Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050321
Från en god analys kan olika slutsatser dras. Det låter självklart, men är det inte. I dess renaste form närde positivismen en dröm om att all forskning skulle kunna reduceras till logiska satser, beskrivna med ett objektivt, genomskinligt språk, där forskarens värderingar kunde döljas.
Den drömmen borde vara krossad. Särskilt visas drömmens omöjlighet i de sociala vetenskapsområdena. Ändå fortsätter forskare att dra slutsatser från datamaterial och analyser, som om slutsatserna objektivt följer av analyserna.
Som om forskarnas egna fördomar, ideologier, normsystem, värdesystem och politiska hemvist inte har någon betydelse för de slutsatser som dras.
Ett bra exempel på detta gavs på DN Debatt (10/2) där en medicinare och en civilekonom gör goda analyser från ett datamaterial som handlar om kvinnors ohälsa – men där vissa slutsatser är ytterst ideologiskt impregnerade.
De visar att 90 procent av alla kvinnor har en lägre nettoinkomst när de arbetar jämfört med när de är sjukskrivna. Detta är särskilt tydligt inom traditionella kvinnoyrken som vård och omsorg och gäller inte kvinnor inom akademikeryrken där lönen är betydligt högre.
Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att kvinnors löner – särskilt inom kvinnodominerade yrken – måste öka. På så sätt kan kvinnors nettolön vid arbete överstiga nettolönen vid sjukskrivning.
Forskarna på DN Debatt drar slutsatsen att ersättningen för sjukskrivning måste minska, för att uppnå samma mål. Bägge slutsatserna utgår uppenbart från var sitt ideologiska värdesystem.
De visar även att kvinnor som under arbetslivet har haft flera barn och tagit hela ansvaret för dem och hemmet genom att ta ut all föräldraledighet och vårdpenning för sjuka barn, riskerar långtidssjukskrivning i högre grad än kvinnor som inte haft totalansvaret.
Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att ersättningssystemen måste främja jämställdhet i hemmen, så att männen tvingas ta ett större ansvar. På så sätt ges kvinnor lika möjligheter som män att utvecklas på arbetsmarknaden.
Forskarnas slutsats att det är de generösa möjligheterna till föräldraledighet som skapar långtidssjukskrivning och kvinnors utslagning på arbetsmarknaden. Implicit – de skriver det inte rakt ut – menar de att om föräldraledigheten görs mindre generös minskar ohälsan för kvinnor på arbetsmarknaden.
Det vore rimligt att forskare redovisar sina politiska och ideologiska värdesystem så att medborgarna kan förhålla sig kritiska till resultaten.
måndag, mars 21, 2005
onsdag, mars 16, 2005
Kriget på nätet trappas upp
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050316
Det virtuella kriget mellan Antipiratbyråns upphovsrättsfanatiker och Internets fildelningsfanatiker trappas upp. Inte alla, men många fildelare är ideologiskt övertygade aktivister för en förändrad syn på upphovsrätten i den digitala eran.
Nu har Antipiratbyråns hemsida hackats av organisationen Unga Arga Hackare, där de avslöjar den svenske infiltratör Antipiratbyrån avlönat i flera år för att kunna namnge de riktigt stora fildelarna på nätet. Rena spionthrillern.
Antipiratbyrån understöds också av regeringen och EU. En ny lag träder sannolikt i kraft till sommaren som förbjuder kopiering av film och musik på nätet för eget bruk. Därmed försvinner en grundbult i svensk och internationell upphovsrättslagstiftning: fair use, som amerikanerna säger. Att kopiera för eget bruk, kallar vi det.
Jag är övertygad om att fildelningskulturen finner motåtgärder. När Napster förbjöds skapades andra fildelningsprogram, som bygger på helt annan teknik. En tänkbar motåtgärd till den nya kopieringslagen är kryptering, så att ingen ser vad filerna som byts innehåller.
Ställningskrig kring ny teknik är dock inte nytt.
När det första världsomspännande kommunikationsnätet – telegrafen – skapades på 1800-talet, var det till en början förbjudet för andra än myndigheter att skicka meddelanden i kodad form. Men folk fann olika sätt skapa chiffer som inte såg ut som chiffer, för att dölja att meddelanden var kodade.
Efter ett par decennier, 1865, insåg man att det inte gick att hindra, så man tillät kodade meddelanden. Ett skäl var att hindra privatpersoners och företags hemligheter att läcka ut via telegrafisterna.
Det mest framträdande skälet var emellertid att det blev billigare att skicka telegram som komprimerats med kod, eftersom priset bestämdes av antalet ord. Så man skapade märkliga, långa ord med stort informationsinnehåll.
Telegrafbolagen svarade med förbud mot långa ord; ord som var längre än fem bokstäver ansågs vara kodade och belades med en högre avgift. Användarna skapade då effektivare koder. Telegrafbolagen svarade 1885 med att kodord fick inte vara längre än tio bokstäver. Användarna blev ännu effektivare. Telegrafbolagen svarade med att höja avgiften för alla ord som inte ingick i bolagens officiella telegramvokabulär.
Scenariot känns igen. Likheterna mellan telegrafins reglering i dess barndom och Internets reglering i dess barndom är stora. Men också skillnaderna.
Dagens fildelare har en kunskap och förmåga att förändra tekniken, eller produktionsmedlen som Marx skulle ha sagt, som 1800-talets telegrafanvändare inte hade.
Det virtuella kriget mellan Antipiratbyråns upphovsrättsfanatiker och Internets fildelningsfanatiker trappas upp. Inte alla, men många fildelare är ideologiskt övertygade aktivister för en förändrad syn på upphovsrätten i den digitala eran.
Nu har Antipiratbyråns hemsida hackats av organisationen Unga Arga Hackare, där de avslöjar den svenske infiltratör Antipiratbyrån avlönat i flera år för att kunna namnge de riktigt stora fildelarna på nätet. Rena spionthrillern.
Antipiratbyrån understöds också av regeringen och EU. En ny lag träder sannolikt i kraft till sommaren som förbjuder kopiering av film och musik på nätet för eget bruk. Därmed försvinner en grundbult i svensk och internationell upphovsrättslagstiftning: fair use, som amerikanerna säger. Att kopiera för eget bruk, kallar vi det.
Jag är övertygad om att fildelningskulturen finner motåtgärder. När Napster förbjöds skapades andra fildelningsprogram, som bygger på helt annan teknik. En tänkbar motåtgärd till den nya kopieringslagen är kryptering, så att ingen ser vad filerna som byts innehåller.
Ställningskrig kring ny teknik är dock inte nytt.
När det första världsomspännande kommunikationsnätet – telegrafen – skapades på 1800-talet, var det till en början förbjudet för andra än myndigheter att skicka meddelanden i kodad form. Men folk fann olika sätt skapa chiffer som inte såg ut som chiffer, för att dölja att meddelanden var kodade.
Efter ett par decennier, 1865, insåg man att det inte gick att hindra, så man tillät kodade meddelanden. Ett skäl var att hindra privatpersoners och företags hemligheter att läcka ut via telegrafisterna.
Det mest framträdande skälet var emellertid att det blev billigare att skicka telegram som komprimerats med kod, eftersom priset bestämdes av antalet ord. Så man skapade märkliga, långa ord med stort informationsinnehåll.
Telegrafbolagen svarade med förbud mot långa ord; ord som var längre än fem bokstäver ansågs vara kodade och belades med en högre avgift. Användarna skapade då effektivare koder. Telegrafbolagen svarade 1885 med att kodord fick inte vara längre än tio bokstäver. Användarna blev ännu effektivare. Telegrafbolagen svarade med att höja avgiften för alla ord som inte ingick i bolagens officiella telegramvokabulär.
Scenariot känns igen. Likheterna mellan telegrafins reglering i dess barndom och Internets reglering i dess barndom är stora. Men också skillnaderna.
Dagens fildelare har en kunskap och förmåga att förändra tekniken, eller produktionsmedlen som Marx skulle ha sagt, som 1800-talets telegrafanvändare inte hade.
söndag, mars 13, 2005
Att vederlägga villfarelser
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050313
Jesper Jerkert och
Sven Ove Hansson (red)
Vetenskap eller villfarelse
Leopard förlag
Naturvetenskap är i allt väsentligt ett resultat av systematiska och empiriska undersökningar av naturen. Innan naturvetenskapen etablerades försökte naturmagikerna generera kunskap om naturen. Naturvetenskapen tog självfallet alltid starkt avstånd från den naturmagi som föregick dem.
Det som utgjorde en avgrundsskillnad mellan vetenskap och magi var själva grundantagandet om naturen. Där naturvetenskapen försöker finna naturliga, rationella förklaringar till observerade fenomen, såg naturmagikerna naturen som mystisk och magisk och hade starka trosföreställningar som grund för sina avslöjanden.
Naturmagins ställning försvagades från 1600-talet och framåt i takt med Galileis, Newtons och andras vetenskapliga upptäckter, och naturvetenskapens ställning förstärktes allt mer. Således borde naturmagi, trosföreställningar och religiösa världsbilder som grund för sanning vara utrotade i dag. Eller?
Inte alls, visar det sig när man läser antologin Vetenskap eller villfarelse av redaktörerna civilingenjör Jesper Jerkert och filosofiprofessor Sven Ove Hansson (Leopard). Bägge är också framträdande i Föreningen Vetenskap och folkbildning, vars syfte är att sprida kunskap till allmänheten om vetenskapen och dess metoder – och utgöra en motkraft mot den pseudovetenskap som florerar.
I antologin beskrivs – och kritiseras hårt – de vanligaste pseudovetenskapliga idéerna och manifestationerna. Fortfarande finns det människor som med vetenskaplig argumentation hävdar att slagrutan fungerar, trots att det sedan länge är fastslaget – systematiskt och experimentellt – att rutgängeri inte fungerar. De fall där någon hittar vatten, olja eller vad nu letas efter beror enbart på slumpen.
Fortfarande finns det människor som förnekar den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin en gång initierade kunskap om. Dessa kreationister tror stenhårt på att bibelns skapelseberättelse är sann i vetenskaplig mening. Kreationisternas egenhet är emellertid att aldrig försöka bevisa sin teori om jordens utveckling, utan enbart försöka finna fel i evolutionsteorin.
För om kreationisterna finner fel i evolutionsteorin, tycks de mena att skapelseberättelsen måste vara sann. Vilket är nys i minst två avseenden. Kreationismen har hittills inte lyckats ge en kritik av evolutionen som skulle kullkasta den. Och skulle de mot all förmodan lyckas med det, betyder det på intet vis att skapelseberättelsen vore sann.
Därtill är skapelseberättelsen alltför oanvändbar och omöjlig att falsifiera, den gör inga användbara förutsägelser – och den är ful, som teori betraktad. Med ful avses att teorin ständigt måste skapa särskilda förklaringar till en mängd specialfall – en vacker teori förklarar mycket med en enkel princip.
Antologin fylls på med exempel på villfarelse som exempelvis homeopati och annan kvacksalveri, astrologi, parapsykologi, currykryss och mirakler. Det är folkbildning på hög nivå. Läsaren får även vetenskapsmetodiska tips för att själv bli en bättre kritiker av pseudovetenskapliga påståenden.
Men spelar det egentligen någon roll? Får inte människor tro på annat än det vetenskapen hävdar? Självklart. Men när medborgare duperas att betala homeopater och andra kvacksalvare dyra pengar blir det ett problem. Eller när kreationister påverkar politiker att radera ut evolutionsläran från skolplanen. Eller när en länsstyrelse satsar skattemedel på ett projekt där rutgängare påstår sig finna olja.
