast som affärshemligheter.
         Ett annat problem är bristande standarder. Olika journalsystem och andra patientdatasystem är inte nödvändigtvis kompatibla så att data kan överföras mellan olika system. Ett tredje problem berör naturligtigvis integritetsfrågor. Patientdata är något av det integritetskänsligaste som finns.
        Men icke desto mindre håller jag för sannolikt att inom en snar framtid kommer vi att vilja rädda liv med hjälp av AI-teknik i vården. Frågan är bara om vi är organisatoriskt beredda. 

Arkivister frigör forskning om coronaviruset

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200205

En användare på nätforumet Reddit under namnet Shrine klickade för några veckor sedan på en länk till en vetenskaplig artikel om coronaviruset. Det enda han fick upp på skärmen var en betalvägg som sa att artikeln skulle kosta 39,95 dollar, skriver nättidskriften Vice (200203).
        Det fick Shrine tillsammans med några andra att skapa en databas med mer än 5 000 vetenskapliga artiklar om coronaviruset som normalt finns bakom tidskriftsförlagens betalväggar. Artiklarna är hämtade från databasen Sci-Hub, som tillgängliggör mer än 78 miljoner vetenskapliga artiklar. 
       ”Detta är olagligt”, säger Shrine, ”men det är också ett moraliskt imperativ”. Nu när Världshälsoorganisationen (WHO) har deklarerat att det råder ett globalt nödläge på grund av coronaviruset, har aldrig inlåsningen av redan skattefinansierad forskning varit mer oetisk. 
        Aldrig har nödvändigheten av att forskare publicerar sina resultat under Open Access-licens accentuerats tydligare än i dag. Och aldrig har behovet av så kallade arkivister varit större. (En arkivist är en aktivist som arkiverar inlåsta vetenskapliga artiklar i öppna databaser.)
        Detta tilltag har fått några av de större vetenskapliga publicisterna att i dagarna öppna deras betalväggar för studier som relaterar till Coronaviruset. Frågan är om de hade öppnat betalväggarna utan arkivisternas förarbete.

Den tredje AI-vågen. Essäer om AI, samhället och individen.

Jag har publicerat mina texter kring artificiell intelligens från de senaste åren i  boken "Den tredje AI-vågen". Boken finns självfallet för fri nedladdning. Boken finns även att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon.

Den tredje AI-vågen är en samling essäer där Per-Olof Ågren gör ett antal nedslag i AI-landskapet från dels ett samhällsperspektiv, dels ett individperspektiv. 

AI-teknikens effekter och påverkan på demokratiska processer, medial utveckling och behov av förändrad utbildning är exempel på samhällsperspektiv på AI. 

Människans relation till AI-teknik i form av en utveckling av förmågan att uppfatta varandra och varandras intelligens samt samarbetsförmåga är exempel på individperspektiv på AI.

Konsten att styra din chef – även när hen är en algoritm

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 191112

När jag erhöll min tjänst som universitetslärare för snart tre decennier sedan, fick jag av min dåvarande chef en artikel att läsa som en form av introduktion. Artikeln har rubriken Managing Your Boss, skriven av John Gabarro och John Kotter, publicerad i Harvard Business Review 1980. Den ansågs så betydelsefull att samma tidskrift beslöt att återpublicera artikeln 2005.
       Till en chefs generella uppgifter hör att ha ett övergripande ansvar för en verksamhet, att leda och fördela arbetet, att ge de underordnade rimliga förutsättningar för arbetets utförande samt att utöva kontroll över arbetets resultat.
        En sådan beskrivning av chefers uppgifter uppfattas lätt som en envägsprocess uppifrån och ner; från chef till underordnad. Gabarro och Kotter vände på denna process för att betona betydelsen av att underordnade också leder sina chefer. Den vändningen bröt med den rådande uppfattningen.
        Med olika fallstudier visade Gabaro och Kotter hur misstag i organisationer inte enbart beror på dåligt chefs- och ledarskap, utan på frånvaro av anställdas ledning av sin chef. Precis som en anställd behöver en chef i olika situationer, är varje chef beroende av sina underordnades ärlighet, tillit och samarbete.
        Som anställd vinner man på att försöka förstå sin chef och den kontext hen är chef inom, både chefens relation uppåt och nedåt i organisationen. Inte enbart den formella sidan av chefskapet, utan även chefen som människa; dennes styrkor och svagheter, inre drivkrafter och yttre press samt chefens blinda fläckar.
        I dag är diskursen som betonar chefens och ledarskapets betydelse för anställdas arbetstillfredsställelse och arbetsplatsens välmående stark. Särskilt när vi talar om stress och annan arbetsrelaterad ohälsa. Den starka betoningen på chefens roll riskerar emellertid dölja den arbetstagarroll som Gabarro och Kotter ville stärka. Men för att leda och styra sin chef, måste chefen ge utrymmet och uppmuntran att leda denne.

