Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990928
Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 3: End of Millennium
Blackwell
Visserligen varnar oss Manuel Castells i slutet av det första bandet. Vi ser början på en ny tidsålder, skriver han, men det är inte säkert att vi gillar den synen. Jag tog inte riktigt det på allvar, eftersom de två första banden i trilogin onekligen har ett positivt anslag.
Samhällsförändringen innebär visserligen problem, men som kan tolkas som övergångsproblem.
Lite förvånad blir jag därför vid läsningen av det tredje bandet, som heter Millenniets slut. Här kastas läsaren in i nätverkssamhällets svarta hål; analyser av samhällsförändringens skuggsida. Men inte enbart; denna tredje del syftar till att samla ihop en del lösa trådar från de tidigare banden.
Ett alldeles för kort, men intressant kapitel om hur den globala kriminaliteten växer i nätverkssamhället, liksom framväxten av den fjärde världen bildar en gemensam tråd. I sanning skakande läsning.
Nätverkssamhällets skuggsida benämns inte med vanliga begrepp som ojämlikhet, fattigdom eller misär, utan med begreppet social exklusion. Det innebär en process där individer och grupper systematiskt utestängs från positioner som möjliggör ett autonomt liv inom rimliga sociala standards. Med andra ord: den informationella ekonomin skapar en knivskarp skillnad mellan värdefulla och värdelösa människor.
Castells menar att tredje världen inte längre är ett relevant begrepp. Den fjärde världen växer fram som ett rikare begrepp och representeras av Afrika, en kontinent som slits sönder av svält, etniska konflikter, AIDS, frånvaro av infrastrukturer och så när som på Sydafrika ingen ekonomisk aktivitet. Och, måste man tillägga, ett genuint ointresse från omvärlden, bortsett från exploatering av naturresurser.
Den fjärde världen är också delar av USA. Utslagningen och ghettofieringen av framför allt afroamerikaner är också en social exklusion. En amerikansk underklass som går åt helvete; människor utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden, men innanför fängelserna. Castells skräder inte orden.
Det tredje exemplet på fjärde världens framväxt är samtidigt den mest skakande läsningen: exklusionen av barn. Barnarbete växer i omfattning, antalet gatubarn ökar, liksom barnprostitution och barnpornografi. Otaliga barn dör dessutom som soldater i regelrätta strider i krigshärjade områden.
Nätverkssamhället bidrar starkt till denna utveckling. Allt fler barn väver mattor i Asien tack vare de utvecklade globala distributionsnäten. Allt fler pedofiler besöker länder med där barnprostitution förekommer på grund av framväxten av ett globalt resande. Barnpornografin mångfaldigas på Internet bland nätverkande pedofiler.
Jag riktigt känner upprördheten bakom Castells strikt analytiska fasad.
En annan tråd som tas upp i det tredje bandet är statens och demokratins problem i nätverkssamhället. I band två (Identitetens makt) beskrevs dessas kris som en legitimeringskris – människor förlorar allt mer tilltro till dessa institutioners möjligheter att lösa problem. Här gör Castells en djupdykning i det europeiska projektet och beskriver EU som den första nätverksstaten. EU är i första hand ett sätt att hantera globaliseringen av ekonomi, teknik och kommunikation.
Ofta tror jag människor ser statens minskade makt som ett resultat av EU, men Castells vänder på det och hävdar att EU är resultatet av staters minskade makt. EU är en defensiv reaktion på globaliseringens virvelvindar.
Sett som en nätverksstat karakteriseras EU främst av maktdelning; i ett nätverk finns per definition inget centrum, endast noder. Det betyder dock inte att maktdelningen är jämn. Men det betyder att inte ens den starkaste noden – dvs den starkaste nationen – kan ignorera de andra, inte ens den svagaste noden, vid beslutsfattande. Och om en nod skulle göra så, ifrågasätts hela nätverket.
EU är en sådan projektidentitet som Castells satte sina förhoppningar till i det andra bandet. EU byggs inte kring någon identitetsmarkör som exempelvis religion eller etnicitet, inte heller kring demokrati eller nationell identitet. Det finns alltså ingen europeisk identitet, utan ett projekt bestående av en ritning som beskriver sociala värden som en majoritet av medborgarna uppskattar, utan att exkludera någon.
Efter läsningen av närmare 1 500 sidor samhällsanalys av en författare som likt gamla tiders multivetenskapsmän skickligt kastar sig mellan olika ämnesområden och olika delar av världen, frågar man sig: hur är det möjligt? Är Castells ett geni?
Utan att på något sätt förringa hans egen insats svarar jag nej.
Castells förkroppsligar den centrala företeelsen i hans egen analys: nätverket. Castells är en extremt skicklig nätverksforskare, med kontakter överallt i världen, och med en egen stab av studenter och forskare vid Berkeley. Mycket av grundarbetet är gjort av studenter och kollegor. Utan deras insatser skulle Castells näppeligen kunna konstruera sin teori om informationsålderns samhälle.
Det är också den stora skillnaden mellan Castells grand theory och Marx och Webers stora teorier: teorin om nätverkssamhället är proppfull med empiriska data som gör fundamentet starkt – och svagt. Teorin riskerar att bli hårt tidsavgränsad. Den är giltig så länge empiriska data är giltiga.
Castells verk ställer också frågor om forskningspolitik. Den knappt årsgamla svenska utredningen Forskning 2000 (SOU 1998:128) föreslår mindre resurser till samhällsvetenskap och humaniora, till förmån för teknisk och naturvetenskaplig forskning.
Det betyder, grovt uttryckt, mer resurser till att konstruera tekniska prylar och mindre resurser till att begripliggöra samhällsutvecklingen. Att göra är viktigare än att förstå. Resurskrävande samhällsanalys framstår som ouppnåeligt med svensk föreslagen forskningspolitik.
Castells har agerat rådgivare åt såväl Jeltsin vid övergången till en kapitalistisk ekonomi i Ryssland, som till EU (vilket skänker ett förklarande ljus över hans positiva attityd). Som läsare frågar man sig gärna varför han inte också kan ge läsaren några råd för hur vi kan överkomma nätverkssamhällets svarta hål.
Skolad som han är under ett europeiskt, marxistiskt sextiotal, skulle man kunna tro att även Castells anser att det är filosofens uppgift att förändra världen. Han är emellertid av motsatt uppfattning. Varje gång en intellektuell inte bara svarat, utan också dennes svar på frågan "Vad måste göras?" seriöst implementerats, har det lett till katastrof.
Forskarens uppgift är att skapa hållbar och relevant förståelse för världen, inget annat. Castells har en omutlig tro på demokrati och på möjligheten att alltid förbättra samhällsbygget – men det är det politiska systemet som ska avgöra vad som måste göras.
Bäst är det för medborgarna att inte påtvingas särskilda teoretiska eller ideologiska modeller, utan att de själva kan använda den information och de analyser som finns tillgängliga under det kontinuerliga samhällsbygget.
Det är upp till oss att förändra världen.
tisdag, september 28, 1999
måndag, september 13, 1999
Cyberpower
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 990913
------------------------------------------------------------------------
Spam är inte bara en benämning på en av Monte Python besjungen engelsk skinka, utan även på en viss form av elektronisk post. Lite enkelt uttryckt är det e-post mottagaren inte vill ha. Oönskade brev, massutskick, reklam etc brukar hänföras till spam. Spam är enligt många bedömare ett av de största problemen på Internet i dag.
Enligt Wired News har också spam utnyttjats som vapen det moderna kriget, det som Jean Baudrillard brukar kalla simulerade krig – krig som utförs i datorsystem på stor geografisk – och moralisk – distans från de verkliga människorna som drabbas.
När Nato under bombningarna av Yugoslavien råkade träffa den kinesiska ambassaden i Belgrad i maj, där tre människor dog och flera skadades, svarade kinesiska hackers med spam.
Dessa hackers överöste Natos datornätverk med e-post, varje dag under en tid, i en omfattning som gjorde nätverket nästan oanvändbart. Efterhand deltog också serbiska hackers och deras sympatisörer i spamkriget, enligt en talesman för den amerikanska militären.
Ett oanvändbart datornätverk för en krigsmakt i dag är kanske som att slå ut en stridsvagnsbrigad förr. Eller kanske ännu värre.
Förr hette det flower power; blommor mot stridsvagnarna. I dag cyberpower; e-brev mot missilerna.
Skillnaden är att e-breven har större möjligheter att lyckas.
------------------------------------------------------------------------
Spam är inte bara en benämning på en av Monte Python besjungen engelsk skinka, utan även på en viss form av elektronisk post. Lite enkelt uttryckt är det e-post mottagaren inte vill ha. Oönskade brev, massutskick, reklam etc brukar hänföras till spam. Spam är enligt många bedömare ett av de största problemen på Internet i dag.
Enligt Wired News har också spam utnyttjats som vapen det moderna kriget, det som Jean Baudrillard brukar kalla simulerade krig – krig som utförs i datorsystem på stor geografisk – och moralisk – distans från de verkliga människorna som drabbas.
När Nato under bombningarna av Yugoslavien råkade träffa den kinesiska ambassaden i Belgrad i maj, där tre människor dog och flera skadades, svarade kinesiska hackers med spam.
Dessa hackers överöste Natos datornätverk med e-post, varje dag under en tid, i en omfattning som gjorde nätverket nästan oanvändbart. Efterhand deltog också serbiska hackers och deras sympatisörer i spamkriget, enligt en talesman för den amerikanska militären.
Ett oanvändbart datornätverk för en krigsmakt i dag är kanske som att slå ut en stridsvagnsbrigad förr. Eller kanske ännu värre.
Förr hette det flower power; blommor mot stridsvagnarna. I dag cyberpower; e-brev mot missilerna.
Skillnaden är att e-breven har större möjligheter att lyckas.
torsdag, september 09, 1999
Nätfönster mot nya identiteter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990909
Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 2: The Power of Identity
Blackwell
Det första bandet handlar om det framväxande nätverkssamhället och den teknik som möjliggör det. Det andra bandet – Identitetens makt – av den spanske sociologen Manuel Castells handlar om betydelsen av nya sociala rörelser i denna samhällsförändring.
