Keplers lyskraft

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090728

Sommarens snackis i litteraturvärlden är naturligtvis vem författaren till Hypnotisören, Lars Kepler är. Två signifikanta saker om sig själv har han uttalat (jag skulle bli överraskad om det är en kvinna bakom pseudonymen).
        Det första är i en intervju i Svensk bokhandel: att "bokbranschen inte är främmande för mig". Det andra i en intervju i Aftonbladet: "Jag befinner mig inne på eller i närheten av rikskriminalen så gott som dagligen".
        Det kan tolkas som att Kepler vill komma ut. Men frågan om vem Kepler var, är minst lika intressant för mysteriet, som de ledtrådar som lämnas ut. Johannes Kepler, alltså. Tysk astronom som på 1600-talet observerade planetbanor och formulerade lagbundenheter kring dessa.
        Men intressantast för sommarens snackas är att Kepler är den sista hittills att observera en exploderande stjärna, en supernova, i vår galax. Inget är våldsammare, inget utvecklar mer energi i universum, inget lyser starkare än en supernova.
        Förnamnet Lars valdes som ett ursvenskt, men internationellt lättuttalat namn. Kepler valdes för att det också är lättuttalat, men jag tror att författaren vill att vi ska uppfatta den symbolik Johannes Kepler laddar pseudonymens efternamn med.
        För Hypnotisören är en våldsam och energisk bok, och den vill lysa starkast.

Grindvakternas gradvisa förtvinande

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090615

När medias uppmärksamhet var som störst kring den barnläkare vid Karolinska som misstänks för dråp, publicerade en blogg hennes namn. Detta föranledde en anmälan till Datainspektionen för brott mot Personuppgiftslagen, eftersom anmälaren ansåg barnläkaren kränkt av namnpubliceringen.
        Efter snabb handläggning svarade DI att lagen gör undantag för behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål, vilket denna blogg måste anses ha. DI vill dock poängtera att i traditionell massmedia finns minsann pressetiska regler, som begränsar namnpublicering.
        Slutsatsen blir, skriver DI, att man inte kan ingripa mot bloggen även om barnläkaren upplever sig kränkt, eller att de pressetiska reglerna har åsidosatts. Detta beslut måste tolkas som att DI:s roll som nätets grindvakt beträffande hantering av personuppgifter kraftigt decimerats, och att - mellan raderna - detta beklagas av DI.
        Grindvaktens gradvisa förtvinande återkommer även på andra områden. Den svenska debattens grindvakt nummer ett, Mats Bergstrand, har efter 20 år slutat som redaktör för DN Debatt. Den grinden har vaktats hårt, sidan har haft enormt inflytande och Bergstrand själv har fått utstå mycken kritik för sitt urval.
        I dag har debattsajten Newsmill seglat upp som en intressant konkurrent, med spänst, tempo och en mix av kända debattörer som kunde återfinnas på DN Debatt och okända debattörer med patos.
        För så blir det när utrymmet är obegränsat; debattörerna utgör knappheten. I pappersmedia gäller motsatsen; publiceringsutrymmet utgör knappheten. Varje morgon har jag klickat mig fram till DN Debatt för att läsa dagens snackis. I dag börjar jag med Newsmill och dagens olika teman. Den väsentligaste skillnaden stavas Webb 2.0. På Newsmill kan jag bidra med ett inlägg i debatten. DN Debatt är och förblir stängd.
        Inom förlagsvärlden pågår en liknande rörelse. Print-on-demandförlag, som exempelvis Vulkan, växer fram, där ingen grindvakt gör kommersiella överväganden av ett bokmanus, utan publicerar och trycker mot efterfrågan.
        Samma väg torde sannolikt kulturkritiken vandra; till samlingssajter, likt Newsmill, där utrymme för bred och djup kulturkritik och idédebatt medges. Som skribent och författare vill man inte i första hand sälja något, utan säga något, kanske påverka någons tankar, ge ett annat perspektiv på samtiden.
        Även om forskningspublicering har en lång tradition av grindvakter – peer review – som ska garantera forskningsresultaten, är liknande förändring sannolik. Grindvakten som kvalitetsgranskar kommer att finnas kvar, men nya forskargenerationer kommer inte att sympatisera med att skicka en artikel till en tidskrift våren 2009 som publiceras i papperstidskriften i bästa fall hösten 2010. De kommer inte att acceptera grindvakter som granskar i snigelfart och tidskrifter med extremt begränsat utrymme.
        Grindvakternas gradvisa förtvinande kommer att förändra medialandskapet.

Falkvinge bryr sig bara om de privilegierade

Newsmill 090608

Det var på håret att jag hade kommit ut som piratpartist vid EU-valet, likt filosofen Lars Gustafsson på Expressens kultursida och publicisten Linda Skugge på Newsmill. I princip delar jag de argument som de för fram i sina artiklar. Jag kan även, likt Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida, fördra att partiet har en "pajas till partiledare" och ett tilltal som liknar "teknologoverallig nollningsmaskulinitet". Men jag kan inte fördra att partiets främste talesman äger en sådan naiv och ignorant syn på makt som Rick Falkvinge.
        Även om piratpartiet är ett uttryck för kollektiv nätaktivism går det inte att komma ifrån att utan Rick Falkvinges engagemang och arbete skulle inte Piratpartiet ha en (eller kanske två) parlamentsledamöter i EU. Det är Falkvinge som inte bara har skrikit högst och mest (även om han är bäst på detta), utan även i högsta grad bidragit till att utveckla argument bortom den gratisdiskussion kring fildelning som snarare är kontraproduktiv än produktiv.
        Trots min genuina ovilja mot fåfrågepartier har det varit uppfriskande med ett parti som tar ställning i sina kärnfrågor, men vägrar låtsas vara ett allroundparti med svar i alla tänkbara och otänkbara frågor.
        Men när jag läste Falkvinges blogg i lördags morse bestämde jag mig. Det blir ingen röst på PP. I sitt blogginlägg formulerar Falkvinge en synnerligen naiv utopisk beskrivning av en dag på jobbet 2029. "Jag minns en tid när alla var tvungna att arbeta samtidigt. Så… onödigt. Men det var ju också innan svärmarbete slog igenom i näringslivet. Vilket slöseri! Hur kunde folk jobba så instängt? Utan kreativitet och innovationsförmåga? Och så… begränsade av geografi?"
        Och så fortsätter han, utan tanke på att många arbeten kräver personalens närvaro och viss personaltäthet. Om sjuksköterskan, likt Falkvinge, vill sova till kl 11 en dag, kan väl klinikens patienter vänta med sina mediciner och sitt omsorgsbehov. Det samma gäller ungarna på dagis – de får väl klara sig själva tills personalen ids komma. Och kunden på Konsum får väl anpassa sina inköp tills affärsbiträdet behagar dyka upp.
        Falkvinge talar enbart till de privilegierade, de som tillhör den symbolbehandlande samhällsklassen, som om han inte såg annat. Han visar en fullständig klassblindhet och därmed en förbluffande maktignorans. En partiledare får inte brista i politikens fundamenta; att politik handlar om makt, hur den fördelas, utövas, påverkas, upplevs. Särskilt inte när de frågor detta fåfrågeparti engagerar sig i närmast uteslutande handlar om makt.
        Den form av utopisk vision som Falkvinge tecknar såg vi i parti och minut i mitten av det teknikeuforiska nittiotalet. Jag trodde väl inte att dylika visioner skulle formuleras av en IT-kunnig partiledare femton år senare.

