Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000729
Vad är ett gott dagsverke? Vad utmärker en lyckad arbetsdag? Går detta över huvud taget att mäta?
Det är frågor som är genuint viktiga i ett samhälle där arbetet fortfarande sätts på piedestal, och som blir särskilt aktuella nu när mångas semester snart är till ända.
Infinner sig känslan av välbefinnande när ett visst antal detaljer monterats, när ett visst antal produkter sålts, när ett visst antal patienter tagits om hand?
Med andra ord, mäts en lyckad arbetsdag i kvantitativa termer?
Eller är ett gott dagsverke uppfyllt när trågaren i bageriet gjort en särskilt bra limpdeg, när ingenjören lyckats lösa ett tekniskt problem, när läraren märker hur en elev plötsligt förstår ett komplicerat sammanhang?
Med andra ord, mäts en lyckad arbetsdag i kvalitativa termer? Ingetdera, menar den franske författaren Jean-Philippe Toussaint i sin senaste roman TV (Bonniers). Huvudpersonen funderar över dessa frågor och kommer fram till följande:
"Det som bäst kunde hjälpa en att bedöma om en arbetsdag varit lyckad eller inte föreföll mig nog vara det sätt på vilket man upplevt tidens flykt under de timmar man arbetat, den förmåga som tiden hade haft att ta på sig arbetsbördan, förenat med den uppenbart motsägelsefulla känslan som den givit av att ha förflutit väldigt fort, på en och samma gång späckad med det utförda arbetet, som fyllde den med mening och fick den att väga tungt av alla erfarenheter som gjorts, och så enastående lätt att man inte ens hade märkt hur fort den flytt sin kos."
Måttet på det goda dagsverket förflyttas från produktionens område till tidens förmåga att ta på sig arbetsbördan hos den enskilda människan.
Ett ytterst tilltalande mått.
lördag, juli 29, 2000
lördag, maj 13, 2000
För fort läsning
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000513
James Gleick
Fortare. Nästan allt accelererar
Brombergs
På åttiotalet fascinerades jag av boken som gjorde kaosforskningen begripligare för en bredare allmänhet. Om hur orkaner kan orsakas av en fjärils vingslag på andra sidan jorden, och att en kust egentligen är oändligt lång.
Författaren var James Gleick som fick ett internationellt genombrott med boken Kaos. Hans nya bok, Fortare (Brombergs), handlar om människans strävan att snabba upp processer och minska tidsslöseri.
Detta är hans första bok efter flygolyckan 1997, där han kraschade med sitt eget flygplan, blev själv svårt skadad och hans åttaårige adoptivson avled.
Med Kaos skrev Gleick lysande populärvetenskap. Fortare utgår mindre från vetenskap, och mer från olika iakttagelser som tillsammans bildar ett slags exempelsamling över mänsklighetens strävan att krympa tiden.
Många exempel fungerar bra som illustrationer av den tidlösa tiden i Manuel Castells analys av det framväxande nätverkssamhället; det är inte bara hastigheten som ökar, utan även samtidigheten.
Det är lätt att känna igen sig. Att behöva vänta för länge på en hiss, att vänta på att datorn startar upp, att vänta i en myndighets telefonkö med muzak i örat är svåruthärdligt. Varför upplever jag det så? Det beror inte på att jag är jäktad, inte heller på att jag inte har tid att vänta. Beror det på irritationen över hur tekniska artefakter och sociala verksamheter är designade?
Nej, Gleick menar att människan har en inneboende vilja att öka hastigheten när det är möjligt; historiskt sett har människan aldrig valt ett långsammare alternativ. Vem väljer den längre kassakön?
Eftersom vi vill att allt accelererar skapas snillrik teknik för att all slöseri av tid ska undvikas – hissteknik för att minimera väntan på hissar är ett exempel.
Är det verkligen så? Eller är den teknikutveckling som minimerar onödig väntan bara en effekt, inte av vår vilja till acceleration, utan av att vi blint accepterar en annan teknik – i det här exemplet den teknik som gör hissar nödvändiga?
Allt växer med en exponentiell kurva: befolkningen i världen, antalet webbsidor, antalet tryckta ord, tevekanaler, senapssorter med mera. Det är en skrämmande kurva, menar Gleick, utan att riktigt förklara varför vi bör skrämmas av den.
"Alla medier känner av accelerationen", skriver Gleick, och fokuserar främst bildmedier som film och teve. Vi snabbspolar videofilmen när handlingen går trögt, vi gillar MTV-influerade teveserier med snabba klipp och kameraåkningar.
När jag läser detta slås jag av att det också kan gälla – boken. Fortare är en snabb bok. Med det menar jag inte att Gleicks skrivprocess har varit snabb, utan att den är skriven för fort läsning.
Kapitlen är korta, i genomsnitt 7-8 sidor, och relativt fristående från varandra. Temat går visserligen igen, men man får ingen känsla av att ett kapitel bygger på ett annat; Gleick skriver horisontellt. Exemplen läggs bredvid varandra. Boken närmar sig hypertext.
Jag blir dock nyfiken på vad som döljer sig bakom orden "nästan" i titeln. Vad accelererar inte? Vilka processer vill vi inte krympa tiden hos?
James Gleick
Fortare. Nästan allt accelererar
Brombergs
På åttiotalet fascinerades jag av boken som gjorde kaosforskningen begripligare för en bredare allmänhet. Om hur orkaner kan orsakas av en fjärils vingslag på andra sidan jorden, och att en kust egentligen är oändligt lång.
Författaren var James Gleick som fick ett internationellt genombrott med boken Kaos. Hans nya bok, Fortare (Brombergs), handlar om människans strävan att snabba upp processer och minska tidsslöseri.
Detta är hans första bok efter flygolyckan 1997, där han kraschade med sitt eget flygplan, blev själv svårt skadad och hans åttaårige adoptivson avled.
Med Kaos skrev Gleick lysande populärvetenskap. Fortare utgår mindre från vetenskap, och mer från olika iakttagelser som tillsammans bildar ett slags exempelsamling över mänsklighetens strävan att krympa tiden.
Många exempel fungerar bra som illustrationer av den tidlösa tiden i Manuel Castells analys av det framväxande nätverkssamhället; det är inte bara hastigheten som ökar, utan även samtidigheten.
Det är lätt att känna igen sig. Att behöva vänta för länge på en hiss, att vänta på att datorn startar upp, att vänta i en myndighets telefonkö med muzak i örat är svåruthärdligt. Varför upplever jag det så? Det beror inte på att jag är jäktad, inte heller på att jag inte har tid att vänta. Beror det på irritationen över hur tekniska artefakter och sociala verksamheter är designade?
Nej, Gleick menar att människan har en inneboende vilja att öka hastigheten när det är möjligt; historiskt sett har människan aldrig valt ett långsammare alternativ. Vem väljer den längre kassakön?
Eftersom vi vill att allt accelererar skapas snillrik teknik för att all slöseri av tid ska undvikas – hissteknik för att minimera väntan på hissar är ett exempel.
Är det verkligen så? Eller är den teknikutveckling som minimerar onödig väntan bara en effekt, inte av vår vilja till acceleration, utan av att vi blint accepterar en annan teknik – i det här exemplet den teknik som gör hissar nödvändiga?
Allt växer med en exponentiell kurva: befolkningen i världen, antalet webbsidor, antalet tryckta ord, tevekanaler, senapssorter med mera. Det är en skrämmande kurva, menar Gleick, utan att riktigt förklara varför vi bör skrämmas av den.
"Alla medier känner av accelerationen", skriver Gleick, och fokuserar främst bildmedier som film och teve. Vi snabbspolar videofilmen när handlingen går trögt, vi gillar MTV-influerade teveserier med snabba klipp och kameraåkningar.
När jag läser detta slås jag av att det också kan gälla – boken. Fortare är en snabb bok. Med det menar jag inte att Gleicks skrivprocess har varit snabb, utan att den är skriven för fort läsning.
Kapitlen är korta, i genomsnitt 7-8 sidor, och relativt fristående från varandra. Temat går visserligen igen, men man får ingen känsla av att ett kapitel bygger på ett annat; Gleick skriver horisontellt. Exemplen läggs bredvid varandra. Boken närmar sig hypertext.
Jag blir dock nyfiken på vad som döljer sig bakom orden "nästan" i titeln. Vad accelererar inte? Vilka processer vill vi inte krympa tiden hos?
onsdag, maj 10, 2000
Ett liv med börsen – eller ättestupan
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000510
MIN EGEN pension har aldrig intresserat mig. Jag har ingen pensionsförsäkring. Flera har försökt övertala mig att skaffa en, alla med samma argument: med det nya pensionssystemet är det säkrast så.
Varför det? Är inte ett av det demokratiska samhällets fundamentala socialpolitiska mål att tillse den åldrande befolkningens levnadsstandard? Därför har jag inte försökt sätta mig in i det nya pensionssystemet, men en gnagande känsla säger att jag borde.
Till min glädje dimper två tidskrifter ned i min brevlåda med ett par dagars mellanrum, med två artiklar som tydliggör det nya pensionssystemet. Det är dock ingen uppbygglig läsning.
I Moderna Tider (nr 115) fokuserar förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket, KG Scherman, på häpnadsväckande tekniska lösningar (den så kallade nödbromsen och pensionsreservens försvinnande). I Ordfront Magasin (nr 5 -00) beskriver författaren Sven Lindqvist hur dagens pensionsreform har genomförts på ett från demokratisk synvinkel synnerligen otillfredsställande sätt.
Bägge har dock liknande beskrivningar av de märkliga antagandena bakom pensionssystemet, liksom konsekvenserna.
Om man (löne)arbetar hela livet med en jämn inkomst, om medellivslängden inte ökar, och om reallöneökningen i Sverige är minst 1,6 procent per år, då ger garantipensionen (tidigare folkpensionen) samma belopp som under det gamla systemet.
MEN VEM arbetar oavbrutet ett helt liv? Varför skulle inte medellivslängden öka? Och, värst av allt, reallöneökningen har i Sverige under de senaste 25 åren inte ökat med mer än 0,5 procent per år. Så det enda garantipensionen garanterar är att pensionsbeloppet minskar. Vem förlorar mest? Sven Lindqvist visar med brutal tydlighet att de största förlorarna är kvinnorna, eftersom det obetalda arbetet i samhället fortfarande till största delen utförs av kvinnor.
Det är väl bara att krypa till korset och skaffa sig en pensionsförsäkring, vars värde följer börsens värderingar? Visst, om man, som Sven Lindqvist syrligt skriver, "månar om hög arbetslöshet, låga löner och ett näringslivsvänligt samhällsklimat".
Så vad gör den som månar om låg arbetslöshet, höga löner och ett medborgarvänligt samhällsklimat?
Letar upp ättestupan vid sextiofem?
MIN EGEN pension har aldrig intresserat mig. Jag har ingen pensionsförsäkring. Flera har försökt övertala mig att skaffa en, alla med samma argument: med det nya pensionssystemet är det säkrast så.
Varför det? Är inte ett av det demokratiska samhällets fundamentala socialpolitiska mål att tillse den åldrande befolkningens levnadsstandard? Därför har jag inte försökt sätta mig in i det nya pensionssystemet, men en gnagande känsla säger att jag borde.
Till min glädje dimper två tidskrifter ned i min brevlåda med ett par dagars mellanrum, med två artiklar som tydliggör det nya pensionssystemet. Det är dock ingen uppbygglig läsning.
I Moderna Tider (nr 115) fokuserar förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket, KG Scherman, på häpnadsväckande tekniska lösningar (den så kallade nödbromsen och pensionsreservens försvinnande). I Ordfront Magasin (nr 5 -00) beskriver författaren Sven Lindqvist hur dagens pensionsreform har genomförts på ett från demokratisk synvinkel synnerligen otillfredsställande sätt.
Bägge har dock liknande beskrivningar av de märkliga antagandena bakom pensionssystemet, liksom konsekvenserna.
Om man (löne)arbetar hela livet med en jämn inkomst, om medellivslängden inte ökar, och om reallöneökningen i Sverige är minst 1,6 procent per år, då ger garantipensionen (tidigare folkpensionen) samma belopp som under det gamla systemet.
MEN VEM arbetar oavbrutet ett helt liv? Varför skulle inte medellivslängden öka? Och, värst av allt, reallöneökningen har i Sverige under de senaste 25 åren inte ökat med mer än 0,5 procent per år. Så det enda garantipensionen garanterar är att pensionsbeloppet minskar. Vem förlorar mest? Sven Lindqvist visar med brutal tydlighet att de största förlorarna är kvinnorna, eftersom det obetalda arbetet i samhället fortfarande till största delen utförs av kvinnor.
Det är väl bara att krypa till korset och skaffa sig en pensionsförsäkring, vars värde följer börsens värderingar? Visst, om man, som Sven Lindqvist syrligt skriver, "månar om hög arbetslöshet, låga löner och ett näringslivsvänligt samhällsklimat".
Så vad gör den som månar om låg arbetslöshet, höga löner och ett medborgarvänligt samhällsklimat?
Letar upp ättestupan vid sextiofem?
måndag, maj 08, 2000
Virus som hot – och löfte
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000508
DET SENASTE datorviruset – LoveLetter, också kallat I LOVE YOU – ser ut att bli den värsta farsoten som hittills dragit fram genom nätet.
Den vanligaste tolkningen är att datorviruset berättar om samhällets sårbarhet, om risker med vårt omfattande datorberoende och om datorhackers som informationssamhällets största hot.
Men tänk om viruset bär på en helt annan berättelse?
Storskaliga och nätbaserade virus drabbar vanligtvis de som använder datorer med Microsofts operativsystem Windows. För att drabbas av LoveLetter krävs att du använder Microsofts e-postprogram och webbläsare. Använder du andra produkter är risken att drabbas av virus betydligt mindre.
VI SKULLE aldrig ha kunnat utveckla de programvaror vi utvecklat de senaste 20 åren med de regler ni nu vill införa, sade Bill Gates i en intervju dagen efter domen mot företagets brott mot konkurrenslagarna. Det är en dom som säger att företaget måste delas upp i mindre delar för att motverka en monopolställning.