Framväxten av nätverkssamhället ställer frågan om hur identiteter skapas under denna period och vilka nya former av social förändring som blir konsekvenserna. Identitet är ett av samhällets fundament, menar Castells; källan till mening för våra handlingar.
Castells fokuserar inte identitetsskapande processer på individnivå, utan kollektiva sådana. I sin analys av dessa sociala rörelser försöker han förstå dem inifrån dem själva, vilket leder till ingående beskrivningar. En distinktion mellan tre olika former av identitetsskapande inramar hans samhällsanalys.
Motståndsidentitet är en: Människor som formar ett kollektivt motstånd mot olika former av förtryck. Det är människor som är eller upplever sig vara nedvärderade eller stigmatiserade av samhällets dominerande institutioner. Förtrycket definieras ofta av historiska, geografiska eller biologiska faktorer, vilka sätter gränserna för motståndet. Etnisk nationalism, religiös fundamentalism och territoriella gemenskaper är typiska exempel.
Castells tittar närmare på tre mostståndsidentiteter: Först Zapatisterna i Mexiko, som kämpar mot regimens förtryck av indianer och mexikaner. Sedan den amerikanska milisen, en patriotisk civil rörelse långt ute på högerkanten i kamp mot ofrihet. Sist den japanska kulten Aum Shinrikyo (känd för giftgasattacken i Tokyos tunnelbana 1995) som kämpar mot världskapitalismens och imperialismens förtryck.
De gemensamma nämnarna hos dessa sociala rörelser är dels att globaliseringen i sig är deras fiende, dels att rörelsernas vapen är nyttjandet av såväl media (som ger uppmärksamhet) som annan kommunikationsteknik i form av Internet, video och fax. Särskilt Zapatisternas användning av Internet har rönt uppmärksamhet. Dessa rörelser är i sig decentraliserade nätverk, utspridda över stora geografiska ytor.
Paradoxen i sammanhanget är att fundamentet för deras existens – nätverkslogiken – är samtidigt deras fiende i form av ett framväxande globalt nätverkssamhälle.
En annan identitetsskapande process benämner Castells projektidentitet. Det är individer som tillsammans skapar en ny identitet som omdefinierar deras position i samhället. Identitetsskapandet är ett projekt för att skapa ett annat liv, kanske baserat på ett upplevt förtryck, men inte nödvändigtvis.
Feminismen är det bästa exemplet på projektidentitet, när feminismen övergår från att vara en renodlad motståndsidentitet för kvinnors rättigheter, till att utmana hela patriarkatet – den patriarkala familjen, produktionsstrukturer, mänsklig reproduktion och sexualitet.
Vi blickar mot patriarkatets slut, skriver Castells, vilket innebär mycket mer än kvinnors frigörelse – det handlar om något så stort som slutet på ett samhällssystem som är lika gammalt som människan. En avgörande faktor är den patriarkala familjens kris.
När den viktigaste hörnstenen för det patriarkala samhället löses upp i form av allt fler skilsmässor, ensamhushåll och särboende blir följden att det samhället försvagas.
"Kris"? Menar Castells att patriarkatets upplösning utgör en kris för samhället? Nej, det ska tolkas som ett uttryck för hans analytiska inifrånperspektiv; de som försvarar patriarkatet upplever en kris. Castells själv är uttryckligen neutral i alla frågor.
I hans analyser framstår dock feminism enbart som en fråga för kvinnor; män ser inte ut att rymmas i feministiska rörelser. Är inte det en konservativ utgångspunkt?
Eller är det så att jämställdhetsminister Margareta Winbergs egentligen självklara tes att män bör ta ett kollektivt ansvar för att öka jämställdheten i Sverige är betydligt radikalare än vi tror?
Den tredje formen av identitetsskapande handlar om legitimeringsidentitet. Dominerande institutioner – kyrkan, fackföreningar, politiska partier, kooperativer – försöker stärka sin dominans i det civila samhälle som växt fram i det moderna industrisamhället. I nätverkssamhället krymper dessa institutioners betydelse.
"Överlever demokratin i nätverkssamhället?", avslutade jag min förra artikel. Castells svar är att såväl den moderna staten som demokratin är i kris. I takt med avregleringar förlorar staten makten att kontrollera ekonomisk politik och media. Staten förlorar dessutom sin legitimitet att lösa globala problem. Människors tillit sätts hellre till organisationer som exempelvis Amnesty och Greenpeace.
Demokratins legitimitetskris har sin grund i politiska skandaler och att den är fången i en form som inte passar nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar om popularitet, fångade i medias makt, reducerade till personifierat ledarskap. Partisystemet förlorar allt mer trovärdighet.
Castells är dock optimist, och lösningen heter IT. Han sätter sina förhoppningar till att nätverkssamhällets framväxt av nya projektidentiteter har en potential att rekonstruera det civila samhället, och att demokratin kan återskapas med hjälp av IT. Politiken flyttas till den virtuella världen i syfte att förbättra samtalet och deltagandet.
Castells utmanar också med nya frågor: Kan vi tänka oss en stat där nationen inte längre är den relevanta inramningen? Nya maktrelationer som inte sammankopplar stat och nation, men som har kapacitet att nå kontroll över delar av det globala nätverket?
Makten, menar Castells, finns inte längre koncentrerad till institutioner (t ex staten), organisationer (t ex företag) eller symbolkontrollanter (t ex media). Så var finns makten i nätverkssamhället om såväl staten som demokratin försvagas?
Det nya maktsystemet karakteriseras av ett stort antal källor till auktoritet och makt, där staten bara är en nod bland många i nätverket. Makten finns i nätverken av sociala rörelser där människors identiteter formas och omformas – och förändrar samhället.
Identitetens makt.
Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 2: The Power of Identity
Blackwell
Det första bandet handlar om det framväxande nätverkssamhället och den teknik som möjliggör det. Det andra bandet – Identitetens makt – av den spanske sociologen Manuel Castells handlar om betydelsen av nya sociala rörelser i denna samhällsförändring.
Framväxten av nätverkssamhället ställer frågan om hur identiteter skapas under denna period och vilka nya former av social förändring som blir konsekvenserna. Identitet är ett av samhällets fundament, menar Castells; källan till mening för våra handlingar.
Castells fokuserar inte identitetsskapande processer på individnivå, utan kollektiva sådana. I sin analys av dessa sociala rörelser försöker han förstå dem inifrån dem själva, vilket leder till ingående beskrivningar. En distinktion mellan tre olika former av identitetsskapande inramar hans samhällsanalys.
Motståndsidentitet är en: Människor som formar ett kollektivt motstånd mot olika former av förtryck. Det är människor som är eller upplever sig vara nedvärderade eller stigmatiserade av samhällets dominerande institutioner. Förtrycket definieras ofta av historiska, geografiska eller biologiska faktorer, vilka sätter gränserna för motståndet. Etnisk nationalism, religiös fundamentalism och territoriella gemenskaper är typiska exempel.
Castells tittar närmare på tre mostståndsidentiteter: Först Zapatisterna i Mexiko, som kämpar mot regimens förtryck av indianer och mexikaner. Sedan den amerikanska milisen, en patriotisk civil rörelse långt ute på högerkanten i kamp mot ofrihet. Sist den japanska kulten Aum Shinrikyo (känd för giftgasattacken i Tokyos tunnelbana 1995) som kämpar mot världskapitalismens och imperialismens förtryck.
De gemensamma nämnarna hos dessa sociala rörelser är dels att globaliseringen i sig är deras fiende, dels att rörelsernas vapen är nyttjandet av såväl media (som ger uppmärksamhet) som annan kommunikationsteknik i form av Internet, video och fax. Särskilt Zapatisternas användning av Internet har rönt uppmärksamhet. Dessa rörelser är i sig decentraliserade nätverk, utspridda över stora geografiska ytor.
Paradoxen i sammanhanget är att fundamentet för deras existens – nätverkslogiken – är samtidigt deras fiende i form av ett framväxande globalt nätverkssamhälle.
En annan identitetsskapande process benämner Castells projektidentitet. Det är individer som tillsammans skapar en ny identitet som omdefinierar deras position i samhället. Identitetsskapandet är ett projekt för att skapa ett annat liv, kanske baserat på ett upplevt förtryck, men inte nödvändigtvis.
Feminismen är det bästa exemplet på projektidentitet, när feminismen övergår från att vara en renodlad motståndsidentitet för kvinnors rättigheter, till att utmana hela patriarkatet – den patriarkala familjen, produktionsstrukturer, mänsklig reproduktion och sexualitet.
Vi blickar mot patriarkatets slut, skriver Castells, vilket innebär mycket mer än kvinnors frigörelse – det handlar om något så stort som slutet på ett samhällssystem som är lika gammalt som människan. En avgörande faktor är den patriarkala familjens kris.
När den viktigaste hörnstenen för det patriarkala samhället löses upp i form av allt fler skilsmässor, ensamhushåll och särboende blir följden att det samhället försvagas.
"Kris"? Menar Castells att patriarkatets upplösning utgör en kris för samhället? Nej, det ska tolkas som ett uttryck för hans analytiska inifrånperspektiv; de som försvarar patriarkatet upplever en kris. Castells själv är uttryckligen neutral i alla frågor.
I hans analyser framstår dock feminism enbart som en fråga för kvinnor; män ser inte ut att rymmas i feministiska rörelser. Är inte det en konservativ utgångspunkt?
Eller är det så att jämställdhetsminister Margareta Winbergs egentligen självklara tes att män bör ta ett kollektivt ansvar för att öka jämställdheten i Sverige är betydligt radikalare än vi tror?
Den tredje formen av identitetsskapande handlar om legitimeringsidentitet. Dominerande institutioner – kyrkan, fackföreningar, politiska partier, kooperativer – försöker stärka sin dominans i det civila samhälle som växt fram i det moderna industrisamhället. I nätverkssamhället krymper dessa institutioners betydelse.