Första meningen på Twitter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090529

Visst är en romans första mening betydelsefull – eller åtminstone betydelsegjord? Vem känner inte igen "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen". Just det, Hemsöborna.
        Eller den stämning som genast kramar läsaren: "Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon". Visst, Processen.
        Eller en av mina favoriter, Paul Auster. Här finns oanad ödesmättnad i Att uppfinna ensamheten: "En dag finns det liv". Och mystik och slump i Stad av glas: "Det var en felringning som var början till alltihop, telefonen som ringde tre gånger mitt i natten och så rösten i andra änden som frågade efter någon som inte var han".
        American Book Review samlade för några år sedan de 100 bästa förstameningarna i romaner. På första plats kom Melvilles Moby Dick: "Call me Ishmael". Kanske inte oväntat.
        Ofta är första meningen i en bok under 140 tecken. Ja jädrar, tänkte någon på Stockholms Stadsbibliotek och skapade twittersidan Långa Svansen.
        Där twittrar någon av bibliotekarierna den första meningen i böcker från katalogen, med en länk till böckerna. Så om förstameningen hos någon bok fångar twitterläsarens intresse, är det bara att låna.
        Namnet på twittersidan – Långa Svansen – refererar till Chris Andersons slående och väletablerade begrepp som beskriver alla de produkter som aldrig blir storsäljare eller hittar. Ett sätt att visa Stockholms Stadsbiblioteks långa svans är att twittra den.
        Ett tilltag som sticker ut i twittervärldens annars relativt ointressanta småttighet.

Med en ung blick på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090529

Elza Dunkels
Vad gör unga på nätet?
Gleerups

"I min klass finns en liten grupp pojkar som nästan aldrig är i skolan eftersom de sitter hemma och spelar World of Warcraft. Sen dyker de upp i maj och skriver MVG i engelska! Det är helt sjukt. Hur ska vi få tjejerna att stanna hemma och spela WoW?"

Så uttalade sig en lärare för Elza Dunkels, författare till den nyutkomna boken Vad gör unga på nätet?. Citatet får illustrera den spänning som Dunkels lyckas fånga och formulera. Nej, inte spänning i dramaturgisk mening, utan spänningen mellan ungas nätaktiviteter och vuxenvärldens reaktioner.
         Elza Dunkels är pedagog och verksam inom lärarutbildningen vid Umeå universitet. 2007 disputerade hon på en avhandling om unga och nätet, men i form av en sammanläggning av forskningsartiklar på engelska. Därav denna svenska version, tillgängligare för en bredare allmänhet. Det är en välgärning som fler forskare bör ta efter.
         Inledningsvis tycks hennes syfte vara att skriva en förenklad version av sin avhandling. Det gjorde mig orolig. Det sista vi behöver är förenklade bilder av komplexa fenomen. Det är ett gammalt pedagogiskt knep, skriver hon, att förenkla för att visa samband. Visst, men ett lika gammalt pedagogiskt knep är att problematisera för att slå sönder fördomar.
         Nå, oron släpper efter hand. Snart kommer hon över den omedelbara lusten att förenkla. Hennes resonemang kring unga människors vilja att exponera sig på nätet med bild och text uppfyller en god nivå av problematisering. Om vi förenklade unga tjejers kroppsliga exponering på nätet, skulle vi inte kunna förstå företeelsen. Genom Dunkels problematisering tar vi oss flera steg i förståelseprocessen.
         Det samma gäller en intrikat diskussion om maktförhållanden mellan unga och vuxna. När vuxna många gånger uppvisar en grumlig uppfattning om ett slags ägarförhållande till barn och en syn på barn som en form av primitiva kulturvarelser som måste tämjas, brukar den engelska beteckningen childism användas. Otillbörlig maktutövning över barn.
         Dunkels tar de ungas perspektiv. Nej, det är en förenkling. Dunkels vill se en förändring, från att lösa problem som uppkommer vid unga människors internetanvändning i form av frihetsinskränkningar för såväl unga människor som Internet, till att lösa dylika problem genom vuxnas delaktighet, kunskapsutveckling samtidigt som de ungas integritet bevaras.
         Själva hennes utgångspunkt är att vuxna inte kan förstå ett nytt fenomen som hur unga använder nätet enbart genom att själva använda nätet. Därtill förstår unga människor nätet med helt andra premisser än vuxna, eftersom dagens unga har växt upp med nätet. Det är en utgångspunkt som manar till viss ödmjukhet.
         Titeln besvaras naturligtvis i viss utsträckning, men jag önskar mer. Visst, ungdomar använder msn, chattar, diskuterar i forum, finns på Lunarstorm, spelar datorspel, bloggar, finns på bildsajter och så vidare.
         Vad pratar de om? Vilka mervärden upplever de i datorspelen, med bloggar, bildsajter, chattar? Vilken är rationaliteten bakom ett utlämnande beteende? Vilka strategier bygger de upp för att hantera problem på nätet? Vilka aktiviteter utanför nätet upplevs ersättliga? Hur blir livet bättre med nätet?
         Om detta ser jag fram emot att läsa i Elza Dunkels nästa bok.

Vad säger vilden om oss?