Liksom – och allra värst – när etablerade vetenskapsmän anför pseudovetenskap vid universiteten eller i kraft av vetenskapliga titlar. Som när en datavetenskaplig avhandling läggs fram i Lund 2003, till hälften fylld med beskrivningar av vetenskapen som en konspiration, utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen och olika naturfenomen som magi. Ren kreationism, alltså. Ett avgörande skäl till att avhandlingen godkändes var att en antidarwinistisk teolog satt i betygsnämnden.
Sven Ove Hansson ger flera andra exempel från svenska universitet. En professor i skogsforskning som sysslar med irisanalys (hokuspokus enligt ögonforskare), en godkänd avhandling där det hävdas att spöken finns, en narkosprofessor som hävdar att sjukdomar har andliga syften med mera. Det är mycket intressant läsning.
Att det finns horoskop i dagstidningen som folk tror på, är inget särskilt problem för antologins författare. Möjligen irriterande
Men att inte ens universiteten lyckas hålla pseudovetenskapen utanför sina dörrar är ett författarnas huvudproblem, eftersom universiteten och dess tituleringar då ger vetenskaplig legitimitet åt allsköns humbug.
Jesper Jerkert och
Sven Ove Hansson (red)
Vetenskap eller villfarelse
Leopard förlag
Naturvetenskap är i allt väsentligt ett resultat av systematiska och empiriska undersökningar av naturen. Innan naturvetenskapen etablerades försökte naturmagikerna generera kunskap om naturen. Naturvetenskapen tog självfallet alltid starkt avstånd från den naturmagi som föregick dem.
Det som utgjorde en avgrundsskillnad mellan vetenskap och magi var själva grundantagandet om naturen. Där naturvetenskapen försöker finna naturliga, rationella förklaringar till observerade fenomen, såg naturmagikerna naturen som mystisk och magisk och hade starka trosföreställningar som grund för sina avslöjanden.
Naturmagins ställning försvagades från 1600-talet och framåt i takt med Galileis, Newtons och andras vetenskapliga upptäckter, och naturvetenskapens ställning förstärktes allt mer. Således borde naturmagi, trosföreställningar och religiösa världsbilder som grund för sanning vara utrotade i dag. Eller?
Inte alls, visar det sig när man läser antologin Vetenskap eller villfarelse av redaktörerna civilingenjör Jesper Jerkert och filosofiprofessor Sven Ove Hansson (Leopard). Bägge är också framträdande i Föreningen Vetenskap och folkbildning, vars syfte är att sprida kunskap till allmänheten om vetenskapen och dess metoder – och utgöra en motkraft mot den pseudovetenskap som florerar.
I antologin beskrivs – och kritiseras hårt – de vanligaste pseudovetenskapliga idéerna och manifestationerna. Fortfarande finns det människor som med vetenskaplig argumentation hävdar att slagrutan fungerar, trots att det sedan länge är fastslaget – systematiskt och experimentellt – att rutgängeri inte fungerar. De fall där någon hittar vatten, olja eller vad nu letas efter beror enbart på slumpen.
Fortfarande finns det människor som förnekar den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin en gång initierade kunskap om. Dessa kreationister tror stenhårt på att bibelns skapelseberättelse är sann i vetenskaplig mening. Kreationisternas egenhet är emellertid att aldrig försöka bevisa sin teori om jordens utveckling, utan enbart försöka finna fel i evolutionsteorin.
För om kreationisterna finner fel i evolutionsteorin, tycks de mena att skapelseberättelsen måste vara sann. Vilket är nys i minst två avseenden. Kreationismen har hittills inte lyckats ge en kritik av evolutionen som skulle kullkasta den. Och skulle de mot all förmodan lyckas med det, betyder det på intet vis att skapelseberättelsen vore sann.
Därtill är skapelseberättelsen alltför oanvändbar och omöjlig att falsifiera, den gör inga användbara förutsägelser – och den är ful, som teori betraktad. Med ful avses att teorin ständigt måste skapa särskilda förklaringar till en mängd specialfall – en vacker teori förklarar mycket med en enkel princip.
Antologin fylls på med exempel på villfarelse som exempelvis homeopati och annan kvacksalveri, astrologi, parapsykologi, currykryss och mirakler. Det är folkbildning på hög nivå. Läsaren får även vetenskapsmetodiska tips för att själv bli en bättre kritiker av pseudovetenskapliga påståenden.
Men spelar det egentligen någon roll? Får inte människor tro på annat än det vetenskapen hävdar? Självklart. Men när medborgare duperas att betala homeopater och andra kvacksalvare dyra pengar blir det ett problem. Eller när kreationister påverkar politiker att radera ut evolutionsläran från skolplanen. Eller när en länsstyrelse satsar skattemedel på ett projekt där rutgängare påstår sig finna olja.
Liksom – och allra värst – när etablerade vetenskapsmän anför pseudovetenskap vid universiteten eller i kraft av vetenskapliga titlar. Som när en datavetenskaplig avhandling läggs fram i Lund 2003, till hälften fylld med beskrivningar av vetenskapen som en konspiration, utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen och olika naturfenomen som magi. Ren kreationism, alltså. Ett avgörande skäl till att avhandlingen godkändes var att en antidarwinistisk teolog satt i betygsnämnden.
Sven Ove Hansson ger flera andra exempel från svenska universitet. En professor i skogsforskning som sysslar med irisanalys (hokuspokus enligt ögonforskare), en godkänd avhandling där det hävdas att spöken finns, en narkosprofessor som hävdar att sjukdomar har andliga syften med mera. Det är mycket intressant läsning.
Att det finns horoskop i dagstidningen som folk tror på, är inget särskilt problem för antologins författare. Möjligen irriterande
Men att inte ens universiteten lyckas hålla pseudovetenskapen utanför sina dörrar är ett författarnas huvudproblem, eftersom universiteten och dess tituleringar då ger vetenskaplig legitimitet åt allsköns humbug.
lördag, mars 12, 2005
Det absurdas normalisering
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050312
Tänk att du går en flerårig utbildning till kirurg, får arbete på ett sjukhus, men får inte arbeta som kirurg, utan som kock. Endast om du gång efter annan skriver ansökningar till en anslagsgivare och för en gångs skull beviljas anslag, får du arbeta tidsbegränsat som kirurg.
Eller om du är ingenjör på ett teknikföretag, men får enbart arbeta som ingenjör om en extern anslagsgivare beviljar dig pengar i stenhård konkurrens med tusentals andra ingenjörer. Skulle vi lita på kirurger eller ingenjörer som enbart sporadiskt får utöva sitt yrke?
Visst låter det absurt? Sådan är verkligheten för Sveriges universitetslärare, menar Steven Saxonberg, docent i statsvetenskap i en kritisk debattartikel i senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (2/05).
Efter avslutad forskarutbildning och erhållen tjänst på universitetet får universitetsläraren ändå inte utöva sitt yrke – att forska – inom ramen för sin tjänst, utan tvingas söka forskningsmedel i en konkurrenssituation där resurserna är så få att ofta 80-90 procent av forskningsansökningarna refuseras.
Annat är det i våra grannländer, Danmark och Norge. Där ingår forskning, vanligtvis halva utrymmet, i universitetslärarnas tjänster.
De som försvarar denna konkurrensutsättning av forskningen hävdar nyliberalismens mantra; med hög konkurrens rensas dålig forskning bort och endast den bästa forskningen bedrivs. Det är, menar Saxonberg, inte alls självklart. Sambandet mellan bra ansökningar och bra forskning är inte givet.
I ett litet land som Sverige känner forskare till varandra väl. Kontakter, nätverkstillhörighet och makt bidrar i hög grad till att erhålla forskningsmedel.
Dessutom leder ansökningsförfaranden till att forskare tenderar att välja ämnen som är trendiga, som anslagsgivaren efterfrågar, i stället för att välja forskningsämne fritt, som högskolelagens sjätte paragraf stipulerar. Konformismen lurar runt knuten.
Den obehagligaste slutsatsen man måste dra av en situation där det råder närmast skräck för att varje forskarutbildad universitetsanställd ska få forska är att svensk forskarutbildning är för dålig. Liksom att universiteten inte förmår anställa bra forskare.
Situationen är precis så absurd som den låter när man gör liknelser med andra yrken. Men universitetslärarna fortsätter att skriva ansökningar, många gånger på fritiden. I stället för att protestera. Bara för att få utöva sitt yrke.
Så normaliseras det absurda.
Tänk att du går en flerårig utbildning till kirurg, får arbete på ett sjukhus, men får inte arbeta som kirurg, utan som kock. Endast om du gång efter annan skriver ansökningar till en anslagsgivare och för en gångs skull beviljas anslag, får du arbeta tidsbegränsat som kirurg.
Eller om du är ingenjör på ett teknikföretag, men får enbart arbeta som ingenjör om en extern anslagsgivare beviljar dig pengar i stenhård konkurrens med tusentals andra ingenjörer. Skulle vi lita på kirurger eller ingenjörer som enbart sporadiskt får utöva sitt yrke?
Visst låter det absurt? Sådan är verkligheten för Sveriges universitetslärare, menar Steven Saxonberg, docent i statsvetenskap i en kritisk debattartikel i senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (2/05).
Efter avslutad forskarutbildning och erhållen tjänst på universitetet får universitetsläraren ändå inte utöva sitt yrke – att forska – inom ramen för sin tjänst, utan tvingas söka forskningsmedel i en konkurrenssituation där resurserna är så få att ofta 80-90 procent av forskningsansökningarna refuseras.
Annat är det i våra grannländer, Danmark och Norge. Där ingår forskning, vanligtvis halva utrymmet, i universitetslärarnas tjänster.
De som försvarar denna konkurrensutsättning av forskningen hävdar nyliberalismens mantra; med hög konkurrens rensas dålig forskning bort och endast den bästa forskningen bedrivs. Det är, menar Saxonberg, inte alls självklart. Sambandet mellan bra ansökningar och bra forskning är inte givet.
I ett litet land som Sverige känner forskare till varandra väl. Kontakter, nätverkstillhörighet och makt bidrar i hög grad till att erhålla forskningsmedel.
Dessutom leder ansökningsförfaranden till att forskare tenderar att välja ämnen som är trendiga, som anslagsgivaren efterfrågar, i stället för att välja forskningsämne fritt, som högskolelagens sjätte paragraf stipulerar. Konformismen lurar runt knuten.
Den obehagligaste slutsatsen man måste dra av en situation där det råder närmast skräck för att varje forskarutbildad universitetsanställd ska få forska är att svensk forskarutbildning är för dålig. Liksom att universiteten inte förmår anställa bra forskare.
Situationen är precis så absurd som den låter när man gör liknelser med andra yrken. Men universitetslärarna fortsätter att skriva ansökningar, många gånger på fritiden. I stället för att protestera. Bara för att få utöva sitt yrke.
Så normaliseras det absurda.
onsdag, februari 23, 2005
De lösa typernas story
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050223
John Man
Gutenberg
Ordfront
Det är vanligt inom mediehistorien att tala om fyra olika revolutioner; fyra innovationer av skriftlig kommunikation som har påverkat den sociala verkligheten i sådan grad att begreppet revolution är adekvat. Det två första är uppfinnandet av själva skriften och sedermera alfabetet. Den fjärde pågår för tillfället och stavas Internet.
Historikern John Man skriver om den tredje revolutionen i boken Gutenberg (Ordfront): tryckpressen. Eller mer precist, tekniken att trycka böcker med hjälp av lösa typer.
