Lars Fr H Svendsen
Långtråkighetens filosofi
Natur och Kultur
Vi underhåller oss till döds, hävdade Neil Postman i sin klassiska bok Underhållning till döds från 1985.
Vi kan inte längre lära oss något förutan en underhållande lärare eller rolig kurslitteratur. För att undkomma tråkiga lärare och böcker designas roliga datorprogram som ska befrämja lärandet. Edutainment – sammanblandningen av education och entertainment, undervisning och underhållning – är svaret på vår strävan att slippa lärandets leda.
Det samma gäller inom så många samhällsområden. En politikers viktigaste egenskap är att inte vara tråkig, det vill säga att vara underhållande. Det hävdas att Bo Ringholms påstådda tråkighet skulle ligga honom i fatet som politiker – huruvida han är en skicklig bokhållare verkar sakna betydelse.
Det sker en stark utveckling inom upplevelseindustrin som syftar till att fylla vårt underhållningsunderskott – vårt växande överskott av leda. Actionfilmernas tempo skruvas upp, porrindustrin tänjer gränserna och datorspelen erbjuder allt mer fart och död.
Media- och teknikutvecklingen bidrar till att göra människan till en allt passivare åskådare och konsument, i stället för en aktivt deltagande medborgare.
Denna utveckling kan mycket väl bero på att vi inte förstår fenomenet långtråkighet. Förståelsen ökar dock vid läsningen av den norske filosofen Lars Fr H Svendsens essäbok Långtråkighetens filosofi (Natur och Kultur).
Med ett originellt ämne och en god stil bör filosofiska essäer som denna kunna nå en läsekrets utanför fackfilosoferna. Lägg också till att Svendsen är knappt trettio år och tolkar ledan inte enbart i klassiska filosofiska verk, utan även moderna företeelser som Andy Warhol, Bret Easton Ellis och Pet Shop Boys, så blir det lite av rock´n´roll-filosofi.
Intressantast blir det emellertid ändå när Svendsen drar upp de stora linjerna. Långtråkighet är ett modernt problem, knappt uppfunnet före 1700-talet, och i så fall endast upplevt av adeln. Men det är med romantiken på 1800-talet som ledan breder ut sig i folklagren.
Romantikerna framställde nämligen tråkighet som en av människans viktigaste villkor – att inget kan vara värre än tråkigheten. Ju mer människan längtar efter mening, desto djupare blir tråkigheten.
Människan reduceras av romantiken till en absolut individ, utan Gud, själ, tradition eller struktur, en monad som därmed också blir extremt mottaglig för allt som kan bidra till individuation. Mode, varumärken, symboler, vad oviktigt som helst som på ytan kan skilja en individ från en annan blir individens viktigaste resurs.
Det är i detta sammanhang som Svendsen gör ett flertal utvikningar till aktuella företeelser inom litteratur, film och musik.
Ledans rötter i romantiken tolkar jag dock som svaret på varför vi söker ledans botemedel i underhållningen – i esteticismen – i stället för i människans meningsskapande verksamhet. I stället för att aktivt skapa mening i livet, kräver vi att passivt underhållas – kanske till döds, för att tala med Postman.
Och därmed kan hanteringen av ledan tolkas från ett maktperspektiv. Vår skräck inför leda och tråkighet blir en fråga om makt och människans frihet.
I sin senaste essäbok, Tystnadens historia och andra essäer, framställer historikern Peter Englund följande paradox: Trots att upplevelseindustrins hjul snurrar allt fortare och förser oss med allt mer underhållning, ökar vår skräck för ledan i samma accelererande tempo.
Våra växande krav på att bli underhållna medför att vi blir allt mer beroende av den omgivning som förser oss med underhållning, och därmed allt mer hjälplösa i förhållande till denna. Och omvänt, vi får allt svårare att hantera livssituationer som inte framstår som underhållande.
Hur kan vi ta något på allvar, om vi hela tiden förväntar oss att bli underhållna? Hur kan vi förmedla något allvarligt?
Men om försöken att bota ledan med underhållning är dömt att misslyckas och om våra försök att skapa mening ständigt misslyckas, hur löser vi ledans problem?
Det gör vi inte, svarar Svendsen. Tråkighetens problem har ingen lösning.
tisdag, februari 24, 2004
fredag, februari 20, 2004
Jag – en våldtäktsman
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040220
”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt” basunerar ETC på senaste numrets omslag (nr 1/04). Varannan kvinna är utsatt för sexuellt våld. Anmälningarna för våldtäkt har ökat med 40 procent det senaste decenniet. Trots det finns det fortfarande män som vägrar se sig som en del av det manliga våldet mot kvinnor.
Problemet är, som ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg skriver, att män ständigt osynliggör sig själva. Låter det motsägelsefullt i ett patriarkat?
Det är det inte. Genom att män och manlighet är normen, behöver aldrig något ges ett mansattribut. Vi säger fotboll och damfotboll. Vi säger rockband och tjejband. Det manliga attributet är alltid underförstått, därför behövs ett kvinnligt attribut vid avvikelser från normen.