Det fanns en underton av hot i Bill Gates kommentar. Viruset LoveLetter berättar att vi bör ta hans uttalande som ett löfte.
Vi vet inte vilket uppsåt olika virusmakare och virusspridare har, men om LoveLetter kan bidra till att bryta Microsofts monopolställning är mycket vunnet på längre sikt, trots de ekonomiska förluster som det medför på kort sikt.
Eller snarare tack vare de ekonomiska förluster viruset orsakar.
DET SENASTE datorviruset – LoveLetter, också kallat I LOVE YOU – ser ut att bli den värsta farsoten som hittills dragit fram genom nätet.
Den vanligaste tolkningen är att datorviruset berättar om samhällets sårbarhet, om risker med vårt omfattande datorberoende och om datorhackers som informationssamhällets största hot.
Men tänk om viruset bär på en helt annan berättelse?
Storskaliga och nätbaserade virus drabbar vanligtvis de som använder datorer med Microsofts operativsystem Windows. För att drabbas av LoveLetter krävs att du använder Microsofts e-postprogram och webbläsare. Använder du andra produkter är risken att drabbas av virus betydligt mindre.
VI SKULLE aldrig ha kunnat utveckla de programvaror vi utvecklat de senaste 20 åren med de regler ni nu vill införa, sade Bill Gates i en intervju dagen efter domen mot företagets brott mot konkurrenslagarna. Det är en dom som säger att företaget måste delas upp i mindre delar för att motverka en monopolställning.
Det fanns en underton av hot i Bill Gates kommentar. Viruset LoveLetter berättar att vi bör ta hans uttalande som ett löfte.
Vi vet inte vilket uppsåt olika virusmakare och virusspridare har, men om LoveLetter kan bidra till att bryta Microsofts monopolställning är mycket vunnet på längre sikt, trots de ekonomiska förluster som det medför på kort sikt.
Eller snarare tack vare de ekonomiska förluster viruset orsakar.
lördag, april 22, 2000
Distansarbetets slut?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000422
Lennart Sturesson
Distansarbete: teknik, retorik, praktik
Carlssons
DET FINNS fler som forskar om distansarbete än distansarbetare, skämtar somliga forskare. Att distansarbete inte är så utbrett bekräftas dock av Lennart Sturessons doktorsavhandling Distansarbete: teknik, retorik, praktik (Carlssons), som nyligen lades fram vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet.
Distansarbetet har under ett par decennier lyfts fram som en positiv symbol för informationssamhället, medan Sturessons rika material visar att distansarbetets framväxt går långsamt – trots en snabb ökning av datorer i hemmen.
Det tyder på att andra faktorer än IT är betydelsefulla för distansarbete, även om retoriken ofta gör motsatsen gällande.
En viktig faktor är vad arbetstagaren levererar. Traditionellt har arbetstiden mätts, värderats och avlönats, men de arbeten som levererar innehåll, där produken värderas, är betydligt lättare att sköta på distans. Arbetsgivarens behov av kontroll under arbetsprocessen sjunker nämligen markant.
Typiska distansarbetare är till största delen högskoleutbildade män, antingen egenföretagare eller högre tjänstemän. I retoriken kring distansarbete framställs mannen på en flygplats med bärbar dator och attachéväska, medan kvinnan är i hemmet med ett barn i knät mellan sig och datorn. Det ger en öppning för ett genusperspektiv i analysen, men Sturesson är – tyvärr – ytterst sparsam därvidlag.
Avhandlingen reser den intressanta frågan om vad distansarbete egentligen är. Sturesson formulerar distansarbetets idé som att med en viss teknik försöka undkomma urbaniseringens och teknifieringens nackdelar. Att vara modernitetens spjutspets, men bo i en röd stuga på landet. Att äta kakan och ha den kvar.
I Sturessons egna studier är distansarbete liktydigt med hemarbete; det finns en bestämd arbetsplats, men viss del av jobbet görs hemma. Den föreställningen utmanas av allt fler faktorer.
En sådan är det virtuella företaget – en ytterst liten kärna, men med många olika samverkanspartner, leverantörer och entreprenörer. Ett nätverksföretag. Organisationen hålls samman i cyberrymden och arbetsplatsen virtualiseras. Den fysiska distansen mellan människor är inbyggd i företagsidén.
En annan, liknande utmaning av distansarbetet är det mobila arbetet. Människor som reser och arbetar samtidigt, med portabel teknik till sin hjälp. Distansarbetare, men sällan hemma.
Sturessons slutsats är att informationssamhället inte längre behöver "distansarbete" som retorisk figur och idealbild.
Lennart Sturesson
Distansarbete: teknik, retorik, praktik
Carlssons
DET FINNS fler som forskar om distansarbete än distansarbetare, skämtar somliga forskare. Att distansarbete inte är så utbrett bekräftas dock av Lennart Sturessons doktorsavhandling Distansarbete: teknik, retorik, praktik (Carlssons), som nyligen lades fram vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet.
Distansarbetet har under ett par decennier lyfts fram som en positiv symbol för informationssamhället, medan Sturessons rika material visar att distansarbetets framväxt går långsamt – trots en snabb ökning av datorer i hemmen.
Det tyder på att andra faktorer än IT är betydelsefulla för distansarbete, även om retoriken ofta gör motsatsen gällande.
En viktig faktor är vad arbetstagaren levererar. Traditionellt har arbetstiden mätts, värderats och avlönats, men de arbeten som levererar innehåll, där produken värderas, är betydligt lättare att sköta på distans. Arbetsgivarens behov av kontroll under arbetsprocessen sjunker nämligen markant.
Typiska distansarbetare är till största delen högskoleutbildade män, antingen egenföretagare eller högre tjänstemän. I retoriken kring distansarbete framställs mannen på en flygplats med bärbar dator och attachéväska, medan kvinnan är i hemmet med ett barn i knät mellan sig och datorn. Det ger en öppning för ett genusperspektiv i analysen, men Sturesson är – tyvärr – ytterst sparsam därvidlag.
Avhandlingen reser den intressanta frågan om vad distansarbete egentligen är. Sturesson formulerar distansarbetets idé som att med en viss teknik försöka undkomma urbaniseringens och teknifieringens nackdelar. Att vara modernitetens spjutspets, men bo i en röd stuga på landet. Att äta kakan och ha den kvar.
I Sturessons egna studier är distansarbete liktydigt med hemarbete; det finns en bestämd arbetsplats, men viss del av jobbet görs hemma. Den föreställningen utmanas av allt fler faktorer.
En sådan är det virtuella företaget – en ytterst liten kärna, men med många olika samverkanspartner, leverantörer och entreprenörer. Ett nätverksföretag. Organisationen hålls samman i cyberrymden och arbetsplatsen virtualiseras. Den fysiska distansen mellan människor är inbyggd i företagsidén.
En annan, liknande utmaning av distansarbetet är det mobila arbetet. Människor som reser och arbetar samtidigt, med portabel teknik till sin hjälp. Distansarbetare, men sällan hemma.
Sturessons slutsats är att informationssamhället inte längre behöver "distansarbete" som retorisk figur och idealbild.
onsdag, mars 29, 2000
När priset är noll är ekonomin ny
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000329
"DEN NYA ekonomin" återfinns på mångas läppar. Begreppet har dock börjat töjas ut och bli oprecist innan vi riktigt vet vad det betyder. Det finns väl lika många betydelser som människor, som handelsminister Leif Pagrotsky sade i söndagens Speciellt, där ämnet diskuterades. I så fall är begreppet redan oanvändbart.
Ofta tycks det som att IT är synonymt med den nya ekonomin – ett IT-företag som säljer traditionella IT-tjänster framställs som att det plötsligt agerar i en ny ekonomi. Helt fel, menade Christer Sturmark i samma teveprogram.
Viktiga aspekter av den nya ekonomin är digitaliserbara produkter och humankapital (dvs kunskap), hävdade Sturmark, vilket inte enbart har med IT och Internet att göra.
Internets betydelse ska dock inte underskattas – idén om nätverket är en central faktor i två tidiga versioner av den nya ekonomin. Den första framställningen om en ny ekonomi tillskriver jag en amerikansk programvaruutvecklare, Richard Stallman.
Den andra tillskriver jag Kevin Kelly, chefredaktör på tidskriften Wired. I flera avseenden skiljer dessa sig åt, men bägge utgår från nätets betydelse.
Rickard Stallman är portalfiguren för en rörelse på nätet som kallas öppen källkod (Open Source). Med öppen källkod menas programvara som dels är gratis, dels är öppen att modifiera.
Den basala idén beskrivs i GNU-manifestet (publicerat på svenska i tidskriften tlm, nr 2/99). Syftet är att generera kollektivt skapade produkter, utan upphovsrätt och utan prislapp. Operativsystemet Linux, initierat av finländaren Linus Torvalds, är det mest kända exemplet på en sådan produkt.
Någon initierar ett projekt. När denne av olika skäl inte arbetar vidare på programvaran, placeras den på nätet där den kan hämtas av någon som vill arbeta vidare på projektet. Och så rullar det på; likt en stafett där programmet är stafettpinnen, men utan att arbetet utgör någon tävling.
Det är en sorts gåvoekonomi, där renommén för att ha lämnat ett väsentligt bidrag till en viss programvara är viktigare än pengar. Det är också en ekonomi där omsorgen om produktens kvalitet är större än profitens betydelse.
I DENNA version av den nya ekonomin har samarbete ersatt konkurrens som viktigaste förutsättning för att skapa bra produkter.
Kevin Kelly beskriver en lite annorlunda version i boken Den nya ekonomin: 10 strategier för en uppkopplad värld (Timbro, 1999) hur nätverket som idé och manifestation i form av Internet skapar en helt ny ekonomi, vars regler vi är tvungna att förstå och följa.
Den traditionella ekonomin bygger på två grundläggande antaganden. För det första, ju unikare ett ting är, desto högre värde betingar det. För det andra, när ting mångfaldigas eller ökar i kvantitet, sjunker deras värde.
Guld, diamanter och olja är tydliga exempel. För att inte tala om konst; endast originalverk kan betinga något värde – reproduktioner kostar knappt något.
I en nätverksekonomi gäller motsatsen. När antalet noder i ett nätverket ökar, ökar värdet på såväl noder som nätverk. På 60-talet var faxen dyr att köpa (därför att den var sällsynt), men värdelös att använda (därför att den var sällsynt). Faxen ökade i värde men minskade i pris ju fler som skaffade en. På samma sätt är det med e-post; ju fler som använder den, desto värdefullare är den för varje individ.
EN TYDLIG fokusförskjutning sker i nätverksekonomin. Från att maximera värdet på det egna företaget, till att maximera värdet på nätverket – nätverket är viktigare än det egna företaget.
Kellys råd är att prioritera nätverket av kunder, leverantörer, organisationer, kritiker – och konkurrenter! – före det egna företaget. Företaget och dess produkter är flyktigt – nätverksekonomin premierar blixtsnabba förändringar och omstruktureringar. När verksamheten går som bäst – avveckla och förnya den.
Kreativ förstörelse är ett nyckelord i nätverksekonomin – det är minst lika viktigt som kreativt skapande. Liksom ordet gratis. Priset på de mest värdefulla produkterna i en nätverksekonomi går mot – noll. Är en produkt eller tjänst gratis måste den vara värdefull.
Den främsta skillnaden mellan Stallmans och Kellys beskrivningar av den nya ekonomin är det grundläggande syftet.
Där Stallmans mål är att maximera produktkvalitet, håller Kelly fast vid att maximera monetär profit.
Den främsta likheten är att priset på produkterna ska vara gratis (eller närapå gratis), och att verksamheten är nätverksbaserad.
OAVSETT VERSION verkar ett kriterium för företag som vill tillhöra den nya ekonomin vara att produkter skänks bort.
Än så länge är de få.
P O ÅGREN
Fotnot: Richard Stallman förknippas i artikeln med Open Source-rörelsen. Stallman önskar undvika varje sådan sammanblandning. Därför har Richard Stallman skickat följande rättelse till artikeln ovan om både sammanblandningen med Open Source och operativsystemet Linux relation till GNU:
"I'm not associated with "open source". I work for the Free Software movement, founded in 1984 along with the GNU Project. "Free" refers to freedom. The Free Software movement is a movement for social change, a movement to win back the freedom to have a community.
"Open source" is the slogan of another movement, founded in 1998. Weand they do similar activites (and we work together on practical projects), but have completely different philosophical reasons. The Open Source Movement aims primarily for support from business. It does this by mentioning only practical advantages, such as powerful and reliable software, while studiously avoiding discusion of deeper issues. See http://www.gnu.org/philosophy/free-software-for-freedom.html for more explanation.
The program Linux that Linus Torvalds wrote in 1991 is not an operating system; it is a kernel. It is one of the major essential parts of an operating system, but you need the other major essential parts (and many minor essential parts too) in order to have a complete system that you can actually use.
We began developing this complete system in 1984, giving it the name of GNU. By the time Linux was written, the GNU operating system was almost finished--only the kernel was missing. Linus did not tell us about Linux, but other people who knew about Linux added Linux to GNU and produced a complete system. That combination is what people are using today.
Unfortunately, the users mostly call the combination "Linux", confusing the whole system with the kernel. We have developed an operating system that millions of people use and love, and they don't know we did it ;-{. See http://www.gnu.org/gnu/linux-and-gnu.html for more explanation."
"DEN NYA ekonomin" återfinns på mångas läppar. Begreppet har dock börjat töjas ut och bli oprecist innan vi riktigt vet vad det betyder. Det finns väl lika många betydelser som människor, som handelsminister Leif Pagrotsky sade i söndagens Speciellt, där ämnet diskuterades. I så fall är begreppet redan oanvändbart.
Ofta tycks det som att IT är synonymt med den nya ekonomin – ett IT-företag som säljer traditionella IT-tjänster framställs som att det plötsligt agerar i en ny ekonomi. Helt fel, menade Christer Sturmark i samma teveprogram.