Ärendet för denna essä handlar om det som på engelska benämns algorithmic management. På svenska: algoritmisk ledning och styrning. Tesen är att allt fler arbetstagare kommer att ledas och styras i sitt arbete av AI-teknik i form av algoritmer som leder och fördelar arbetet samt kontrollerar resultatet av arbetets utförande.
        Vi ser redan i dag tydliga exempel på algoritmiskt chefskap. Forskarna Mareike Möhlmann och Ola Henfridsson skriver en artikel, också i Harvard Business Review (190830), om en stor studie av Uberförare och hur dessas arbete leds och styrs av algoritmer.
        Uber är en reseförmedlingstjänst som finns i de flesta större städer i hela världen, vars affärsidé är att inte äga några bilar eller ha några anställda chaufförer, utan leverera köruppdrag till frilansande förare. Dessa köruppdrag bestäms av olika algoritmer i Ubers plattform; vem som får en viss körning, priset för resan samt vilken reserutt föraren måste köra.
        I samarbete med två andra forskare, studerade Möhlmann och Henfridsson Uberchaufförer i London och New York genom att intervjua förare, observera dem under köruppdragen, analysera olika nätforum för Uberförare samt analysera mediebevakningen av Uber.

Uberförare avskyr i tre väsentliga avseenden att ledas och styras av algoritmer. Den första avskyn gäller den konstanta övervakningen. Så fort en Uberförare loggar in på Uberappen för att kunna få uppdrag, övervakas och granskas förarna in i minsta detalj. Via gps-teknik vet algoritmerna var förarna befinner sig, algoritmerna avgör vilken Uberförare som ska få ett visst köruppdrag samt vilken rutt som föraren måste ta.
        Om föraren exempelvis väljer en annan rutt än algoritmerna bestämt, kan föraren bli bestraffad och i värsta fall bannlyst som förare vid Uber. Särskilt frustrerande upplever förarna att ständigt bli utvärderade av kunderna, då utvärderingarna ligger till grund för algoritmernas val av förare till uppdragen.
        Den andra avskyn handlar om bristen på transparens. Uberappens algoritmer lär sig hela tiden allt mer om varje förare, medan förarna vet inget om algoritmerna, hur de är uppbyggda, vilka beslutskriterier som används, vilken betydelse utvärderingarna har och logiken bakom algoritmernas beslut – det vill säga rationaliteten bakom algoritmernas ledning och styrning av arbetet.
        Den tredje avskyn benämner Möhlmann och Henfridsson som dehumanisering. Förarna upplever isolering; de har inga kollegor att vara sociala med, inga sociala grupperingar att tillhöra. Förarna saknar även möjligheten att bygga upp någon form av en relation med en chef.
        Förarna kanaliserar sin frustration av att styras av algoritmer genom att bli politiska; genom att gå samman i olika forum för att diskutera sina problem och olika sätt att påverka sin situation: En form av fackförening för denna form av uppdragstagare.

Oavsett om företaget heter Uber eller något annat, formulerar Möhlmann och Henfridsson fyra förslag till företag som använder sig av algoritmiskt chefskap. Det första förslaget är att dela information om hur algoritmerna är uppbyggda, så att arbetstagarna förstår rationaliteten bakom algoritmernas beslut.
        Det andra förslaget är att välkomna återkoppling från förarna till algoritmernas utformning. Det tredje förslaget är att bygga in mänskliga kontakter i förarnas arbetssituation, så att algoritmen inte är den enda kontaktytan.
        Det fjärde förslaget är att skapa tillit till företaget i form av förmåner som normalt tillkommer anställda; exempelvis sjuk- och föräldraförsäkring.

Det finns god anledning att applicera Gabarro och Kotters studier från 80-talet på arbetsplatser med algoritmiskt chefskap. Vad Uberförarna saknar är möjligheten att leda och styra sin chef, eftersom algoritmerna inte är kommunikativa eller påverkbara.
        Vad algoritmerna i sin chefsroll går miste om är viktig information från förarna som kan förbättra algoritmernas olika beslut och hur förarnas kommunikation och relation till sina chefer ska kunna utvecklas.