Osynliggörandet av män sker när män kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män. Kvinnor, visst, och invandrare, journalister, kändisar, politiker, vad som helst, men inte män.
När någon alltför sällan vågar hänföra kvinnovåld till kategorin män, reagerar alltför många män med total ansvarslöshet: det är alltid någon annan som våldtar. Inte jag. För dessa män finns enbart individer, inga strukturer.
Men varje man som inte reagerar över H&M:s förnedrande kvinnosyn är en del av våldet mot kvinnor. Varje man som skrattar åt ett mansskämt om kvinnor i omklädningsrummet, som kallar manlig svaghet för kärringtakter, som ropar bögjävel åt någon, som inte kräver högre lön för underbetalda kvinnoyrken, som tar mindre ansvar för hem och barn än sin fru är aktiv i våldet mot kvinnor.
Inte passiv eller neutral. Aktiv. Och mest aktiv är den man som febrilt försvarar sig med att ”jag är ingen våldtäktsman, angrip de som våldtar”. Det är att vägra se sig själv i den struktur man ingår i.
Män som förnekar existensen av en manlig struktur solidariserar sig, inte med våldtäktsoffren, utan med de män som inte våldtar. Det är ett ruttet solidaritetsval. Är det män som inte våldtar eller våldtagna kvinnor som bäst behöver solidaritet?
Svaret borde vara givet, men är det inte.
”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt” basunerar ETC på senaste numrets omslag (nr 1/04). Varannan kvinna är utsatt för sexuellt våld. Anmälningarna för våldtäkt har ökat med 40 procent det senaste decenniet. Trots det finns det fortfarande män som vägrar se sig som en del av det manliga våldet mot kvinnor.
Problemet är, som ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg skriver, att män ständigt osynliggör sig själva. Låter det motsägelsefullt i ett patriarkat?
Det är det inte. Genom att män och manlighet är normen, behöver aldrig något ges ett mansattribut. Vi säger fotboll och damfotboll. Vi säger rockband och tjejband. Det manliga attributet är alltid underförstått, därför behövs ett kvinnligt attribut vid avvikelser från normen.
Osynliggörandet av män sker när män kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män. Kvinnor, visst, och invandrare, journalister, kändisar, politiker, vad som helst, men inte män.
När någon alltför sällan vågar hänföra kvinnovåld till kategorin män, reagerar alltför många män med total ansvarslöshet: det är alltid någon annan som våldtar. Inte jag. För dessa män finns enbart individer, inga strukturer.
Men varje man som inte reagerar över H&M:s förnedrande kvinnosyn är en del av våldet mot kvinnor. Varje man som skrattar åt ett mansskämt om kvinnor i omklädningsrummet, som kallar manlig svaghet för kärringtakter, som ropar bögjävel åt någon, som inte kräver högre lön för underbetalda kvinnoyrken, som tar mindre ansvar för hem och barn än sin fru är aktiv i våldet mot kvinnor.
Inte passiv eller neutral. Aktiv. Och mest aktiv är den man som febrilt försvarar sig med att ”jag är ingen våldtäktsman, angrip de som våldtar”. Det är att vägra se sig själv i den struktur man ingår i.
Män som förnekar existensen av en manlig struktur solidariserar sig, inte med våldtäktsoffren, utan med de män som inte våldtar. Det är ett ruttet solidaritetsval. Är det män som inte våldtar eller våldtagna kvinnor som bäst behöver solidaritet?
Svaret borde vara givet, men är det inte.
torsdag, februari 05, 2004
Är skolans kris ny?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040205
Inger Enkvist (red)
Skolan – ett svenskt högriskprojekt
Gidlunds Förlag
Skolan är i kris. Mantrat genljuder samhället på ett sätt att det inte går att tro annat. Elever mobbar och mobbas, en alltför hög andel elever går ut grundskolan utan godkänt betyg i kärnämnen som svenska och matematik och lärarna tvingas ofta syssla med annat än undervisning.
Men frågan är om inte skolan alltid har befunnit sig i en kris, men att krisen sett annorlunda ut i olika tider. Dagens mobbning iklädde sig förr termer som ”inkilning” med ofta väldigt pennalistiska drag. Se bara Jan Guillous självbiografiska bok och film Ondskan.
Även förr gick elever ut grundskolan med svaga kunskaper i kärnämnen. Skillnaden är kanske inte större än att i dag har vi ett betygssystem som tydligare identifierar detta. Det är sannolikt att en elev i den gamla skolan med betyget ett i kärnämnen hade lika dåliga kunskaper som de elever i dag med betyget icke godkänt.
När lärare i dag ofta tvingas agera kuratorer och idka omsorg i stället för att undervisa, agerade Stig Järrel i rollen som den demoniske läraren Caligula ett militäriskt underbefäl med rätt att piska i stället för att undervisa. Frågan är om det var bättre förr i alla avseenden.
Det frågar sig inte Inger Enkvist (red) i sin nya skolkritik Skolan – ett svenskt högriskprojekt (Gidlunds förlag). Snarare är det uppenbart för henne. Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, framstår genom kritiska artiklar och sin förra bok Feltänkt som dagens framträdande kritiker av skolan.