Viktiga aspekter av den nya ekonomin är digitaliserbara produkter och humankapital (dvs kunskap), hävdade Sturmark, vilket inte enbart har med IT och Internet att göra.
Internets betydelse ska dock inte underskattas – idén om nätverket är en central faktor i två tidiga versioner av den nya ekonomin. Den första framställningen om en ny ekonomi tillskriver jag en amerikansk programvaruutvecklare, Richard Stallman.
Den andra tillskriver jag Kevin Kelly, chefredaktör på tidskriften Wired. I flera avseenden skiljer dessa sig åt, men bägge utgår från nätets betydelse.
Rickard Stallman är portalfiguren för en rörelse på nätet som kallas öppen källkod (Open Source). Med öppen källkod menas programvara som dels är gratis, dels är öppen att modifiera.
Den basala idén beskrivs i GNU-manifestet (publicerat på svenska i tidskriften tlm, nr 2/99). Syftet är att generera kollektivt skapade produkter, utan upphovsrätt och utan prislapp. Operativsystemet Linux, initierat av finländaren Linus Torvalds, är det mest kända exemplet på en sådan produkt.
Någon initierar ett projekt. När denne av olika skäl inte arbetar vidare på programvaran, placeras den på nätet där den kan hämtas av någon som vill arbeta vidare på projektet. Och så rullar det på; likt en stafett där programmet är stafettpinnen, men utan att arbetet utgör någon tävling.
Det är en sorts gåvoekonomi, där renommén för att ha lämnat ett väsentligt bidrag till en viss programvara är viktigare än pengar. Det är också en ekonomi där omsorgen om produktens kvalitet är större än profitens betydelse.
I DENNA version av den nya ekonomin har samarbete ersatt konkurrens som viktigaste förutsättning för att skapa bra produkter.
Kevin Kelly beskriver en lite annorlunda version i boken Den nya ekonomin: 10 strategier för en uppkopplad värld (Timbro, 1999) hur nätverket som idé och manifestation i form av Internet skapar en helt ny ekonomi, vars regler vi är tvungna att förstå och följa.
Den traditionella ekonomin bygger på två grundläggande antaganden. För det första, ju unikare ett ting är, desto högre värde betingar det. För det andra, när ting mångfaldigas eller ökar i kvantitet, sjunker deras värde.
Guld, diamanter och olja är tydliga exempel. För att inte tala om konst; endast originalverk kan betinga något värde – reproduktioner kostar knappt något.
I en nätverksekonomi gäller motsatsen. När antalet noder i ett nätverket ökar, ökar värdet på såväl noder som nätverk. På 60-talet var faxen dyr att köpa (därför att den var sällsynt), men värdelös att använda (därför att den var sällsynt). Faxen ökade i värde men minskade i pris ju fler som skaffade en. På samma sätt är det med e-post; ju fler som använder den, desto värdefullare är den för varje individ.
EN TYDLIG fokusförskjutning sker i nätverksekonomin. Från att maximera värdet på det egna företaget, till att maximera värdet på nätverket – nätverket är viktigare än det egna företaget.
Kellys råd är att prioritera nätverket av kunder, leverantörer, organisationer, kritiker – och konkurrenter! – före det egna företaget. Företaget och dess produkter är flyktigt – nätverksekonomin premierar blixtsnabba förändringar och omstruktureringar. När verksamheten går som bäst – avveckla och förnya den.
Kreativ förstörelse är ett nyckelord i nätverksekonomin – det är minst lika viktigt som kreativt skapande. Liksom ordet gratis. Priset på de mest värdefulla produkterna i en nätverksekonomi går mot – noll. Är en produkt eller tjänst gratis måste den vara värdefull.
Den främsta skillnaden mellan Stallmans och Kellys beskrivningar av den nya ekonomin är det grundläggande syftet.
Där Stallmans mål är att maximera produktkvalitet, håller Kelly fast vid att maximera monetär profit.
Den främsta likheten är att priset på produkterna ska vara gratis (eller närapå gratis), och att verksamheten är nätverksbaserad.
OAVSETT VERSION verkar ett kriterium för företag som vill tillhöra den nya ekonomin vara att produkter skänks bort.
Än så länge är de få.
P O ÅGREN
Fotnot: Richard Stallman förknippas i artikeln med Open Source-rörelsen. Stallman önskar undvika varje sådan sammanblandning. Därför har Richard Stallman skickat följande rättelse till artikeln ovan om både sammanblandningen med Open Source och operativsystemet Linux relation till GNU:
"I'm not associated with "open source". I work for the Free Software movement, founded in 1984 along with the GNU Project. "Free" refers to freedom. The Free Software movement is a movement for social change, a movement to win back the freedom to have a community.
"Open source" is the slogan of another movement, founded in 1998. Weand they do similar activites (and we work together on practical projects), but have completely different philosophical reasons. The Open Source Movement aims primarily for support from business. It does this by mentioning only practical advantages, such as powerful and reliable software, while studiously avoiding discusion of deeper issues. See http://www.gnu.org/philosophy/free-software-for-freedom.html for more explanation.
The program Linux that Linus Torvalds wrote in 1991 is not an operating system; it is a kernel. It is one of the major essential parts of an operating system, but you need the other major essential parts (and many minor essential parts too) in order to have a complete system that you can actually use.
We began developing this complete system in 1984, giving it the name of GNU. By the time Linux was written, the GNU operating system was almost finished--only the kernel was missing. Linus did not tell us about Linux, but other people who knew about Linux added Linux to GNU and produced a complete system. That combination is what people are using today.
Unfortunately, the users mostly call the combination "Linux", confusing the whole system with the kernel. We have developed an operating system that millions of people use and love, and they don't know we did it ;-{. See http://www.gnu.org/gnu/linux-and-gnu.html for more explanation."
tisdag, mars 28, 2000
I mörkret är alla män lika
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000328
Ett tänkbart problem med att tillsätta en man som Jämställdhetsombud (utan att för den skull förringa Claes Borgströms förtjänster) är svårigheten att leva sig in i situationer som endast kvinnor upplever.
Jag förstår, jag känner med kvinnor som upplever sig utsatta och jag känner enorm upprördhet över att den så kallade Hagamannen i Umeå – för att ta ett aktuellt exempel – sprider sådan skräck att kvinnor inte törs gå ensamma och att de överväger att beväpna sig.
Men, nota bene, jag kan inte uppleva kvinnors rädsla och utsatthet i detta avseende.
Jag drar mig till minnes ledarartikeln i nummer tre av nättidskriften ROJ (www.roj.nu). Det är en tidskrift för män – dock miltals från den mansvärld som andra 90-talstidningar för män konstruerar. Så långt från Slitz, Café och Man's Health det går att komma.
Chefredaktören Rickard Lundberg berättar i ROJ:s ledare att han ofta tar en genväg genom ett skogsparti på sin hemväg och ibland har han hamnat några steg bakom olika ensamma kvinnor. "Varje gång har de nervöst sneglat över axeln och börjat småspringa när de märker att någon är bakom dem. I mörkret är alla män likadana."
ENKELSPÅRIGT – men ytterst vanligt – vore att som man hävda att det är de "onda" männen som misshandlar och våldtar, och att vi "goda" män måste straffa dem.
Lundberg menar att "när vi (män, min anm) tar avstånd från förövaren och skriker oss hesa efter längre fängelsestraff och tuffare fängelsemiljöer tar vi också avstånd från ett gemensamt ansvar. (...) För att skapa en miljö där kvinnor vågar vistas utan att bli ofredade krävs det att vi inte delar upp oss själva i vi och dem."
Hon fick mycket mothugg, Margareta Winberg, för hennes försök att få män att ta ett större ansvar för jämställdheten i Sverige – att jämställdhet inte får förbli enbart en fråga för kvinnor.
Jag finner detta svårt att förstå. Män måste ta ett kollektivt ansvar för att främja ett förhållningssätt till kvinnor som kan minska våldet mot kvinnor – i barnuppfostran, i skolan, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
Att det ansvaret inte tas är ett genomgående problem i all jämställdhetsproblematik.
Ett tänkbart problem med att tillsätta en man som Jämställdhetsombud (utan att för den skull förringa Claes Borgströms förtjänster) är svårigheten att leva sig in i situationer som endast kvinnor upplever.
Jag förstår, jag känner med kvinnor som upplever sig utsatta och jag känner enorm upprördhet över att den så kallade Hagamannen i Umeå – för att ta ett aktuellt exempel – sprider sådan skräck att kvinnor inte törs gå ensamma och att de överväger att beväpna sig.
Men, nota bene, jag kan inte uppleva kvinnors rädsla och utsatthet i detta avseende.
Jag drar mig till minnes ledarartikeln i nummer tre av nättidskriften ROJ (www.roj.nu). Det är en tidskrift för män – dock miltals från den mansvärld som andra 90-talstidningar för män konstruerar. Så långt från Slitz, Café och Man's Health det går att komma.
Chefredaktören Rickard Lundberg berättar i ROJ:s ledare att han ofta tar en genväg genom ett skogsparti på sin hemväg och ibland har han hamnat några steg bakom olika ensamma kvinnor. "Varje gång har de nervöst sneglat över axeln och börjat småspringa när de märker att någon är bakom dem. I mörkret är alla män likadana."
ENKELSPÅRIGT – men ytterst vanligt – vore att som man hävda att det är de "onda" männen som misshandlar och våldtar, och att vi "goda" män måste straffa dem.
Lundberg menar att "när vi (män, min anm) tar avstånd från förövaren och skriker oss hesa efter längre fängelsestraff och tuffare fängelsemiljöer tar vi också avstånd från ett gemensamt ansvar. (...) För att skapa en miljö där kvinnor vågar vistas utan att bli ofredade krävs det att vi inte delar upp oss själva i vi och dem."
Hon fick mycket mothugg, Margareta Winberg, för hennes försök att få män att ta ett större ansvar för jämställdheten i Sverige – att jämställdhet inte får förbli enbart en fråga för kvinnor.
Jag finner detta svårt att förstå. Män måste ta ett kollektivt ansvar för att främja ett förhållningssätt till kvinnor som kan minska våldet mot kvinnor – i barnuppfostran, i skolan, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
Att det ansvaret inte tas är ett genomgående problem i all jämställdhetsproblematik.
lördag, mars 18, 2000
PUL hot mot yttrandefriheten
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000318
Det är ingen överdrift att hävda att yttrandefriheten i Sverige började inskränkas den 24 oktober 1998. Då trädde nämligen Personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Syftet med lagen är att skydda människors personliga integritet vid behandling av personuppgifter.
Lagen innebär att man alltid måste inhämta ett otvetydigt samtycke från människor man vill nämna på nätet. Journalistiska ändamål samt konstnärligt och litterärt skapande undantas dock samtyckeskravet. Liksom myndighetsutövning.
Dessutom förbjuder lagen, oavsett om samtycke inhämtats, att överföra personuppgifter till tredje land, det vill säga länder utanför EU. Det gör många webbsidor olagliga.
Vid årsskiftet 2000 kom emellertid ett tillägg till PUL som innebär att det är tillåtet att överföra personuppgifter till länder utanför EU om mottagarlandet har en "adekvat skyddsnivå" för sina medborgares integritet. Personuppgifterna måste dock vara av harmlös karaktär – risk för integritetskränkning får inte föreligga. Vad det betyder vet vi inte ännu, men praxis utvecklas.
Från att ha varit en tillståndsmyndighet under den gamla datalagen, är Datainspektionens (DI) uppgift i dag att utöva tillsyn. Genom att reflektera över två aktuella anmälningar för brott mot PUL, är min tolkning att DI håller på att bli en censurmyndighet.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortsatte den så kallade porrdebatten på sin webbplats. Där namngavs och kritiserades cheferna vid tv-kanalerna TV1000 och Canal+ i ett öppet brev för att de sänder grova porrfilmer på tv.
Studentföreningen Fria moderata jurister anmälde webbsidan till DI för brott mot PUL – inte för att de hade något att invända mot webbsidan i sig, utan främst därför att kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, i riksdagen röstade igenom den lag som Segelström själv bryter mot, enligt Fria moderata jurister.
DI finner dock att hemsidan inte bryter mot PUL, eftersom "enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg", skriver DI:s generaldirektör Ulf Widebäck i en artikel på myndighetens webbplats.
Föreningen Eliminera pälsindustrin har på sin webbplats lagt upp en förteckning över de företag som föder upp pälsdjur. Det är ett led i föreningens opinionsbildning mot plågsam djurhållning och djuruppfödning. Denna förening har – anonymt – anmälts för brott mot PUL. DI håller med anmälaren och vidarebefordrar fallet till rikskriminalen, som har skickat fallet vidare till åklagare.
Varför det? Det finns ju inget i PUL som hindrar någon att nämna företag vid namn? Orsaken är att flera av de nämnda företagen är handelsbolag. Till sådana kan alltid en fysisk person härledas, till skillnad från aktiebolag som är juridiska personer.
Ulf Widebäck anser dock i en intervju i Internetworld (18/1 -00) att ett förbud mot att namnge firmor kanske till och med måste utvidgas. Även ett stort aktiebolag kan ofta sammankopplas med en enskild person som ägare. Men frågan är: kränks ägarnas personliga integritet av denna företagsförteckning på nätet?
Skillnaden mellan dessa två fall, där s-kvinnorna frias av DI, men inte djurrättsföreningen, är att DI anser att s-kvinnornas kritik mot TV1000 och Canal+ är "saklig", som Widebäck uttrycker sig. Ska man därmed dra slutsatsen att djurrättsföreningens information om pälsdjursuppfödare är osaklig?
Eller ska slutsatsen vara att djurrättsföreningen är politiskt inkorrekt i sin opinionsbildning, medan s-kvinnorna är politiskt korrekta? Att djurrättsföreningen hotar ett etablissemang, medan s-kvinnorna tillhör ett?
Sammantaget växer en bild fram av DI som en censurmyndighet, där det som ska censureras är – osaklighet. DI anser att tillsynsuppdraget innebär att bedöma vilka debattinlägg, vilka yttranden i olika frågor som är sakliga eller inte. Och de osakliga riskerar dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är straffskalan som anges i PUL.