Newsmill 090518

Allt sedan datorn uppfanns har vi använt metaforer för att beskriva såväl tekniken som hur vi använder den. Inledningsvis uppfattade man datorn som en automat som effektiviserade rutinprocesser. Med persondatorn fick verktygsmetaforen stort genomslag; ett individuellt hjälpmedel som förbättrar vissa förmågor. Med Internets framväxt har ett flertal nya metaforer växt fram och vissnat: arena, marknad, virtuell värld och så vidare.

En metafor har emellertid stått sig. Den uttalas sällan, men har ständigt varit levande i debatten om nätet sedan början av 90-talet, när Internet fick genomslag i samhället. Jag tänker på vilden. Besten. Det otämjda. Det som måste assimileras; civiliseras. Jonas Gardell aktualiserar vilden genom att formulera anonymitet som ett ociviliserat fenomen som måste tyglas.

De tidigaste försöken att tämja vilden handlade om att filtrera information. Vi minns diskussionen i mitten av 90-talet om bombrecept på Internet. Hur skulle våra ungdomar hindras från att spränga sig i luften när det kryllade av bombrecept på nätet? Det samma gällde pornografi, droger, våldsskildringar och politisk extremism. Vilden måste tämjas medelst filtrering. Samma typ av filtrering, om än mer omfattande, ser vi i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.

När människor började agera i nätets offentlighet, i olika sociala nätverk, blev det ett nytt skäl för att vilden måste civiliseras ytterligare. Lagen om elektroniska anslagstavlor inrättades 1998 för att reglera människors samtalston på nätet. Personuppgiftslagen inrättades samma år för att tillse att våra personuppgifter inte hamnade i otillbörliga sammanhang.

Under de senaste åren har vilden bistått människor att skicka filer till varandra. Tämjandet av vilden inleddes med att förbjuda Napster, för att sedermera göra upphovsrättslagen strängare, inrätta lagar som FRA och Ipred.

Varför återkommer metaforen? Varför förblir vilden vild i somligas ögon? Varför blir den aldrig tam; civiliserad, assimilerad? Det är fel frågor att ställa. Vi bör snarare fråga oss varför vi betraktar nätet som en primitiv kultur, i stället för omvänt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta nätet som mänsklighetens ofiltrerade spegelbild? Vad säger vilden om oss människor?

En kniv i nätets hjärta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090427

Hur står det till på nätet så här en vecka efter Pirate Bay-domen har fallit? Utan tvekan har domen, trots att den överklagats, fått stor effekt. Ett flertal torrenttrackers har stängt ned, såväl öppna (likt Pirate Bay) som slutna (där medlemskap krävs). Så här skrev en av de slutna trackers häromdagen:

"[Trackerns namn] blir nu en i raden fildelningssajter som stänger trackern i oro efter The Pirate Bays fällande dom. Självklart är det med en tår i ögat vi väljer att ta detta beslut, men som ni kanske förstår är det ingen av oss som vill riskera allt för en ideell verksamhet som [Trackerns namn] alltid har varit."

Antipiratbyrån har fått vind i seglen. De skickar ut hotbrev om krav på nedstängning till trackerägare där de hänvisar till en dom – ett års fängelse och 30 miljoner i skadestånd – som inte vunnit laga kraft. En dom, där tingsrättens ordförande misstänks för delikatessjäv genom sitt engagemang i Svenska föreningen för upphovsrätt, där tre av målsägarna också är medlemmar.

Men det handlar inte om fildelning. Det har aldrig handlat om fildelning. Fildelning är ett uttryck, ett symtom, ett exempel på ett större skeende. Det handlar om ett fritt internet. Det handlar om öppenheten i offentlighetens nya rum. Det handlar om huruvida vanliga användare ska betraktas som mediakonsumenter eller som fria medborgare. Det är ingen trivial skiljelinje.

Som konsument ska du passivt och med huvudet böjt ta emot det du har betalat för. Som medborgare ska du vara fri att med huvudet högt bidra till skapandet av denna offentlighet.

Vad den svenska staten, i en obehagligt stark korporativ anda, effektivt har sagt med Pirate Bay-domen är: "Vi står upp för varje bransch i den digitala sfären som har misslyckats med sina affärsidéer. Så, uppför dig som en underdånig konsument, annars släcker vi nätet. Vi kan göra det och vi gör det när vi vill."

Så hur är stämningen bland människor på nätet? Den beskrivs bäst om vi för våra tankar till Kafkas mästerverk Processen, särskilt i slutet av romanen. Josef K har ju genomgått denna ytterst märkliga process, dömts och till sist ska domen – döden – exekveras.

"På K:s strupe lade sig den ena herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt". Josef K fick fram en sista mening innan döden inträdd, den mening som fångar stämningen på nätet.

"Som en hund."

Nätaktivism efter Ipred

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090420

Vad händer efter Ipredlagens ikraftträdande den 1/4? Vissa mätningar visar att nättrafiken har minskat med en tredjedel. Vissa mätningar visar att konsumtionen av musik och film utanför nätet ökar. I bägge fallen är det för tidigt att dra slutsatser om dessa förändringar korrelerar till Ipred.

Piratbyrån har upprättat en tjänst kallad ipredkoll.se. Ambitionen är att automatiskt kunna publicera alla begäran om abonnentuppgifter till olika tingsrätter i Sverige. Här kan man även registrera sitt ip-nummer och få ett meddelande om någon begära innehåller just mitt ip-nummer. "För ett vackrare internet", menar dessa nätaktivister.

Tre olika begäranden har hittills inkommit till tre olika tingsrätter om abonnentuppgifter knutna till ip-nummer, där misstanke anses föreligga om intrång i upphovsrätten. Det första, till Stockholms tingsrätt, berör spridning av ljudböcker. Det andra, till Malmö tingsrätt, är grumligare och ser snarare ut att handla om dataintrång än om upphovsrättsbrott, vilket antyder att vi ser en tidig ändamålsglidning beträffande Ipredlagen.

Den tredje begäran, till Umeå tingsrätt, är synnerligen intressant. Till skillnad från de två övriga är denna begäran ett utslag av nätaktivism. Det är Umeåbon Michael Nordfeldth som via sitt juridiska ombud har begärt abonnentuppgifter till ett ip-nummer, där han har identifierat att ett antal musikfiler som han äger upphovsrätten till, har tillgängliggjorts till allmänheten med bittorrentteknik.

Detta är allvar i den meningen att Nordfeldths begäran om abonnentuppgifter måste behandlas av tingsrätten. Däremot har naturligtvis piraten och nätakvitisten Nordfeldth inga som helst avsikter att skicka hotbrev, kravbrev, stämma abonnenten eller inleda ett civilrättsligt mål.