Enkvist och övriga författare i boken är överens om att skolans verksamhet bara blir sämre. Hon bidrar själv med fyra kapitel där hon hävdar att huvudskälet till skolans kris inte är bristande resurser, utan ideologisk. Skolan lider av dåligt ledarskap, misslyckade pedagogiska experiment och hög ineffektivitet på grund av märkliga idéer om skolverksamhet. Detta åtgärdas inte med mer pengar, utan genom att återinföra gamla idéer om undervisning.
I flera avseenden träffar bokens kritik mitt i prick, men utan att kritiken är särdeles originell. Särskilt etnologprofessorn Jonas Frykmans idé om att skolan måste forma en egen kultur, i stället för att försöka efterlikna andra samhällsområden är värdefull.
I andra avseenden blir jag nästan mörkrädd. När Enkvist själv beskriver ett misslyckat pedagogiskt experiment vid en skola i Sverige, utgår hon från ett fall som beskrivs i en studentuppsats. Det finns med största sannolikhet andra studentuppsatser som studerat lyckade pedagogiska försök, men sådana passar inte in i den bild Enkvist vill förmedla. Det är ett tendentiöst urval av källor: att ensidigt välja källor som stödjer ens fördomar, i stället för att visa öppenhet inför ämnet som undersöks.
När matematikprofessorn vid Chalmers, Ulf Persson, vill påvisa degenereringen inom matteundervisningen, hävdar han uppfattningen att lärarens uppgift inte är att fostra elever till demokratiska medborgare, utan förmedla kunskap och kulturell tradition.
Själv häpnar jag inför sådana utsagor. Skulle inte lärarens uppgift vara demokratisk fostran av elever? Det sista jag vill att skolan ska misslyckas i, är dess demokratiska fostran.
Att kunskap dessutom skulle kunna förmedlas är en tveksam och ålderstigen idé som är mogen för pensionering. Information kan förmedlas genom tal, skrift och bild medan kunskap måste tillägnas genom olika former av bearbetning av information. Lärare kan stödja elevers bearbetning på olika sätt, men inte förmedla kunskap.
När det gäller pedagogik i högre utbildning finns två kapitel i boken. Ett bryter det negativa mönstret. Leif Alsheimer, lektor i rättsvetenskap i Jönköping, beskriver det sannolikt bästa universitetspedagogiska experimentet på många år: att låta juriststuderande läsa ett stort antal skönlitterära klassiker parallellt med kurslitteraturen. Syftet är att studenter ska bildas, inte enbart utbildas.
Vi behöver naglar i undervisningsreformisternas ögon i form av böcker som denna, men läser vi kritiken okritiskt är risken stor att vi kommer tillbaka till ruta ett. Och det är därifrån vi vill.
Inger Enkvist (red)
Skolan – ett svenskt högriskprojekt
Gidlunds Förlag
Skolan är i kris. Mantrat genljuder samhället på ett sätt att det inte går att tro annat. Elever mobbar och mobbas, en alltför hög andel elever går ut grundskolan utan godkänt betyg i kärnämnen som svenska och matematik och lärarna tvingas ofta syssla med annat än undervisning.
Men frågan är om inte skolan alltid har befunnit sig i en kris, men att krisen sett annorlunda ut i olika tider. Dagens mobbning iklädde sig förr termer som ”inkilning” med ofta väldigt pennalistiska drag. Se bara Jan Guillous självbiografiska bok och film Ondskan.
Även förr gick elever ut grundskolan med svaga kunskaper i kärnämnen. Skillnaden är kanske inte större än att i dag har vi ett betygssystem som tydligare identifierar detta. Det är sannolikt att en elev i den gamla skolan med betyget ett i kärnämnen hade lika dåliga kunskaper som de elever i dag med betyget icke godkänt.
När lärare i dag ofta tvingas agera kuratorer och idka omsorg i stället för att undervisa, agerade Stig Järrel i rollen som den demoniske läraren Caligula ett militäriskt underbefäl med rätt att piska i stället för att undervisa. Frågan är om det var bättre förr i alla avseenden.
Det frågar sig inte Inger Enkvist (red) i sin nya skolkritik Skolan – ett svenskt högriskprojekt (Gidlunds förlag). Snarare är det uppenbart för henne. Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, framstår genom kritiska artiklar och sin förra bok Feltänkt som dagens framträdande kritiker av skolan.
Enkvist och övriga författare i boken är överens om att skolans verksamhet bara blir sämre. Hon bidrar själv med fyra kapitel där hon hävdar att huvudskälet till skolans kris inte är bristande resurser, utan ideologisk. Skolan lider av dåligt ledarskap, misslyckade pedagogiska experiment och hög ineffektivitet på grund av märkliga idéer om skolverksamhet. Detta åtgärdas inte med mer pengar, utan genom att återinföra gamla idéer om undervisning.