Om PUL i sig innebär ett hot mot medborgarnas rätt att yttra sig på nätet, så utgör DI:s agerande ett ännu större hot mot yttrandefriheten. Så vad gör lagstiftaren – riksdagen – åt problemet? Ingenting.
Där verkar inte något problem uppfattas.
Det är ingen överdrift att hävda att yttrandefriheten i Sverige började inskränkas den 24 oktober 1998. Då trädde nämligen Personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Syftet med lagen är att skydda människors personliga integritet vid behandling av personuppgifter.
Lagen innebär att man alltid måste inhämta ett otvetydigt samtycke från människor man vill nämna på nätet. Journalistiska ändamål samt konstnärligt och litterärt skapande undantas dock samtyckeskravet. Liksom myndighetsutövning.
Dessutom förbjuder lagen, oavsett om samtycke inhämtats, att överföra personuppgifter till tredje land, det vill säga länder utanför EU. Det gör många webbsidor olagliga.
Vid årsskiftet 2000 kom emellertid ett tillägg till PUL som innebär att det är tillåtet att överföra personuppgifter till länder utanför EU om mottagarlandet har en "adekvat skyddsnivå" för sina medborgares integritet. Personuppgifterna måste dock vara av harmlös karaktär – risk för integritetskränkning får inte föreligga. Vad det betyder vet vi inte ännu, men praxis utvecklas.
Från att ha varit en tillståndsmyndighet under den gamla datalagen, är Datainspektionens (DI) uppgift i dag att utöva tillsyn. Genom att reflektera över två aktuella anmälningar för brott mot PUL, är min tolkning att DI håller på att bli en censurmyndighet.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortsatte den så kallade porrdebatten på sin webbplats. Där namngavs och kritiserades cheferna vid tv-kanalerna TV1000 och Canal+ i ett öppet brev för att de sänder grova porrfilmer på tv.
Studentföreningen Fria moderata jurister anmälde webbsidan till DI för brott mot PUL – inte för att de hade något att invända mot webbsidan i sig, utan främst därför att kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, i riksdagen röstade igenom den lag som Segelström själv bryter mot, enligt Fria moderata jurister.
DI finner dock att hemsidan inte bryter mot PUL, eftersom "enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg", skriver DI:s generaldirektör Ulf Widebäck i en artikel på myndighetens webbplats.
Föreningen Eliminera pälsindustrin har på sin webbplats lagt upp en förteckning över de företag som föder upp pälsdjur. Det är ett led i föreningens opinionsbildning mot plågsam djurhållning och djuruppfödning. Denna förening har – anonymt – anmälts för brott mot PUL. DI håller med anmälaren och vidarebefordrar fallet till rikskriminalen, som har skickat fallet vidare till åklagare.
Varför det? Det finns ju inget i PUL som hindrar någon att nämna företag vid namn? Orsaken är att flera av de nämnda företagen är handelsbolag. Till sådana kan alltid en fysisk person härledas, till skillnad från aktiebolag som är juridiska personer.
Ulf Widebäck anser dock i en intervju i Internetworld (18/1 -00) att ett förbud mot att namnge firmor kanske till och med måste utvidgas. Även ett stort aktiebolag kan ofta sammankopplas med en enskild person som ägare. Men frågan är: kränks ägarnas personliga integritet av denna företagsförteckning på nätet?
Skillnaden mellan dessa två fall, där s-kvinnorna frias av DI, men inte djurrättsföreningen, är att DI anser att s-kvinnornas kritik mot TV1000 och Canal+ är "saklig", som Widebäck uttrycker sig. Ska man därmed dra slutsatsen att djurrättsföreningens information om pälsdjursuppfödare är osaklig?
Eller ska slutsatsen vara att djurrättsföreningen är politiskt inkorrekt i sin opinionsbildning, medan s-kvinnorna är politiskt korrekta? Att djurrättsföreningen hotar ett etablissemang, medan s-kvinnorna tillhör ett?
Sammantaget växer en bild fram av DI som en censurmyndighet, där det som ska censureras är – osaklighet. DI anser att tillsynsuppdraget innebär att bedöma vilka debattinlägg, vilka yttranden i olika frågor som är sakliga eller inte. Och de osakliga riskerar dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är straffskalan som anges i PUL.
Om PUL i sig innebär ett hot mot medborgarnas rätt att yttra sig på nätet, så utgör DI:s agerande ett ännu större hot mot yttrandefriheten. Så vad gör lagstiftaren – riksdagen – åt problemet? Ingenting.
Där verkar inte något problem uppfattas.
onsdag, mars 08, 2000
En kuriös universitetsrankning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000308
I marsnumret av Moderna Tider publiceras ännu en universitetsrankning. Det är sistaårsstudenter vid tre utbildningar – ekonom, läkare och sjuksköterske – som betygsätter olika aspekter av sin utbildning. Ett slags "konsumentperspektiv", enligt chefredaktören Susanna Popova.
Det är den tredje rankningen av svenska universitet och högskolor på ett år. Moderna Tider publicerade en universitetsrankning förra året som det uppstod en del debatt kring. Där rankades 20 olika universitetsämnen utifrån fyra kategorier: status, attraktion, resurser och prestation.
Statusen utgick från lärares betygsättning av kvaliteten hos övriga lärosäten i samma ämne, attraktion från antagningskrav och studenters söktryck, resurser från lärarkvalitet och prestation från genomströmningen av studenter.
Detta var en ambitiös rankning med avseende på faktorer och perspektiv. Ändå kritiserades rankningen i flera avseenden. Somliga var emot rankning överhuvudtaget. Kvalitetsvärdering är bra, men lärosätena varken kan eller bör jämföras med varandra. Varför jämföra den lilla högskolan i Borås med det etablerade universitetet i Uppsala?
En annan kritik gällde den kvalitet som mättes. Den nytillträdda universitetskanslern Sigbrit Franke var särskilt kritisk och föreslog ett eget sätt att ranka lärosäten, döpt till Franking.
Frankes rankning – rättare: Högskoleverkets – utgår från att mäta jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald vid lärosätena. Dessa kategorier ska komplettera andra kvalitetsmått, inte vara allenarådande. Resultatet av denna rankning publicerades på DN Debatt (29/2 -00).
ÅTER TILL årets rankning i Moderna Tider. Om en relativt ambitiös kvalitetsbedömning görs och kvalificerad kritik levereras tillbaka, så är en rimlig arbetsordning att ta till sig kritiken och förbättra både sättet och innehållet i den första kvalitetsbedömningen.
Det gör inte Moderna Tider. Perspektivet byts ut helt och hållet från förra året och ambitionsnivån sjunker betydligt. (Kan det bero på bytet av chefredaktör?) I år mäts enbart studenters uppfattning om undervisningskvalitet, studiemiljö och utbildningsstatus på enbart tre utbildningsprogram.
Resultatet blir intressant, men kuriöst. Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm bedömer studiemiljö och kvaliteten på sin utbildning extremt lågt (på 22:a resp 19:e plats av 24 lärosäten), medan statusen bedöms som den högsta i landet. Och eftersom statusen bedöms så högt hamnar Handels på andra plats i totalrankningen (av 24) – trots att studenterna upplever kvaliteten på undervisningen som bland den sämsta i landet!
Endast Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kommer före Handels bland Sveriges ekonomutbildningar, totalt sett. Ekonomstudenternas vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla bedömning av studiekvaliteten gör att den rankas högst i den kategorin, medan Uppsala universitet kommer sist.
Bland läkarutbildningarna anses Umeå ha bäst studiekvalitet, men lägst status, medan Uppsala har högst status men kommer näst sist vad studiekvalitet beträffar.
VAD BETYDER detta? I USA har man länge levt med rankning av lärosäten samt en tydlig statushierarki. Där har en kultur växt fram som innebär att studenter alltid lyfter fram det egna lärosätets kvaliteter, eftersom arbetsmarknaden ser ljusare ut för studenter från högt rankade lärosäten.
Med en sådan kultur skulle inte ekonomerna vid Handels och läkarna i Uppsala bedöma sin utbildningskvalitet så extremt lågt – snarare höjt den till skyarna. Kanske har ekonomerna vid SLU och läkarstudenterna i Umeå anammat den kulturen.
På ett år har vi sett tre sinsemellan helt olika rankningssystem, med olika vinnare och förlorare. Det kan tolkas som en prövotid; att olika kriterier och faktorer måste testas. Är det väsentligt att pröva ännu fler kriterier och faktorer? Får vi se avnämarperspektivet nästa år?
Somliga skulle nog önska det – det bästa sättet att reducera betydelsen av rankning är att varje år skapa nya kriterier och perspektiv.
Eller kommer vi att få se en syntes av de rankningssystem som prövats? I så fall kan varje lärosätes utveckling följas och forskning/undervisning blir en etablerad och formaliserad tävling mellan lärosätena.
Jag tror att det sistnämnda sker. Kvalitetsvärdering av den högre utbildningen blir allt viktigare i takt med dess tillväxt och jag ser inga motkrafter till rankning.
Men vet vi att det gagnar utbildningskvaliteten?
I marsnumret av Moderna Tider publiceras ännu en universitetsrankning. Det är sistaårsstudenter vid tre utbildningar – ekonom, läkare och sjuksköterske – som betygsätter olika aspekter av sin utbildning. Ett slags "konsumentperspektiv", enligt chefredaktören Susanna Popova.
Det är den tredje rankningen av svenska universitet och högskolor på ett år. Moderna Tider publicerade en universitetsrankning förra året som det uppstod en del debatt kring. Där rankades 20 olika universitetsämnen utifrån fyra kategorier: status, attraktion, resurser och prestation.
Statusen utgick från lärares betygsättning av kvaliteten hos övriga lärosäten i samma ämne, attraktion från antagningskrav och studenters söktryck, resurser från lärarkvalitet och prestation från genomströmningen av studenter.
Detta var en ambitiös rankning med avseende på faktorer och perspektiv. Ändå kritiserades rankningen i flera avseenden. Somliga var emot rankning överhuvudtaget. Kvalitetsvärdering är bra, men lärosätena varken kan eller bör jämföras med varandra. Varför jämföra den lilla högskolan i Borås med det etablerade universitetet i Uppsala?
En annan kritik gällde den kvalitet som mättes. Den nytillträdda universitetskanslern Sigbrit Franke var särskilt kritisk och föreslog ett eget sätt att ranka lärosäten, döpt till Franking.
Frankes rankning – rättare: Högskoleverkets – utgår från att mäta jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald vid lärosätena. Dessa kategorier ska komplettera andra kvalitetsmått, inte vara allenarådande. Resultatet av denna rankning publicerades på DN Debatt (29/2 -00).
ÅTER TILL årets rankning i Moderna Tider. Om en relativt ambitiös kvalitetsbedömning görs och kvalificerad kritik levereras tillbaka, så är en rimlig arbetsordning att ta till sig kritiken och förbättra både sättet och innehållet i den första kvalitetsbedömningen.
Det gör inte Moderna Tider. Perspektivet byts ut helt och hållet från förra året och ambitionsnivån sjunker betydligt. (Kan det bero på bytet av chefredaktör?) I år mäts enbart studenters uppfattning om undervisningskvalitet, studiemiljö och utbildningsstatus på enbart tre utbildningsprogram.
Resultatet blir intressant, men kuriöst. Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm bedömer studiemiljö och kvaliteten på sin utbildning extremt lågt (på 22:a resp 19:e plats av 24 lärosäten), medan statusen bedöms som den högsta i landet. Och eftersom statusen bedöms så högt hamnar Handels på andra plats i totalrankningen (av 24) – trots att studenterna upplever kvaliteten på undervisningen som bland den sämsta i landet!
Endast Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kommer före Handels bland Sveriges ekonomutbildningar, totalt sett. Ekonomstudenternas vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla bedömning av studiekvaliteten gör att den rankas högst i den kategorin, medan Uppsala universitet kommer sist.
Bland läkarutbildningarna anses Umeå ha bäst studiekvalitet, men lägst status, medan Uppsala har högst status men kommer näst sist vad studiekvalitet beträffar.
VAD BETYDER detta? I USA har man länge levt med rankning av lärosäten samt en tydlig statushierarki. Där har en kultur växt fram som innebär att studenter alltid lyfter fram det egna lärosätets kvaliteter, eftersom arbetsmarknaden ser ljusare ut för studenter från högt rankade lärosäten.
Med en sådan kultur skulle inte ekonomerna vid Handels och läkarna i Uppsala bedöma sin utbildningskvalitet så extremt lågt – snarare höjt den till skyarna. Kanske har ekonomerna vid SLU och läkarstudenterna i Umeå anammat den kulturen.
På ett år har vi sett tre sinsemellan helt olika rankningssystem, med olika vinnare och förlorare. Det kan tolkas som en prövotid; att olika kriterier och faktorer måste testas. Är det väsentligt att pröva ännu fler kriterier och faktorer? Får vi se avnämarperspektivet nästa år?
Somliga skulle nog önska det – det bästa sättet att reducera betydelsen av rankning är att varje år skapa nya kriterier och perspektiv.
Eller kommer vi att få se en syntes av de rankningssystem som prövats? I så fall kan varje lärosätes utveckling följas och forskning/undervisning blir en etablerad och formaliserad tävling mellan lärosätena.
Jag tror att det sistnämnda sker. Kvalitetsvärdering av den högre utbildningen blir allt viktigare i takt med dess tillväxt och jag ser inga motkrafter till rankning.
Men vet vi att det gagnar utbildningskvaliteten?
tisdag, januari 25, 2000
Nationalismens nödvändiga förtvinande
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000125
Ernest Gellner
Nationalism
Nya Doxa
Kommer nationen att finnas kvar i det postindustriella samhället? Gränslös kommunikationsteknik, gränslös handel, människors rörlighet mellan länder ökar, ekonomins globalisering – mycket pekar på nationens minskade betydelse.
Samtidigt ser vi i flera länder nationalistiska yttringar, vanligtvis från högerextremt håll. Romantiska föreställningar om en sluten, ombonad gemenskap med starka traditioner.