"Överlever demokratin i nätverkssamhället?", avslutade jag min förra artikel. Castells svar är att såväl den moderna staten som demokratin är i kris. I takt med avregleringar förlorar staten makten att kontrollera ekonomisk politik och media. Staten förlorar dessutom sin legitimitet att lösa globala problem. Människors tillit sätts hellre till organisationer som exempelvis Amnesty och Greenpeace.
Demokratins legitimitetskris har sin grund i politiska skandaler och att den är fången i en form som inte passar nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar om popularitet, fångade i medias makt, reducerade till personifierat ledarskap. Partisystemet förlorar allt mer trovärdighet.
Castells är dock optimist, och lösningen heter IT. Han sätter sina förhoppningar till att nätverkssamhällets framväxt av nya projektidentiteter har en potential att rekonstruera det civila samhället, och att demokratin kan återskapas med hjälp av IT. Politiken flyttas till den virtuella världen i syfte att förbättra samtalet och deltagandet.
Castells utmanar också med nya frågor: Kan vi tänka oss en stat där nationen inte längre är den relevanta inramningen? Nya maktrelationer som inte sammankopplar stat och nation, men som har kapacitet att nå kontroll över delar av det globala nätverket?
Makten, menar Castells, finns inte längre koncentrerad till institutioner (t ex staten), organisationer (t ex företag) eller symbolkontrollanter (t ex media). Så var finns makten i nätverkssamhället om såväl staten som demokratin försvagas?
Det nya maktsystemet karakteriseras av ett stort antal källor till auktoritet och makt, där staten bara är en nod bland många i nätverket. Makten finns i nätverken av sociala rörelser där människors identiteter formas och omformas – och förändrar samhället.
Identitetens makt.
fredag, augusti 20, 1999
Mellan jaget och nätet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990820
Manuel Castells
Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur.
Band 1: Nätverkssamhällets framväxt.
Daidalos
Å ena sidan har småskaliga studier av människors sätt att skapa och upprätthålla relationer visat en rörelse från plats till nätverk. I dag upprätthålls relationer i större omfattning med kommunikationsteknik, och vi talar allt mer om sociala gemenskaper som nätverk – eller virtuella gemenskaper, om de upprätthålls på Internet.
Å andra sidan har olika framtidsforskare försökt formulera idén om informationssamhället. Det har ofta handlat om framtidsvisioner där ny teknik spelat huvudrollen. Det har dock har dock ofta bemötts med skepsis, främst därför att det har saknats empiriska belägg.
Nu, på millenniets sista årtionde, har ett stort verk skrivits; en storskalig studie som empiriskt visar hur nätverkets logik genomsyrar det samhälle som ersätter industrisamhället. Författaren heter Manuel Castells, en spanskfödd professor i sociologi vid Berkeley, USA, en forskningsglobetrotter med närmare tjugo gästprofessurer i fyra olika världsdelar. Världen är hans arena och studieobjekt.
Verket heter Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Det omfattar närmare 1 500 sidor och är resultatet av mer än ett decennium av forskning. Av praktiska skäl har verket delats upp i tre band, och göteborgsförlaget Daidalos har omdömesgillt sett till att verket översätts till svenska.
Det första bandet är precis utgivet och heter Nätverkssamhällets framväxt. Det andra och tredje bandet – Identitetens makt respektive Millenniets slut – utkommer under år 2000. Detta är utan tvekan den mest omfattande studien av det sena nittonhundratalets samhällsförändringar.
"Våra samhällen struktureras alltmer kring en bipolär motsats mellan Nätet och Jaget", skriver Castells, utan att med Nätet enbart avse Internet. Nätet är en samhällsstruktur, en komplex interaktion mellan sociala förhållanden och produktionsförhållanden, i vilka datornätverk dock spelar en central och oumbärlig roll.
Det första bandets fokus är Nätet, medan det andra bandet fokuserar Jaget; hur identiteter formas genom olika sociala rörelser i nätverkssamhället. I det tredje bandet knyts trådar ihop från de två första banden och en sammanhängande tolkning presenteras.
Castells samhällsanalys utgår från att vi ser slutet på den industriella eran och början på en annan. För att bygga ett gott, nytt samhälle måste vi ha kunskap om denna förändring. Han för ett strikt rationellt, analytiskt resonemang, utan några tydliga ideologiska övertoner, och värjer sig hårt mot vad han kallar "futurologiska excesser".
Hans metod är att förmedla sin teori genom analys av observerade företeelser, vilket ger läsaren sammanhang och illustrativa exempel. Det gör också verket mindre svårtillgängligt än det annars varit.
Nätverkssamhällets framväxt börjar ca 1970 med den informationstekniska revolutionen – IT är vad ångmaskinen och elektriciteten var för industrisamhällets framväxt: en oumbärlig motor för förändring. Den väsentliga skillnaden mellan IT och industrisamhällets teknik är dock att vi använder IT för att generera information och kunskap, vilket vi sedan bygger in i tekniken i syfte att generera mera information och kunskap.
Detta sker i vad Castells kallar den verkliga virtualitetens kultur. Det nya med IT är inte uppkomsten av virtuell verklighet, utan verklig virtualitet. Den virtuella världen ersätter allt mer den fysiska världen som källan till våra förstahandserfarenheter.
Castells myntar begreppet informationellt samhälle. Det är inte bara ett samhälle där information är viktigt – det gäller i alla samhällen – utan där kvaliteten i informationsbehandlingen utgör grunden för produktiviteten.
En övergång från ett industriellt till ett informationellt samhälle innebär självfallet inte att industriproduktion upphör. Det är den logik som genomsyrar de dominerande aktiviteterna i samhället som ersätts.
Nätverkssamhällets ekonomi är en än mera på profit fokuserad kapitalism, där företag organiserar sig enligt en nätverkslogik i stället för hierarkiska system. Från massproduktion till flexibel produktion, från stora elefanter till små och medelstora företag, nya ledningsmetoder och virtuella företag.
Förmåga att generera kunskap, att anpassa sig till den globala ekonomins nycker, att vara flexibel genom att snabbt kunna förändra medel och mål samt att ständigt förnya sig genom "kreativ förstörelse" är honnörsorden.
Vad betyder det för arbetstagaren? Den traditionella arbetsformen med heltidsarbete och en tydlig yrkesidentitet urgröps, samtidigt som arbetet individualiseras. Men fortfarande gäller den klassiska arbetsdelningen i form av planering och utförande, men med annan terminologi: anförare vs mänskliga robotar, de nätverkande vs de avkopplade, beslutsfattare vs utförare.
Nätverkssamhället är därmed starkt polariserat. Toppen och botten i arbetsstrukturen (i form av kvalifikationskrav och lönenivå) ökar kraftigt – kunskapsintensiva arbeten och McJobs.
Trots en uttalat neutral analys är det främst förespråkare av den amerikanska modellen för att minska arbetslösheten – sämre löner och anställningsavtal för lågkvalificerade arbeten ˇ som kan hämta argument hos Castells. Statistiken visar ju att USA bäst lyckas generera jobb.
Här blottas dock en svaghet i kvantitativa analyser; endast antalet arbeten räknas, inte kvaliteten i arbetena.
En viktig faktor för den informationella ekonomin är avregleringar av olika marknader, vilket gör ekonomin global och förändrar nationalstatens roll. Staten blir en aktör på en ekonomisk marknad med uppgift att underlätta konkurrenskraften för de företag som är – eller blir – belägna i landet.
I Europa har EU irriterats på att Irland lockar företag med låg företagsskatt – vilket anses är att sabotera konkurrensen med politiska beslut.
Men Irland agerar utifrån den informationella ekonomins logik ˇ inte utifrån nationell folkvilja eller ideologi: "Länder som faller offer för sin egen ideologi ser sina tekniska och ekonomiska positioner snabbt övertas av andra", skriver Castells.
Vad händer med Afrika i informationsåldern? Är den informationella ekonomin dolkstöten i ryggen på de länder som behöver dollar mera än dolkar? Till det återkommer Castells i det tredje bandet, men ett kort förhandsbesked är "ja".
Varför är nätverket den mest lämpliga organisationsformen i informationsåldern? Castells svar – enligt min mening alltför enkla – är att de företag som lyckas bäst i den informationella ekonomin är organiserade som nätverk.
Hur betydelsefull är nätverkslogiken? Den viktigaste enheten är inte längre individen eller kollektivet, utan nätverket. Feed the web first – inte dig själv. "Nätverkets logik är starkare än krafterna i nätverket", är en utsaga vars betydelse växer under läsningen.
Finns jag i nätverket, menar Castells, är avståndet (det ekonomiska, kulturella, sociala, politiska) till övrig punkter i nätverket noll; finns jag utanför nätverket är avståndet oändligt. Det är "digital logik"; ett eller noll, allt eller inget. Infogning och uteslutning i olika nätverk formar samhället mer än något annat.
Överlever demokratin i ett sådant samhälle?
Manuel Castells
Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur.
Band 1: Nätverkssamhällets framväxt.
Daidalos
Å ena sidan har småskaliga studier av människors sätt att skapa och upprätthålla relationer visat en rörelse från plats till nätverk. I dag upprätthålls relationer i större omfattning med kommunikationsteknik, och vi talar allt mer om sociala gemenskaper som nätverk – eller virtuella gemenskaper, om de upprätthålls på Internet.
Å andra sidan har olika framtidsforskare försökt formulera idén om informationssamhället. Det har ofta handlat om framtidsvisioner där ny teknik spelat huvudrollen. Det har dock har dock ofta bemötts med skepsis, främst därför att det har saknats empiriska belägg.
Nu, på millenniets sista årtionde, har ett stort verk skrivits; en storskalig studie som empiriskt visar hur nätverkets logik genomsyrar det samhälle som ersätter industrisamhället. Författaren heter Manuel Castells, en spanskfödd professor i sociologi vid Berkeley, USA, en forskningsglobetrotter med närmare tjugo gästprofessurer i fyra olika världsdelar. Världen är hans arena och studieobjekt.