Nordfeldths syfte är att undersöka Ipredlagen genom att praktisera den – från andra sidan, så att säga. Om han i egenskap av upphovsrättsinnehavare av Umeå tingsrätt nekas de begärda abonnentuppgifterna, medan bokförlag medges samma sak i sin begäran kring ljudböckerna, vill Nordfeldth väcka frågan om vems intressen Ipredlagen syftar till att gynna.

Som bevis har Nordfeldth i sin begäran, precis som de två andra begäranden, bifogat skärmdumpar, det vill säga ögonblicksbilder av vad som sker i ett särskilt fönster på datorskärmen. Om detta räcker som bevis för att få ut abonnentuppgifter, vill Nordfeldth väcka frågan om rättssäkerheten kring Ipred.

För det är ju väl känt att alla kan skapa skärmbilder som visar att vilket ip-nummer som helst just nu håller på att ladda ned/upp musik, film eller annat digitalt material. Fejkade skärmbilder som svårligen kan skiljas från "äkta" – vad nu ett begrepp som äkta skulle betyda i ett digitalt sammanhang.

Nordfeldths initiativ bör välkomnas och det ger förhoppningsvis gott bränsle till debatten kring de integritetsproblem som Sveriges nya övervakningslagar genererar.

För svårt för nämndemännen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090418

Så fälldes de fyra åtalade bakom The Pirate Bay. Det var förväntat. Åklagarsidan har kunna beskriva händelser, och särskilt ekonomiska effekter av händelser, som nämndemän kan begripa. Att människor laddar hem filmer och musik via The Pirate Bay gör att upphovsrättsinnehavare förlorar potentiella intäkter, är en begriplig beskrivning för nämndemän.

Försvaret har enligt min mening visat att åtalets händelsebeskrivningar svajar betänkligt, men presenterat detta i så tekniska termer att nämndemän har svårt att hänga med. Att man med en torrentfil från The Pirate Bays webbsida inte nödvändigtvis använder The Pirate Bays tracker för att hämta musik- och filmfiler från en torrentsvärm, är svårbegripligt för nämndemän.

Torrenttekniken är ytterst komplicerad, även för tekniskt kunniga. Hur många vet skillnaden mellan en torrentsida och en torrenttracker? Och ändå handlar gärningsbeskrivningen om hur tekniken har använts. Då måste de som dömer förstå de tekniska processerna. Kanske behöver vi särskilda utredningsmyndigheter och dito domstolar för tekniskt relaterade mål, jämförbart med ekobrottsmyndigheten.

The Pirate Bay kommer att få massivt stöd från särskilt den yngre generationen på nätet. Själv tror jag emellertid inte att detta är en generationsfråga, utan en rent teknikfilosofisk fråga.

Föreställer man sig Internet som en jättelik informationsbehållare där såväl innehåll som åtkomst av innehåll kan regleras i detalj, så instämmer man med domen och försöker reglera nätet med telekompaket, Acta-avtal, FRA-lagen och Ipred.

Föreställer man sig Internet som en plats där en del av livet levs, där väsentliga möten med medmänniskor sker, där viktig opinionsbildning företas – ja, Internet som en kollektiv och distribuerad intelligens – då utgör domen ett veritabelt hot mot ens hela tillvaro.

Denna teknikfilosofiska skillnad avgränsas inte av människors ålder.

Jag tände en extra lampa i lördags

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090331

I lördags tände jag en extra lampa, sådär vid halvniotiden på kvällen, och hyllade idén om elektricitet. Det finns några banbrytande tekniska uppfinningar som gjort att människan har gjort kvalitativa språng i utvecklingen – språket, hjulet, tryckpressen, för att nämna några. En av de mest banbrytande är elektriciteten.

Elektriciteten har rent materiellt bidragit till minskad fattigdom, ökad levnadsstandard och minskade umbäranden. Elektriciteten bidrar både bokstavligen och symboliskt till upplysning – en upplysning som innebär att vi är fria att tänka, läsa, yttra oss och skriva i lampans sken utan att vara beroende av naturligt ljus.

Är det denna uppfinning de infernaliskt skickliga kampanjmakarna bakom WWF:s initiativ Earth Hour menar att vi skulle protestera mot i lördags? Eller är det människans fantastiska förmåga att skapa bättre levnadsvillkor för sig själv som vi skulle demonstrera mot? Önskar de oss tillbaka till medeltidens mörker?

Hur många människor i världens fattiga områden skulle inte få bättre villkor om de hade tillgång till ren och billig energi?

Då närmar vi oss det verkliga problemet, som kampanjer som dessa enbart lyckas dölja (och den konspiratoriskt lagda måste fråga sig om inte det också är huvudsyftet...). Problemet är inte att vi låter elektriska lampor lysa upp mörkret.

Problemet är att de frågor som rör produktion av elektricitet omfattas av en apolitisk laissez faire-modell, där energibeslut i huvudsak överlåts till marknadens mekanismer, som ständigt söker det billigaste.

Politikens grundläggande uppgift är söka det bästa för så många som möjligt. Därför borde vi snarare protestera mot att politiken inte lyckas fatta beslut som innebär att vi har en rent producerad och solidariskt fördelad elenergi över hela jorden.

"Kineserna klarar det ju"

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090325

Om det enbart vore sin tekniska okunskap som Liza Marklund demonstrerar gång efter annan i sin söndagsspalt i Expressen, så okej. Men när denna okunskap kring vad Internet är och hur filer kopieras manifesteras i antidemokratiska åtgärder – då rinner bägaren över hos varje demokratiskt sinnad medborgare.

Marklund har en kompis, Johan, som spelar i ett okänt band som heter Stockholm Stoners. Ett fåtal köper bandets skivor. Däremot laddas deras senaste skiva ned från nätet, påstår Marklund, i en omfattning om 80 000 gånger sedan januari.

Det är en hög siffra. Jag kollar bland de tio största fildelningssajterna. Ingen träff. Jag googlar på bandets namn plus torrent. Ingen träff. Hm. Jag brukar hitta på nätet. Frågan är om det överhuvudtaget finns något att ladda ned av detta band. Jag tvivlar.

Men för att ändå förhindra att denna musik laddas ned, föreslår Marklund och hennes kompis Johan att staten inför censur på nätet och jämför med censurstaten nummer ett: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.”