Läser vi samhällsforskaren Ernest Gellners postumt utgivna bok Nationalism, framstår dock nationalismen som i högsta grad avtagande. Nationalism definieras här som "en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället".
Det betyder också att nationalism kräver att den politiska enheten och den etniska stämmer överens.
Denna politiska princip är ett modernt påfund och skapades under industrialismen (den skulle enligt Gellner varit omöjlig i jordbrukssamhället).
Genom en historisk tillbakablick visar Gellner hur nationalismen har utvecklats i olika stadier fram till i dag.
Men varför skulle nationalismen avta nu, när den har frodats under åtminstone det senaste århundradet? En orsak är att vi börjar inse territoriets ringa betydelse för ett land. Den pågående avterritorialiseringen är ett uttryck för att vi vet att ett lands makt och prestige är mera avhängigt ekonomisk tillväxt, än den geografiska ytans storlek.
En annan orsak, menar Gellner, är att det enda alternativet till en förtvinande nationalism är etnisk rensning.
Det som hittills har möjliggjort nationer är en utveckling av människors glömska. När människor i ett land har glömt de olika etniska ursprungen deras förfäder en gång hade, kan nationalism uppstå och existera.
På Balkan verkar inte någon minnesförlust ha utvecklats; så ser vi också etnisk rensning som det enda sättet att vidmakthålla nationalism där.
Ernest Gellner äger en framstående förmåga att tydliggöra viktiga premisser för samhällsutvecklingen. Valsituationer tydliggörs på ett elegant och provokativt sätt.
Antingen tillåter vi kulturell pluralism och avfetischiserar det nationella territoriet, eller också måste en etnisk rensning ske.
Kan en human person tveka i det valet?
Ernest Gellner
Nationalism
Nya Doxa
Kommer nationen att finnas kvar i det postindustriella samhället? Gränslös kommunikationsteknik, gränslös handel, människors rörlighet mellan länder ökar, ekonomins globalisering – mycket pekar på nationens minskade betydelse.
Samtidigt ser vi i flera länder nationalistiska yttringar, vanligtvis från högerextremt håll. Romantiska föreställningar om en sluten, ombonad gemenskap med starka traditioner.
Läser vi samhällsforskaren Ernest Gellners postumt utgivna bok Nationalism, framstår dock nationalismen som i högsta grad avtagande. Nationalism definieras här som "en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället".
Det betyder också att nationalism kräver att den politiska enheten och den etniska stämmer överens.
Denna politiska princip är ett modernt påfund och skapades under industrialismen (den skulle enligt Gellner varit omöjlig i jordbrukssamhället).
Genom en historisk tillbakablick visar Gellner hur nationalismen har utvecklats i olika stadier fram till i dag.
Men varför skulle nationalismen avta nu, när den har frodats under åtminstone det senaste århundradet? En orsak är att vi börjar inse territoriets ringa betydelse för ett land. Den pågående avterritorialiseringen är ett uttryck för att vi vet att ett lands makt och prestige är mera avhängigt ekonomisk tillväxt, än den geografiska ytans storlek.
En annan orsak, menar Gellner, är att det enda alternativet till en förtvinande nationalism är etnisk rensning.
Det som hittills har möjliggjort nationer är en utveckling av människors glömska. När människor i ett land har glömt de olika etniska ursprungen deras förfäder en gång hade, kan nationalism uppstå och existera.
På Balkan verkar inte någon minnesförlust ha utvecklats; så ser vi också etnisk rensning som det enda sättet att vidmakthålla nationalism där.
Ernest Gellner äger en framstående förmåga att tydliggöra viktiga premisser för samhällsutvecklingen. Valsituationer tydliggörs på ett elegant och provokativt sätt.
Antingen tillåter vi kulturell pluralism och avfetischiserar det nationella territoriet, eller också måste en etnisk rensning ske.
Kan en human person tveka i det valet?
tisdag, januari 18, 2000
Nytt samhälle kräver ny moral
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000118
Zygmunt Bauman
Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen
Daidalos
Som uttolkare av moderniteten – och därmed postmoderniteten – har den synnerligen produktive sociologiprofessorn Zygmunt Bauman blivit hyllad.
Flera av hans senare böcker – Döden och odödligheten i det moderna samhället, Postmodern etik, Skärvor och fragment och Vi vantrivs i det postmoderna – har också ett annat tema: mänsklig moral i förändring.
Det gäller även hans senaste bok, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen (Daidalos). "Moralens kärna är att känna ansvar för integriteten och välbefinnandet hos andra människor som är svaga, olyckliga och lidande", skriver Bauman.
Hur bör detta ansvar utövas i övergången från modernitetens produktionssamhälle till dagens konsumtionssamhälle?
I produktionssamhället rådde en arbetsetik som hyllade arbetets egenvärde, som disciplinerade människor och som formade kollektiva arbetsformer. Att vara fattig innebar att vara arbetslös. Därför infördes arbetsplikten, "arbete åt alla".
I konsumtionssamhället råder en konsumtionsestetik som hyllar valfrihet, individualism och som avskaffar varje normativ reglering.
Att vara fattig innebär att vara en otillräcklig konsument; känna samma begär, men sakna förmågan att handla. Det innebär inte nödvändigtvis att vara arbetslös; "arbetande fattiga" blir ett begrepp.
För att bota fattigdomen skapades i produktionssamhället en välfärdsstat som ger ekonomiskt stöd till de människor som bäst behöver det. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Konsekvenserna av behovsprövning har dock blivit dels en allmän försämring av välfärdstjänsternas kvalitet, dels att människor som behovsprövas stigmatiseras som misslyckade och exkluderade.
Hur bör vi ta moraliskt ansvar för konsumtionssamhällets fattigdom?
Bauman föreslår en en klassiskt liberal lösning: ett universellt tillhandahållande av sociala förmåner. En moral som är produktionssamhällets raka motsats.
I stället för att erbjuda hjälp när rädslan, förnedringen och overksamheten har fått grogrund hos människor, bör välfärdsstaten bidra till att "förverkliga den liberala drömmen om djärva, självhävdande, självsäkra och självständiga människor", som Bauman formulerar det.
Zygmunt Bauman har skrivit en liten tät, analytisk bok vars budskap är att vårt moraliska handlande bör följa de samhällsförändringar vi skapar.
Allt annat vore omoraliskt.
Zygmunt Bauman
Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen
Daidalos
Som uttolkare av moderniteten – och därmed postmoderniteten – har den synnerligen produktive sociologiprofessorn Zygmunt Bauman blivit hyllad.
Flera av hans senare böcker – Döden och odödligheten i det moderna samhället, Postmodern etik, Skärvor och fragment och Vi vantrivs i det postmoderna – har också ett annat tema: mänsklig moral i förändring.
Det gäller även hans senaste bok, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen (Daidalos). "Moralens kärna är att känna ansvar för integriteten och välbefinnandet hos andra människor som är svaga, olyckliga och lidande", skriver Bauman.
Hur bör detta ansvar utövas i övergången från modernitetens produktionssamhälle till dagens konsumtionssamhälle?
I produktionssamhället rådde en arbetsetik som hyllade arbetets egenvärde, som disciplinerade människor och som formade kollektiva arbetsformer. Att vara fattig innebar att vara arbetslös. Därför infördes arbetsplikten, "arbete åt alla".
I konsumtionssamhället råder en konsumtionsestetik som hyllar valfrihet, individualism och som avskaffar varje normativ reglering.
Att vara fattig innebär att vara en otillräcklig konsument; känna samma begär, men sakna förmågan att handla. Det innebär inte nödvändigtvis att vara arbetslös; "arbetande fattiga" blir ett begrepp.
För att bota fattigdomen skapades i produktionssamhället en välfärdsstat som ger ekonomiskt stöd till de människor som bäst behöver det. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Konsekvenserna av behovsprövning har dock blivit dels en allmän försämring av välfärdstjänsternas kvalitet, dels att människor som behovsprövas stigmatiseras som misslyckade och exkluderade.
Hur bör vi ta moraliskt ansvar för konsumtionssamhällets fattigdom?
Bauman föreslår en en klassiskt liberal lösning: ett universellt tillhandahållande av sociala förmåner. En moral som är produktionssamhällets raka motsats.
I stället för att erbjuda hjälp när rädslan, förnedringen och overksamheten har fått grogrund hos människor, bör välfärdsstaten bidra till att "förverkliga den liberala drömmen om djärva, självhävdande, självsäkra och självständiga människor", som Bauman formulerar det.
Zygmunt Bauman har skrivit en liten tät, analytisk bok vars budskap är att vårt moraliska handlande bör följa de samhällsförändringar vi skapar.
Allt annat vore omoraliskt.
fredag, december 31, 1999
Kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991231
Årets bästa facklitteratur är Nätverkssamhällets framväxt av Manuel Castells. Det lilla Göteborgsförlaget Daidalos ger ut det viktigaste verket om dagens samhällsförändring mitt framför ögonen på de stora förlagen. Starkt nätverk?
Livet är underbart är årets bästa film. Genom en judisk mans kärlek till sin son och med humorn som pedagogik lyckas ekvilibristen Roberto Benigni skapa ytterligare dimensioner till nazismens fasor. Och till livet.
Årets musikaliska höjdare är Thåströms återkomst. Att vara 40+, behålla sin rockpose utan att bli patetisk och få gamla, skitiga punklåtar att framstå som lika nyskrivna som låtarna på nya CD:n är – stort. Jag ryser fortfarande.
Årets bästa facklitteratur är Nätverkssamhällets framväxt av Manuel Castells. Det lilla Göteborgsförlaget Daidalos ger ut det viktigaste verket om dagens samhällsförändring mitt framför ögonen på de stora förlagen. Starkt nätverk?
Livet är underbart är årets bästa film. Genom en judisk mans kärlek till sin son och med humorn som pedagogik lyckas ekvilibristen Roberto Benigni skapa ytterligare dimensioner till nazismens fasor. Och till livet.
Årets musikaliska höjdare är Thåströms återkomst. Att vara 40+, behålla sin rockpose utan att bli patetisk och få gamla, skitiga punklåtar att framstå som lika nyskrivna som låtarna på nya CD:n är – stort. Jag ryser fortfarande.
lördag, december 18, 1999
En rättvis högerbur
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991218
"Är högerextremism och nazism samma sak?", frågar Tage Lindbom, husgud i den konservativa tidskriften Salt, apropå kritiken mot tidskriftens första nummer.
I en artikel i det andra numret av Salt tycker han sig se en omvänd McCarthyism i Sverige; en kamp mot högerextremism i stället för kommunistjakt. En häxjakt där konservativa stämplas som fascister och nazister.
Högerextremism behöver sannolikt inte vara synonymt med nazism. Likväl som det finns distinktioner mellan olika extrema vänsterrörelser finns det distinktioner mellan olika högerrörelser.
Men det är upp till högerextremisten att skapa distinktionen.
När en tidskrift som Salt publicerar artiklar med starka främlingsfientliga inslag, som exempelvis artikeln av Ingrid Björkman, aktiv i den flyktingfientliga lobbyn i Sverige och centralfigur i olika flyktingfientliga nätverk, ser vi samma argument om invandrarpolitik som hörs från nazistiskt håll.
När Salts redaktion kritiserar de fyra dagstidningarnas publicering av svenska nazister i ledande positioner, utgår kritiken från samma grunder som nazisternas egen kritik: Det är hyckleri att inte tidningarna också publicerar bilder på förbrytare med invandrarbakgrund. Bägge bortser därmed från nazismens ideologi och historia, och ser de offentliggjorda nazisterna som vilka brottslingar som helst.
Så länge samma saker hävdas i tidskrifter med en intellektuell skrud som skanderas av människor med rakade skallar och marschkängor kommer sammanblandningen dem emellan att kvarstå.
Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, skrev apropå Salt att "hur skrämmande skinnhuvudena än ter sig är det ideologerna som skapar förutsättningar för kristallnätter". Det är upp till Salt att visa att tidskriften inte är en sådan försåtlig ideologisk överbyggnad.
Till dess är sammanblandningen rättmätig.
"Är högerextremism och nazism samma sak?", frågar Tage Lindbom, husgud i den konservativa tidskriften Salt, apropå kritiken mot tidskriftens första nummer.
I en artikel i det andra numret av Salt tycker han sig se en omvänd McCarthyism i Sverige; en kamp mot högerextremism i stället för kommunistjakt. En häxjakt där konservativa stämplas som fascister och nazister.
Högerextremism behöver sannolikt inte vara synonymt med nazism. Likväl som det finns distinktioner mellan olika extrema vänsterrörelser finns det distinktioner mellan olika högerrörelser.
Men det är upp till högerextremisten att skapa distinktionen.
När en tidskrift som Salt publicerar artiklar med starka främlingsfientliga inslag, som exempelvis artikeln av Ingrid Björkman, aktiv i den flyktingfientliga lobbyn i Sverige och centralfigur i olika flyktingfientliga nätverk, ser vi samma argument om invandrarpolitik som hörs från nazistiskt håll.
När Salts redaktion kritiserar de fyra dagstidningarnas publicering av svenska nazister i ledande positioner, utgår kritiken från samma grunder som nazisternas egen kritik: Det är hyckleri att inte tidningarna också publicerar bilder på förbrytare med invandrarbakgrund. Bägge bortser därmed från nazismens ideologi och historia, och ser de offentliggjorda nazisterna som vilka brottslingar som helst.
Så länge samma saker hävdas i tidskrifter med en intellektuell skrud som skanderas av människor med rakade skallar och marschkängor kommer sammanblandningen dem emellan att kvarstå.
Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, skrev apropå Salt att "hur skrämmande skinnhuvudena än ter sig är det ideologerna som skapar förutsättningar för kristallnätter". Det är upp till Salt att visa att tidskriften inte är en sådan försåtlig ideologisk överbyggnad.
Till dess är sammanblandningen rättmätig.
tisdag, december 14, 1999
Sann och farlig darwinism
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991214
Thomas Hylland Eriksen
Charles Darwin
Nya Doxa
Darwinismen är både sann och potentiellt livsfarlig, hävdar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i sin bok Charles Darwin (Nya Doxa). Det är en anledning i sig att läsa hans bok.