Det är de lösa typerna som är Gutenbergs stora bidrag. Visst kunde man före 1400-talet prägla eller stämpla ett fördjupat mönster i form av bilder, tecken eller bokstäver i en gjutform och hälla i smält metall, för att på så sätt få ett original.
Men Gutenberg uppehöll sig vid ett problem som vi brottas med i dag, i den fjärde revolutionen: att skapa förutsättningar för att så snabbt och billigt som möjligt skapa identiska kopior. Med lösa typer kunde man revolutionerande snabbt sätta ett nytt original, en ny sida som kunde pressas med tryckfärg mot papper.
Gutenberg behövde riskkapitalister och skickliga medarbetare med hög integritet. En stor del av arbetet innebar att skaffa kapital för att bygga instrument och avlöna medarbetare. Han bevakade sin uppfinning mot industrispionage, han skrev en mängd avtal, skuldförbindelser och kontrakt som han sedermera fick brottas med, han fick konkurrens av sina närmaste medarbetare på ett sätt som kan ses som svekfullt.
Dessutom fanns skrivarna, ett gammalt och vördat hantverkskrå som i tryckpressen såg slutet för sitt hantverk. Därför, likt 1800-talets ludditer, protesterade de kraftigt mot boktryckandets utbredning.
Men varför Gutenberg? Vad drev honom? Var han ett altruistiskt geni som ville världen gott?
Det är oklart. John Mans tolkning är att det var snarare det affärsmässiga som drev Gutenberg, och kallar honom den förste kapitalisten. Gutenberg såg vidöppna marknader för biblar och andra religiösa texter, bara man hade en någorlunda rationell teknik. Klassisk ekonomisk egoism, alltså.
Gutenbergs 42-radiga bibel var förvisso inte hans första trycksak, men det överlägset mest kända. Att det blev en bibel beror i hög grad på Gutenbergs marknadsanalys, men i än högre grad på att den katolska kyrkan hälsade tryckpressen som en gudagåva.
Snabbt spred sig boktryckarkonsten genom Europa – till en dess södra gräns: islam. Tvärstopp. Inte för att muslimska samhällen var kunskapsfientliga eller motståndare till innovationer. Ändå påverkades de inte av boktryckandet förrän på 1800-talet, 400 år efter Gutenberg. Varför?
Det finns flera tolkningar. John Man lutar mot islams syn på kunskap. Äkta kunskap skulle bevaras i minnet och läsas upp; muntlig tradering. Kunskapsöverföring skulle ske från minne till minne. Böcker ansågs utgöra ett angrepp på det som ger kunskapen värde och auktoritet.
John Man skriver boktryckandets historia som en dramaturg. Vi vet väldigt lite om Gutenberg själv och många av omständigheterna kring tryckpressens framkomst är höljda i dunkel. Det John Man gör är att arbeta med sannolikheter och försöker forma så passande pusselbitar som möjligt i det pussel av fåtaliga kända omständigheter. Det är oerhört spännande.
Här får också Da Vinci-kodens läsare en godbit: självklart hade den 42-radiga bibelns höjd och bredd en proportion av det gyllene snittet.
Han slutar boken där det blir som mest spännande; när medierevolutionen möter sociala revolutioner. Utan tryckpress är det osäkert om Martin Luther skulle lyckats reformera kristendomen i strid med katolicismen. Luthers teser trycktes i stora upplagor och Luthers predikningar publicerades i strid ström.
En tredjedel av alla böcker som trycktes i Tyskland runt 1520 var författade av Luther. Det är hisnande. Som om en författare i USA skulle sälja 700 miljoner böcker om året. Luther var i sanning den förste bestsellern i historien.
John Man borde ha skrivit ett kapitel till om nästa sociala revolution, där tryckpressen verkligen var oundgänglig: den franska revolutionen. Frågan är om idéer om jämlikhet, demokrati, upplysning, modernitet, ökad läskunnighet i allmänhet och allmän utbildning i synnerhet skulle kunnat genomföras utan tekniken att trycka böcker och tidningar.
Dagens demokrati och upplysta värld har Gutenberg att tacka för mycket.
John Man
Gutenberg
Ordfront
Det är vanligt inom mediehistorien att tala om fyra olika revolutioner; fyra innovationer av skriftlig kommunikation som har påverkat den sociala verkligheten i sådan grad att begreppet revolution är adekvat. Det två första är uppfinnandet av själva skriften och sedermera alfabetet. Den fjärde pågår för tillfället och stavas Internet.
Historikern John Man skriver om den tredje revolutionen i boken Gutenberg (Ordfront): tryckpressen. Eller mer precist, tekniken att trycka böcker med hjälp av lösa typer.
Det är de lösa typerna som är Gutenbergs stora bidrag. Visst kunde man före 1400-talet prägla eller stämpla ett fördjupat mönster i form av bilder, tecken eller bokstäver i en gjutform och hälla i smält metall, för att på så sätt få ett original.
Men Gutenberg uppehöll sig vid ett problem som vi brottas med i dag, i den fjärde revolutionen: att skapa förutsättningar för att så snabbt och billigt som möjligt skapa identiska kopior. Med lösa typer kunde man revolutionerande snabbt sätta ett nytt original, en ny sida som kunde pressas med tryckfärg mot papper.
Gutenberg behövde riskkapitalister och skickliga medarbetare med hög integritet. En stor del av arbetet innebar att skaffa kapital för att bygga instrument och avlöna medarbetare. Han bevakade sin uppfinning mot industrispionage, han skrev en mängd avtal, skuldförbindelser och kontrakt som han sedermera fick brottas med, han fick konkurrens av sina närmaste medarbetare på ett sätt som kan ses som svekfullt.
Dessutom fanns skrivarna, ett gammalt och vördat hantverkskrå som i tryckpressen såg slutet för sitt hantverk. Därför, likt 1800-talets ludditer, protesterade de kraftigt mot boktryckandets utbredning.
Men varför Gutenberg? Vad drev honom? Var han ett altruistiskt geni som ville världen gott?
Det är oklart. John Mans tolkning är att det var snarare det affärsmässiga som drev Gutenberg, och kallar honom den förste kapitalisten. Gutenberg såg vidöppna marknader för biblar och andra religiösa texter, bara man hade en någorlunda rationell teknik. Klassisk ekonomisk egoism, alltså.
Gutenbergs 42-radiga bibel var förvisso inte hans första trycksak, men det överlägset mest kända. Att det blev en bibel beror i hög grad på Gutenbergs marknadsanalys, men i än högre grad på att den katolska kyrkan hälsade tryckpressen som en gudagåva.
Snabbt spred sig boktryckarkonsten genom Europa – till en dess södra gräns: islam. Tvärstopp. Inte för att muslimska samhällen var kunskapsfientliga eller motståndare till innovationer. Ändå påverkades de inte av boktryckandet förrän på 1800-talet, 400 år efter Gutenberg. Varför?
Det finns flera tolkningar. John Man lutar mot islams syn på kunskap. Äkta kunskap skulle bevaras i minnet och läsas upp; muntlig tradering. Kunskapsöverföring skulle ske från minne till minne. Böcker ansågs utgöra ett angrepp på det som ger kunskapen värde och auktoritet.
John Man skriver boktryckandets historia som en dramaturg. Vi vet väldigt lite om Gutenberg själv och många av omständigheterna kring tryckpressens framkomst är höljda i dunkel. Det John Man gör är att arbeta med sannolikheter och försöker forma så passande pusselbitar som möjligt i det pussel av fåtaliga kända omständigheter. Det är oerhört spännande.
Här får också Da Vinci-kodens läsare en godbit: självklart hade den 42-radiga bibelns höjd och bredd en proportion av det gyllene snittet.
Han slutar boken där det blir som mest spännande; när medierevolutionen möter sociala revolutioner. Utan tryckpress är det osäkert om Martin Luther skulle lyckats reformera kristendomen i strid med katolicismen. Luthers teser trycktes i stora upplagor och Luthers predikningar publicerades i strid ström.
En tredjedel av alla böcker som trycktes i Tyskland runt 1520 var författade av Luther. Det är hisnande. Som om en författare i USA skulle sälja 700 miljoner böcker om året. Luther var i sanning den förste bestsellern i historien.
John Man borde ha skrivit ett kapitel till om nästa sociala revolution, där tryckpressen verkligen var oundgänglig: den franska revolutionen. Frågan är om idéer om jämlikhet, demokrati, upplysning, modernitet, ökad läskunnighet i allmänhet och allmän utbildning i synnerhet skulle kunnat genomföras utan tekniken att trycka böcker och tidningar.
Dagens demokrati och upplysta värld har Gutenberg att tacka för mycket.
tisdag, februari 15, 2005
Att skydda mot sig själv
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050215
Minns ni det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna. Sedermera gick målet även upp i Högsta domstolen. Kvinnan var uppenbart berusad, vilket var en nyckelfaktor i målet.
Såväl hovrätten som Högsta domstolen friade dock männen, eftersom männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Dessutom – och viktigt för målets utgång – upplevde männen kvinnans medverkan som frivilligt.
Likheten med affären kring de tre hockeyspelarna och den berusade 21-åriga kvinnan på ett hotellrum är uppenbar. ”Hon var ju med på det”, upprepar hockeyspelarna om och om igen till sitt försvar, och förstår inte uppståndelsen kring händelsen.
Ur moralisk synvinkel är detta ett dilemma. Dilemma, har Robert Pirsig lärt oss, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
Å ena sidan ansvar.
Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar. Det är därmed oansvarigt att flera män begår upprepade sexuella handlingar med en berusad kvinna, även om hon i ett alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det.
Å andra sidan frihet.
Grunden för ett jämställt samhälle är att människor av bägge könen bör ges samma frihet till sin sexualitet. Att moralisera över att kvinnor känner kåthet och skulle kunna lockas av gruppsex med tre vältränade idrottsmän, vore att förneka kvinnor rätten till sin sexualitet – en sexualitet som män alltid haft rätt till.
I detta fallet är emellertid inte dilemmat särskilt svårlösligt. Lösningen ligger i kvinnans berusning och det reducerade omdöme som alltid följer med berusning. Hockeyspelarna borde ha skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne.
Att skydda andra mot sig själv verkar vara ett svårt ansvarsåtagande.
Minns ni det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna. Sedermera gick målet även upp i Högsta domstolen. Kvinnan var uppenbart berusad, vilket var en nyckelfaktor i målet.
Såväl hovrätten som Högsta domstolen friade dock männen, eftersom männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Dessutom – och viktigt för målets utgång – upplevde männen kvinnans medverkan som frivilligt.
Likheten med affären kring de tre hockeyspelarna och den berusade 21-åriga kvinnan på ett hotellrum är uppenbar. ”Hon var ju med på det”, upprepar hockeyspelarna om och om igen till sitt försvar, och förstår inte uppståndelsen kring händelsen.
Ur moralisk synvinkel är detta ett dilemma. Dilemma, har Robert Pirsig lärt oss, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
Å ena sidan ansvar.
Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar. Det är därmed oansvarigt att flera män begår upprepade sexuella handlingar med en berusad kvinna, även om hon i ett alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det.
Å andra sidan frihet.
Grunden för ett jämställt samhälle är att människor av bägge könen bör ges samma frihet till sin sexualitet. Att moralisera över att kvinnor känner kåthet och skulle kunna lockas av gruppsex med tre vältränade idrottsmän, vore att förneka kvinnor rätten till sin sexualitet – en sexualitet som män alltid haft rätt till.
I detta fallet är emellertid inte dilemmat särskilt svårlösligt. Lösningen ligger i kvinnans berusning och det reducerade omdöme som alltid följer med berusning. Hockeyspelarna borde ha skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne.