Går det att sjunka lägre i sin argumentation? Vilken är hennes nästa slogan? "Det går att avskaffa demokratin, kineserna klarar det ju?" Skillnaden är hårfin – yttrandefriheten är demokratins yttersta hörnsten.

Läs Reportrar utan gränsers årliga rapporter om frånvaro av yttrandefrihet i Kina. Läs om Kinas censur av information. Läs om hur journalister och ”cyberdissidenter” fängslas.

Världens demokratier har ett särskilt ansvar att skydda yttrandefriheten och arbeta mot censur. Införs censur av nätet i demokratier, innebär det vi hjälper Kina och andra censurivrande stater med argument för att censurera ännu mera.

"Open" en gynnsam profil?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090317

Svenska universitet är konkurrensutsatta. Det går inte att blunda för, oavsett det handlar om forskning eller grundutbildning. Därför försöker universiteten skapa strategier och tydliggöra profiler för att särskilja sig från andra universitet. Ett intressant exempel ser vi på Sveriges minsta högskola, Högskolan på Gotland, där det satsas på utbildning, mer än på forskningsexcellens. På Gotland sätts studenten i förgrunden, inspirerat av den amerikanska idén om liberal education. Det grundläggande syftet är att inte skapa kanonmat för industrin, utan utbilda bildade, kritiskt tänkande människor för en föränderlig värld.
        Ett sätt att profilera Umeå universitet vore att använda förledet Open framför så många verksamheter som möjligt. Ett universitet med en sådan profil skulle självfallet verka för att kurslitteratur väljs företrädesvis från Open Access-förlag, så att kurslitteraturen blir gratis för studenterna. Detsamma gäller publicering av forskningsartiklar. Självfallet har ett universitet med denna profil ett eget Open Access-förlag, förslagsvis inom ramen för Universitetsbibliotekets verksamhet, så att universitetets lärare kan publicera den egenförfattade kurslitteraturen där i form av fritt nedladdningsbara filer.
       ”Vid Umeå universitet är kurslitteraturen fri” – vore inte det en slogan som skulle slå an hos presumtiva studenter, vars ekonomiska situation är allt annat än avundsvärd?
        På samma sätt kan universitetet konkurrera med andra universitet genom det koncept som MIT en gång lanserade: Open Courseware – öppet kursinnehåll. Det innebär att allt kursmaterial vid universitetets kurser finns tillgängligt på nätet, fritt, öppet, för vem som helst att ta del av. Intresset för någon utbildning eller kurs fångas inte genom fläskiga floskler, utan genom att ta del av det faktiska innehållet.
        Det finns fler verksamheter att sätta ett ”Open” framför. Innovation, exempelvis. I stället för att söka patent och skapa intellektuella monopol, kan forskare som vill avsätta forskningsidéer i tillämpning göra detta i olika nätverk, där många olika aktörer bidrar till fri innovation och till fri kunskap.
        Detta går hand i hand med Umeå universitets pågående satsning på såväl ett nytt webbpubliceringssystem, som en ny digital lärmiljö. Bägge är utvecklade inom ramen för Open Source, vilket, som jag förstått det, är ett strategiskt val. Det innebär att programvarornas underliggande programkod – källkoden – är fri att modifiera och distribuera.
        Förledet ”Open” – öppen eller fri på svenska – går också hand i hand med det beteende dagens unga människor utvecklar och upplever som självklart via nätet. Visst, jag vet, det finns ingen sådan homogenitet inom en generation att man kan använda en generell benämning som exempelvis ”digitala infödingar” eller liknande. Å andra sidan är en stor del av dagens och morgondagens studenter fostrade i nätets öppna klimat. Denna öppenhet kan universiteten välja att möta eller motverka.
        Behöver jag säga att mitt förslag till profilering är fritt att använda?

Från fria kopior till tjänster

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090205

Rättegången mot Pirate Bay kan få flera positiva effekter. En sådan är att allt fler branscher som vill göra vinster på digitala artefakter fortare får upp ögonen för att unika digitala exemplar inte kan finnas, att man därmed inte kan ta betalt för digitala exemplar och att kopiering är det enda man kan använda Internet till.

När det sker kommer man att ställa sig frågan: ”Vad ska vi då tjäna pengar på, när det digitala exemplaret inte är möjligt att sälja?” Låt oss ta hjälp av en guru inom området, Wired-redaktören Kevin Kelly. Redan i slutet av 90-talet beskrev han i boken Den nya ekonomin hur ekonomin i ett nätverkssamhälle skulle fungera.

Nu slår Kelly på sin omfattande och frekvent uppdaterade webbpublikation (blogg, om man så vill) fast att Internet är en kopieringsmaskin; kopior flyter mer eller mindre kontrollerat runt i nätverken. Allt på nätet är tillkommet genom kopiering. Eftersom marginalkostnaden för en ytterligare digital kopia av något slag är noll, måste vi hitta sätt att tjäna pengar på att sälja gratis kopior.

Kellys enkla svar är att vi måste urskilja vad som är omöjligt att kopiera och sälja detta ihop med gratis kopior. Han har några förslag. Omedelbarhet; att få en kopia av något levererat exakt när du vill ha den, är en tjänst möjlig att ta betalt för.

Liksom personifiering; digitala produkter som har skräddarsytts för dina behov och vanor. För att inte tala om tolkningshjälp till digitala artefakter; det finns ett skämt inom datorvärlden som säger att programvaran kostar inget, men manualen kostar 10 000 dollar.

Han har fler exempel. Ett vid första anblicken spektakulärt är möjligheten att betala för sig. Det är emellertid inte alls särskilt spektakulärt. Kelly har förstått att fildelning av musik och film inte handlar om gratisätande; det har det aldrig gjort.

Han är övertygad om att lyssnare, tittare, datorspelare och fans vill betala för sig till sina favoritartister och kulturskapare. Men villkoren är att det ska vara enkelt att betala och betalningen ska garanteras gå till rätt upphovsrättsinnehavare. Någon sådan betalningsmodell finns ännu inte.

Visst är det en kulturkrock, det som sker i rättegången mot Pirate Bay och i den omgivande debatten. Med industrialismens affärsmodell skapar den massproducerade, fysiska kopian ekonomiskt värde. Med nätverksålderns affärsmodell är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.

Alltså är uppmaningen till musik-, datorspel- och filmbranschen: Utveckla unika tjänster, skänk bort de digitala kopiorna och gör en sjuhelvetes vinst ändå.