Få utbildade människor betvivlar att världens artrikedom har tillkommit genom evolution. Endast vissa kristna samfund försöker fortfarande framhålla bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionsteorin.
Skolstyrelsen i delstaten Kansas, USA, går så långt som att stryka den darwinistiska utvecklingsläran i grundskolan till förmån för den kristna.
Darwinismens potentiella farlighet består främst i att den hotar att reducera livets mångfald och människans komplexitet till några enkla naturvetenskapliga mekanismer. När så sker är tankar om systematisk människoavel och rashygien inte långt borta. Och flera goda darwinister var, menar Eriksen, anhängare av rashygien och tvångssterilisering under mellankrigstiden.
Numera råder det dock enighet om att det inte finns några "människoraser". Genetisk forskning visar att den genetiska variationen är oerhört mycket större inom de traditionellt definierade "raserna", än mellan "raserna". Det existerar därmed ingen grund för rasism, vilket känns extra viktigt att skriva i dessa dagar.
Eriksens bok om Charles Darwin är inte en biografi, även om vi får veta en del om Darwin själv; en okomplicerad, rätt ointellektuell, men en skicklig och brinnande samlare. Boken är inte heller en vetenskapssociologisk analys av darwinismen, även om vi får veta en del om andra samtida forskare och dessas bidrag till den teori som kom att förknippas med enbart Darwin.
SNARARE ÄR det ett slags kulturanalys av darwinismen vi läser. Vi får bland annat veta hur samhällsideologin i det viktorianska England dels underlättade teorin om arternas uppkomst, dels skapade enorma problem att presentera alla dess detaljer.
Och trots ett genuint ointresse för politik, bidrog Darwin till ideologiproduktionen. Inom politisk ekonomi togs darwinismen som intäkt för att samhället utvecklades genom konkurrens, "kamp för tillvaron" och uppkomsten av nya marknader.
Eriksen väljer kulturell komplexitet till förmån för djuplodning i darwinistisk teori som grund för att förstå darwinismen. Precis i min smak.
Thomas Hylland Eriksen
Charles Darwin
Nya Doxa
Darwinismen är både sann och potentiellt livsfarlig, hävdar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i sin bok Charles Darwin (Nya Doxa). Det är en anledning i sig att läsa hans bok.
Få utbildade människor betvivlar att världens artrikedom har tillkommit genom evolution. Endast vissa kristna samfund försöker fortfarande framhålla bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionsteorin.
Skolstyrelsen i delstaten Kansas, USA, går så långt som att stryka den darwinistiska utvecklingsläran i grundskolan till förmån för den kristna.
Darwinismens potentiella farlighet består främst i att den hotar att reducera livets mångfald och människans komplexitet till några enkla naturvetenskapliga mekanismer. När så sker är tankar om systematisk människoavel och rashygien inte långt borta. Och flera goda darwinister var, menar Eriksen, anhängare av rashygien och tvångssterilisering under mellankrigstiden.
Numera råder det dock enighet om att det inte finns några "människoraser". Genetisk forskning visar att den genetiska variationen är oerhört mycket större inom de traditionellt definierade "raserna", än mellan "raserna". Det existerar därmed ingen grund för rasism, vilket känns extra viktigt att skriva i dessa dagar.
Eriksens bok om Charles Darwin är inte en biografi, även om vi får veta en del om Darwin själv; en okomplicerad, rätt ointellektuell, men en skicklig och brinnande samlare. Boken är inte heller en vetenskapssociologisk analys av darwinismen, även om vi får veta en del om andra samtida forskare och dessas bidrag till den teori som kom att förknippas med enbart Darwin.
SNARARE ÄR det ett slags kulturanalys av darwinismen vi läser. Vi får bland annat veta hur samhällsideologin i det viktorianska England dels underlättade teorin om arternas uppkomst, dels skapade enorma problem att presentera alla dess detaljer.
Och trots ett genuint ointresse för politik, bidrog Darwin till ideologiproduktionen. Inom politisk ekonomi togs darwinismen som intäkt för att samhället utvecklades genom konkurrens, "kamp för tillvaron" och uppkomsten av nya marknader.
Eriksen väljer kulturell komplexitet till förmån för djuplodning i darwinistisk teori som grund för att förstå darwinismen. Precis i min smak.
onsdag, december 08, 1999
Har svensk film svårt med könsroller?
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991208
Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?
Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?
lördag, november 27, 1999
Är du en mekare eller..?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991127
Ulf Mellström
Män och deras maskiner
Nya Doxa
Män har alltid varit det självklara forskningsobjektet när människan skulle studeras, eftersom män alltid varit normen. Thomas Laqueurs bok Om könens uppkomst ger flera belysande och problematiska exempel på detta.
Mansforskning är något annat. Det är en växande del av genusforskningen som innebär att studera mäns livssammanhang; manligt identitetsskapande, historiskt och i samtiden.
I ett samhälle där teknik tar allt större plats och ges allt större betydelse (bredband!) är det värdefullt att få ta del av socialantropologen Ulf Mellströms nätta och lättlästa bok Män och deras maskiner (Nya Doxa).
Han utgår från de två övergripande perspektiven inom genusforskningen, essentialism och konstruktivism. Mellström själv sällar sig till konstruktivisterna, som hävdar att könsroller är sociala och kulturella konstruktioner, och därmed föränderliga. I motsats till det essentialistiska perspektivet, som menar att könsroller är "naturliga" och nedärvda.
VARFÖR TILLBRINGAR män så mycket tid med tekniska prylar? Hur kan de män som umgås mycket med teknik karaktäriseras?
Mellström beskriver tre idealtyper: mekaren, den praktiske, jordnäre teknikern som arbetar med kroppen, nära maskinerna. Den andre är ingenjören, den matematiske, rationelle och analytiske teknikern som arbetar främst med beskrivningar av teknik. Den tredje är "datanörden", en lite nedsättande benämning på datorintresserade män, som arbetar med symboler i en abstrakt värld.
Likheterna mellan dessa typer är att maskinerna står i centrum för de manliga gemenskaper där dessa män förenas. Att kunna kontrollera och behärska maskiner utgör självbekräftelsen. Ju duktigare man är på detta, desto mer respekt uppnås i gemenskapen.
DEN INTRESSANTASTE tolkningen Mellström gör efter sina fältstudier bland ingenjörer och andra tekniker är att det är en pojkkultur som frodas i manliga teknikgemenskaper. "Mitt arbete är precis som ett dataspel. Den enda skillnaden är att det här är verklighet och nu för tiden får jag betalt", säger en ung ingenjör på SAAB:s flygdivision, där JAS tillverkas.
"Puer aeternus", skriver Mellström, "den evigt unge" är den fundamentala karaktärstypen för manliga tekniker. Han får det bekräftat av de äldre teknikerna vid SAAB, som kallar sin arbetsplats för ett gubbdagis.
Men vad är det som gör att män ägnar teknik så stort utrymme i sina liv? Makt, svarar Mellström. Uteslutande. Att behärska teknik innebär en maktutövning på sin omgivning.
Det gäller dock enbart teknik som räknas som manlig. Sådan teknik som kvinnor traditionellt har använt som exempelvis spis, strykjärn och tvättmaskin, verkar inte inneburit mera makt.
Snarare tvärtom.
Ulf Mellström
Män och deras maskiner
Nya Doxa
Män har alltid varit det självklara forskningsobjektet när människan skulle studeras, eftersom män alltid varit normen. Thomas Laqueurs bok Om könens uppkomst ger flera belysande och problematiska exempel på detta.
Mansforskning är något annat. Det är en växande del av genusforskningen som innebär att studera mäns livssammanhang; manligt identitetsskapande, historiskt och i samtiden.
I ett samhälle där teknik tar allt större plats och ges allt större betydelse (bredband!) är det värdefullt att få ta del av socialantropologen Ulf Mellströms nätta och lättlästa bok Män och deras maskiner (Nya Doxa).
Han utgår från de två övergripande perspektiven inom genusforskningen, essentialism och konstruktivism. Mellström själv sällar sig till konstruktivisterna, som hävdar att könsroller är sociala och kulturella konstruktioner, och därmed föränderliga. I motsats till det essentialistiska perspektivet, som menar att könsroller är "naturliga" och nedärvda.
VARFÖR TILLBRINGAR män så mycket tid med tekniska prylar? Hur kan de män som umgås mycket med teknik karaktäriseras?
Mellström beskriver tre idealtyper: mekaren, den praktiske, jordnäre teknikern som arbetar med kroppen, nära maskinerna. Den andre är ingenjören, den matematiske, rationelle och analytiske teknikern som arbetar främst med beskrivningar av teknik. Den tredje är "datanörden", en lite nedsättande benämning på datorintresserade män, som arbetar med symboler i en abstrakt värld.
Likheterna mellan dessa typer är att maskinerna står i centrum för de manliga gemenskaper där dessa män förenas. Att kunna kontrollera och behärska maskiner utgör självbekräftelsen. Ju duktigare man är på detta, desto mer respekt uppnås i gemenskapen.
DEN INTRESSANTASTE tolkningen Mellström gör efter sina fältstudier bland ingenjörer och andra tekniker är att det är en pojkkultur som frodas i manliga teknikgemenskaper. "Mitt arbete är precis som ett dataspel. Den enda skillnaden är att det här är verklighet och nu för tiden får jag betalt", säger en ung ingenjör på SAAB:s flygdivision, där JAS tillverkas.
"Puer aeternus", skriver Mellström, "den evigt unge" är den fundamentala karaktärstypen för manliga tekniker. Han får det bekräftat av de äldre teknikerna vid SAAB, som kallar sin arbetsplats för ett gubbdagis.
Men vad är det som gör att män ägnar teknik så stort utrymme i sina liv? Makt, svarar Mellström. Uteslutande. Att behärska teknik innebär en maktutövning på sin omgivning.
Det gäller dock enbart teknik som räknas som manlig. Sådan teknik som kvinnor traditionellt har använt som exempelvis spis, strykjärn och tvättmaskin, verkar inte inneburit mera makt.
Snarare tvärtom.
fredag, november 19, 1999
Inte bara i TV-rutan
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991119
Så har Bonniers Stora journalistpris delats ut för 1999. Priserna ges till journalister i olika kategorier; dagspress, tidskrifter, radio, tv, nya medier och Lukas Bonniers journalistpris. Den som tilldelades det sistnämnda priser är den erfarne radio- och tevejournalisten Åke Ortmark "för intelligent och ihärdig intervjukonst".
Senaste numret av ETC (5/99) visar även en annan sida av Ortmark.
Finansmannen Robert Weil skrev på DN Debatt i juni i år en kort artikel, där han i egenskap av kapitalist tackar alla löntagare för allt de avstått under de senaste decennierna.
Anledningen är följande: en krona på börsen har efter 20 år vuxit till 20 kronor (inflationen borträknad). Under samma period har en löntagares krona vuxit till en krona och tjugo öre. Börskronan har alltså ökat ca 100 gånger mer än löntagarkronan, skrev Weil.
Det var relativt tyst kring Weils artikel; några korta artiklar i olika tidningar samt en tam debatt i teveprogrammet Speciellt. Åke Ortmark reagerade emellertid starkt och skrev ett brev till Robert Weil. Detta brev publiceras i sin helhet i detta nummer av ETC.
Ortmark inleder brevet med: "Din artikel i DN i dag kan åstadkomma mycket skada. En sådan där artikel ger ytterligare argument för alla dem i Sverige som anser att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är för stora."
Och fortsätter med pekpinnar om vådan av att skriva en sådan artikel: "Det sker i en period då det framstår som allt mer önskvärt med tanke på samhällsutvecklingen och konkurrensförutsättningarna att skapa ett system som gör det möjligt för högutbildade, som civilingenjörer att få behålla mer efter skatt."
Ortmark kunde – i yttrande- och åsiktsfrihetens anda – bemött Weil i en öppen debatt. Eller gjort det han får journalistpriset för: en "intelligent och ihärdig" intervju i TV8, där han numera huserar. I stället läxade Ortmark med ett privat brev upp den som initierar en annorlunda ekonomisk debatt.
Borde inte den tredje statsmaktens pristagare hålla sig för god för sådant?
Så har Bonniers Stora journalistpris delats ut för 1999. Priserna ges till journalister i olika kategorier; dagspress, tidskrifter, radio, tv, nya medier och Lukas Bonniers journalistpris. Den som tilldelades det sistnämnda priser är den erfarne radio- och tevejournalisten Åke Ortmark "för intelligent och ihärdig intervjukonst".
Senaste numret av ETC (5/99) visar även en annan sida av Ortmark.
Finansmannen Robert Weil skrev på DN Debatt i juni i år en kort artikel, där han i egenskap av kapitalist tackar alla löntagare för allt de avstått under de senaste decennierna.
Anledningen är följande: en krona på börsen har efter 20 år vuxit till 20 kronor (inflationen borträknad). Under samma period har en löntagares krona vuxit till en krona och tjugo öre. Börskronan har alltså ökat ca 100 gånger mer än löntagarkronan, skrev Weil.
Det var relativt tyst kring Weils artikel; några korta artiklar i olika tidningar samt en tam debatt i teveprogrammet Speciellt. Åke Ortmark reagerade emellertid starkt och skrev ett brev till Robert Weil. Detta brev publiceras i sin helhet i detta nummer av ETC.
Ortmark inleder brevet med: "Din artikel i DN i dag kan åstadkomma mycket skada. En sådan där artikel ger ytterligare argument för alla dem i Sverige som anser att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är för stora."
Och fortsätter med pekpinnar om vådan av att skriva en sådan artikel: "Det sker i en period då det framstår som allt mer önskvärt med tanke på samhällsutvecklingen och konkurrensförutsättningarna att skapa ett system som gör det möjligt för högutbildade, som civilingenjörer att få behålla mer efter skatt."