Att skydda andra mot sig själv verkar vara ett svårt ansvarsåtagande.
torsdag, februari 10, 2005
Klasstillhörighet – en lurig fråga
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050210
Stefan Svallfors
Klassamhällets kollektiva medvetande
Boréa
Med tiden har samhällsforskare som har klassamhället som studieobjekt blivit allt sällsyntare. På 60- och 70-talen var samhällsklasserna givna som analysfaktorer, medan den politiska och ideologiska opinionen från liberalt högerhåll de senaste decennierna gjort sitt bästa att döda idén om klassamhället.
Stefan Svallfors är sociologiprofessorn vid Umeå universitet som trots opinionsvindar envetet fortsatt forska med ett klassamhälle framför ögonen. Envetenhet och skicklighet har renderat honom ett ”Långsiktigt stöd till ledande forskare” från Vetenskapsrådet. Nu är han aktuell med en ny bok, Klassamhällets kollektiva medvetande (Boréa).
Här studerar han attityder och attitydförändringar kring några olika områden i fyra olika länder (Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA) för att kunna jämföra om betydelsen av klasstillhörighet är lika för olika attityder i dessa länder.
Klasstillhörighet är lurigt. Det tillstår också Svallfors. På vilken grund ska klasserna indelas? Inkomst? Utbildningsnivå? Inflytande över produktionsvillkoren?
Svallfors menar att det är den typ av anställning en människa har som definierar dennas klasstillhörighet. Här tillämpar han en relativt detaljerad skala: företagare, ej facklärda arbetare, facklärda arbetare, lägre tjänstemän, tjänstemän i mellanposition och högre tjänstemän.
Det kan vara utmanande för somliga att se attitydundersökningar utifrån en sådan skala. För klassresenärer, exempelvis.
För tjugo år sedan tillhörde jag den lägsta kategorin, ej facklärda arbetare (självlärd bagare). I dag tillhör jag den högsta kategorin, högre tjänstemän (universitetslärare).
I vilken tabellrad ska jag läsa för att se mina attityder? Naturligtvis i raden högre tjänstemän. Det är dagens anställningsform som gäller. Men är jag så förändrad attitydmässigt att P O Ågren anno 1984 hade en helt annan attityd i alla frågor än P O Ågren i dag?
När jag läser boken som akademiker, ser jag en utmärkt, mycket välargumenterad analys av människors attityder om arbetsliv, marknad, stat och familj. Centrala områden för en sociologisk attitydundersökning.
Svallfors visar närmast pedagogiskt hur man måste gå vidare i den statistiska analysen av ett datamaterial för att få specifikare svar på sina frågor. I slutet av boken ifrågasätter han dessutom såväl sin metod som sina resultat och visar på problemen. Det är hur bra som helst, ur akademisk synvinkel.
Men när jag läser boken som icke facklärd arbetare, ser jag en obehaglig stigmatisering.
Som arbetare framstår jag relativt sett som konformistisk homofob, konservativ kvinnoförtryckare, förespråkare av hög statlig styrning och en som jobbar enbart för pengarnas skull, utan lojalitet till företaget jag arbetar för. Så kan en arbetare sammanfatta arbetarklassens attityder såsom de framställs i boken.
Frågan är om det Svallfors beskriver är klassamhällets kollektiva medvetande – eller klassamhällets dåliga samvete.
Stefan Svallfors
Klassamhällets kollektiva medvetande
Boréa
Med tiden har samhällsforskare som har klassamhället som studieobjekt blivit allt sällsyntare. På 60- och 70-talen var samhällsklasserna givna som analysfaktorer, medan den politiska och ideologiska opinionen från liberalt högerhåll de senaste decennierna gjort sitt bästa att döda idén om klassamhället.
Stefan Svallfors är sociologiprofessorn vid Umeå universitet som trots opinionsvindar envetet fortsatt forska med ett klassamhälle framför ögonen. Envetenhet och skicklighet har renderat honom ett ”Långsiktigt stöd till ledande forskare” från Vetenskapsrådet. Nu är han aktuell med en ny bok, Klassamhällets kollektiva medvetande (Boréa).
Här studerar han attityder och attitydförändringar kring några olika områden i fyra olika länder (Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA) för att kunna jämföra om betydelsen av klasstillhörighet är lika för olika attityder i dessa länder.
Klasstillhörighet är lurigt. Det tillstår också Svallfors. På vilken grund ska klasserna indelas? Inkomst? Utbildningsnivå? Inflytande över produktionsvillkoren?
Svallfors menar att det är den typ av anställning en människa har som definierar dennas klasstillhörighet. Här tillämpar han en relativt detaljerad skala: företagare, ej facklärda arbetare, facklärda arbetare, lägre tjänstemän, tjänstemän i mellanposition och högre tjänstemän.
Det kan vara utmanande för somliga att se attitydundersökningar utifrån en sådan skala. För klassresenärer, exempelvis.
För tjugo år sedan tillhörde jag den lägsta kategorin, ej facklärda arbetare (självlärd bagare). I dag tillhör jag den högsta kategorin, högre tjänstemän (universitetslärare).
I vilken tabellrad ska jag läsa för att se mina attityder? Naturligtvis i raden högre tjänstemän. Det är dagens anställningsform som gäller. Men är jag så förändrad attitydmässigt att P O Ågren anno 1984 hade en helt annan attityd i alla frågor än P O Ågren i dag?
När jag läser boken som akademiker, ser jag en utmärkt, mycket välargumenterad analys av människors attityder om arbetsliv, marknad, stat och familj. Centrala områden för en sociologisk attitydundersökning.
Svallfors visar närmast pedagogiskt hur man måste gå vidare i den statistiska analysen av ett datamaterial för att få specifikare svar på sina frågor. I slutet av boken ifrågasätter han dessutom såväl sin metod som sina resultat och visar på problemen. Det är hur bra som helst, ur akademisk synvinkel.
Men när jag läser boken som icke facklärd arbetare, ser jag en obehaglig stigmatisering.
Som arbetare framstår jag relativt sett som konformistisk homofob, konservativ kvinnoförtryckare, förespråkare av hög statlig styrning och en som jobbar enbart för pengarnas skull, utan lojalitet till företaget jag arbetar för. Så kan en arbetare sammanfatta arbetarklassens attityder såsom de framställs i boken.
Frågan är om det Svallfors beskriver är klassamhällets kollektiva medvetande – eller klassamhällets dåliga samvete.
lördag, januari 22, 2005
Drömmen om att vara i bilden
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050122
Oliver Grau
Virtual Art
From Illusion to Immersion
The MIT Press
Ytterst förtjänstfullt fortsätter världens mest kända tekniska universitet, Massachusetts Institute of Technology (MIT), att publicera litteratur som genererar kunskap om informationsteknikens historia samt dess relation till andra kunskapsområden. Annars är det vanligare att litteratur om IT blir utopisk och framtidsorienterad.
Virtual Art av den tyske författaren Oliver Grau är en mycket genomarbetad bok med syftet att visa den virtuella konstens historiska rötter. Han fokuserar särskilt sådan virtuell konst, där datormediet omsluter åskådaren (immersion, på engelska).
Virtuell verklighet har förvisso ett flertal egenskaper, men Grau avgränsar sig till denna idé och mänsklig vilja att skapa konstverk där gränsen mellan åskådare och verk upplöses, där åskådaren upplever sig vara innesluten i konstverket. Virtuell verklighet är dagens optimala teknik för att åstadkomma denna illusoriska effekt. Men hur såg gårdagens teknik ut?
Oliver Graus syfte med en historisk exkursion är emellertid inte att leverera avmätta påståenden som att ”inget är nytt under solen” eller att ”allt är redan gjort”. Snarare tar han fasta på Theodor Adornos varning: inget skadar vår kunskapsutveckling om modern konst mer än att reducera den till vad den har gemensamt med tidigare konst.
De tidigaste försöken att skapa konst som omsluter åskådaren var väggmålningar, som exempelvis The Great Frieze i Villa dei Misteri i Pompeji, ca 60 f kr. På varje vägg i ett rektangulärt rum målades fresker på väggarna.
Den tidigaste målningen i modern, postantik tid, där gränsen mellan åskådare och konstverk försöks upplösas finns i Chambre du Cerf i Avignon, daterad 1343. Här omsluts åskådaren i ett rum, 8 x 9 meter, med en sammanhållen målning som täcker varje vägg från ca 1,2 meter från golvet och upp till taket.
Dessa exempel är förhistorien till panoramat, den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en för den tiden stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Runt 1780 flyttade Barker till Edinburgh, där han försörjde sig som porträtt- och miniatyrmålare och teckningslärare. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
En dag promenerade Barker på Calton Hill nära Edinburgh, varifrån man får en fantastisk utsikt över staden och dess omgivningar. Här fick han idén om att göra en målning som gav samma upplevelse som att befinna sig på Calton Hill (eller andra platser med samma goda utsikt). Idén gick ut på att expandera utsiktsvinkeln i en målning till 360 grader. Genom att dela upp horisonten i ett antal lika stora sektorer och göra en målning av varje sektor, kunde till slut alla målningar placeras intill varandra i en vid cirkel med åskådaren i mitten. Därmed skulle upplevelsen av utsikten från Calton Hill kunna reproduceras.
Panoramat var fött. Men inte utan födslovärkar. Snart kom att höras motstånd från det konstnärliga etablissemanget om att Barker med panoramamålning bröt mot i stort sett alla konstnärliga regler som fanns. Man försökte övertala honom om att inte ödsla energi på ett sådant projekt och påvisa hur det skulle vara omöjligt att sälja en sådan stor målning och därmed inte kunna nå någon ekonomisk förtjänst på projektet.
Men Barker lyssnade inte, utan arbetade oförtrutet vidare med sin idé.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Under denna upplysningstid, den senare delen av 1700-talet och framåt, skulle inte enbart förnuftet, utan även ögat frigöras från snäva vinklar och bredda synfältet. I vart fall gällde detta den borgerlighet som gavs möjlighet till upplysning.
Samtidigt som panoramamålningar tillfredsställde borgerlighetens önskan att se saker från en annan vinkel, blev panoramat ett fängelse för ögat, innesluten och i någon mening fången i själva 360-graders målningen. Men fängelsemetaforen upplevdes inte av åskådarna. Snarare upplevdes en efterlängtad öppning till en yttre värld – om än en avbildad sådan – som ofta inte kunde upplevas på annat sätt.
Ett väsentligt tillämpningsområde för panoramamålningar var att imitera de upplevelser resandet ger. Upplevelser av exotiska platser blev snabbt åskådarnas favoriter, liksom bilder av krigshändelser.
Grau tar panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner från 1883 som exempel. ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”, skriver Neue Preussische Zeitung. ”Man tror att man står alldeles mitt i den fruktansvärda striden”, skriver Berliner Tageblatt i sin recension.
Eller som kejsaren av Tyskland uttryckte sig: ”Det ser inte alls målat ut; det är verklighet”.
Den väsentliga likheten mellan panoramamålningar och virtuell verklighet är den obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet.
Tekniken förändras, förnyas och förfinas, men människans drömmar är desamma.
Oliver Grau
Virtual Art
From Illusion to Immersion
The MIT Press
Ytterst förtjänstfullt fortsätter världens mest kända tekniska universitet, Massachusetts Institute of Technology (MIT), att publicera litteratur som genererar kunskap om informationsteknikens historia samt dess relation till andra kunskapsområden. Annars är det vanligare att litteratur om IT blir utopisk och framtidsorienterad.