Rättegången som retorik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090221

Vore jag retorikforskare skulle jag gnugga händerna över såväl rättegången som debatten kring Pirate Bay. Så mycket retorik, så mycket material, så öppet och tillgängligt. Retoriken i rättegången söker nya spår, genom att försöka fastslå vad rättegången handlar om. Retoriken i debatten utanför trampar på i samma gamla leriga hjulspår.
     Försvaret i rättegången vill att vi ska uppfatta rättegången som ett försök att förbjuda en viss teknik. Kärnan i Pirate Bays verksamhet är en så kallad öppen torrent-tracker, en sökmotor innehållande torrent-filer, som innehåller adressuppgifter till de filer som olika användare delar mellan sig. Pirate Bay varken vet eller intresserar sig för vilka filer användarna delar.
     Egentligen motsätter sig inte åklagarsidan detta synsätt, eftersom den skadeståndsframställan som gjorts avser den skada upphovsrättsbranschen lidit av att denna öppna tracker har existerat. Är det alltså en rättegång mot en viss teknik vi bekådar?
     Debatten utanför rättegången är den gamla trista och får representeras av gamle ABBA-medlemmen Björn Ulvaeus inlägg på debattsajten Newsmill (18/2): ”Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?”. Han åsyftar det i hans ögon synnerligen märkliga beteendet att ladda ned musik gratis i stället för att köpa musiken i affären.
     Samma dag drar frilansskribenten Mats Dagerlind i en replik på samma sajt ned brallorna på Ulvaeus genom att hänvisa till dennes avancerade skatteplanering; den rättstvist mot skattemyndigheterna om 85 miljoner i utebliven skatt på sina royalties. Ulvaeus lyckades tack vare sina jurister hitta det hål i lagen som möjliggjorde att flytta sina rättigheter till sina verk till ett bolag i ett skatteparadis.
     Därmed slapp Ulvaeus betala 85 miljoner i skatt. Degerlinds retoriska fråga är naturligtvis: ”Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig, Björn?”

Digital kultur blir luft för pirater

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090216

Anders Rydell och Sam Sundberg
Piraterna
Ordfront

Dåvarande statsminister Carl Bildt höll ett klassiskt tal vid Ingenjörsvetenskapsakademin 1994, där han bland annat sa: ”Låt oss ställa målet att senast 2010 tillhöra den globala utvecklingens absoluta spjutspetsar när det gäller utnyttjandet av informationsteknologin”. Nu skriver vi 2009, det år en av Sveriges allra främsta spjutspetsar inom IT-området står åtalade. Rättegången om The Pirate Bay inleds den 16/2.
     Åtalet gäller, mig veterligt, medhjälp till, alternativt förberedelse för, brott mot upphovsrättslagen. Grabbarna bakom Pirate Bay har alltid med raljans, ironi och en stor portion uppkäftighet hävdat och argumenterat för att de inte sysslar med upphovsrättsligt material överhuvudtaget, utan driver en sökmotor, likt Google, som hjälper användare att hitta andra användares filer.
     Och, som åklagaren i målet, Håkan Roswall, skrev i ett PM från 2005, är det synnerligen svårt att fälla någon för medhjälp till ett brott som inte begåtts. Med andra ord, eftersom ingen som har fällts för upphovsrättsbrott genom att använda sajten Pirate Bay, är det svårt att fälla någon för medhjälp.

Detta och mycket annat står att läsa i en välskriven och rent av spännande reportagebok, Piraterna (Ordfront), av journalisterna Anders Rydell och Sam Sundberg. Boken har funnits att ladda hem via Pirate Bay sedan någon vecka. Naturligtvis ska en bok om pirater fildelas. Och naturligtvis ska boken läsas av alla som inte har koll på fildelning – från nämndemännen i rättegången till de som upprepar mantrat ”hur ska upphovspersonerna få betalt?”.
     Åven för den som likt jag har följt fildelningsdebatten i såväl gammelmedia som på nätet finner guldkorn i reportaget. Framförallt beskrivs fildelningens historia på ett koncist och tilltalande sätt. Det går knappast att läsa reportaget som ett neutralt reportage, inte heller som ett reportage som tar upphovsrättslobbyns postition, utan som beskriver utvecklingen i positiv anda, dock inte blint.
     Författarnas eventuellt blinda punkt är snarare deras teknikfokus. De tycks vilja säga att eftersom fildelning är tekniskt möjligt och anammas av så många människor är den omöjlig att stoppa. Men de missar en aning att piratrörelsen främst drivs av en från människan sprungen vilja till fri digital kultur – där fri inte betyder gratis. Fri ska förstås som i fri från begränsningar och inskränkningar. Att fildelning innebär att musikfiler kan laddas ned utan kostnad beror enbart på att betalning för digitala exemplar i princip är omöjlig i längden.
     Detta beror inte på nya fildelningstekniker som bittorrent, utan på digitaliseringen. Det var inte Pirate Bay och deras tekniska kunnande som i första hand skapade möjligheten till fri musik och film. Det var skivbolagen och filmbolagen som gjorde detta i och med att de digitaliserade sina kulturyttringar. Det som är digitalt kopieras. Kostnaden för kopiering går mot noll. Det är fundamentalt för att förstå Internet.
     ”Gratis” är ett ekonomiskt begrepp som avser ett pris på en vara. Än så länge är används begreppet, men inom kort kommer människors uppfattning om digitalt material att vara ”något som bara är”. Ungefär som luft. Musik på nätet kommer inte att vara gratis. Musik kommer bara att finnas.

Det finns en god öppning till en ytterligare bok på pirattemat. Rydell och Sundberg skriver som sagt snyggt kring piratrörelsen och Pirate Bay. De ger också en beskrivning av hur Piratpartiet uppstod i all dess enkelhet. Därmed snuddar de vid fildelningens politiska dimension, vilket är den synnerligen intressantaste bland tekniska, juridiska, sociala och ekonomiska perspektiv.
     Piratrörelsen är en ideologibefriad politisk rörelse, menar författarna, som bygger på en samhällssyn, där samhället ses som en maskin som ska administreras på bästa sätt. Jag övertygas inte om den tesen av boken. Jag övertygas inte heller av detta när jag läser texter skrivna av piratrörelsens intellektuella. Här finns anledning att fortsätta.
     