Verket heter Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Det omfattar närmare 1 500 sidor och är resultatet av mer än ett decennium av forskning. Av praktiska skäl har verket delats upp i tre band, och göteborgsförlaget Daidalos har omdömesgillt sett till att verket översätts till svenska.
Det första bandet är precis utgivet och heter Nätverkssamhällets framväxt. Det andra och tredje bandet – Identitetens makt respektive Millenniets slut – utkommer under år 2000. Detta är utan tvekan den mest omfattande studien av det sena nittonhundratalets samhällsförändringar.
"Våra samhällen struktureras alltmer kring en bipolär motsats mellan Nätet och Jaget", skriver Castells, utan att med Nätet enbart avse Internet. Nätet är en samhällsstruktur, en komplex interaktion mellan sociala förhållanden och produktionsförhållanden, i vilka datornätverk dock spelar en central och oumbärlig roll.
Det första bandets fokus är Nätet, medan det andra bandet fokuserar Jaget; hur identiteter formas genom olika sociala rörelser i nätverkssamhället. I det tredje bandet knyts trådar ihop från de två första banden och en sammanhängande tolkning presenteras.
Castells samhällsanalys utgår från att vi ser slutet på den industriella eran och början på en annan. För att bygga ett gott, nytt samhälle måste vi ha kunskap om denna förändring. Han för ett strikt rationellt, analytiskt resonemang, utan några tydliga ideologiska övertoner, och värjer sig hårt mot vad han kallar "futurologiska excesser".
Hans metod är att förmedla sin teori genom analys av observerade företeelser, vilket ger läsaren sammanhang och illustrativa exempel. Det gör också verket mindre svårtillgängligt än det annars varit.
Nätverkssamhällets framväxt börjar ca 1970 med den informationstekniska revolutionen – IT är vad ångmaskinen och elektriciteten var för industrisamhällets framväxt: en oumbärlig motor för förändring. Den väsentliga skillnaden mellan IT och industrisamhällets teknik är dock att vi använder IT för att generera information och kunskap, vilket vi sedan bygger in i tekniken i syfte att generera mera information och kunskap.
Detta sker i vad Castells kallar den verkliga virtualitetens kultur. Det nya med IT är inte uppkomsten av virtuell verklighet, utan verklig virtualitet. Den virtuella världen ersätter allt mer den fysiska världen som källan till våra förstahandserfarenheter.
Castells myntar begreppet informationellt samhälle. Det är inte bara ett samhälle där information är viktigt – det gäller i alla samhällen – utan där kvaliteten i informationsbehandlingen utgör grunden för produktiviteten.
En övergång från ett industriellt till ett informationellt samhälle innebär självfallet inte att industriproduktion upphör. Det är den logik som genomsyrar de dominerande aktiviteterna i samhället som ersätts.
Nätverkssamhällets ekonomi är en än mera på profit fokuserad kapitalism, där företag organiserar sig enligt en nätverkslogik i stället för hierarkiska system. Från massproduktion till flexibel produktion, från stora elefanter till små och medelstora företag, nya ledningsmetoder och virtuella företag.
Förmåga att generera kunskap, att anpassa sig till den globala ekonomins nycker, att vara flexibel genom att snabbt kunna förändra medel och mål samt att ständigt förnya sig genom "kreativ förstörelse" är honnörsorden.
Vad betyder det för arbetstagaren? Den traditionella arbetsformen med heltidsarbete och en tydlig yrkesidentitet urgröps, samtidigt som arbetet individualiseras. Men fortfarande gäller den klassiska arbetsdelningen i form av planering och utförande, men med annan terminologi: anförare vs mänskliga robotar, de nätverkande vs de avkopplade, beslutsfattare vs utförare.
Nätverkssamhället är därmed starkt polariserat. Toppen och botten i arbetsstrukturen (i form av kvalifikationskrav och lönenivå) ökar kraftigt – kunskapsintensiva arbeten och McJobs.
Trots en uttalat neutral analys är det främst förespråkare av den amerikanska modellen för att minska arbetslösheten – sämre löner och anställningsavtal för lågkvalificerade arbeten ˇ som kan hämta argument hos Castells. Statistiken visar ju att USA bäst lyckas generera jobb.
Här blottas dock en svaghet i kvantitativa analyser; endast antalet arbeten räknas, inte kvaliteten i arbetena.
En viktig faktor för den informationella ekonomin är avregleringar av olika marknader, vilket gör ekonomin global och förändrar nationalstatens roll. Staten blir en aktör på en ekonomisk marknad med uppgift att underlätta konkurrenskraften för de företag som är – eller blir – belägna i landet.
I Europa har EU irriterats på att Irland lockar företag med låg företagsskatt – vilket anses är att sabotera konkurrensen med politiska beslut.
Men Irland agerar utifrån den informationella ekonomins logik ˇ inte utifrån nationell folkvilja eller ideologi: "Länder som faller offer för sin egen ideologi ser sina tekniska och ekonomiska positioner snabbt övertas av andra", skriver Castells.
Vad händer med Afrika i informationsåldern? Är den informationella ekonomin dolkstöten i ryggen på de länder som behöver dollar mera än dolkar? Till det återkommer Castells i det tredje bandet, men ett kort förhandsbesked är "ja".
Varför är nätverket den mest lämpliga organisationsformen i informationsåldern? Castells svar – enligt min mening alltför enkla – är att de företag som lyckas bäst i den informationella ekonomin är organiserade som nätverk.
Hur betydelsefull är nätverkslogiken? Den viktigaste enheten är inte längre individen eller kollektivet, utan nätverket. Feed the web first – inte dig själv. "Nätverkets logik är starkare än krafterna i nätverket", är en utsaga vars betydelse växer under läsningen.
Finns jag i nätverket, menar Castells, är avståndet (det ekonomiska, kulturella, sociala, politiska) till övrig punkter i nätverket noll; finns jag utanför nätverket är avståndet oändligt. Det är "digital logik"; ett eller noll, allt eller inget. Infogning och uteslutning i olika nätverk formar samhället mer än något annat.
Överlever demokratin i ett sådant samhälle?
torsdag, augusti 05, 1999
Virtuell anonymitet?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990805
Den främsta kvaliteten i att mötas på Internet i stället för i den fysiska världen, hävdas det från en del håll, är att sådana sociala markörer som kön, etnisk tillhörighet, hudfärg, ålder och social status kan fås att försvinna – eller omformas efter behag. Om man inte själv yppar dessa kännetecken själv, vill säga. Därför anses virtuella möten mera jämlika och demokratiska.
Trams, hävdar andra, särskilt feministiska IT-forskare. Vi bär alltid med oss inlärda beteenden som kommer till uttryck vid kommunikation, och som härrör från dessa sociala markörer. Och på nätet ser vi manlig aggression, kvinnoförtryck, rasism och så vidare. Att sådana identitetsbyggande kännetecken skulle kunna trollas bort i den virtuella världen är något som bara män med storslagna utopier drömmer om.
Nu finns dock möjligheten för var och en att testa detta. Forskare vid Georgia State University har skapat ett Turingtest för identitet i den virtuella världen.
Turingtestet är namngett efter Alan Turing, en av de viktigaste teoretikerna bakom dagens datorteknik och föregångare inom området artificiell intelligens. Turing var övertygad om att det var möjligt att konstruera maskiner som kunde efterlikna människors tankeförmåga.
För att övertyga skeptikerna konstruerade han ett test. En testperson fick på en textterminal skriva frågor som gick till både en maskin och en människa, vilka befann sig i olika rum. Om testpersonen utifrån de svar som inkom inte kunde avgöra vilka svar som maskinen respektive människan levererade, ansågs maskinen besitta (simulerad) mänsklig intelligens.
Beter sig män och kvinnor olika i virtuella miljöer? Kan man säga vem som är man och vem som är kvinna vid kommunikation på nätet? Kan man veta någons ålder, nationalitet, yrke etc genom att samtala med någon anonym person på nätet?
Dessa frågor syftar detta Turingtest söka svar på – såväl forskarna som deltagarna får kunskap under testerna. Och i förlängningen vill forskarna söka kunskap om möjligheterna att skapa virtuella klassrum som är genusbefriade eller virtuella rättssalar utan människors hudfärg.
Detta kan ses som en vilja att kunna designa mera "neutrala" sociala miljöer; miljöer där kön, etnicitet, nationalitet upphör vara betydelsebärande kategorier. Frågan är om sådana sociala miljöer blir rikare eller fattigare.
Svaret är inte alldeles självklart.
Den främsta kvaliteten i att mötas på Internet i stället för i den fysiska världen, hävdas det från en del håll, är att sådana sociala markörer som kön, etnisk tillhörighet, hudfärg, ålder och social status kan fås att försvinna – eller omformas efter behag. Om man inte själv yppar dessa kännetecken själv, vill säga. Därför anses virtuella möten mera jämlika och demokratiska.
Trams, hävdar andra, särskilt feministiska IT-forskare. Vi bär alltid med oss inlärda beteenden som kommer till uttryck vid kommunikation, och som härrör från dessa sociala markörer. Och på nätet ser vi manlig aggression, kvinnoförtryck, rasism och så vidare. Att sådana identitetsbyggande kännetecken skulle kunna trollas bort i den virtuella världen är något som bara män med storslagna utopier drömmer om.
Nu finns dock möjligheten för var och en att testa detta. Forskare vid Georgia State University har skapat ett Turingtest för identitet i den virtuella världen.
Turingtestet är namngett efter Alan Turing, en av de viktigaste teoretikerna bakom dagens datorteknik och föregångare inom området artificiell intelligens. Turing var övertygad om att det var möjligt att konstruera maskiner som kunde efterlikna människors tankeförmåga.
För att övertyga skeptikerna konstruerade han ett test. En testperson fick på en textterminal skriva frågor som gick till både en maskin och en människa, vilka befann sig i olika rum. Om testpersonen utifrån de svar som inkom inte kunde avgöra vilka svar som maskinen respektive människan levererade, ansågs maskinen besitta (simulerad) mänsklig intelligens.