Virtual Art av den tyske författaren Oliver Grau är en mycket genomarbetad bok med syftet att visa den virtuella konstens historiska rötter. Han fokuserar särskilt sådan virtuell konst, där datormediet omsluter åskådaren (immersion, på engelska).
Virtuell verklighet har förvisso ett flertal egenskaper, men Grau avgränsar sig till denna idé och mänsklig vilja att skapa konstverk där gränsen mellan åskådare och verk upplöses, där åskådaren upplever sig vara innesluten i konstverket. Virtuell verklighet är dagens optimala teknik för att åstadkomma denna illusoriska effekt. Men hur såg gårdagens teknik ut?
Oliver Graus syfte med en historisk exkursion är emellertid inte att leverera avmätta påståenden som att ”inget är nytt under solen” eller att ”allt är redan gjort”. Snarare tar han fasta på Theodor Adornos varning: inget skadar vår kunskapsutveckling om modern konst mer än att reducera den till vad den har gemensamt med tidigare konst.
De tidigaste försöken att skapa konst som omsluter åskådaren var väggmålningar, som exempelvis The Great Frieze i Villa dei Misteri i Pompeji, ca 60 f kr. På varje vägg i ett rektangulärt rum målades fresker på väggarna.
Den tidigaste målningen i modern, postantik tid, där gränsen mellan åskådare och konstverk försöks upplösas finns i Chambre du Cerf i Avignon, daterad 1343. Här omsluts åskådaren i ett rum, 8 x 9 meter, med en sammanhållen målning som täcker varje vägg från ca 1,2 meter från golvet och upp till taket.
Dessa exempel är förhistorien till panoramat, den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en för den tiden stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Runt 1780 flyttade Barker till Edinburgh, där han försörjde sig som porträtt- och miniatyrmålare och teckningslärare. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
En dag promenerade Barker på Calton Hill nära Edinburgh, varifrån man får en fantastisk utsikt över staden och dess omgivningar. Här fick han idén om att göra en målning som gav samma upplevelse som att befinna sig på Calton Hill (eller andra platser med samma goda utsikt). Idén gick ut på att expandera utsiktsvinkeln i en målning till 360 grader. Genom att dela upp horisonten i ett antal lika stora sektorer och göra en målning av varje sektor, kunde till slut alla målningar placeras intill varandra i en vid cirkel med åskådaren i mitten. Därmed skulle upplevelsen av utsikten från Calton Hill kunna reproduceras.
Panoramat var fött. Men inte utan födslovärkar. Snart kom att höras motstånd från det konstnärliga etablissemanget om att Barker med panoramamålning bröt mot i stort sett alla konstnärliga regler som fanns. Man försökte övertala honom om att inte ödsla energi på ett sådant projekt och påvisa hur det skulle vara omöjligt att sälja en sådan stor målning och därmed inte kunna nå någon ekonomisk förtjänst på projektet.
Men Barker lyssnade inte, utan arbetade oförtrutet vidare med sin idé.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Under denna upplysningstid, den senare delen av 1700-talet och framåt, skulle inte enbart förnuftet, utan även ögat frigöras från snäva vinklar och bredda synfältet. I vart fall gällde detta den borgerlighet som gavs möjlighet till upplysning.
Samtidigt som panoramamålningar tillfredsställde borgerlighetens önskan att se saker från en annan vinkel, blev panoramat ett fängelse för ögat, innesluten och i någon mening fången i själva 360-graders målningen. Men fängelsemetaforen upplevdes inte av åskådarna. Snarare upplevdes en efterlängtad öppning till en yttre värld – om än en avbildad sådan – som ofta inte kunde upplevas på annat sätt.
Ett väsentligt tillämpningsområde för panoramamålningar var att imitera de upplevelser resandet ger. Upplevelser av exotiska platser blev snabbt åskådarnas favoriter, liksom bilder av krigshändelser.
Grau tar panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner från 1883 som exempel. ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”, skriver Neue Preussische Zeitung. ”Man tror att man står alldeles mitt i den fruktansvärda striden”, skriver Berliner Tageblatt i sin recension.
Eller som kejsaren av Tyskland uttryckte sig: ”Det ser inte alls målat ut; det är verklighet”.
Den väsentliga likheten mellan panoramamålningar och virtuell verklighet är den obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet.
Tekniken förändras, förnyas och förfinas, men människans drömmar är desamma.
tisdag, januari 18, 2005
Bäst när inget händer
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050118
Veden här hemma ser inte ut att räcka vintern ut, så jag åker ned till torpet för hämta ett lass. Jag kör ned till grannen för att vända bilen och passar på att byta några ord om tillvaron, vädret och naturligtvis tsunamikatastrofen.
Ingen från trakten är drabbad, får jag veta. Det är skönt att höra.
Hur är det i övrigt hemmavid, frågar min granne.
Jo tack, bara bra, svarar jag. Inget särskilt har hänt sedan i höstas.
Det låter bra, säger han och fortsätter: Det är alltid som bäst när inget särskilt händer.
Det är så sant som det är sagt, instämmer jag.
Och plötsligt känner jag en intensiv längtan till våren, till sommaren, till den tillvaro där livskvaliteten ökar ju mindre särskilt som händer.
Veden här hemma ser inte ut att räcka vintern ut, så jag åker ned till torpet för hämta ett lass. Jag kör ned till grannen för att vända bilen och passar på att byta några ord om tillvaron, vädret och naturligtvis tsunamikatastrofen.
Ingen från trakten är drabbad, får jag veta. Det är skönt att höra.
Hur är det i övrigt hemmavid, frågar min granne.
Jo tack, bara bra, svarar jag. Inget särskilt har hänt sedan i höstas.
Det låter bra, säger han och fortsätter: Det är alltid som bäst när inget särskilt händer.
Det är så sant som det är sagt, instämmer jag.
Och plötsligt känner jag en intensiv längtan till våren, till sommaren, till den tillvaro där livskvaliteten ökar ju mindre särskilt som händer.
fredag, december 31, 2004
Kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041231
Sverker Sörlin är en värdig Augustvinnare. Världens ordning och Mörkret i människan utgör 1500 sidor fantastisk historieskrivning med en författare som närvarande subjekt, med lysande språk och tilltal, och som väljer oväntade stigar att leda läsaren genom Europas idéhistoria. Upplysningen innefattar inte enbart den konventionella framstegsberättelsen, utan även ett stort mått mörker. Att böckerna kritiseras från några universitet kan dessutom mycket väl vara ett kvalitetsmått.
Dock hade jag väldigt gärna sett åtminstone en Augustnominering för Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig. Många talar om att genusanalyser måste kompletteras med analyser av både klass och etnicitet – men få gör det. Fanny Ambjörnsson visar hur genus skapas med teoretiskt djup, empirisk mättnad och med en tillgänglig stil. Klassens ljus!
Svenska Akademin talar till folket en gång per år. I år säger de Elfriede Jelinek. Lust är måhända inte den tillgängligaste av hennes romaner, men definitivt den mest hårtslående feministiska bok jag läst. Hon tar könsmaktordningen till dess fundament – den manliga penetrationen. Kuken och kapitalet är en livsfarlig kombination när de sitter i samma båt.
Sverker Sörlin är en värdig Augustvinnare. Världens ordning och Mörkret i människan utgör 1500 sidor fantastisk historieskrivning med en författare som närvarande subjekt, med lysande språk och tilltal, och som väljer oväntade stigar att leda läsaren genom Europas idéhistoria. Upplysningen innefattar inte enbart den konventionella framstegsberättelsen, utan även ett stort mått mörker. Att böckerna kritiseras från några universitet kan dessutom mycket väl vara ett kvalitetsmått.
Dock hade jag väldigt gärna sett åtminstone en Augustnominering för Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig. Många talar om att genusanalyser måste kompletteras med analyser av både klass och etnicitet – men få gör det. Fanny Ambjörnsson visar hur genus skapas med teoretiskt djup, empirisk mättnad och med en tillgänglig stil. Klassens ljus!
Svenska Akademin talar till folket en gång per år. I år säger de Elfriede Jelinek. Lust är måhända inte den tillgängligaste av hennes romaner, men definitivt den mest hårtslående feministiska bok jag läst. Hon tar könsmaktordningen till dess fundament – den manliga penetrationen. Kuken och kapitalet är en livsfarlig kombination när de sitter i samma båt.
torsdag, december 09, 2004
Som kylskåp – fast tvärtom
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041209
Thomas Hylland Eriksen
Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig värld
Nya Doxa
Jag har alltid varit lite svag för Thomas Hylland Eriksens författarskap. Formmässigt flyter orden lätt kring komplexa ämnen. Det gör hans böcker tillgängliga. Ämnen som ofta är centralt för denne norske professor i socialantropologi är identitet och etnicitet.
Hans nya bok Rötter och fötter (Nya Doxa) gläder mig särskilt, som älskar essäformen. Annars är essän en svårare skriftform för akademiska forskare än för andra författare.
För den akademiske forskaren är kunskapsredovisning den traditionella formen för skrivandet. Forskaren har utforskat något och redovisar därefter sin vetenskap.
Essäns väsen är annorlunda. Essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Den optimala essän innebär att läsaren görs deltagande i författarens förståelseprocess. Texten är prövande till sin karaktär.
Helt lyckas naturligtvis inte Eriksen frigöra sig från sin akademiska tradition, men det blir ändå mycket bra essäer. De är alla formade kring kontraster som rör identitetsutveckling och -politik: natur vs kultur, vi vs oss, enkelhet vs komplexitet, val vs tvång och så vidare.
Han prövar såväl det genetiska som det sociala arvets betydelse för människors identitet och visar med argument från naturen hur ett ”vi” föregår ett ”jag”. Det betyder att det finns ett programmerat behov av en social omgivning för att en individuell identitet ska uppstå. Det behövs minst två av något för att skapa en skillnad.
Det är lite originellt i en tid när allt är sociala konstruktioner. Och när individualismen är på väg mot sin peak.
Så, hur uppstår ett vi? Ett vi är som ett omvänt kylskåp; kallt utåt och varmt inåt. Det skapar kontraster mellan oss och de andra. Men vi kan vara många saker; allt från stora religioner till musikaliska subkulturer. Men dessa vi fungerar likartat; de hjälper mig att forma mitt jag. För någon fast och beständig jag-kärna finns inte.
En underström genom essäerna är just denna relation – inte kontrast – mellan individen och gemenskapen. Eller mellan liberalismen och kommunitarismen, för att använda politiska termer. Eller mellan det traditionella samhället och det post-traditionella.
Och här tar Eriksen ställning: Gemenskapen går före friheten. Den totala, nyliberala friheten är vår största livslögn; vi väljer aldrig fritt från den sociala omgivningens olika tryck. Vare sig vi är identitetssökande ungdomar eller trötta medelålders.
En av de intressantaste – och grundläggande – faktorerna som Eriksen lyfter fram för vår identitet är ändå minnet. Utan minne upphör social identitet, menar han. I det resonemanget skulle kanske någon historieobjektivist kritisera honom för ohämmad relativism, när Eriksen påstår att det förflutna är lika vidöppet som framtiden.
Med det menar han att vårt minne – vår historieskrivning – är i högsta grad selektiv. Varje berättelse skulle kunna vara annorlunda. Men den förlust av det förflutna som vi ser i dag, och som Eriksen skrivit om i tidigare böcker, är ytterst viktigt för identiteten, såväl den kollektiva som den individuella.
”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell i 1984.
Rötter och fötter är riktigt bra som essäsamling; den prövar, vrider och vänder på teser och argument, som samtidigt i vissa passager levererar det oväntade.