Vilken utgången av den stundande rättegången blir tänker jag inte sia om; därtill är juridiken ett alltför snårigt område. Jag förutsätter dock att det blir en långvarig process med överklaganden till såväl hovrätten som Högsta domstolen.
     Men jag förutsäger att piratrörelsen är vinnare oberoende av rättegångarnas utfall. Förlorar piratrörelsen blir man martyrer och fildelningen minskar inte. Vinner piratrörelsen kommer upphovsrättsbranschen att tvingas till konsekvenser som gynnar fri tillgång till digital kultur.

Humboldts ande svävar fortfarande

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090213

I höstas genomfördes en stor (över 7 000 respondenter) studie kring högskolans viktigaste uppgifter, nu och i framtiden. Det går att göra några intressanta nedslag i studiens resultat. Vad är högskolans viktigaste uppgifter? Enligt lärarna är det att bedriva grundforskning, ge god utbildning, att främja ett bildningsideal och att delta i samhällsdebatten.
     Lärarna menar också att dessa viktigaste uppgifter är högskolorna allra sämst på att leva upp till. Det måste tolkas som att högskolan tvingar fram en verksamhet som står i bjärt kontrast till dess lärares preferenser. Det låter inte alls bra.
     Allra minst viktigt anser lärarna vara att kommersialisera forskning, att snabbt strömma studenter genom utbildningen, att vara lyhörd för samhällets och arbetslivets önskemål samt att samverka med näringslivet.
     Studenter har delvis motsatt uppfattning. Högskolans viktigaste uppgifter enligt dem är det som lärarna anser minst viktigt – att samverka med näringlivet och tillgodose dess krav. För att högskolan ska bli ännu bättre i framtiden, menar studenter att fler undervisningstimmar, mer praktig och ett tydligare samarbete med lokala arbetsgivare, är viktiga faktorer.
     Lärarna å sin sida menar att det som kan höja högskolans kvalitet generellt är att öka anslagen till grundforskning, att ge lärosätena eget kapital att förvalta fritt och långsiktigt, att bli mer delaktiga i samhällsdebatten – och att höja lärarnas löner. Det sistnämnda instämmer dock studenter lojalt med.
     Visst anar vi den tyske universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldts ande svävandes över lärarnas värderingar av högskolans uppgifter?

Konstens kunskap

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090205

Det är som det ska vara. Allmänheten är ursinnig över konstfackstudenten Anna Odells konstnärliga utforskande av någonting så svårgripbart som psykisk sjukdom och dess behandling. Konstnärer och deras fåtaliga bundsförvanter försvarar den konstnärliga friheten och rätten, ja, närmast skyldigheten att ställa de obekväma frågorna, ibland på obekväma sätt.
     Denna konflikt är en så kallad nyttig konflikt som inte ska lösas. Löses konflikten förlorar alla. Blir denna typ av konstnärligt utforskande fullständigt accepterad, når den inte fram med sina frågor. Skulle vi på något sätt förbjuda sådan konst, ställs aldrig frågorna.
     Innan vi dömer ut detta eller andra ovanliga konstnärliga utforskanden som kan upplevas provocerande, bör vi vänta och se vad vi kan lära oss, vilken kunskap som kan genereras. Den kunskap vi vanligen genererar kring psykisk sjukdom och dess vårdapparat är av två slag.

Den ena är vardagskunskap. Den består av våra mer eller mindre omedvetna fördomar som blandas upp med osystematiska erfarenheter från mediala uppslag eller från umgängeskretsen, där kanske någon har en enskild erfarenhet. Den andra är vetenskaplig kunskap. Den består av såväl breda systematiska studier som djuplodande fallstudier av både den patologiska delen och omsorgsdelen.
     Vad en konstnär kan göra är att generera konstärlig kunskap; en kunskapsform som inte ingår i vare sig vardags- eller vetenskaplig kunskap. Filosofen Hans-Georg Gadamer var den främste förespråkaren för den konstnärliga kunskapens värde. Vetenskapen har historiskt sett alltid nedvärderat konstnärlig kunskap, och sett denna som enbart estetisk (ofta med ett trivialt estetikbegrepp) och subjektiv.
     Konst, menar Gadamer i sitt huvudverk Sanning och metod, rymmer såväl vår historiska förståelse av oss själva och den verklighet vi är utkastade i. ”Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder delaktighet i denna kunskap”, skriver han.
     Denna delaktighet skapas genom en utvecklad förmåga att tolka konstverk. Gadamer är ju en av tolkningslärans portalfilosofer. Att enbart avfärda konstverken av så enkla skäl att vi inte omedelbart tycker om dem, innebär att avfärda deras kunskapspotential, det vill säga det är en rent kunskapsfientlig handling.

Inom vetenskapen ställer man en klassisk fråga, inte alls olik den som ställts i debatten kring Odells konst: Måste man ha erfarit det man studerar? Måste en sociolog som studerar narkomaner ha varit narkoman för att förstå? Måste en kriminolog som studerar kriminella ha varit kriminell för att förstå? Vetenskapen svar är nej.
     Odell möts av det motsatta svaret. Genom att hon inte är ett offer för psykisk sjukdom, utan enbart gestaltar sådan, bör hon fördömas. Hon kan ändå aldrig veta hur det är. Odell borde bemötas med samma svar som vetenskapen ger på samma fråga.

Övermått som norm, slöseri som dygd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090114

Zygmunt Bauman
Konsumtionsliv
Daidalos

Han är outtröttlig, den gode sociologen Zygmunt Bauman. 83 år fyllda och 42 böcker publicerade på engelska och 14 böcker på polska.
     Hans senaste översatta bok heter Konsumtionsliv (Daidalos). Konsumismen är vår tids ideologi. Inget formar vårt samhälle som den konsumtionskultur som numera får anses etablerad. I konsumtionssamhället krävs att vi lever konsumtionsliv.
     Konsumism innebär att mänskliga begär blir samhällets viktigaste drivkraft, ej att förväxla med konsumtion. Konsumtion är de handlingar vi utför när vi köper varor och tjänster som tillfredsställer våra begär, medan konsumism är en egenskap hos ett samhälle.
     Tecknen på konsumism är som tydligast i ekonomiska kriser. Finansministrar och ekonomer talar nästan enbart om ökad konsumtion som lösning till ekonomiska kriser.
     I ett produktionssamhälle, den samhällsform som vi lämnat, var arbetet den centrala aktiviteten. I konsumtionssamhället är kommodifiering av oss själva centralt. Kommodifiering?
     Bauman återkommer ofta till vår kommodifiering, det vill säga de processer där vi gör oss själva till varor på en marknad. Själva definitionen av att konsumera menar Bauman är att ”investera i sitt eget sociala medlemskap”, där medlemskapet förutsätter individers säljbarhet: att skaffa sig egenskaper som efterfrågas på marknaden.
     I konsumtionssamhället konsumerar vi samtidigt som vi är konsumtionsvaror.