Beter sig män och kvinnor olika i virtuella miljöer? Kan man säga vem som är man och vem som är kvinna vid kommunikation på nätet? Kan man veta någons ålder, nationalitet, yrke etc genom att samtala med någon anonym person på nätet?
Dessa frågor syftar detta Turingtest söka svar på – såväl forskarna som deltagarna får kunskap under testerna. Och i förlängningen vill forskarna söka kunskap om möjligheterna att skapa virtuella klassrum som är genusbefriade eller virtuella rättssalar utan människors hudfärg.
Detta kan ses som en vilja att kunna designa mera "neutrala" sociala miljöer; miljöer där kön, etnicitet, nationalitet upphör vara betydelsebärande kategorier. Frågan är om sådana sociala miljöer blir rikare eller fattigare.
Svaret är inte alldeles självklart.
torsdag, juni 03, 1999
IT för lillebror
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 990603
Pierre Lévy
Collective Intelligence
Plenum Press
Under de senaste årtiondena har mycket av svensk IT-debatt präglats av en rädsla för storebror. Olika former av datoriserad övervakning och registrering av personuppgifter föranledde rädslan. George Orwells bok 1984 refererades gärna. Informationsteknik utvecklades mycket riktigt till största delen för myndigheter och företagens ledningsavdelningar, eftersom den var dyr och exklusiv. Och den gav makt och handlingsmöjligheter.
På nittiotalet – med Internets utbredning – har debatten snarare pekat mot hur IT kan utvecklas och användas av lillebror. Inte av de som leder företag eller de som representerar staten, utan av den enskilda människan. Och det finns efterfrågan: så här formulerar sig en på internetkommers trött insändar-skribent i den amerikanska IT-tidskriften Wired:
"Kom igen, visa oss hur IT förändrar våra liv, visa oss människor som finner lycka och använder IT till att få bättre liv, inte enbart något kryp som adderar några nollor till sitt internetkapital."
Frågan är vidöppen och bra svar är sällsynta.
Den franske filosofen Pierre Lévy levererar dock ett svar i boken Collective Intelligence (Plenum Press), även om han inte riktigt kan leva upp till förväntningarna i insändaren ovan. Efter att under många år ha publicerat artiklar och böcker om informationsteknik, virtuell verklighet och Internet på franska har nu Lévy börjat introduceras på engelska. Född 1956 tillhör han generationen under andra franska intellektuella med särskilt intresse för ny teknik, som exempelvis Jean Baudrillard och Paul Virilio.
Liksom så många andra centraleuropeiska intellektuella är bakgrunden brokig; sociologi, vetenskapshistoria, informations- och kommunikationsvetenskap och filosofi finns i bagaget. Nu är Lévy professor i hypermedia i Paris.
Med kollektiv intelligens avser Lévy något för människan eftersträvansvärt, men som vi aldrig skulle kunna uppnå utan modern IT (läs: Internet). Det betyder dock inte att tekniken med automatik levererar kollektiv intelligens – Lévy är ingen teknikdeterminist. Det krävs såväl vilja som medveten design av tekniken för att uppnå det.
Kollektiv intelligens är Lévys vision om det goda samhället; kanske en utopi i bokstavlig mening, kanske inte. Med begreppet kollektiv intelligens avses en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor. Ingen enskild vet allt och alla vet något; alla borde kunna bidra. Om du är frestad att döma någon som okunnig, skriver Lévy, sök den kontext där dennes kunskap kan förvandlas till guld.
På nätet finns kontexterna; fora för att såväl dela med sig som erhålla kunskap och erfarenheter från andra.
Det kommer att vara vår kunskap som skapar identitet i "den intelligenta staden". Du är det du vet – inte ditt yrke, som dagens identiteter ofta bottnar i. Men kunskap är för Lévy inte bara den teoretiska, akademiska kunskapen, som så ofta avses när kunskapssamhället förs på tal, utan framför allt livskunskap, praktisk kunskap.
Demokrati är det tillämpningsområde som Lévy främst ser beröras av uppbyggnaden av en kollektiv intelligens. Han är bestämd om att det enda sättet vi kan förbättra demokratin på är genom att till fullo exploatera samtida kommunikationsverktyg. Den i dag vanligaste formen av demokrati – representativ demokrati – vill Lévy med en utveckling av den kollektiva intelligensen ersätta med realtidsdemokrati.
Atensk demokrati samlade några tusen medborgare som möttes och diskuterade frågor på en allmän plats inom gångavstånd. När moderna demokratier föddes var miljontals medborgare utspridda över ett stort territorium. Det var därför praktiskt omöjligt att skapa realtidsdemokrati i en bred omfattning.
Representativ demokrati kan ses som en teknisk lösning på ett koordinationsproblem, men när bättre lösningar – cyberrymdens möjligheter – dyker upp finns det ingen anledning att inte exploatera dem.
Lévys vision om realtidsdemokrati ska inte förväxlas med nyliberala visioner om direktdemokrati, där själva beslutsfattandet ofta fokuseras. En realtidsmekanism för demokrati i cyberrymden skulle snarare medge medborgarna att utveckla och förfina gemensamma problem och lösningar, introducera nya frågor, konstruera nya argument och formulera oberoende positioner om en stort antal frågor.
Det är deltagande Lévy är ute efter, inte omröstningar.
Medborgarnas politiska identitet skulle definieras av deras bidrag till konstruktionen av ett politiskt landskap; ständigt i flöde, aldrig statiskt. De skulle betona olika problem (vilka de prioriterar), anamma olika positioner (vilka de vill tillhöra), och anföra olika argument (vilka de väljer att använda). På det sättet skulle varje individ ha en unik politisk identitet och roll, mindre beroende av de etablerade politiska partiernas problemformuleringar och argument.
Inom ett ramverk av kollektiv intelligens är realtidsdemokrati antitesen till demagogin om snabb handling och massbeteendens omedelbarhet. "Den intelligenta staden" – som ska förstås som en moralisk och politisk entitet i cyberrymden, inte en fysisk plats – byggs upp relativt långsamt, med förhandlingar och ständiga utvärderingar av nya visioner.
Det Lévy djupast sett är ute efter är inte att ge medborgarna ett verktyg för att generera mera makt. Vårt bekymmer är inte längre att ge makt till människor, eller deras representanter, eller någon annan. I dag är det viktigaste politiska problemet inte att skapa makt, utan att öka styrkan hos människorna, eller grupper av människor. Styrka gör saker möjliga; makt fungerar som ett hinder. Styrka ackumulerar energi; makt slösar det.
Lévy intar enligt min mening en särskild position bland forskare och intellektuella som har det virtuella och cyberrymden som undersökningsobjekt. Han är en designer – om än inte i praktisk mening. Han undersöker hur cyberrymden skulle kunna vara utformad, till skillnad från empiriker, som säger oss hur cyberrymden är. Och till skillnad från teknikdeterminister, som berättar hur det med nödvändighet kommer att bli.
En fördjupad känsla för demokrati i en form av kollektiv intelligens skulle kunna vara ett mål som är socialt användbart – och kanske till och med uppskattat för de som praktiskt arbetar med att designa virtuella världar.
I Lévys vision betonas kollektiva handlingar framför individuella, samtidigt som den enskilde individen och dennes liv är det viktigaste elementet i "den intelligenta staden". Lévy visar att vi alls inte måste välja mellan kollektivistiska och individualistiska lösningar.
Tvärtom, vi får inte välja.
Pierre Lévy
Collective Intelligence
Plenum Press
Under de senaste årtiondena har mycket av svensk IT-debatt präglats av en rädsla för storebror. Olika former av datoriserad övervakning och registrering av personuppgifter föranledde rädslan. George Orwells bok 1984 refererades gärna. Informationsteknik utvecklades mycket riktigt till största delen för myndigheter och företagens ledningsavdelningar, eftersom den var dyr och exklusiv. Och den gav makt och handlingsmöjligheter.
På nittiotalet – med Internets utbredning – har debatten snarare pekat mot hur IT kan utvecklas och användas av lillebror. Inte av de som leder företag eller de som representerar staten, utan av den enskilda människan. Och det finns efterfrågan: så här formulerar sig en på internetkommers trött insändar-skribent i den amerikanska IT-tidskriften Wired:
"Kom igen, visa oss hur IT förändrar våra liv, visa oss människor som finner lycka och använder IT till att få bättre liv, inte enbart något kryp som adderar några nollor till sitt internetkapital."
Frågan är vidöppen och bra svar är sällsynta.
Den franske filosofen Pierre Lévy levererar dock ett svar i boken Collective Intelligence (Plenum Press), även om han inte riktigt kan leva upp till förväntningarna i insändaren ovan. Efter att under många år ha publicerat artiklar och böcker om informationsteknik, virtuell verklighet och Internet på franska har nu Lévy börjat introduceras på engelska. Född 1956 tillhör han generationen under andra franska intellektuella med särskilt intresse för ny teknik, som exempelvis Jean Baudrillard och Paul Virilio.
Liksom så många andra centraleuropeiska intellektuella är bakgrunden brokig; sociologi, vetenskapshistoria, informations- och kommunikationsvetenskap och filosofi finns i bagaget. Nu är Lévy professor i hypermedia i Paris.
Med kollektiv intelligens avser Lévy något för människan eftersträvansvärt, men som vi aldrig skulle kunna uppnå utan modern IT (läs: Internet). Det betyder dock inte att tekniken med automatik levererar kollektiv intelligens – Lévy är ingen teknikdeterminist. Det krävs såväl vilja som medveten design av tekniken för att uppnå det.
Kollektiv intelligens är Lévys vision om det goda samhället; kanske en utopi i bokstavlig mening, kanske inte. Med begreppet kollektiv intelligens avses en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor. Ingen enskild vet allt och alla vet något; alla borde kunna bidra. Om du är frestad att döma någon som okunnig, skriver Lévy, sök den kontext där dennes kunskap kan förvandlas till guld.
På nätet finns kontexterna; fora för att såväl dela med sig som erhålla kunskap och erfarenheter från andra.