Thomas Hylland Eriksen
Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig värld
Nya Doxa
Jag har alltid varit lite svag för Thomas Hylland Eriksens författarskap. Formmässigt flyter orden lätt kring komplexa ämnen. Det gör hans böcker tillgängliga. Ämnen som ofta är centralt för denne norske professor i socialantropologi är identitet och etnicitet.
Hans nya bok Rötter och fötter (Nya Doxa) gläder mig särskilt, som älskar essäformen. Annars är essän en svårare skriftform för akademiska forskare än för andra författare.
För den akademiske forskaren är kunskapsredovisning den traditionella formen för skrivandet. Forskaren har utforskat något och redovisar därefter sin vetenskap.
Essäns väsen är annorlunda. Essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Den optimala essän innebär att läsaren görs deltagande i författarens förståelseprocess. Texten är prövande till sin karaktär.
Helt lyckas naturligtvis inte Eriksen frigöra sig från sin akademiska tradition, men det blir ändå mycket bra essäer. De är alla formade kring kontraster som rör identitetsutveckling och -politik: natur vs kultur, vi vs oss, enkelhet vs komplexitet, val vs tvång och så vidare.
Han prövar såväl det genetiska som det sociala arvets betydelse för människors identitet och visar med argument från naturen hur ett ”vi” föregår ett ”jag”. Det betyder att det finns ett programmerat behov av en social omgivning för att en individuell identitet ska uppstå. Det behövs minst två av något för att skapa en skillnad.
Det är lite originellt i en tid när allt är sociala konstruktioner. Och när individualismen är på väg mot sin peak.
Så, hur uppstår ett vi? Ett vi är som ett omvänt kylskåp; kallt utåt och varmt inåt. Det skapar kontraster mellan oss och de andra. Men vi kan vara många saker; allt från stora religioner till musikaliska subkulturer. Men dessa vi fungerar likartat; de hjälper mig att forma mitt jag. För någon fast och beständig jag-kärna finns inte.
En underström genom essäerna är just denna relation – inte kontrast – mellan individen och gemenskapen. Eller mellan liberalismen och kommunitarismen, för att använda politiska termer. Eller mellan det traditionella samhället och det post-traditionella.
Och här tar Eriksen ställning: Gemenskapen går före friheten. Den totala, nyliberala friheten är vår största livslögn; vi väljer aldrig fritt från den sociala omgivningens olika tryck. Vare sig vi är identitetssökande ungdomar eller trötta medelålders.
En av de intressantaste – och grundläggande – faktorerna som Eriksen lyfter fram för vår identitet är ändå minnet. Utan minne upphör social identitet, menar han. I det resonemanget skulle kanske någon historieobjektivist kritisera honom för ohämmad relativism, när Eriksen påstår att det förflutna är lika vidöppet som framtiden.
Med det menar han att vårt minne – vår historieskrivning – är i högsta grad selektiv. Varje berättelse skulle kunna vara annorlunda. Men den förlust av det förflutna som vi ser i dag, och som Eriksen skrivit om i tidigare böcker, är ytterst viktigt för identiteten, såväl den kollektiva som den individuella.
”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell i 1984.
Rötter och fötter är riktigt bra som essäsamling; den prövar, vrider och vänder på teser och argument, som samtidigt i vissa passager levererar det oväntade.
torsdag, december 02, 2004
Försvinnande forskning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202
I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.
I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.
måndag, november 29, 2004
IT-kritik – en ny form av samhällskritik
Publicerat på UCIT 041129
I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.
I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.
fredag, november 26, 2004
Krig som språkbruk
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041126
Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur
Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?
Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur
Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?
torsdag, november 11, 2004
Vad tycker ni om artikeln? Blev den bra?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041111
Alain de Botton
Statusstress
Wahlström & Widstrand
Hur var jag? Var jag bra? Var föredraget bra? Maten jag lagade? Artikeln jag skrev? Rummet jag tapetserade? Bilen jag lagade? Vad tycker du? Visst var jag bra?
Vårt behov av bekräftelse, att bli sedda, att bli uppskattade och i grunden älskade är och har alltid varit en bland de viktigaste behoven utöver de rent biologiska som mat och värme. Det ger status.
Redan på 1700-talet funderade ekonomen Adam Smith på ändamålet med all världens jäkt och ävlan. Hans svar var detsamma som fransmannen Alain de Botton ger i sin nya bok Statusstress (Wahlström & Widstrand). Att bli sedda och uppmärksammade.
Statusstressen uppstår även av andra orsaker än brist på uppmärksamhet. Förväntningar, exempelvis, och dess relation till misslyckanden. Vi blir inte förödmjukade vid varje misslyckande, men när graden av förväntan är hög inför en prestation blir ett misslyckande allvarligt. Det är när vi investerar känslor som stolthet, engagemang och viktiga värden i en prestation som vi slår oss om vi faller.
Det finns två sätt att göra människor rikare, menade Rousseau. Antingen att ge dem mer pengar, eller att begränsa deras önskemål. Det första sättet har varit framgångsrikt i västvärlden, medan våra förväntningar verkar bara stegras med tiden.
Priset är en ständig oro och stress över att inte infria våra önskemål och förväntningar.
Så går han på, de Botton. Populärfilosofiskt och med många historiska referenser, skriven med lätt hand om ett hyperaktuellt ämne: den stress det innebär att leva i en ekonomisk meritokrati. Att vara fattig, att sakna status eller att vara rädd för att tappa status, medför obönhörligt att man upplever sig sakna värde i vår samhällsordning. Och med det följer skammen.
Alain de Botton målar dock inte enbart fan på väggen. Större delen av boken ägnas åt tänkbara lösningar på statusstressen. Den första lösningen heter filosofi, närmare bestämt en intelligent misantropi. ”Den allmänna opinionen är den sämsta av opinioner”, är en sådan utgångspunkt.
Och fortsättningsvis, med hjälp från Schopenhauer, borde vi bli allt mer likgiltiga inför andra människors uppfattningar, ju mer vi förstår hur korkade de är, hur förstockade åsikter de har och hur trångsynta de är. Eller som Voltaire sa: ”Jorden kryllar av människor som inte är värda att tala med”.
Så löses filosofiskt problemet bekräftelse. Men får man några kompisar?
Att bota statusstress görs också med fördel med hjälp av konst, kristendom och politik. Med politik har genom historien alltid de faktorer som bestämmer människors status i olika samhällen förändrats – och därmed kan även ett meritokratiskt samhälle ändra rådande meriter.
Men de Bottons intressantaste lösning är ändå att låta oss inspireras av bohemlivet. Där ger inte pengar eller ägodelar status. Snarare förmågan att vara utan sådant. Henry Thoreau personifierade den förmågan när han flyttade ut till skogen, i en enslig stuga i Walden på 1800-talet. De flesta bekvämlighetsartiklar är inte bara onödiga, utan även hinder för människans upphöjelse, menade Thoreau.
Bohemerna på 1800-talet förändrade även betydelsen av misslyckande. I bourgeoisiens Frankrike innebar ett ekonomiskt eller affärsmässigt misslyckande en katastrof ur statussynpunkt. Tvärtom, menade bohemerna.
Eftersom de som lyckas i samhället sällan är de klokaste människorna, utan snarare de som är bäst på att vädja till omgivningens lägsta och mest suspekta värderingar, är snarare ett misslyckande i affärer ett tecken på hög status. För bohemen fanns nämligen inget lägre egenskap hos en människa än att lyckas i affärer.
”Att hata bourgeoisien är det första steget på vägen till visdom”, hävdade Gustave Flaubert i 1800-talsbohemisk anda. Att ständigt söka ett liv utanför samhällets huvudfåra var bohemernas lösning på statusstressen.
Men statusstressen kan inte utrotas. Rädslan att misslyckas och skämma ut sig är bara en normal följd av att man har ambitioner och att man föredrar vissa resultat framför andra. Frågan är bara hur vi ska tillfredsställa vårt behov av status. Att läsa Alain de Botton är inte bara en god, utan även en rolig början.
Nu närmar vi oss slutet på artikeln. Hur blev den? Blev den bra? Behåller jag min status som skribent? Eller ska jag följa misantropernas ideal och fullständigt strunta i vad ni tycker?
Alain de Botton
Statusstress
Wahlström & Widstrand
Hur var jag? Var jag bra? Var föredraget bra? Maten jag lagade? Artikeln jag skrev? Rummet jag tapetserade? Bilen jag lagade? Vad tycker du? Visst var jag bra?
Vårt behov av bekräftelse, att bli sedda, att bli uppskattade och i grunden älskade är och har alltid varit en bland de viktigaste behoven utöver de rent biologiska som mat och värme. Det ger status.
Redan på 1700-talet funderade ekonomen Adam Smith på ändamålet med all världens jäkt och ävlan. Hans svar var detsamma som fransmannen Alain de Botton ger i sin nya bok Statusstress (Wahlström & Widstrand). Att bli sedda och uppmärksammade.
Statusstressen uppstår även av andra orsaker än brist på uppmärksamhet. Förväntningar, exempelvis, och dess relation till misslyckanden. Vi blir inte förödmjukade vid varje misslyckande, men när graden av förväntan är hög inför en prestation blir ett misslyckande allvarligt. Det är när vi investerar känslor som stolthet, engagemang och viktiga värden i en prestation som vi slår oss om vi faller.
Det finns två sätt att göra människor rikare, menade Rousseau. Antingen att ge dem mer pengar, eller att begränsa deras önskemål. Det första sättet har varit framgångsrikt i västvärlden, medan våra förväntningar verkar bara stegras med tiden.
Priset är en ständig oro och stress över att inte infria våra önskemål och förväntningar.
Så går han på, de Botton. Populärfilosofiskt och med många historiska referenser, skriven med lätt hand om ett hyperaktuellt ämne: den stress det innebär att leva i en ekonomisk meritokrati. Att vara fattig, att sakna status eller att vara rädd för att tappa status, medför obönhörligt att man upplever sig sakna värde i vår samhällsordning. Och med det följer skammen.
Alain de Botton målar dock inte enbart fan på väggen. Större delen av boken ägnas åt tänkbara lösningar på statusstressen. Den första lösningen heter filosofi, närmare bestämt en intelligent misantropi. ”Den allmänna opinionen är den sämsta av opinioner”, är en sådan utgångspunkt.
Och fortsättningsvis, med hjälp från Schopenhauer, borde vi bli allt mer likgiltiga inför andra människors uppfattningar, ju mer vi förstår hur korkade de är, hur förstockade åsikter de har och hur trångsynta de är. Eller som Voltaire sa: ”Jorden kryllar av människor som inte är värda att tala med”.
Så löses filosofiskt problemet bekräftelse. Men får man några kompisar?
Att bota statusstress görs också med fördel med hjälp av konst, kristendom och politik. Med politik har genom historien alltid de faktorer som bestämmer människors status i olika samhällen förändrats – och därmed kan även ett meritokratiskt samhälle ändra rådande meriter.
Men de Bottons intressantaste lösning är ändå att låta oss inspireras av bohemlivet. Där ger inte pengar eller ägodelar status. Snarare förmågan att vara utan sådant. Henry Thoreau personifierade den förmågan när han flyttade ut till skogen, i en enslig stuga i Walden på 1800-talet. De flesta bekvämlighetsartiklar är inte bara onödiga, utan även hinder för människans upphöjelse, menade Thoreau.
Bohemerna på 1800-talet förändrade även betydelsen av misslyckande. I bourgeoisiens Frankrike innebar ett ekonomiskt eller affärsmässigt misslyckande en katastrof ur statussynpunkt. Tvärtom, menade bohemerna.