Ortmark kunde – i yttrande- och åsiktsfrihetens anda – bemött Weil i en öppen debatt. Eller gjort det han får journalistpriset för: en "intelligent och ihärdig" intervju i TV8, där han numera huserar. I stället läxade Ortmark med ett privat brev upp den som initierar en annorlunda ekonomisk debatt.
Borde inte den tredje statsmaktens pristagare hålla sig för god för sådant?
onsdag, november 03, 1999
Karaktärsdanande kapitalism
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991103
Richard Sennett
När karaktären krackelerar
Atlas
"Den nya kapitalismen" är ett fenomen som allt fler kritiskt diskuterar och analyserar. Björn Elmbrant använder begreppet hyperkapitalism i en artikel i Arena (nr 4/99), där han beskriver de destruktiva krafterna i dagens kapitalism. Manuel Castells hävdar i sin trilogi att den nya informationella ekonomin skapar en tydlig skillnad mellan relevanta och irrelevanta människor i nutidens ekonomiska system.
I samma anda, men med ett lite annorlunda angreppssätt, analyserar den amerikanske sociologen Richard Sennet den nya kapitalismen i boken När karaktären krackelerar (Atlas). I samband med kapitalismens förändring fokuserar Sennett hur vi människor förändras. Vilka karaktärsdrag premieras hos oss människor i den nya kapitalismen?
Med avstamp i en studie Sennett gjorde på 70-talet blottläggs förändringar i människors arbetsförhållanden och i det kapitalistiska systemet. En teknikkonsult som är son till en av deltagarna i 70-talsstudien, ett bageri i Boston som har genomgått stora förändringar, en medelålders kvinnlig barägare som sadlar om till reklamarbete i New York och ett antal programmerare som blivit bortrationaliserade från IBM utgör erfarenheter som Sennett använder för att tolka kapitalismens karaktärsdanande anda.
Ett karaktärsdrag hos den nya kapitalismens människor – vi själva, nota bene – som utkristalliseras i boken är flexibilitet; att kunna inordna sig i ett system där flytt från plats till plats, arbete till arbete, med ytliga och kortsiktiga förbindelser till arbetskamrater och grannar blir följden. Instabila och oförutsägbara nätverksföretag förutsätter rörliga människor.
Att bejaka fragmentering blir därför också ett viktig karaktärsdrag; att känna sig trygg nog i sig själv att gång efter annan kapa banden med sitt förflutna.
Riskvillighet är en daglig nödvändighet, inte bara för investerare eller för särdeles äventyrliga personer, utan, som Sennett visar, också ett viktigt karaktärsdrag för var och en.
Under ett arbetsliv i dag rör sig människor inte enbart uppåt i en hierarki, inom ett företag, utan vanligtvis sidledes mellan olika företag.
Det innebär ett risktagande. En förflyttning uppåt förutsätts vara något positivt. En sidoförflyttning är ett högst osäkert beslut. Men nödvändigt.
Efter en tid ses det som ett misslyckande att stanna kvar; att stanna innebär att lämnas utanför.
Den protestantiska, kapitalistiska anda som Max Weber beskrev i början av seklet skapade prestationsmänniskan; en sparsam, arbetsintensiv människa med hög arbetsmoral, där självbekräftelsen och identiteten fanns i arbetet och det materiella resultatet.
I den postmoderna, kapitaliska anda som Sennett beskriver ersätts prestationsmänniskan med den ironiska människan. Ironin blir ett mentalt tillstånd där människor inte tar sig själva på allvar, bland annat därför att villkoren för självidentifikationen så lätt kan ändras. "Ett plastiskt jag, ett kollage av brottstycken i ständigt vardande, alltid öppet för nya erfarenheter."
Det skulle vara lätt att avfärda Sennett som en konservativ nostalgiker som längtar tillbaka till bättre tider. Inget vore felaktigare.
Sennett längtar inte tillbaka till ett rutiniserat arbetsliv med trångsynta värderingar, där möjligheten att utveckla den egna personligheten var högst begränsad. Men det betyder inte att den nya ordningen naivt måste bejakas.
Sennetts analys av den nya kapitalismen kan också utgöra en grund för att tolka aktuella händelser, som till exempel turerna kring tillsättningen av en ny vd på SVT. Lars Weiss hantering av sitt företag i syfte att undkomma skatt kan tolkas som ett karaktärsdrag som den nya kapitalismen premierar, men som inte premieras av somliga riksdagsmän och delar av SVT:s styrelse.
Ett public-serviceföretag som SVT anses inte agera på den nya kapitalismens arena. Och då blir också tveksamheten till Lars Weiss som vd på SVT begriplig.
Richard Sennett
När karaktären krackelerar
Atlas
"Den nya kapitalismen" är ett fenomen som allt fler kritiskt diskuterar och analyserar. Björn Elmbrant använder begreppet hyperkapitalism i en artikel i Arena (nr 4/99), där han beskriver de destruktiva krafterna i dagens kapitalism. Manuel Castells hävdar i sin trilogi att den nya informationella ekonomin skapar en tydlig skillnad mellan relevanta och irrelevanta människor i nutidens ekonomiska system.
I samma anda, men med ett lite annorlunda angreppssätt, analyserar den amerikanske sociologen Richard Sennet den nya kapitalismen i boken När karaktären krackelerar (Atlas). I samband med kapitalismens förändring fokuserar Sennett hur vi människor förändras. Vilka karaktärsdrag premieras hos oss människor i den nya kapitalismen?
Med avstamp i en studie Sennett gjorde på 70-talet blottläggs förändringar i människors arbetsförhållanden och i det kapitalistiska systemet. En teknikkonsult som är son till en av deltagarna i 70-talsstudien, ett bageri i Boston som har genomgått stora förändringar, en medelålders kvinnlig barägare som sadlar om till reklamarbete i New York och ett antal programmerare som blivit bortrationaliserade från IBM utgör erfarenheter som Sennett använder för att tolka kapitalismens karaktärsdanande anda.
Ett karaktärsdrag hos den nya kapitalismens människor – vi själva, nota bene – som utkristalliseras i boken är flexibilitet; att kunna inordna sig i ett system där flytt från plats till plats, arbete till arbete, med ytliga och kortsiktiga förbindelser till arbetskamrater och grannar blir följden. Instabila och oförutsägbara nätverksföretag förutsätter rörliga människor.
Att bejaka fragmentering blir därför också ett viktig karaktärsdrag; att känna sig trygg nog i sig själv att gång efter annan kapa banden med sitt förflutna.
Riskvillighet är en daglig nödvändighet, inte bara för investerare eller för särdeles äventyrliga personer, utan, som Sennett visar, också ett viktigt karaktärsdrag för var och en.
Under ett arbetsliv i dag rör sig människor inte enbart uppåt i en hierarki, inom ett företag, utan vanligtvis sidledes mellan olika företag.
Det innebär ett risktagande. En förflyttning uppåt förutsätts vara något positivt. En sidoförflyttning är ett högst osäkert beslut. Men nödvändigt.
Efter en tid ses det som ett misslyckande att stanna kvar; att stanna innebär att lämnas utanför.
Den protestantiska, kapitalistiska anda som Max Weber beskrev i början av seklet skapade prestationsmänniskan; en sparsam, arbetsintensiv människa med hög arbetsmoral, där självbekräftelsen och identiteten fanns i arbetet och det materiella resultatet.
I den postmoderna, kapitaliska anda som Sennett beskriver ersätts prestationsmänniskan med den ironiska människan. Ironin blir ett mentalt tillstånd där människor inte tar sig själva på allvar, bland annat därför att villkoren för självidentifikationen så lätt kan ändras. "Ett plastiskt jag, ett kollage av brottstycken i ständigt vardande, alltid öppet för nya erfarenheter."
Det skulle vara lätt att avfärda Sennett som en konservativ nostalgiker som längtar tillbaka till bättre tider. Inget vore felaktigare.
Sennett längtar inte tillbaka till ett rutiniserat arbetsliv med trångsynta värderingar, där möjligheten att utveckla den egna personligheten var högst begränsad. Men det betyder inte att den nya ordningen naivt måste bejakas.
Sennetts analys av den nya kapitalismen kan också utgöra en grund för att tolka aktuella händelser, som till exempel turerna kring tillsättningen av en ny vd på SVT. Lars Weiss hantering av sitt företag i syfte att undkomma skatt kan tolkas som ett karaktärsdrag som den nya kapitalismen premierar, men som inte premieras av somliga riksdagsmän och delar av SVT:s styrelse.
Ett public-serviceföretag som SVT anses inte agera på den nya kapitalismens arena. Och då blir också tveksamheten till Lars Weiss som vd på SVT begriplig.
torsdag, oktober 28, 1999
Hånfull konservatism
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991028
Vi har begåvats med en ännu en politisk-ideologisk tidskrift, Salt, som nyss utkom med sitt första nummer. Redaktörer är Per-Olof Bolander och Jonas De Geer. Det ideologiska budskapet är konservatism, eller snarare kulturkonservatism, den bestämning redaktörerna använder i ledarartikeln.
Salt inleds med ett antal osignerade korta artiklar, där konservatismens samtida motståndare häcklas. Målen är förutsägbara: feminism, abort, homosexualitet med mera.
Genom att kritisera den samtida feminismen, som hävdar att könsroller är sociala konstruktioner som kan förändras, kan konservatismens motsatta budskap levereras: Det verkliga kvinnoförtrycket består i att lösa upp traditionella, naturbestämda könsroller, att hindra kvinnorna från att förbli i hemmen och att tillåta dem att göra karriär i jämlikhet med männen.
Dessa osignerade artiklar ger en fadd smak i munnen genom det hånfulla uttrycket. Att kalla festivalen Gaypride för ett sodomijippo är ett exempel; såväl homosexuella som de som försöker stödja dessa framställs som onormala. Heterosexualitet inte bara är konservatismens normalitet, utan också den naturliga ordningen. En natur som självfallet enbart konservativa korrekt kan avläsa.
I en annan av dessa osignerade artiklar försvaras det beslut som skolstyrelsen i den amerikanska delstaten Kansas fattade härförleden; att i skolorna stryka den darwinistiska utvecklingsläran till förmån för den den kristna. Likt den kristna högern i USA "... föredrar vi att en lokalt förankrad kristenhet styr undervisningen i Kansas framför den uppsjö av moderna och postmoderna irrläror som omfattas av de Darwin-dyrkande eliterna".
Och så fortsätter det också i de signerade artiklarna. Varje artikel, varje essä, varje anmälan innehåller i någon form hyllning till konservatismen. När Åsa Ljungquist anmäler boken Spökbarn av Sue Townsend hävdar hon att abort är ett uttryck för kvinnlig maktfullkomlighet och ondska; en kvinnlig ondska som "... på senare tid inte så mycket förtigits som förväxlats med kvinnlig självständighet och frihet".
Detta första nummer toppas av en essä av konservatismens grand old man i Sverige: Tage Lindbom. Eller snarare radikalkonservatismens. För Lindbom intar en speciell position. Som radikalkonservativ är han inte ute efter att bevara fundamentala värden, utan han vill återskapa de värden som existerade före modernismens brytning med det traditionella samhället på 1700-talet.
Modernismen, upplysningen, demokratin, liberalismen, sekulariseringen har skapat dagens sagovärld som enligt Lindbom är "... ett dråpslag mot varje traditionell form av mänsklig gemenskap". Vi måste bryta med det moderna och ta oss tillbaka till ett slags premodernt samhälle, med dess tradition, dess patriarkat och dess underdånighet och skuld inför Gud.
Tillbaka till – mörkret?
Vi har begåvats med en ännu en politisk-ideologisk tidskrift, Salt, som nyss utkom med sitt första nummer. Redaktörer är Per-Olof Bolander och Jonas De Geer. Det ideologiska budskapet är konservatism, eller snarare kulturkonservatism, den bestämning redaktörerna använder i ledarartikeln.
Salt inleds med ett antal osignerade korta artiklar, där konservatismens samtida motståndare häcklas. Målen är förutsägbara: feminism, abort, homosexualitet med mera.
Genom att kritisera den samtida feminismen, som hävdar att könsroller är sociala konstruktioner som kan förändras, kan konservatismens motsatta budskap levereras: Det verkliga kvinnoförtrycket består i att lösa upp traditionella, naturbestämda könsroller, att hindra kvinnorna från att förbli i hemmen och att tillåta dem att göra karriär i jämlikhet med männen.
Dessa osignerade artiklar ger en fadd smak i munnen genom det hånfulla uttrycket. Att kalla festivalen Gaypride för ett sodomijippo är ett exempel; såväl homosexuella som de som försöker stödja dessa framställs som onormala. Heterosexualitet inte bara är konservatismens normalitet, utan också den naturliga ordningen. En natur som självfallet enbart konservativa korrekt kan avläsa.
I en annan av dessa osignerade artiklar försvaras det beslut som skolstyrelsen i den amerikanska delstaten Kansas fattade härförleden; att i skolorna stryka den darwinistiska utvecklingsläran till förmån för den den kristna. Likt den kristna högern i USA "... föredrar vi att en lokalt förankrad kristenhet styr undervisningen i Kansas framför den uppsjö av moderna och postmoderna irrläror som omfattas av de Darwin-dyrkande eliterna".
Och så fortsätter det också i de signerade artiklarna. Varje artikel, varje essä, varje anmälan innehåller i någon form hyllning till konservatismen. När Åsa Ljungquist anmäler boken Spökbarn av Sue Townsend hävdar hon att abort är ett uttryck för kvinnlig maktfullkomlighet och ondska; en kvinnlig ondska som "... på senare tid inte så mycket förtigits som förväxlats med kvinnlig självständighet och frihet".
Detta första nummer toppas av en essä av konservatismens grand old man i Sverige: Tage Lindbom. Eller snarare radikalkonservatismens. För Lindbom intar en speciell position. Som radikalkonservativ är han inte ute efter att bevara fundamentala värden, utan han vill återskapa de värden som existerade före modernismens brytning med det traditionella samhället på 1700-talet.