Det kommer att vara vår kunskap som skapar identitet i "den intelligenta staden". Du är det du vet – inte ditt yrke, som dagens identiteter ofta bottnar i. Men kunskap är för Lévy inte bara den teoretiska, akademiska kunskapen, som så ofta avses när kunskapssamhället förs på tal, utan framför allt livskunskap, praktisk kunskap.
Demokrati är det tillämpningsområde som Lévy främst ser beröras av uppbyggnaden av en kollektiv intelligens. Han är bestämd om att det enda sättet vi kan förbättra demokratin på är genom att till fullo exploatera samtida kommunikationsverktyg. Den i dag vanligaste formen av demokrati – representativ demokrati – vill Lévy med en utveckling av den kollektiva intelligensen ersätta med realtidsdemokrati.
Atensk demokrati samlade några tusen medborgare som möttes och diskuterade frågor på en allmän plats inom gångavstånd. När moderna demokratier föddes var miljontals medborgare utspridda över ett stort territorium. Det var därför praktiskt omöjligt att skapa realtidsdemokrati i en bred omfattning.
Representativ demokrati kan ses som en teknisk lösning på ett koordinationsproblem, men när bättre lösningar – cyberrymdens möjligheter – dyker upp finns det ingen anledning att inte exploatera dem.
Lévys vision om realtidsdemokrati ska inte förväxlas med nyliberala visioner om direktdemokrati, där själva beslutsfattandet ofta fokuseras. En realtidsmekanism för demokrati i cyberrymden skulle snarare medge medborgarna att utveckla och förfina gemensamma problem och lösningar, introducera nya frågor, konstruera nya argument och formulera oberoende positioner om en stort antal frågor.
Det är deltagande Lévy är ute efter, inte omröstningar.
Medborgarnas politiska identitet skulle definieras av deras bidrag till konstruktionen av ett politiskt landskap; ständigt i flöde, aldrig statiskt. De skulle betona olika problem (vilka de prioriterar), anamma olika positioner (vilka de vill tillhöra), och anföra olika argument (vilka de väljer att använda). På det sättet skulle varje individ ha en unik politisk identitet och roll, mindre beroende av de etablerade politiska partiernas problemformuleringar och argument.
Inom ett ramverk av kollektiv intelligens är realtidsdemokrati antitesen till demagogin om snabb handling och massbeteendens omedelbarhet. "Den intelligenta staden" – som ska förstås som en moralisk och politisk entitet i cyberrymden, inte en fysisk plats – byggs upp relativt långsamt, med förhandlingar och ständiga utvärderingar av nya visioner.
Det Lévy djupast sett är ute efter är inte att ge medborgarna ett verktyg för att generera mera makt. Vårt bekymmer är inte längre att ge makt till människor, eller deras representanter, eller någon annan. I dag är det viktigaste politiska problemet inte att skapa makt, utan att öka styrkan hos människorna, eller grupper av människor. Styrka gör saker möjliga; makt fungerar som ett hinder. Styrka ackumulerar energi; makt slösar det.
Lévy intar enligt min mening en särskild position bland forskare och intellektuella som har det virtuella och cyberrymden som undersökningsobjekt. Han är en designer – om än inte i praktisk mening. Han undersöker hur cyberrymden skulle kunna vara utformad, till skillnad från empiriker, som säger oss hur cyberrymden är. Och till skillnad från teknikdeterminister, som berättar hur det med nödvändighet kommer att bli.
En fördjupad känsla för demokrati i en form av kollektiv intelligens skulle kunna vara ett mål som är socialt användbart – och kanske till och med uppskattat för de som praktiskt arbetar med att designa virtuella världar.
I Lévys vision betonas kollektiva handlingar framför individuella, samtidigt som den enskilde individen och dennes liv är det viktigaste elementet i "den intelligenta staden". Lévy visar att vi alls inte måste välja mellan kollektivistiska och individualistiska lösningar.
Tvärtom, vi får inte välja.
fredag, maj 28, 1999
IT förstör känslan för det verkliga
Kultursidan, Computer Sweden 990528
Farten är huvudsaken för fransmannen Paul Virilio. Han beskrivs allmänt som en hastighetens filosof, en filosof som försöker förstå hastigheten som underliggande orsak till samhällsförändringar och historiska förlopp. Eftersom han ser tekniken som den faktor som i första hand får samhället att öka farten, blir han även teknikfilosof och teknikkritiker, fast han har en bakgrund inom arkitektur och stadsplanering.
Virilio kallar sin teori dromologi, efter det grekiska ordet "dromos" för " fart, lopp, kapplöpning, eller kapplöpningsbana" (jämför ord som "velodrom" och "hippodrom"). Med denna som redskap beskriver han utvecklingen som accelererande i helt bokstavlig mening – som en serie av hastighetsökningar, från apostlahästarna till flygplanet, från kostigen till motorvägen, från byn till storstaden.
Men de slutsatser han kommer fram till gör honom till kanske den störst pessimisten bland nutida intellektuelle i sitt förhållande till IT. En central punkt i hans tänkande är nämligen begreppet "programmerade olyckor". Varje teknik, menar Virilio, bär inom sig fröet till sin egen förstörelse. Tågurspårningen var otänkbar före tåget, bilkraschen otänkbar innan bilen.
Poängen är att det inte går att skydda sig mot sådana olyckor, just i och med att de var otänkbara innan tekniken var uppfunnen. Precis detsamma gäller för IT.
Informationsteknikens ursprungliga olycka, hävdar Virilio, är att den förvränger den verkliga tiden; den interaktiva tekniken leder till samtidighetens olycka.
Tekniken ger inte bara möjlighet att höra och se på distans (vilket telefonen, radion och tv:n länge tillåtit), utan att också agera på distans utan tidsfördröjning. Det som brukar framställas som dess stora fördel är i själva verket en katastrof.
Så uppkommer nämligen den splittring mellan det virtuella och det reella som Virilio ser som grunden för den virtuella olyckan.
Det virtuella "segrar" över det reella; (fysiskt) avstånd föredras framför närhet, när tillvaron i virtuella miljöer föredras framför reella – människan ger upp verkligheten och förlorar distinktionerna mellan verklighet och virtualitet. Hur kommer den olycka som blir resultatet av denna förlust av verkligheten att se ut?
Hur känner man igen den olycka som är inbyggd i informationstekniken? Virilio lägger fram tanken att den kanske redan har uppstått. Det är bara det att ingen har märkt något.
Detta beror delvis på att en virtuell olyckan är immateriell – en tågurspårning eller bilkrasch är minst sagt påtaglig i jämförelse. Dessutom har varje tidigare tekniks programmerade olycka har varit lokal (en bestämd tågurspårning sker endast på en plats), medan informationsteknikens programmerade olycka är global.
Det ligger i sakens natur att ingen kan tänka sig precis hur den ser ut. Men ett varnande förebud ser Virilio i den globalisering av ekonomin som möjliggjorts med IT.
Större och mindre kollapser inom olika ekonomiska marknader har blivit resultatet av den snabba överföringen av elektroniska pengar.
Den interaktiva informationsteknikens olyckor är därmed globala och således utom vår kontroll. Man kan likna dem vid reaktorhaverier när radioaktivt stoff sprids över ett stort geografiskt avstånd.
En invändning mot Virilio är att han förstärker polariseringen i förhållande till IT. Måste man verkligen vara för eller emot och vara antingen utopiker eller dystopiker?
Men genom sina insikter i teknikens väsen nyanserar han ändå den IT-kritiska positionen på ett sätt att man lägger ifrån sig hans böcker med en känsla av att ha intagit ett nyttigt motgift mot allt glassigt försäljarsnack.
Farten är huvudsaken för fransmannen Paul Virilio. Han beskrivs allmänt som en hastighetens filosof, en filosof som försöker förstå hastigheten som underliggande orsak till samhällsförändringar och historiska förlopp. Eftersom han ser tekniken som den faktor som i första hand får samhället att öka farten, blir han även teknikfilosof och teknikkritiker, fast han har en bakgrund inom arkitektur och stadsplanering.
Virilio kallar sin teori dromologi, efter det grekiska ordet "dromos" för " fart, lopp, kapplöpning, eller kapplöpningsbana" (jämför ord som "velodrom" och "hippodrom"). Med denna som redskap beskriver han utvecklingen som accelererande i helt bokstavlig mening – som en serie av hastighetsökningar, från apostlahästarna till flygplanet, från kostigen till motorvägen, från byn till storstaden.
Men de slutsatser han kommer fram till gör honom till kanske den störst pessimisten bland nutida intellektuelle i sitt förhållande till IT. En central punkt i hans tänkande är nämligen begreppet "programmerade olyckor". Varje teknik, menar Virilio, bär inom sig fröet till sin egen förstörelse. Tågurspårningen var otänkbar före tåget, bilkraschen otänkbar innan bilen.
Poängen är att det inte går att skydda sig mot sådana olyckor, just i och med att de var otänkbara innan tekniken var uppfunnen. Precis detsamma gäller för IT.
Informationsteknikens ursprungliga olycka, hävdar Virilio, är att den förvränger den verkliga tiden; den interaktiva tekniken leder till samtidighetens olycka.
Tekniken ger inte bara möjlighet att höra och se på distans (vilket telefonen, radion och tv:n länge tillåtit), utan att också agera på distans utan tidsfördröjning. Det som brukar framställas som dess stora fördel är i själva verket en katastrof.
Så uppkommer nämligen den splittring mellan det virtuella och det reella som Virilio ser som grunden för den virtuella olyckan.
Det virtuella "segrar" över det reella; (fysiskt) avstånd föredras framför närhet, när tillvaron i virtuella miljöer föredras framför reella – människan ger upp verkligheten och förlorar distinktionerna mellan verklighet och virtualitet. Hur kommer den olycka som blir resultatet av denna förlust av verkligheten att se ut?
Hur känner man igen den olycka som är inbyggd i informationstekniken? Virilio lägger fram tanken att den kanske redan har uppstått. Det är bara det att ingen har märkt något.