Eftersom de som lyckas i samhället sällan är de klokaste människorna, utan snarare de som är bäst på att vädja till omgivningens lägsta och mest suspekta värderingar, är snarare ett misslyckande i affärer ett tecken på hög status. För bohemen fanns nämligen inget lägre egenskap hos en människa än att lyckas i affärer.
”Att hata bourgeoisien är det första steget på vägen till visdom”, hävdade Gustave Flaubert i 1800-talsbohemisk anda. Att ständigt söka ett liv utanför samhällets huvudfåra var bohemernas lösning på statusstressen.
Men statusstressen kan inte utrotas. Rädslan att misslyckas och skämma ut sig är bara en normal följd av att man har ambitioner och att man föredrar vissa resultat framför andra. Frågan är bara hur vi ska tillfredsställa vårt behov av status. Att läsa Alain de Botton är inte bara en god, utan även en rolig början.
Nu närmar vi oss slutet på artikeln. Hur blev den? Blev den bra? Behåller jag min status som skribent? Eller ska jag följa misantropernas ideal och fullständigt strunta i vad ni tycker?
tisdag, oktober 19, 2004
Flexibilitet – en fråga om makt
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041019
Anne Grönlund
Flexibilitetens gränser
Boréa
Nyligen hade jag det årliga utvecklingssamtalet med min överordnade. En aspekt som diskuterades var flexibilitet. Vi kom att uppehålla oss kring det begreppet och vilka värderingar vi lade i det. Vi blev varken ense eller oense om dess betydelse.
Flexibilitet är ett av de där hala, undflyende begreppen som ofta används i samhällsdebatten kring arbetets organisering, men vars betydelse ständigt skiftar och är därmed oklar.
Jag anar dock att flexibilitet innefattar en maktrelation och att det är arbetstagaren som kommer till korta. Ett grundantagande är att flexibilitet förväntas av den anställde, men inte av arbetsgivaren.
Aningen bekräftas vid läsningen av den färska doktorsavhandlingen Flexibilitetens gränser av umeåsociologen Anne Grönlund (Boréa). Även sådan flexibilitet i arbetet som jag delvis kan utnyttja – och uppskatta –, såsom att arbeta från hemmet och att förlägga arbetstiden till olika tidpunkter på dagen, visar sig inte ge odelat positiva effekter.
Grönlunds utgångspunkt är en märklig samhällsdebatt. I fokus är arbetsgivares vilja att vidga gränserna för sitt handlingsutrymme att säga upp och anställa personal i takt med att efterfrågan svänger.
Men flexibilitet ses också som något magiskt och positivt för alla, något som ger goda arbeten, som suddar ut hierarkiska gränser, som ska leda till en bättre förening mellan arbetsliv och övrigt liv, som ska leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja, rent av som en revolution på arbetsmarknaden.
Dessa positiva signaler från samhällsdebatten menar Grönlund ofta är snömos och i högsta grad obelagda. Gissningar i stället för kunskap har alltför stort utrymme i debatten.
Vad Grönlund visar via ett stort enkätmaterial inom tre branscher – vård, verkstad och finans – är att det inte finns stöd för dessa överord om flexibilitetens goda effekter. Inte heller finns det stöd för arbetsgivarnas ständiga kritik mot arbetsrättslagar för att dessa skulle hindra mer flexibel arbetsorganisation.
Färre kvinnor än män ges möjlighet till flexibel arbetstid. Det förklaras genom att flexibla arbetstider är en organisatorisk belöning till den anställde, inte en rättighet. Denna belöning är mer kopplad till positionen i företaget, inte till arbetstagarens behov av flexibilitet. Det är arbetsgivarens behov som avgör.
I viss mån leder ett arbete med flexibelt innehåll till ett större inflytande för anställda beträffande arbetstid och innehåll. Det kan tolkas positivt. Samtidigt visar det sig att arbetets intensitet tenderar att öka, liksom att denna flexibilitet inte bidrar till att minska konflikten mellan arbete och familj.
Inte heller bidrar flexibilitet till en mer jämställd fördelning av hemarbetet. Snarare bekräftar det flexibla arbetet kvinnans dubbla roller; flexibla arbetstider underlättar kvinnors dubbelarbete i stället för att reducera det.
Att förändra människors föreställningar om könsroller är viktigare än att göra arbetstiden flexibel om syftet är att öka jämställdhet mellan könen.
Flexibilitet blir mindre undflyende, mer preciserat samtidigt som det blir mer problematiserat och sammansatt genom Anne Grönlunds avhandling. Det stora bidraget är att den vänder sig mot en skumögd debatt som inte är särskilt kunskapsbaserad, utan oreflekterad.
Det är en god utgångspunkt för samhällsvetenskaplig forskning. Vi behöver mer kunskap om hur arbete kan och bör utformas i takt med teknikutveckling, marknadsutvidgning och globalisering. Och framför allt i takt med ökade jämställdhetssträvanden.
Anne Grönlund
Flexibilitetens gränser
Boréa
Nyligen hade jag det årliga utvecklingssamtalet med min överordnade. En aspekt som diskuterades var flexibilitet. Vi kom att uppehålla oss kring det begreppet och vilka värderingar vi lade i det. Vi blev varken ense eller oense om dess betydelse.
Flexibilitet är ett av de där hala, undflyende begreppen som ofta används i samhällsdebatten kring arbetets organisering, men vars betydelse ständigt skiftar och är därmed oklar.
Jag anar dock att flexibilitet innefattar en maktrelation och att det är arbetstagaren som kommer till korta. Ett grundantagande är att flexibilitet förväntas av den anställde, men inte av arbetsgivaren.
Aningen bekräftas vid läsningen av den färska doktorsavhandlingen Flexibilitetens gränser av umeåsociologen Anne Grönlund (Boréa). Även sådan flexibilitet i arbetet som jag delvis kan utnyttja – och uppskatta –, såsom att arbeta från hemmet och att förlägga arbetstiden till olika tidpunkter på dagen, visar sig inte ge odelat positiva effekter.
Grönlunds utgångspunkt är en märklig samhällsdebatt. I fokus är arbetsgivares vilja att vidga gränserna för sitt handlingsutrymme att säga upp och anställa personal i takt med att efterfrågan svänger.
Men flexibilitet ses också som något magiskt och positivt för alla, något som ger goda arbeten, som suddar ut hierarkiska gränser, som ska leda till en bättre förening mellan arbetsliv och övrigt liv, som ska leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja, rent av som en revolution på arbetsmarknaden.
Dessa positiva signaler från samhällsdebatten menar Grönlund ofta är snömos och i högsta grad obelagda. Gissningar i stället för kunskap har alltför stort utrymme i debatten.
Vad Grönlund visar via ett stort enkätmaterial inom tre branscher – vård, verkstad och finans – är att det inte finns stöd för dessa överord om flexibilitetens goda effekter. Inte heller finns det stöd för arbetsgivarnas ständiga kritik mot arbetsrättslagar för att dessa skulle hindra mer flexibel arbetsorganisation.
Färre kvinnor än män ges möjlighet till flexibel arbetstid. Det förklaras genom att flexibla arbetstider är en organisatorisk belöning till den anställde, inte en rättighet. Denna belöning är mer kopplad till positionen i företaget, inte till arbetstagarens behov av flexibilitet. Det är arbetsgivarens behov som avgör.
I viss mån leder ett arbete med flexibelt innehåll till ett större inflytande för anställda beträffande arbetstid och innehåll. Det kan tolkas positivt. Samtidigt visar det sig att arbetets intensitet tenderar att öka, liksom att denna flexibilitet inte bidrar till att minska konflikten mellan arbete och familj.
Inte heller bidrar flexibilitet till en mer jämställd fördelning av hemarbetet. Snarare bekräftar det flexibla arbetet kvinnans dubbla roller; flexibla arbetstider underlättar kvinnors dubbelarbete i stället för att reducera det.
Att förändra människors föreställningar om könsroller är viktigare än att göra arbetstiden flexibel om syftet är att öka jämställdhet mellan könen.
Flexibilitet blir mindre undflyende, mer preciserat samtidigt som det blir mer problematiserat och sammansatt genom Anne Grönlunds avhandling. Det stora bidraget är att den vänder sig mot en skumögd debatt som inte är särskilt kunskapsbaserad, utan oreflekterad.
Det är en god utgångspunkt för samhällsvetenskaplig forskning. Vi behöver mer kunskap om hur arbete kan och bör utformas i takt med teknikutveckling, marknadsutvidgning och globalisering. Och framför allt i takt med ökade jämställdhetssträvanden.
onsdag, september 29, 2004
Vänstervridning?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040929
När den nyliberale ideologen vid Timbro, Johan Norberg, på DN Debatt (24/9) undersöker förekomsten av politiskt orienterad litteratur vid kommunbiblioteken, förklarar han övervikten av vänsterorienterad litteratur med ”den vänstervridning som sedan 1970-talet så djupt har satt sin prägel på samhället”.
Det begriper jag inte. Jag har ingen anledning att ifrågasätta siffrorna. Däremot förklaringen.
Där Norberg ser en vänstervridning, ser jag i realpolitiken en nyliberal högervind som nått stormstyrka. På område efter område har politiken överlåtit allt fler beslut till marknaden. Vi har sedan 80-talet i rasande takt avreglerat olika marknader, som exempelvis bank, tele och elektricitet.
Vi har knutit folkpensionens värde till aktiemarknaden så att var och en måste ha privata pensionsförsäkringar. Vi har privata akutsjukhus och privat äldreomsorg, vi överväger privatföretags sponsring av grundskolor, vi säljer ut det offentliga – gemensamma – rummet till högstbjudande på marknaden.
Så där kan man fortsätta. Knappast något land i Europa har avreglerat och privatiserat i samma tempo som Sverige gjort de senaste decennierna.
Är det vänsterpolitik? Eller motsatsen?
När den nyliberale ideologen vid Timbro, Johan Norberg, på DN Debatt (24/9) undersöker förekomsten av politiskt orienterad litteratur vid kommunbiblioteken, förklarar han övervikten av vänsterorienterad litteratur med ”den vänstervridning som sedan 1970-talet så djupt har satt sin prägel på samhället”.
Det begriper jag inte. Jag har ingen anledning att ifrågasätta siffrorna. Däremot förklaringen.
Där Norberg ser en vänstervridning, ser jag i realpolitiken en nyliberal högervind som nått stormstyrka. På område efter område har politiken överlåtit allt fler beslut till marknaden. Vi har sedan 80-talet i rasande takt avreglerat olika marknader, som exempelvis bank, tele och elektricitet.
Vi har knutit folkpensionens värde till aktiemarknaden så att var och en måste ha privata pensionsförsäkringar. Vi har privata akutsjukhus och privat äldreomsorg, vi överväger privatföretags sponsring av grundskolor, vi säljer ut det offentliga – gemensamma – rummet till högstbjudande på marknaden.
Så där kan man fortsätta. Knappast något land i Europa har avreglerat och privatiserat i samma tempo som Sverige gjort de senaste decennierna.
Är det vänsterpolitik? Eller motsatsen?
tisdag, september 21, 2004
Sjuk statistik
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040921
För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom, förorsakat av en alltför hög stressbelastning. Stress skapade sömnstörningar som skapade utmattning som till slut gav fysiska symptom. Det var en ohygglig upplevelse.
Jag har tur att arbeta på en arbetsplats med en företagshälsovård som har insikt i dessa problem. Det tråkiga är att deras insikt bygger på erfarenhet av att många vid arbetsplatsen drabbas.