I flera avseenden träffar bokens kritik mitt i prick, men utan att kritiken är särdeles originell. Särskilt etnologprofessorn Jonas Frykmans idé om att skolan måste forma en egen kultur, i stället för att försöka efterlikna andra samhällsområden är värdefull.
I andra avseenden blir jag nästan mörkrädd. När Enkvist själv beskriver ett misslyckat pedagogiskt experiment vid en skola i Sverige, utgår hon från ett fall som beskrivs i en studentuppsats. Det finns med största sannolikhet andra studentuppsatser som studerat lyckade pedagogiska försök, men sådana passar inte in i den bild Enkvist vill förmedla. Det är ett tendentiöst urval av källor: att ensidigt välja källor som stödjer ens fördomar, i stället för att visa öppenhet inför ämnet som undersöks.
När matematikprofessorn vid Chalmers, Ulf Persson, vill påvisa degenereringen inom matteundervisningen, hävdar han uppfattningen att lärarens uppgift inte är att fostra elever till demokratiska medborgare, utan förmedla kunskap och kulturell tradition.
Själv häpnar jag inför sådana utsagor. Skulle inte lärarens uppgift vara demokratisk fostran av elever? Det sista jag vill att skolan ska misslyckas i, är dess demokratiska fostran.
Att kunskap dessutom skulle kunna förmedlas är en tveksam och ålderstigen idé som är mogen för pensionering. Information kan förmedlas genom tal, skrift och bild medan kunskap måste tillägnas genom olika former av bearbetning av information. Lärare kan stödja elevers bearbetning på olika sätt, men inte förmedla kunskap.
När det gäller pedagogik i högre utbildning finns två kapitel i boken. Ett bryter det negativa mönstret. Leif Alsheimer, lektor i rättsvetenskap i Jönköping, beskriver det sannolikt bästa universitetspedagogiska experimentet på många år: att låta juriststuderande läsa ett stort antal skönlitterära klassiker parallellt med kurslitteraturen. Syftet är att studenter ska bildas, inte enbart utbildas.
Vi behöver naglar i undervisningsreformisternas ögon i form av böcker som denna, men läser vi kritiken okritiskt är risken stor att vi kommer tillbaka till ruta ett. Och det är därifrån vi vill.
torsdag, januari 08, 2004
Det textuella könet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040108
Skriver du kvinnligt eller manligt? Präglas överhuvud taget texter av författarnas kön? Intuitivt svarar nog många av oss – dock knappast alla – ja på den frågan. Nu kan vi genustesta våra texter på nätet.
På sajten klistrar man in text och ett program analyserar texten och talar om vilket kön författaren har. Tyvärr fungerar det enbart på engelsk text. Jag prövade med tre egna texter och mitt textuella kön motsvarade mitt biologiska.
Tyvärr vill jag nog säga, när jag undersöker hur texten analyseras. Bakom denna textanalysator ligger ett resultat från en tvärvetenskapligt sammansatt israelisk forskargrupp. Gruppen analyserade ett stort antal texter, både fiktion och facktexter, för att se vilka språkliga kännetecken som kan hänföras till författarens kön.
Typiskt för manliga författare är främst en högfrekvent användning av bestämningsord (till exempel bestämd artikel, det, denna, dessa) och kvantifierare (till exempel ett, två, flera, några).
Typiskt för kvinnliga författare är främst användningen av personliga pronomen (jag, du, hon, han, henne, honom).
Särskilt beträffande användningen av andra person singular – ”du” – är skillnaden mellan män och kvinnor extremt tydlig. Män skyr det, kvinnor föredrar det. Det gäller såväl fiktion som facktext.
På så sätt lyckas kvinnor bättre skapa ett tilltal som involverar läsaren. Att kvinnor dessutom i högre grad väljer att använda första person singular – ”jag” – medför att författaren blir mer levande och närvarande.
Vad beträffar tredje person singular används ”han” och ”hon” betydligt mer av kvinnor än män, medan ”den” och ”det” används relativt lika mellan könen.
Generellt kan sägas att män specificerar och konstaterar i sitt skrivande, medan kvinnor involverar och skapar relationer.
Den textanalysator jag refererade till i inledningen avläser helt enkelt förekomsten av de genusspecifika orden och summerar dem. Den ordkategori som används mest i en text anses motsvara författarens kön.
Jag känner att det inte räcker att bara testa mina egna texter. Jag väljer ut tio artiklar på måfå från en vetenskaplig nättidskrift inom IT-området, First Monday, alla skrivna av kvinnor och kopierar artiklarna till textanalysatorn.
Alla, säger analysatorn, är författade av män. Alla. Vad betyder det? Att forskargruppens resultat är fel eller att textanalysatorn inte fungerar? Nej, det är inte min slutsats.
En rimligare tolkning är att den språkliga formen – och normen! – för vetenskapligt skrivande har under århundraden utvecklats av män. Om kvinnliga forskare ska kunna publicera sig måste de skriva som – män.
Tolkningen framstår som särskilt uppenbar när jag läser artikeln Att skriva emancipatoriskt av Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts i Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1, 2003), där de undersöker förutsättningar för feministiskt skrivande i akademin.