Modernismen, upplysningen, demokratin, liberalismen, sekulariseringen har skapat dagens sagovärld som enligt Lindbom är "... ett dråpslag mot varje traditionell form av mänsklig gemenskap". Vi måste bryta med det moderna och ta oss tillbaka till ett slags premodernt samhälle, med dess tradition, dess patriarkat och dess underdånighet och skuld inför Gud.
Tillbaka till – mörkret?
tisdag, september 28, 1999
I skuggan av globaliseringen
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990928
Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 3: End of Millennium
Blackwell
Visserligen varnar oss Manuel Castells i slutet av det första bandet. Vi ser början på en ny tidsålder, skriver han, men det är inte säkert att vi gillar den synen. Jag tog inte riktigt det på allvar, eftersom de två första banden i trilogin onekligen har ett positivt anslag.
Samhällsförändringen innebär visserligen problem, men som kan tolkas som övergångsproblem.
Lite förvånad blir jag därför vid läsningen av det tredje bandet, som heter Millenniets slut. Här kastas läsaren in i nätverkssamhällets svarta hål; analyser av samhällsförändringens skuggsida. Men inte enbart; denna tredje del syftar till att samla ihop en del lösa trådar från de tidigare banden.
Ett alldeles för kort, men intressant kapitel om hur den globala kriminaliteten växer i nätverkssamhället, liksom framväxten av den fjärde världen bildar en gemensam tråd. I sanning skakande läsning.
Nätverkssamhällets skuggsida benämns inte med vanliga begrepp som ojämlikhet, fattigdom eller misär, utan med begreppet social exklusion. Det innebär en process där individer och grupper systematiskt utestängs från positioner som möjliggör ett autonomt liv inom rimliga sociala standards. Med andra ord: den informationella ekonomin skapar en knivskarp skillnad mellan värdefulla och värdelösa människor.
Castells menar att tredje världen inte längre är ett relevant begrepp. Den fjärde världen växer fram som ett rikare begrepp och representeras av Afrika, en kontinent som slits sönder av svält, etniska konflikter, AIDS, frånvaro av infrastrukturer och så när som på Sydafrika ingen ekonomisk aktivitet. Och, måste man tillägga, ett genuint ointresse från omvärlden, bortsett från exploatering av naturresurser.
Den fjärde världen är också delar av USA. Utslagningen och ghettofieringen av framför allt afroamerikaner är också en social exklusion. En amerikansk underklass som går åt helvete; människor utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden, men innanför fängelserna. Castells skräder inte orden.
Det tredje exemplet på fjärde världens framväxt är samtidigt den mest skakande läsningen: exklusionen av barn. Barnarbete växer i omfattning, antalet gatubarn ökar, liksom barnprostitution och barnpornografi. Otaliga barn dör dessutom som soldater i regelrätta strider i krigshärjade områden.
Nätverkssamhället bidrar starkt till denna utveckling. Allt fler barn väver mattor i Asien tack vare de utvecklade globala distributionsnäten. Allt fler pedofiler besöker länder med där barnprostitution förekommer på grund av framväxten av ett globalt resande. Barnpornografin mångfaldigas på Internet bland nätverkande pedofiler.
Jag riktigt känner upprördheten bakom Castells strikt analytiska fasad.
En annan tråd som tas upp i det tredje bandet är statens och demokratins problem i nätverkssamhället. I band två (Identitetens makt) beskrevs dessas kris som en legitimeringskris – människor förlorar allt mer tilltro till dessa institutioners möjligheter att lösa problem. Här gör Castells en djupdykning i det europeiska projektet och beskriver EU som den första nätverksstaten. EU är i första hand ett sätt att hantera globaliseringen av ekonomi, teknik och kommunikation.
Ofta tror jag människor ser statens minskade makt som ett resultat av EU, men Castells vänder på det och hävdar att EU är resultatet av staters minskade makt. EU är en defensiv reaktion på globaliseringens virvelvindar.
Sett som en nätverksstat karakteriseras EU främst av maktdelning; i ett nätverk finns per definition inget centrum, endast noder. Det betyder dock inte att maktdelningen är jämn. Men det betyder att inte ens den starkaste noden – dvs den starkaste nationen – kan ignorera de andra, inte ens den svagaste noden, vid beslutsfattande. Och om en nod skulle göra så, ifrågasätts hela nätverket.
EU är en sådan projektidentitet som Castells satte sina förhoppningar till i det andra bandet. EU byggs inte kring någon identitetsmarkör som exempelvis religion eller etnicitet, inte heller kring demokrati eller nationell identitet. Det finns alltså ingen europeisk identitet, utan ett projekt bestående av en ritning som beskriver sociala värden som en majoritet av medborgarna uppskattar, utan att exkludera någon.
Efter läsningen av närmare 1 500 sidor samhällsanalys av en författare som likt gamla tiders multivetenskapsmän skickligt kastar sig mellan olika ämnesområden och olika delar av världen, frågar man sig: hur är det möjligt? Är Castells ett geni?
Utan att på något sätt förringa hans egen insats svarar jag nej.
Castells förkroppsligar den centrala företeelsen i hans egen analys: nätverket. Castells är en extremt skicklig nätverksforskare, med kontakter överallt i världen, och med en egen stab av studenter och forskare vid Berkeley. Mycket av grundarbetet är gjort av studenter och kollegor. Utan deras insatser skulle Castells näppeligen kunna konstruera sin teori om informationsålderns samhälle.
Det är också den stora skillnaden mellan Castells grand theory och Marx och Webers stora teorier: teorin om nätverkssamhället är proppfull med empiriska data som gör fundamentet starkt – och svagt. Teorin riskerar att bli hårt tidsavgränsad. Den är giltig så länge empiriska data är giltiga.
Castells verk ställer också frågor om forskningspolitik. Den knappt årsgamla svenska utredningen Forskning 2000 (SOU 1998:128) föreslår mindre resurser till samhällsvetenskap och humaniora, till förmån för teknisk och naturvetenskaplig forskning.
Det betyder, grovt uttryckt, mer resurser till att konstruera tekniska prylar och mindre resurser till att begripliggöra samhällsutvecklingen. Att göra är viktigare än att förstå. Resurskrävande samhällsanalys framstår som ouppnåeligt med svensk föreslagen forskningspolitik.
Castells har agerat rådgivare åt såväl Jeltsin vid övergången till en kapitalistisk ekonomi i Ryssland, som till EU (vilket skänker ett förklarande ljus över hans positiva attityd). Som läsare frågar man sig gärna varför han inte också kan ge läsaren några råd för hur vi kan överkomma nätverkssamhällets svarta hål.
Skolad som han är under ett europeiskt, marxistiskt sextiotal, skulle man kunna tro att även Castells anser att det är filosofens uppgift att förändra världen. Han är emellertid av motsatt uppfattning. Varje gång en intellektuell inte bara svarat, utan också dennes svar på frågan "Vad måste göras?" seriöst implementerats, har det lett till katastrof.
Forskarens uppgift är att skapa hållbar och relevant förståelse för världen, inget annat. Castells har en omutlig tro på demokrati och på möjligheten att alltid förbättra samhällsbygget – men det är det politiska systemet som ska avgöra vad som måste göras.
Bäst är det för medborgarna att inte påtvingas särskilda teoretiska eller ideologiska modeller, utan att de själva kan använda den information och de analyser som finns tillgängliga under det kontinuerliga samhällsbygget.
Det är upp till oss att förändra världen.
Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 3: End of Millennium
Blackwell
Visserligen varnar oss Manuel Castells i slutet av det första bandet. Vi ser början på en ny tidsålder, skriver han, men det är inte säkert att vi gillar den synen. Jag tog inte riktigt det på allvar, eftersom de två första banden i trilogin onekligen har ett positivt anslag.
Samhällsförändringen innebär visserligen problem, men som kan tolkas som övergångsproblem.
Lite förvånad blir jag därför vid läsningen av det tredje bandet, som heter Millenniets slut. Här kastas läsaren in i nätverkssamhällets svarta hål; analyser av samhällsförändringens skuggsida. Men inte enbart; denna tredje del syftar till att samla ihop en del lösa trådar från de tidigare banden.
Ett alldeles för kort, men intressant kapitel om hur den globala kriminaliteten växer i nätverkssamhället, liksom framväxten av den fjärde världen bildar en gemensam tråd. I sanning skakande läsning.
Nätverkssamhällets skuggsida benämns inte med vanliga begrepp som ojämlikhet, fattigdom eller misär, utan med begreppet social exklusion. Det innebär en process där individer och grupper systematiskt utestängs från positioner som möjliggör ett autonomt liv inom rimliga sociala standards. Med andra ord: den informationella ekonomin skapar en knivskarp skillnad mellan värdefulla och värdelösa människor.
Castells menar att tredje världen inte längre är ett relevant begrepp. Den fjärde världen växer fram som ett rikare begrepp och representeras av Afrika, en kontinent som slits sönder av svält, etniska konflikter, AIDS, frånvaro av infrastrukturer och så när som på Sydafrika ingen ekonomisk aktivitet. Och, måste man tillägga, ett genuint ointresse från omvärlden, bortsett från exploatering av naturresurser.
Den fjärde världen är också delar av USA. Utslagningen och ghettofieringen av framför allt afroamerikaner är också en social exklusion. En amerikansk underklass som går åt helvete; människor utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden, men innanför fängelserna. Castells skräder inte orden.
Det tredje exemplet på fjärde världens framväxt är samtidigt den mest skakande läsningen: exklusionen av barn. Barnarbete växer i omfattning, antalet gatubarn ökar, liksom barnprostitution och barnpornografi. Otaliga barn dör dessutom som soldater i regelrätta strider i krigshärjade områden.
Nätverkssamhället bidrar starkt till denna utveckling. Allt fler barn väver mattor i Asien tack vare de utvecklade globala distributionsnäten. Allt fler pedofiler besöker länder med där barnprostitution förekommer på grund av framväxten av ett globalt resande. Barnpornografin mångfaldigas på Internet bland nätverkande pedofiler.
Jag riktigt känner upprördheten bakom Castells strikt analytiska fasad.
En annan tråd som tas upp i det tredje bandet är statens och demokratins problem i nätverkssamhället. I band två (Identitetens makt) beskrevs dessas kris som en legitimeringskris – människor förlorar allt mer tilltro till dessa institutioners möjligheter att lösa problem. Här gör Castells en djupdykning i det europeiska projektet och beskriver EU som den första nätverksstaten. EU är i första hand ett sätt att hantera globaliseringen av ekonomi, teknik och kommunikation.
Ofta tror jag människor ser statens minskade makt som ett resultat av EU, men Castells vänder på det och hävdar att EU är resultatet av staters minskade makt. EU är en defensiv reaktion på globaliseringens virvelvindar.
Sett som en nätverksstat karakteriseras EU främst av maktdelning; i ett nätverk finns per definition inget centrum, endast noder. Det betyder dock inte att maktdelningen är jämn. Men det betyder att inte ens den starkaste noden – dvs den starkaste nationen – kan ignorera de andra, inte ens den svagaste noden, vid beslutsfattande. Och om en nod skulle göra så, ifrågasätts hela nätverket.
EU är en sådan projektidentitet som Castells satte sina förhoppningar till i det andra bandet. EU byggs inte kring någon identitetsmarkör som exempelvis religion eller etnicitet, inte heller kring demokrati eller nationell identitet. Det finns alltså ingen europeisk identitet, utan ett projekt bestående av en ritning som beskriver sociala värden som en majoritet av medborgarna uppskattar, utan att exkludera någon.
Efter läsningen av närmare 1 500 sidor samhällsanalys av en författare som likt gamla tiders multivetenskapsmän skickligt kastar sig mellan olika ämnesområden och olika delar av världen, frågar man sig: hur är det möjligt? Är Castells ett geni?
Utan att på något sätt förringa hans egen insats svarar jag nej.
Castells förkroppsligar den centrala företeelsen i hans egen analys: nätverket. Castells är en extremt skicklig nätverksforskare, med kontakter överallt i världen, och med en egen stab av studenter och forskare vid Berkeley. Mycket av grundarbetet är gjort av studenter och kollegor. Utan deras insatser skulle Castells näppeligen kunna konstruera sin teori om informationsålderns samhälle.
Det är också den stora skillnaden mellan Castells grand theory och Marx och Webers stora teorier: teorin om nätverkssamhället är proppfull med empiriska data som gör fundamentet starkt – och svagt. Teorin riskerar att bli hårt tidsavgränsad. Den är giltig så länge empiriska data är giltiga.
Castells verk ställer också frågor om forskningspolitik. Den knappt årsgamla svenska utredningen Forskning 2000 (SOU 1998:128) föreslår mindre resurser till samhällsvetenskap och humaniora, till förmån för teknisk och naturvetenskaplig forskning.
Det betyder, grovt uttryckt, mer resurser till att konstruera tekniska prylar och mindre resurser till att begripliggöra samhällsutvecklingen. Att göra är viktigare än att förstå. Resurskrävande samhällsanalys framstår som ouppnåeligt med svensk föreslagen forskningspolitik.
Castells har agerat rådgivare åt såväl Jeltsin vid övergången till en kapitalistisk ekonomi i Ryssland, som till EU (vilket skänker ett förklarande ljus över hans positiva attityd). Som läsare frågar man sig gärna varför han inte också kan ge läsaren några råd för hur vi kan överkomma nätverkssamhällets svarta hål.
Skolad som han är under ett europeiskt, marxistiskt sextiotal, skulle man kunna tro att även Castells anser att det är filosofens uppgift att förändra världen. Han är emellertid av motsatt uppfattning. Varje gång en intellektuell inte bara svarat, utan också dennes svar på frågan "Vad måste göras?" seriöst implementerats, har det lett till katastrof.
Forskarens uppgift är att skapa hållbar och relevant förståelse för världen, inget annat. Castells har en omutlig tro på demokrati och på möjligheten att alltid förbättra samhällsbygget – men det är det politiska systemet som ska avgöra vad som måste göras.
Bäst är det för medborgarna att inte påtvingas särskilda teoretiska eller ideologiska modeller, utan att de själva kan använda den information och de analyser som finns tillgängliga under det kontinuerliga samhällsbygget.
Det är upp till oss att förändra världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)