Detta beror delvis på att en virtuell olyckan är immateriell – en tågurspårning eller bilkrasch är minst sagt påtaglig i jämförelse. Dessutom har varje tidigare tekniks programmerade olycka har varit lokal (en bestämd tågurspårning sker endast på en plats), medan informationsteknikens programmerade olycka är global.
Det ligger i sakens natur att ingen kan tänka sig precis hur den ser ut. Men ett varnande förebud ser Virilio i den globalisering av ekonomin som möjliggjorts med IT.
Större och mindre kollapser inom olika ekonomiska marknader har blivit resultatet av den snabba överföringen av elektroniska pengar.
Den interaktiva informationsteknikens olyckor är därmed globala och således utom vår kontroll. Man kan likna dem vid reaktorhaverier när radioaktivt stoff sprids över ett stort geografiskt avstånd.
En invändning mot Virilio är att han förstärker polariseringen i förhållande till IT. Måste man verkligen vara för eller emot och vara antingen utopiker eller dystopiker?
Men genom sina insikter i teknikens väsen nyanserar han ändå den IT-kritiska positionen på ett sätt att man lägger ifrån sig hans böcker med en känsla av att ha intagit ett nyttigt motgift mot allt glassigt försäljarsnack.
fredag, april 23, 1999
Italiensk ordflykt
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren
När man under en period bor i ett land vars språk man inte behärskar, upplevs en viss isolering i förhållande till nationella händelser. När det tar timmar att med lexikon stava sig igenom några artiklar i en italiensk dagstidning, utgör Herald Tribunes dagliga bilaga Italy Daily en räddning.
Där finns mestadels korta nyhetsartiklar, men också alltid någon lite mera djuplodande artikel. I ett nummer beskrivs hur italienska språkforskare är oroade för hur det italienska språket utarmas.
Allt färre talar "ren" italienska, hävdar italienska språk- och kulturforskare. Närmare hälften av befolkningen blandar italienskan med dialektala och utländska ord i vardagssamtal. Denna oro uppstår, nota bene, i ett land där i princip allt utländskt mediematerial (t ex film och teveserier) dubbas till italienska.
Problemet, menar språkvetaren Tullio de Mauro, kan bero på att italienarna läser allt färre böcker. Enligt en färsk undersökning uppger 64 procent av de italienare med lägst någon form av motsvarande gymnasial utbildning att de inte ens läser en enda bok per år, och 36 procent uppger att de endast läser någon bok per år. Detta gäller även de relativt välutbildade: en fjärdedel av de högskoleutbildade tillhör dem som inte alls läser böcker.
de Mauro menar att landet saknar ett ansvarsfullt sätt att använda språket och att den låga bokläsningen beror på brister i skol- och bibliotekssystem.
Artikelförfattaren lägger själv till en historisk orsak: Att såväl kyrkan som fascisterna framgångsrikt har spridit idén om att böcker var farliga, och att vad som skulle läsas måste vara utvalt och sanktionerat från ovan. För många italienare har det betytt en flykt från det skrivna ordet.
I dag är det emellertid kvinnorna som, i takt med att allt fler italienska kvinnor går vidare till högre utbildning, ser till att lässtatistiken inte försämras.
När man under en period bor i ett land vars språk man inte behärskar, upplevs en viss isolering i förhållande till nationella händelser. När det tar timmar att med lexikon stava sig igenom några artiklar i en italiensk dagstidning, utgör Herald Tribunes dagliga bilaga Italy Daily en räddning.
Där finns mestadels korta nyhetsartiklar, men också alltid någon lite mera djuplodande artikel. I ett nummer beskrivs hur italienska språkforskare är oroade för hur det italienska språket utarmas.
Allt färre talar "ren" italienska, hävdar italienska språk- och kulturforskare. Närmare hälften av befolkningen blandar italienskan med dialektala och utländska ord i vardagssamtal. Denna oro uppstår, nota bene, i ett land där i princip allt utländskt mediematerial (t ex film och teveserier) dubbas till italienska.
Problemet, menar språkvetaren Tullio de Mauro, kan bero på att italienarna läser allt färre böcker. Enligt en färsk undersökning uppger 64 procent av de italienare med lägst någon form av motsvarande gymnasial utbildning att de inte ens läser en enda bok per år, och 36 procent uppger att de endast läser någon bok per år. Detta gäller även de relativt välutbildade: en fjärdedel av de högskoleutbildade tillhör dem som inte alls läser böcker.
de Mauro menar att landet saknar ett ansvarsfullt sätt att använda språket och att den låga bokläsningen beror på brister i skol- och bibliotekssystem.
Artikelförfattaren lägger själv till en historisk orsak: Att såväl kyrkan som fascisterna framgångsrikt har spridit idén om att böcker var farliga, och att vad som skulle läsas måste vara utvalt och sanktionerat från ovan. För många italienare har det betytt en flykt från det skrivna ordet.
I dag är det emellertid kvinnorna som, i takt med att allt fler italienska kvinnor går vidare till högre utbildning, ser till att lässtatistiken inte försämras.
måndag, december 28, 1998
Teknikfixerat om Internet
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 981228
Tor Nørretranders
Platsen som inte finns
Bokförlaget DN
"Denna berättelse om Internet är skriven för dem som inte använder det."
Det skriver Tor Nørretranders i förordet till Platsen som inte finns. Så riktigt, för vilken skulle en vetenskapsjournalist ha som målgrupp om inte den i ämnet otränade?
Med bland andra de till svenska översatta böckerna Märk världen och Världen växer har Nørretranders välförtjänt erhållit en position som en välrenommerad vetenskapsjournalist. Även om Platsen som inte finns inte är av samma dignitet som de tidigare nämnda, är den ett gott hantverk.
Hans skicklighet ligger dels i att läsa svårtillgängligt forskningsmaterial, dels i en förmåga att skriva pedagogiskt för den mindre kunnige läsaren. Och det är just den sistnämnda förmågan som gör vetenskapsjournalister nödvändiga; det är ovanligt att vetenskapsmän är skickliga på att göra reda för sin forskning för lekmän.
Internets historik får stor plats i boken, liksom de män (jo, enbart män) som pekas ut som innovatörer till olika tekniker under Internets utveckling. Bokens titel pekar på att ingen plats upplevdes säker från hotbilden om kärnvapenkrig under det kalla kriget – men att det var en säker plats som stod högst på önskelistan för den amerikanska militären. Ur denna skräck skapades ett militärt kommunikationssystem som inte kunde slås ut – det Internet vi i dag upplever som en virtuell plats.
Varför den platsen ska uppfattas som något som inte finns är emellertid en gåta för mig – jag upplever virtuella platsers existens högst påtagligt.
Nørretranders visar på ett pedagogiskt sätt framväxten av olika tekniska innovationer som har skapat det Internet vi ser i dag, med tidsaxlar för att visa tidsperspektiv och med analogier till andra, mer kända tekniska artefakter.
Han är dock inte bara ute efter att beskriva; det finns en agenda. Nørretranders är övertygad om att vi i dag står inför en stor civilisatorisk uppgift: Att bestämma en mängd standards, regler och konventioner om Internet och vår virtuella tillvaro. Därför är det så viktigt att alla når Internet och gör sig hemmastadd. Därför skrivs denna bok.
Men trots hans pedagogiska förmåga är jag osäker på om jag riktigt förstår. I boken anas en viktig aspekt av teknik i allmänhet och IT i synnerhet: shifting and drifting. Det innebär att människor förändrar tekniken genom att använda den på ett för teknikutvecklaren icke avsett sätt. Genom kreativ användning "driver" tekniken åt olika håll, och vad Internet beträffar finns flera bra exempel – e-post är ett – på det.
Och det är ett fenomen som vi med fog kan anta fortsätter. Så frågan är hur länge det vi bestämmer i dag behöver vara giltigt.
Riktigt exalterad blir Nørretranders vid ett par tillfällen – när han tillåter sig sia om framtiden. Ett sådant är när han skriver att internetutvecklingen kommer att leda till penningekonomins slut – och övergår i en uppmärksamhetsekonomi, där uppmärksamhet är den knappaste resursen i informationsöverflödet.
Ett annat tillfälle är när han ger uttryck för sin "metatopi" – en utopi för den virtuella platsen. Och här sällar han sig till skaran av optimister: Internet är vår tids stora lösning på de flesta problem.
Nørretranders bakgrund är naturvetaren/teknikern; det är gott att i bagaget vid läsningen. Det kommer främst till uttryck i hans prioritering av tekniska beskrivningar och kvantitativa data.
Boken är som sagt skriven för den som aldrig använt Internet. Som van internetanvändare försöker jag föreställa mig vad jag skulle vilja veta om Internet om jag inget visste. Jag skulle nog fastna för de nyttobetonade och socialt orienterade frågorna: Vad är Internet bra till? Vad gör människor på nätet som är så värdefullt att de spenderar allt mer tid där?
Sådana frågor berörs överhuvudtaget inte. De enda människor som synliggörs är en handfull teknikinnovatörer. Internetanvändaren är en abstrakt figur som vi inte får veta något om. Och vad människor gör på nätet berörs inte alls.
Nørretranders är märkligt teknikfixerad när det gäller att göra reda för en så pass socialt orienterad teknik som Internet är.
Tor Nørretranders
Platsen som inte finns
Bokförlaget DN
"Denna berättelse om Internet är skriven för dem som inte använder det."
Det skriver Tor Nørretranders i förordet till Platsen som inte finns. Så riktigt, för vilken skulle en vetenskapsjournalist ha som målgrupp om inte den i ämnet otränade?
Med bland andra de till svenska översatta böckerna Märk världen och Världen växer har Nørretranders välförtjänt erhållit en position som en välrenommerad vetenskapsjournalist. Även om Platsen som inte finns inte är av samma dignitet som de tidigare nämnda, är den ett gott hantverk.
Hans skicklighet ligger dels i att läsa svårtillgängligt forskningsmaterial, dels i en förmåga att skriva pedagogiskt för den mindre kunnige läsaren. Och det är just den sistnämnda förmågan som gör vetenskapsjournalister nödvändiga; det är ovanligt att vetenskapsmän är skickliga på att göra reda för sin forskning för lekmän.