Artikeln är i sig ett formexperiment i vetenskapligt sammanhang, skriven i dialogform, men inte i dualitetform; som ett samtal utan konfrontation.
Det traditionella vetenskapliga skrivandet är, skriver de, ”… vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse”.
På så sätt underordnas läsaren författaren och bägge blir objekt för varandra i det traditionella, manliga, akademiska formspråket.
Frågan är om akademin har tillräckligt högt i tak för att tillåta kvinnligt, ja till och med feministiskt skrivande.
Skriver du kvinnligt eller manligt? Präglas överhuvud taget texter av författarnas kön? Intuitivt svarar nog många av oss – dock knappast alla – ja på den frågan. Nu kan vi genustesta våra texter på nätet.
På sajten klistrar man in text och ett program analyserar texten och talar om vilket kön författaren har. Tyvärr fungerar det enbart på engelsk text. Jag prövade med tre egna texter och mitt textuella kön motsvarade mitt biologiska.
Tyvärr vill jag nog säga, när jag undersöker hur texten analyseras. Bakom denna textanalysator ligger ett resultat från en tvärvetenskapligt sammansatt israelisk forskargrupp. Gruppen analyserade ett stort antal texter, både fiktion och facktexter, för att se vilka språkliga kännetecken som kan hänföras till författarens kön.
Typiskt för manliga författare är främst en högfrekvent användning av bestämningsord (till exempel bestämd artikel, det, denna, dessa) och kvantifierare (till exempel ett, två, flera, några).
Typiskt för kvinnliga författare är främst användningen av personliga pronomen (jag, du, hon, han, henne, honom).
Särskilt beträffande användningen av andra person singular – ”du” – är skillnaden mellan män och kvinnor extremt tydlig. Män skyr det, kvinnor föredrar det. Det gäller såväl fiktion som facktext.
På så sätt lyckas kvinnor bättre skapa ett tilltal som involverar läsaren. Att kvinnor dessutom i högre grad väljer att använda första person singular – ”jag” – medför att författaren blir mer levande och närvarande.
Vad beträffar tredje person singular används ”han” och ”hon” betydligt mer av kvinnor än män, medan ”den” och ”det” används relativt lika mellan könen.
Generellt kan sägas att män specificerar och konstaterar i sitt skrivande, medan kvinnor involverar och skapar relationer.
Den textanalysator jag refererade till i inledningen avläser helt enkelt förekomsten av de genusspecifika orden och summerar dem. Den ordkategori som används mest i en text anses motsvara författarens kön.
Jag känner att det inte räcker att bara testa mina egna texter. Jag väljer ut tio artiklar på måfå från en vetenskaplig nättidskrift inom IT-området, First Monday, alla skrivna av kvinnor och kopierar artiklarna till textanalysatorn.
Alla, säger analysatorn, är författade av män. Alla. Vad betyder det? Att forskargruppens resultat är fel eller att textanalysatorn inte fungerar? Nej, det är inte min slutsats.
En rimligare tolkning är att den språkliga formen – och normen! – för vetenskapligt skrivande har under århundraden utvecklats av män. Om kvinnliga forskare ska kunna publicera sig måste de skriva som – män.
Tolkningen framstår som särskilt uppenbar när jag läser artikeln Att skriva emancipatoriskt av Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts i Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1, 2003), där de undersöker förutsättningar för feministiskt skrivande i akademin.
Artikeln är i sig ett formexperiment i vetenskapligt sammanhang, skriven i dialogform, men inte i dualitetform; som ett samtal utan konfrontation.
Det traditionella vetenskapliga skrivandet är, skriver de, ”… vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse”.
På så sätt underordnas läsaren författaren och bägge blir objekt för varandra i det traditionella, manliga, akademiska formspråket.
Frågan är om akademin har tillräckligt högt i tak för att tillåta kvinnligt, ja till och med feministiskt skrivande.
måndag, januari 05, 2004
Ekot av en soluppgång
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040105
Johan Asplund
Hur låter åskan? Ett förstudium till en vetenskapsteori
Korpen
Hur låter åskan? Om den som frågar vill höra hur åskan låter, vore det bara att invänta åska och lyssna, eller mer effektivt, att spela upp ett inspelat åskljud.
Tänk dig i stället att det är ett helt annat svar den som frågar vill ha. Frågaren vill inte höra hur åskan låter, utan vill veta hur åskan låter. Det är en helt annan fråga. Bägge är kunskapsfrågor, men förutsätter olika idéer om kunskap och hur kunskap genereras.
I sin för året tredje (!) essäbok, Hur låter åskan? (Korpen), undersöker socialpsykologen Johan Asplund frågan om hur kunskap genereras som inte är avbildande till sin karaktär.
Om kunskap inte bygger på avbildning, likt en kameras fotografi av verkligheten, vad bygger den på då? Asplunds tes är att vi skapar simulacra som är både är lik och olik det fenomen vi vill veta mer om.