Det jag framför allt lärde mig under rehabiliteringen var att ge akt på kroppens signaler. Särskilt trötthet. Problemet för de allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är bristen på återhämtning, vars tidigaste uttryck är just trötthet.
Om jag hade på ett betydligt tidigare stadium reagerat på min trötthet och kommit under behandling, skulle sjukskrivningstiden kunnat reducerats kraftigt, kanske till och med halverats.
Det hade inneburit en god besparing för försäkringskassan, för hälsovården och inte minst för mig själv, både ur ekonomiskt och hälsoperspektiv.
Nu läser jag på DN Debatt (17/9) att Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg läxar upp medborgarna i deras okunskap om vad sjukförsäkringen är till för. Genom en stor attitydundersökning vill hon visa att medborgarna har missförstått försäkringen.
Bland annat tycker Hedborg det är illa att så många som 40 procent av de tusen tillfrågade tycker att trötthet är ett godtagbart skäl till sjukskrivning. Hedborg menar att sjukförsäkringen inte är tänkt att täcka sådant.
Hedborgs uppfattning är den diametrala motsatsen till den medicinskt beprövade erfarenheten. Ju tidigare en människa med utmattningssymptom söker sig till vården, desto lägre är kostnaden att rehabilitera denna människa.
Det är också pinsamt att se att Anna Hedborg går ut i debattartikeln med det enda syftet att smiska medborgarna på fingrarna. Om man läser hela attitydundersökningen hon hänvisar till, ser man att frågor om försäkringskassans förmåga att hantera sjukförsäkringsfrågor ställs – men dessa svar redovisar Hedborg inte på DN Debatt.
På frågan ”Hur hanterar försäkringskassan totalt sett sjukskrivningarna?” svarar 42 procent ”Inte bra”. På frågan i vilken utsträckning felaktig handläggning av försäkringskassan orsakar sjukfrånvaro svarar hela 51 procent att så är fallet.
33 procent menar att försäkringskassan inte tar problemet med långtidssjukskrivning på allvar. 49 procent instämmer inte i att försäkringskassan hjälper långtidssjukskrivna tillbaka till arbetslivet. 46 procent tycker inte att försäkringskassan har en djup förståelse för de långtidssjukskrivnas situation.
Vore jag chef för Riksförsäkringsverket skulle jag uppfatta dessa svar som betydligt mer alarmerande än medborgarnas högst rimliga attityder till utmattningssymptom.
I stället för att kasta ut skattepengar på attitydundersökningar, borde Riksförsäkringsverket satsa dem på att bli en mer kvalificerad aktör i rehabiliteringsprocessen.
För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom, förorsakat av en alltför hög stressbelastning. Stress skapade sömnstörningar som skapade utmattning som till slut gav fysiska symptom. Det var en ohygglig upplevelse.
Jag har tur att arbeta på en arbetsplats med en företagshälsovård som har insikt i dessa problem. Det tråkiga är att deras insikt bygger på erfarenhet av att många vid arbetsplatsen drabbas.
Det jag framför allt lärde mig under rehabiliteringen var att ge akt på kroppens signaler. Särskilt trötthet. Problemet för de allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är bristen på återhämtning, vars tidigaste uttryck är just trötthet.
Om jag hade på ett betydligt tidigare stadium reagerat på min trötthet och kommit under behandling, skulle sjukskrivningstiden kunnat reducerats kraftigt, kanske till och med halverats.
Det hade inneburit en god besparing för försäkringskassan, för hälsovården och inte minst för mig själv, både ur ekonomiskt och hälsoperspektiv.
Nu läser jag på DN Debatt (17/9) att Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg läxar upp medborgarna i deras okunskap om vad sjukförsäkringen är till för. Genom en stor attitydundersökning vill hon visa att medborgarna har missförstått försäkringen.
Bland annat tycker Hedborg det är illa att så många som 40 procent av de tusen tillfrågade tycker att trötthet är ett godtagbart skäl till sjukskrivning. Hedborg menar att sjukförsäkringen inte är tänkt att täcka sådant.
Hedborgs uppfattning är den diametrala motsatsen till den medicinskt beprövade erfarenheten. Ju tidigare en människa med utmattningssymptom söker sig till vården, desto lägre är kostnaden att rehabilitera denna människa.
Det är också pinsamt att se att Anna Hedborg går ut i debattartikeln med det enda syftet att smiska medborgarna på fingrarna. Om man läser hela attitydundersökningen hon hänvisar till, ser man att frågor om försäkringskassans förmåga att hantera sjukförsäkringsfrågor ställs – men dessa svar redovisar Hedborg inte på DN Debatt.
På frågan ”Hur hanterar försäkringskassan totalt sett sjukskrivningarna?” svarar 42 procent ”Inte bra”. På frågan i vilken utsträckning felaktig handläggning av försäkringskassan orsakar sjukfrånvaro svarar hela 51 procent att så är fallet.
33 procent menar att försäkringskassan inte tar problemet med långtidssjukskrivning på allvar. 49 procent instämmer inte i att försäkringskassan hjälper långtidssjukskrivna tillbaka till arbetslivet. 46 procent tycker inte att försäkringskassan har en djup förståelse för de långtidssjukskrivnas situation.
Vore jag chef för Riksförsäkringsverket skulle jag uppfatta dessa svar som betydligt mer alarmerande än medborgarnas högst rimliga attityder till utmattningssymptom.
I stället för att kasta ut skattepengar på attitydundersökningar, borde Riksförsäkringsverket satsa dem på att bli en mer kvalificerad aktör i rehabiliteringsprocessen.
måndag, augusti 30, 2004
Jämställdhet i toppen – hur då?
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040830
Magnus Henrekson
Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv
SNS Förlag
Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson
Att ha kul och visa vad man går för
SNS Förlag
Jag gillade Margareta Winberg i rollen som jämställdhetsminister. Hon drog sig inte för att uttrycka obehagliga sanningar om könsmaktordning. Hon drog sig inte heller för att formulera obekväma förslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
Ett förslag – som näringslivet uppfattade som hotfullt – var att lagstifta om en ökad andel kvinnor i företagens styrelser om inte denna andel ökade. Överhuvudtaget ville Winberg se fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet. Medelst kvotering, om nödvändigt.
SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – startade 2001 ett projekt för fler kvinnor på ledande poster i näringslivet. Syftet är att från olika håll analysera hinder och möjligheter för kvinnor att göra karriär. Nu börjar olika rapporter publiceras.
Två böcker från SNS förlag når mig. Bägge lämnar tydliga förslag till hur en ökad jämställdhet i företagstopparna ska kunna nås. Bägges förslag är relativt olika.
Ett huvudförslag i företagsekonomen Magnus Henreksons bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv är att införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster, minska beskattning av au-pair-jobb och möjliggöra att överföra föräldrapenning till någon annan.
Med andra ord: inför pigavdrag, billiga barnflickor och överlåt barnpassningen till mamma eller svärmor. Så ska medelklassens kvinnor få tid att arbeta som chefer: att överlåta hemarbete till andra kvinnor.
Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manliga strukturer.
Är en reell jämställdhet uppnådd? Vem städar hos städerskan? Vem passar barnflickans barn?
Henreksons förslag innebär att i stort sett konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, men att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
Psykologerna Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson tänker annorlunda i boken Att ha kul och visa vad man går för. Här utgår de från intervjuer med olika vd:ar, kvinnliga och manliga. Deras förslag handlar mer om att förändra ledningsmönster i näringslivet.
I stället för att anpassa kvinnor till manliga strukturer, bör företagens ledning anpassa attityder, normer och organisation. Ledningen bör ge direktiv om vilka förhållningssätt som är tillåtna för att inte upprepa mönster som inkluderar män och exkluderar kvinnor.
Andra förslag är att tvinga fram en positiv inställning till delad föräldraledighet, bredda rekryteringsbasen från enbart civilekonom eller civilingenjör, utbilda chefer på alla nivåer om kopplingen mellan kön, organisation, ledarskap och karriär, ifrågasätt de föreställningar om kön som råder i företag, ge inte män tolkningsföreträde och använd de redan jämställda männen mera.
Dessa förslag innebär inte någon försämring för andra kvinnors jämställdhet. Tvärtom finns möjlighet till bättre förhållanden för kvinnor i näringslivet som inte innehar chefsposition om attityder och normer förändras för att främja jämställdhet.
Som alltid när det gäller normativ forskning: låt aldrig nöja med ett resultat eftersom resultaten så ofta är avhängiga forskarens eget ideologisk-politiska normsystem.
Med fler resultat är det lättare att ta ställning.
Magnus Henrekson
Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv
SNS Förlag
Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson
Att ha kul och visa vad man går för
SNS Förlag
Jag gillade Margareta Winberg i rollen som jämställdhetsminister. Hon drog sig inte för att uttrycka obehagliga sanningar om könsmaktordning. Hon drog sig inte heller för att formulera obekväma förslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
Ett förslag – som näringslivet uppfattade som hotfullt – var att lagstifta om en ökad andel kvinnor i företagens styrelser om inte denna andel ökade. Överhuvudtaget ville Winberg se fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet. Medelst kvotering, om nödvändigt.
SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – startade 2001 ett projekt för fler kvinnor på ledande poster i näringslivet. Syftet är att från olika håll analysera hinder och möjligheter för kvinnor att göra karriär. Nu börjar olika rapporter publiceras.
Två böcker från SNS förlag når mig. Bägge lämnar tydliga förslag till hur en ökad jämställdhet i företagstopparna ska kunna nås. Bägges förslag är relativt olika.
Ett huvudförslag i företagsekonomen Magnus Henreksons bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv är att införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster, minska beskattning av au-pair-jobb och möjliggöra att överföra föräldrapenning till någon annan.
Med andra ord: inför pigavdrag, billiga barnflickor och överlåt barnpassningen till mamma eller svärmor. Så ska medelklassens kvinnor få tid att arbeta som chefer: att överlåta hemarbete till andra kvinnor.
Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manliga strukturer.
Är en reell jämställdhet uppnådd? Vem städar hos städerskan? Vem passar barnflickans barn?
Henreksons förslag innebär att i stort sett konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, men att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
Psykologerna Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson tänker annorlunda i boken Att ha kul och visa vad man går för. Här utgår de från intervjuer med olika vd:ar, kvinnliga och manliga. Deras förslag handlar mer om att förändra ledningsmönster i näringslivet.
I stället för att anpassa kvinnor till manliga strukturer, bör företagens ledning anpassa attityder, normer och organisation. Ledningen bör ge direktiv om vilka förhållningssätt som är tillåtna för att inte upprepa mönster som inkluderar män och exkluderar kvinnor.
Andra förslag är att tvinga fram en positiv inställning till delad föräldraledighet, bredda rekryteringsbasen från enbart civilekonom eller civilingenjör, utbilda chefer på alla nivåer om kopplingen mellan kön, organisation, ledarskap och karriär, ifrågasätt de föreställningar om kön som råder i företag, ge inte män tolkningsföreträde och använd de redan jämställda männen mera.
Dessa förslag innebär inte någon försämring för andra kvinnors jämställdhet. Tvärtom finns möjlighet till bättre förhållanden för kvinnor i näringslivet som inte innehar chefsposition om attityder och normer förändras för att främja jämställdhet.
Som alltid när det gäller normativ forskning: låt aldrig nöja med ett resultat eftersom resultaten så ofta är avhängiga forskarens eget ideologisk-politiska normsystem.
Med fler resultat är det lättare att ta ställning.
fredag, augusti 20, 2004
Metafysiskt millopp
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040820
I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.
Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?
I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.
Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.
Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.
En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.
Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.
Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.
Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.
I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.
Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?
I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.
Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.
Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.
En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.
Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.
Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.
Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)