I den konsumtionskultur som är konsumtionssamhällets överbyggnad är tiden central och annorlunda. Tiden blir pointillistisk, menar Bauman. Sådan tid är inkonsistent och ger inga sammanhang eller kausala samband mellan händelser. Kontinuitet saknas; tiden består av otaliga ögonblick, fragment. Allt sker i presens. Nu.
     Varaktighet över tid saknar värde i en konsumtionskultur. Flyktighet är det överordnade värdet. Som välutvecklad konsument måste man ständigt vara beredd på att slänga bort för att konsumera nytt.
     Övermått är norm. Slöseri är dygd.
     I en konsumtionskultur är konsumentens viktigaste ansvar att aldrig bli tillfredsställd, eftersom en tillfredsställd konsument är konsumtionssamhällets värsta fiende. En sådan köper ju inget. En sådan blir ju inget.

Baumans analys av konsumtionslivet är klockren, stringent – och pessimistisk. Pessimism kräver mod, optimism är feghet.
     Konsumtionskulturen är förödande för varje samhälle. Den ansvarsfyllda, solidariska och moraliska medborgaren reduceras till en egoistisk, ansvarsbefriad och amoralisk konsument.
     I bästa fall. I sämsta fall till en icke-konsument, totalt marginaliserad. Konsumtionskulturens underklass.
     Det är ett antisamhälle med Margaret Thatchers klassiska formulering: Det finns inget samhälle, endast individer och familjer.
     Alltså: Köp boken, läs den, släng den, som det anstår en god konsument.

En bloggande sekreterare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081223

Mycket har kommenterats kring bytet av Svenska Akademiens ständige sekreterare, särskilt kring herrar Engdahl och Englunds likheter och olikheter, kring arbetets karaktär, huruvida detta leder till någon förändring av akademin och dess arbete.
     Ett, närmast historiskt, traditionsbrott har nämligen skett. Peter Englund är inte enbart en flitig författare till historiska böcker och kritiker på DN:s kultursida – utan även en flitig bloggare.
     Just det, landets mest traditionstyngda institution får en bloggande sekreterare. I söndags (21/12) skrev Peter Englund på sin blogg en lysande, känslig och ödmjuk intervju, där hans jag intervjuar hans mig kring utnämningen till honom som ständig sekreterare.
     Bland många andra tecken, måste nog detta ses som det främsta tecknet på att bloggen som publiceringsform sakta men säkert har nått en viss status; att medielandskapet är satt i förändring – det är i bloggosfären vi hittar de intellektuella i dag.
     Det fattar naturligtvis även de intellektuella, utom vissa kverulanter, senast statsvetarprofessorn Bo Rothstein som retade gallfeber på bloggosfären med sin liknelse av bloggvärlden som en kloak: ”att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn”, skrev han i Göteborgs-Posten tidigare i höst (12/11).
     Han avslutade sin drapa med samhällets undergång: ”Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.”
     Peter Englund med många andra svenska intellektuella visar hur fundamentalt fel Rothstein har. Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt.

Allt är politik – trots allt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081218

Det har länge legat i tiden att staten undandrar sig allt fler ansvarsområden, överlåter till privata aktörer där staten av tradition har varit ensam aktör och framför allt betonar marknadens suveränitet.
     Den osynliga handen, Adam Smiths klassiska begrepp, löser alla problem bäst, menar borgerliga politiker. Inte för att svensk tradition skulle tillåta en nattväktarstat som enbart sköter rättsväsende och försvar, men riktningen är angiven.
     Tills nu. Med filosofen Martin Heideggers begrepp har vi sett ett breakdown i finanskrisens kölvatten. Han menade att många objekt eller företeelser är oss så invanda att de är osynliga, tills de går sönder eller slutar fungera. Då blir vi medvetna om deras betydelse och funktion.
     Politikens betydelse för bilproduktionen, till exempel. Trots en djup konjunkturnedgång lämnar regeringen den osynliga handens politik och bestämmer att den rådande krisen inte är konjunkturell, utan strukturell.
     Gång efter annan sägs att Volvo, Saab och andra biltillverkare misslyckats att leverera vad kunderna vill ha. Därmed måste man omstrukturera sin produktion och drar negativa paralleller till varvskrisen på 70-talet och positiva paralleller till stålkrisen på 80-talet.
     Men hur vet politiker att krisen är strukturell och inte konjunkturell? Har kundernas efterfrågan tvärsvängt på mindre än ett år?
     Eller är detta miljöpolitikens stora chans att driva fram en strukturomvandling, det vill säga tvinga bilindustrin till miljövänligare produkter?

I en annan bransch har en stark strukturomvandling pågått länge, utan några tecken på konjunktursvängningar som orsak. Också i denna bransch struntar politikerna i den osynliga handen och reglerar – men mot strukturomvandlingen.
     När det gäller produktion, distribution och konsumtion av digital kultur har en strukturomvandling pågått i ett decennium. Från branschproducenternas totala monopol på produktionsformer, distributionsformer och därmed makt över konsumtionsformer, till en gräsrotsrörelse som vill främja fri kultur och fri kunskapsspridning.
     Idén om försäljning av digitala exemplar av kulturfenomen som musik och film är på lång sikt lika dödsdömd som produktionen av stora bilar som slukar fossila bränslen.
     Trots det skärper politikerna lagstiftningen i flera omgångar, senast med den så kallade IPRED-lagen, allt för att förhindra den pågående strukturomvandlingen.

Vad som möjligen skiljer dessa branscher åt är att bilindustrin har upplevt ett breakdown, medan den digitala kulturindustrin har tuffat på som vanligt.
     Skillnaden blir därmed, i enlighet med Heidegger, att bilindustrin har begripliggjorts, medan den digitala kulturindustrin fortfarande är svårbegriplig.
     Vad som däremot förenar dessa branscher är att politikerna är synnerligen närvarande och vägrar överlåta något åt den osynliga handen.
     Allt är politik, således. Låt oss inte låtsas om annat.