Ett simulacrum är en avbild utan att vara en avbild. Det ska ge upphov till upplevelse av både likhet och olikhet till det avbildade. Simulacrat ska även vara sinnligt; om X är ett simulacrum för Y så kan både X och Y förnimmas med minst ett av våra sinnen. Därför är simulacrat inte en metafor (som ju enbart existerar i språket).
Denna speciella kunskapssträvan ”handlar om att finna den rätta arten och graden av likhet. Är likheten alltför ringa eller obefintlig har ingen kunskap ernåtts; är likheten alltför stor bekräftas bara existerande kunskap”, skriver Asplund.
Han tar ett steg längre i sitt förstudium till vetenskapsteori genom att ställa frågan: Hur låter soluppgången? Det kan i förstone låta som en ren nonsensfråga. Mot bakgrund av idén om simulacra ter den sig rimligare.
Jean Sibelius verk Nattlig ritt och soluppgång blir svaret på frågan. Ett konstverk, ett simulacra, som inte är en avbild av soluppgångens ljud (något sådant finns inte), men som enligt Asplund ger kunskap om soluppgångens ljud. Och kunskap om människans förhållande till världen i övrigt; företeelsen ”hörbar soluppgång” blir begriplig.
Konst, i detta fall ett musikstycke, är därmed inte enbart estetisk utan även epistemisk – utöver skönhet innehåller konst också kunskap om människan och världen. Helt i filosofen Hans-Georg Gadamers anda.
Hela detta typiskt Asplundska resonemang, prövande till sin karaktär, stringent och sparsmakat till sin form, leder självfallet någonvart. Hans tes är att den vetenskap som avgränsar vetenskaplig kunskap vid det som kan avbildas, är en vetenskap med alltför snäva gränser.
En typisk utsaga med en blandning av torr humor och djup insikt är följande: ”Jag säger självfallet inte att ’subjektivitet’ vore att föredra framför ’objektivitet’ eller någonting annat lika dumt; jag säger att det som framläggs på försök och låter sig korrigeras är att föredra framför det oförbätterliga.”
Vad är det egentligen han självfallet inte säger? Ett kriterium för ”objektiv” kunskap är väl oförbätterlighet? (Även om kriteriet brukar formuleras annorlunda.)
Asplund menar att riktig, kvalificerad kunskap genereras mellan det som faktiskt är och det som är möjligt. Mellan avbildningen och simulacrat. Den rena, ”objektiva” avbildningen bekräftar världen, medan simulacrat, det skapade, visar en möjlig värld.
Däremellan kan vi skapa värdefull kunskap genom att utforska vad som utgör gränserna för meningsfulla utsagor om tillvaron.
Ofta finner vi sådan kunskap i gränslandet mellan vetenskap och konst. Men Johan Asplund skulle slå mig på fingrarna för den tesen. Boken Hur låter åskan? syftar nämligen ytterst till att lösa upp denna gräns.
För att utöka det mänskliga vetandet utgör gränsen en belastning.
Johan Asplund
Hur låter åskan? Ett förstudium till en vetenskapsteori
Korpen
Hur låter åskan? Om den som frågar vill höra hur åskan låter, vore det bara att invänta åska och lyssna, eller mer effektivt, att spela upp ett inspelat åskljud.
Tänk dig i stället att det är ett helt annat svar den som frågar vill ha. Frågaren vill inte höra hur åskan låter, utan vill veta hur åskan låter. Det är en helt annan fråga. Bägge är kunskapsfrågor, men förutsätter olika idéer om kunskap och hur kunskap genereras.
I sin för året tredje (!) essäbok, Hur låter åskan? (Korpen), undersöker socialpsykologen Johan Asplund frågan om hur kunskap genereras som inte är avbildande till sin karaktär.
Om kunskap inte bygger på avbildning, likt en kameras fotografi av verkligheten, vad bygger den på då? Asplunds tes är att vi skapar simulacra som är både är lik och olik det fenomen vi vill veta mer om.
Ett simulacrum är en avbild utan att vara en avbild. Det ska ge upphov till upplevelse av både likhet och olikhet till det avbildade. Simulacrat ska även vara sinnligt; om X är ett simulacrum för Y så kan både X och Y förnimmas med minst ett av våra sinnen. Därför är simulacrat inte en metafor (som ju enbart existerar i språket).
Denna speciella kunskapssträvan ”handlar om att finna den rätta arten och graden av likhet. Är likheten alltför ringa eller obefintlig har ingen kunskap ernåtts; är likheten alltför stor bekräftas bara existerande kunskap”, skriver Asplund.
Han tar ett steg längre i sitt förstudium till vetenskapsteori genom att ställa frågan: Hur låter soluppgången? Det kan i förstone låta som en ren nonsensfråga. Mot bakgrund av idén om simulacra ter den sig rimligare.
Jean Sibelius verk Nattlig ritt och soluppgång blir svaret på frågan. Ett konstverk, ett simulacra, som inte är en avbild av soluppgångens ljud (något sådant finns inte), men som enligt Asplund ger kunskap om soluppgångens ljud. Och kunskap om människans förhållande till världen i övrigt; företeelsen ”hörbar soluppgång” blir begriplig.
Konst, i detta fall ett musikstycke, är därmed inte enbart estetisk utan även epistemisk – utöver skönhet innehåller konst också kunskap om människan och världen. Helt i filosofen Hans-Georg Gadamers anda.
Hela detta typiskt Asplundska resonemang, prövande till sin karaktär, stringent och sparsmakat till sin form, leder självfallet någonvart. Hans tes är att den vetenskap som avgränsar vetenskaplig kunskap vid det som kan avbildas, är en vetenskap med alltför snäva gränser.
En typisk utsaga med en blandning av torr humor och djup insikt är följande: ”Jag säger självfallet inte att ’subjektivitet’ vore att föredra framför ’objektivitet’ eller någonting annat lika dumt; jag säger att det som framläggs på försök och låter sig korrigeras är att föredra framför det oförbätterliga.”
Vad är det egentligen han självfallet inte säger? Ett kriterium för ”objektiv” kunskap är väl oförbätterlighet? (Även om kriteriet brukar formuleras annorlunda.)
Asplund menar att riktig, kvalificerad kunskap genereras mellan det som faktiskt är och det som är möjligt. Mellan avbildningen och simulacrat. Den rena, ”objektiva” avbildningen bekräftar världen, medan simulacrat, det skapade, visar en möjlig värld.
Däremellan kan vi skapa värdefull kunskap genom att utforska vad som utgör gränserna för meningsfulla utsagor om tillvaron.
Ofta finner vi sådan kunskap i gränslandet mellan vetenskap och konst. Men Johan Asplund skulle slå mig på fingrarna för den tesen. Boken Hur låter åskan? syftar nämligen ytterst till att lösa upp denna gräns.
För att utöka det mänskliga vetandet utgör gränsen en belastning.
onsdag, december 31, 2003
Kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031231
Efter tio tysta år drar Sveriges främste essäist, Johan Asplund, ur korken ur ketchupflaskan och publicerar tre böcker under året: Genom huvudet, Avhandlingens språkdräkt och Hur låter åskan?. Essän är, som Göran Rosenberg en gång deklarerat, ”en mellanform mellan journalistik och litteratur, eller vetenskap och konst, där alla medel är tillåtna, försåvitt de leder till förståelse.” Asplund placerar sig mellan vetenskap och konst. Eller kanske: han gör vetenskap av konst.
Ett bättre exempel på att det privata är politiskt än kulturjournalisten Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? får man leta efter. Det är en insiktsfull och personligt hållen intervjubok om klassresans art. Vi lär oss att klassbegreppet på intet vis är upplöst. Möjligen återuppväckt. En bok för alla som någon gång känt sig som en bluff.
Det ska vara syskon i år. När The Knife, bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer, släpper två CD under samma år, hamnar det på min topp tre. Vid årets början kom fenomenala Deep Cuts och nyligen soundtracket Hanna med H. The Knife tar oss med till ett oförutsägbart ljudlandskap som vi inte självklart kan genrebestämma, och med en sång av Karin Dreijer med inslag av mysticism som vi inte hört sedan Cocteau Twins saliggjorde oss på 80-talet.
Efter tio tysta år drar Sveriges främste essäist, Johan Asplund, ur korken ur ketchupflaskan och publicerar tre böcker under året: Genom huvudet, Avhandlingens språkdräkt och Hur låter åskan?. Essän är, som Göran Rosenberg en gång deklarerat, ”en mellanform mellan journalistik och litteratur, eller vetenskap och konst, där alla medel är tillåtna, försåvitt de leder till förståelse.” Asplund placerar sig mellan vetenskap och konst. Eller kanske: han gör vetenskap av konst.
Ett bättre exempel på att det privata är politiskt än kulturjournalisten Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? får man leta efter. Det är en insiktsfull och personligt hållen intervjubok om klassresans art. Vi lär oss att klassbegreppet på intet vis är upplöst. Möjligen återuppväckt. En bok för alla som någon gång känt sig som en bluff.
Det ska vara syskon i år. När The Knife, bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer, släpper två CD under samma år, hamnar det på min topp tre. Vid årets början kom fenomenala Deep Cuts och nyligen soundtracket Hanna med H. The Knife tar oss med till ett oförutsägbart ljudlandskap som vi inte självklart kan genrebestämma, och med en sång av Karin Dreijer med inslag av mysticism som vi inte hört sedan Cocteau Twins saliggjorde oss på 80-talet.
måndag, december 29, 2003
Vägra Wagner
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031229
Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.
Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.
För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.
Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.
Wagner lämnar oss ingen ro.
Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.
Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.
För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.
Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.
Wagner lämnar oss ingen ro.
onsdag, december 17, 2003
Det Unckelt tänkta
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031217
Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.
Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).
Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.
Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.
I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.
Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.
Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.
Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.
Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.
Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.
Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.
Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).
Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.
Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.
I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.
Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.
Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.
Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.
Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.
Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.
måndag, december 08, 2003
Girigheten inte problemet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031208
Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?
När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.
Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.
Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.
Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.
Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?
Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.
Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?
När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.
Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.
Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.
Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.
Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?
Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.
lördag, november 22, 2003
Virtualitetens verkliga historia
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031122
Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press
Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.
Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.
För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.
Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.
Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.
Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.
Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.
Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.
Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.
Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.
Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.
På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.
Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.
Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.
Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.
Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.
Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.
Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.
Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.
Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.
Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.
Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.
Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.
Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press
Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.
Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.
För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.
Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.
Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.
Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.
Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.
Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.
Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.
Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.
Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.
På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.
Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.
Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.
Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.
Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.
Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.
Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.
Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.
Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.
Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.
Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.
Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.
torsdag, november 13, 2003
Demokrati för en elit
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031113
Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons
Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.
Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).
En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.
Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.
Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.
Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.
I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.
Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?
Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.
Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.
Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.
Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.
Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.
Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.
Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.
Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.
Risken är att deltagandet reserveras en elit.
Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons
Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.
Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).
En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.
Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.
Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.
Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.
I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.
Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?
Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.
Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.
Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.
Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.
Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.
Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.
Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.
Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.
Risken är att deltagandet reserveras en elit.
lördag, november 08, 2003
Systemfel i tänkandet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031108
Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.
Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.
När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.
Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.
Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.
I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.
Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.
Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.
Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?
Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.
Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.
Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.
När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.
Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.
Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.
I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.
Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.
Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.
Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?
Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.
torsdag, oktober 30, 2003
Städer på kvinnors villkor
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031030
Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com
För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.
När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.
Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.
En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.
Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.
Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.
Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.
Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.
Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.
Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com
För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.
När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.
Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.
En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.
Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.
Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.
Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.
Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.
Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.
fredag, oktober 10, 2003
Varför super Jeppe?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031010
Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.
I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.
Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.
Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?
Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?
En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.
Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.
I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.
Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.
Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?
Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?
En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.
fredag, september 26, 2003
Om att känna sig som en bluff
Anneli Jordahl
Klass – är du fin nog?
Atlas
Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.
Klass – är du fin nog?
Atlas
Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.
måndag, september 22, 2003
Vetenskapens gränser
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030922
Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts
Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?
Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?
Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.
Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.
De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?
Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.
Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.
Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.
De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.
Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.
Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.
Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.
Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.
Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts
Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?
Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?
Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.
Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.
De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?
Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.
Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.
Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.
De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.
Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.
Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.
Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.
Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.
Konsten att bemästra en kris
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030822
Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons
Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.
Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.
Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.
I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.
I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.
Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.
Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.
Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.
En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?
En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.
Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.
Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.
Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.
Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.
Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.
Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.
Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons
Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.
Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.
Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.
I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.
I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.
Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.
Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.
Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.
En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?
En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.
Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.
Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.
Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.
Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.
Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.
Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.
onsdag, september 10, 2003
När socialfällan slår igen är det för sent
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030910
Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag
För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.
Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.
Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.
En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.
Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.
Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.
Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.
Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.
Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.
I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.
Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.
Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.
Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.
Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.
I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.
Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.
Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.
Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.
Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag
För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.
Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.
Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.
En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.
Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.
Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.
Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.
Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.
Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.
I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.
Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.
Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.
Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.
Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.
I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.
Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.
Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.
Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.
onsdag, september 03, 2003
Vänstervisioner mot vänstern
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030903
Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag
Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.
Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.
Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.
Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.
Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”
I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?
Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.
I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.
Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.
Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.
Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.
Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.
Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.
EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.
Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.
Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.
Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag
Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.
Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.
Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.
Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.
Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”
I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?
Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.
I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.
Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.
Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.
Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.
Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.
Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.
EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.
Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.
Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.
lördag, augusti 09, 2003
Historiens sköna slut
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030809
Aldous Huxley
Du sköna nya värld
Lind & Co
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok flera gånger. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt man vill åt.
En klassiker från 1932 är Du sköna nya värld av Aldous Huxley, som är nyligen återutgiven på pocket med nyskrivet förord av Göran Rosenberg.
Länge stod George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Frågan är dock om den boken skrämmer lika mycket i dag, efter kommunismens fall.
Jag tror inte det. Snarare borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer i dag. I varje fall skrämmer den mig.
Det som kan ge skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I vår värld förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig mest under omläsningen, utan frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social organisation. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Demokratins livsluft är konflikten mellan olika samhällsvisioner. Därför är varje rop på politiskt samlingsstyre och samarbetsanda över partigränser (”för samhällets bästa”) ett hot mot demokratin.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld (eftersom det redan är uppnått) och frågan är om även vi inte är på god väg dit. Våra politiska konflikter är pseudokonflikter; krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Vinsten är dock den yttersta av pyrrhussegrar.
Aldous Huxley
Du sköna nya värld
Lind & Co
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok flera gånger. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt man vill åt.
En klassiker från 1932 är Du sköna nya värld av Aldous Huxley, som är nyligen återutgiven på pocket med nyskrivet förord av Göran Rosenberg.
Länge stod George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Frågan är dock om den boken skrämmer lika mycket i dag, efter kommunismens fall.
Jag tror inte det. Snarare borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer i dag. I varje fall skrämmer den mig.
Det som kan ge skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I vår värld förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig mest under omläsningen, utan frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social organisation. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Demokratins livsluft är konflikten mellan olika samhällsvisioner. Därför är varje rop på politiskt samlingsstyre och samarbetsanda över partigränser (”för samhällets bästa”) ett hot mot demokratin.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld (eftersom det redan är uppnått) och frågan är om även vi inte är på god väg dit. Våra politiska konflikter är pseudokonflikter; krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Vinsten är dock den yttersta av pyrrhussegrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)