Internets historik får stor plats i boken, liksom de män (jo, enbart män) som pekas ut som innovatörer till olika tekniker under Internets utveckling. Bokens titel pekar på att ingen plats upplevdes säker från hotbilden om kärnvapenkrig under det kalla kriget – men att det var en säker plats som stod högst på önskelistan för den amerikanska militären. Ur denna skräck skapades ett militärt kommunikationssystem som inte kunde slås ut – det Internet vi i dag upplever som en virtuell plats.
Varför den platsen ska uppfattas som något som inte finns är emellertid en gåta för mig – jag upplever virtuella platsers existens högst påtagligt.
Nørretranders visar på ett pedagogiskt sätt framväxten av olika tekniska innovationer som har skapat det Internet vi ser i dag, med tidsaxlar för att visa tidsperspektiv och med analogier till andra, mer kända tekniska artefakter.
Han är dock inte bara ute efter att beskriva; det finns en agenda. Nørretranders är övertygad om att vi i dag står inför en stor civilisatorisk uppgift: Att bestämma en mängd standards, regler och konventioner om Internet och vår virtuella tillvaro. Därför är det så viktigt att alla når Internet och gör sig hemmastadd. Därför skrivs denna bok.
Men trots hans pedagogiska förmåga är jag osäker på om jag riktigt förstår. I boken anas en viktig aspekt av teknik i allmänhet och IT i synnerhet: shifting and drifting. Det innebär att människor förändrar tekniken genom att använda den på ett för teknikutvecklaren icke avsett sätt. Genom kreativ användning "driver" tekniken åt olika håll, och vad Internet beträffar finns flera bra exempel – e-post är ett – på det.
Och det är ett fenomen som vi med fog kan anta fortsätter. Så frågan är hur länge det vi bestämmer i dag behöver vara giltigt.
Riktigt exalterad blir Nørretranders vid ett par tillfällen – när han tillåter sig sia om framtiden. Ett sådant är när han skriver att internetutvecklingen kommer att leda till penningekonomins slut – och övergår i en uppmärksamhetsekonomi, där uppmärksamhet är den knappaste resursen i informationsöverflödet.
Ett annat tillfälle är när han ger uttryck för sin "metatopi" – en utopi för den virtuella platsen. Och här sällar han sig till skaran av optimister: Internet är vår tids stora lösning på de flesta problem.
Nørretranders bakgrund är naturvetaren/teknikern; det är gott att i bagaget vid läsningen. Det kommer främst till uttryck i hans prioritering av tekniska beskrivningar och kvantitativa data.
Boken är som sagt skriven för den som aldrig använt Internet. Som van internetanvändare försöker jag föreställa mig vad jag skulle vilja veta om Internet om jag inget visste. Jag skulle nog fastna för de nyttobetonade och socialt orienterade frågorna: Vad är Internet bra till? Vad gör människor på nätet som är så värdefullt att de spenderar allt mer tid där?
Sådana frågor berörs överhuvudtaget inte. De enda människor som synliggörs är en handfull teknikinnovatörer. Internetanvändaren är en abstrakt figur som vi inte får veta något om. Och vad människor gör på nätet berörs inte alls.
Nørretranders är märkligt teknikfixerad när det gäller att göra reda för en så pass socialt orienterad teknik som Internet är.
tisdag, oktober 13, 1998
För mycket omvärld, för lite skola
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 981013
Jonas Frykman
Ljusnande framtid!
Historiska Media
DET BLIR alltid intressant när etnologer studerar olika samhällsområden. De kommer vanligtvis med omfattande fältstudier bakom sig, varierar gärna det partikulära med det generella och omkullkastar invanda föreställningar.
Lundaetnologen Jonas Frykman utgör med boken Ljusnande framtid! (Historiska Media) inget undantag. Han möter nittiotalets skola i kris och ställer den för dagens skolreformatorer lite obekväma frågan: Vad kan vi lära oss från den skolkultur vi så ivrigt lämnar?
Dagens skolkris ringar Frykman in med att hävda att dagens skola är ännu sämre än gårdagens på att främja social mobilitet – vilket har lett till att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ökar. Trots ökade resurser och fler studieplatser.
ORSAKEN TILL dagens kris bör inte sökas i skolans omvärld utan i dess innersta kärna. Frykman pekar på en alldeles specifik kulturell förändring: Dagens skolkultur inriktar sig på elevens vara; att eleven ska få vara och utveckla den den är, som vore eleven en färdig individ redan i skolstarten, medan gårdagens skolkultur inriktade sig på att eleven skulle bli något – eleven skulle förändras, överskrida det eleven var, för att bli något annat.
Med denna distinktion levererar Frykman det viktigaste inlägget i skoldebatten på flera år.
För att förstå gårdagens skola är motsatsernas spel ett viktigt tolkningsmönster. Frykman menar att elevens överskridande till något annorlunda understöddes av det regelbestämda spel skolan utgjorde, där läraren var elevens motsats, någon eleven kunde göra uppror mot. Och "tilläts" göra uppror mot. Bestraffning av eleven ingick i spelet; eleven bekräftades och regelverket blev tydligt.
ETT AV de främsta tecknen på skolans kris i dag är, hävdar Frykman, frånvaron av bus; practical jokes och olika upptåg. I dag är skolan stökig och bråkig och det rapporteras grova förolämpningar och mobbning. Men i fältstudierna uppfattas inte något bus – livselixiret för den elev som ska forma sig och sin framtid.
SKOLAN HAR i dag blivit för mycket communitas och för lite structure, för att använda Frykmans analytiska begrepp. För mycket informalitet och för lite regler. För mycket lik sin omvärld och för lite en egen värld.
Det är lätt att känna igen sig i beskrivningarna av gårdagens skola – trots att jag tillhör generationen under författarens. I buskulturen, i upproret, i motsatsernas spel. Ändå hämtar han många exempel från en tid när jag inte ens var född. Så varför känner jag igen mig?
Kan det bero på att vi båda är män? Exemplen på bus är hämtade från pojkarnas och männens värld. Jag har svårt att inordna flickor i den buskultur – eller pojkstreckkultur – som beskrivs. Vare sig i hans exempel eller i minnet av mitt eget busande som grabb.
NITTIOTALETS SKOLA drivs i en postmodern riktning, där auktoriteter och regler suddas ut och framtiden ersätts med nuet. Frykmans idealskola är modernitetens skola – med framtidstro, tydliga auktoriteter och regler.
Är denna skola ett ideal för pojkar mera än för flickor? Jag får den känslan. Frykman fokuserar så starkt på skolans och bildningens effekter på pojkar att flickorna helt osynliggörs. Han menar bland annat att gårdagens skola till skillnad från dagens lyckades förändra pojkars föreställning om manlighet, och att indirekt är den i Sverige uppnådda graden av jämlikhet de bildade och självreflexiva männens förtjänst.
Är inte det att göra kvinnornas vardagskamp för jämlikhet och den feministiska rörelsen en ruskig otjänst?
Framträder här månne Frykmans egen kulturella identitet – man, fyrtiotalist, uppväxt under en stark moderniseringsprocess och så vidare – som betydelsefullt för valet av tolkningsmönster? Det jag saknar är en diskussion om betydelsen av författarens egna kulturella bagage för de tolkningar han gör.
Jonas Frykman
Ljusnande framtid!
Historiska Media
DET BLIR alltid intressant när etnologer studerar olika samhällsområden. De kommer vanligtvis med omfattande fältstudier bakom sig, varierar gärna det partikulära med det generella och omkullkastar invanda föreställningar.
Lundaetnologen Jonas Frykman utgör med boken Ljusnande framtid! (Historiska Media) inget undantag. Han möter nittiotalets skola i kris och ställer den för dagens skolreformatorer lite obekväma frågan: Vad kan vi lära oss från den skolkultur vi så ivrigt lämnar?
Dagens skolkris ringar Frykman in med att hävda att dagens skola är ännu sämre än gårdagens på att främja social mobilitet – vilket har lett till att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ökar. Trots ökade resurser och fler studieplatser.
ORSAKEN TILL dagens kris bör inte sökas i skolans omvärld utan i dess innersta kärna. Frykman pekar på en alldeles specifik kulturell förändring: Dagens skolkultur inriktar sig på elevens vara; att eleven ska få vara och utveckla den den är, som vore eleven en färdig individ redan i skolstarten, medan gårdagens skolkultur inriktade sig på att eleven skulle bli något – eleven skulle förändras, överskrida det eleven var, för att bli något annat.
Med denna distinktion levererar Frykman det viktigaste inlägget i skoldebatten på flera år.
För att förstå gårdagens skola är motsatsernas spel ett viktigt tolkningsmönster. Frykman menar att elevens överskridande till något annorlunda understöddes av det regelbestämda spel skolan utgjorde, där läraren var elevens motsats, någon eleven kunde göra uppror mot. Och "tilläts" göra uppror mot. Bestraffning av eleven ingick i spelet; eleven bekräftades och regelverket blev tydligt.
ETT AV de främsta tecknen på skolans kris i dag är, hävdar Frykman, frånvaron av bus; practical jokes och olika upptåg. I dag är skolan stökig och bråkig och det rapporteras grova förolämpningar och mobbning. Men i fältstudierna uppfattas inte något bus – livselixiret för den elev som ska forma sig och sin framtid.
SKOLAN HAR i dag blivit för mycket communitas och för lite structure, för att använda Frykmans analytiska begrepp. För mycket informalitet och för lite regler. För mycket lik sin omvärld och för lite en egen värld.
Det är lätt att känna igen sig i beskrivningarna av gårdagens skola – trots att jag tillhör generationen under författarens. I buskulturen, i upproret, i motsatsernas spel. Ändå hämtar han många exempel från en tid när jag inte ens var född. Så varför känner jag igen mig?
Kan det bero på att vi båda är män? Exemplen på bus är hämtade från pojkarnas och männens värld. Jag har svårt att inordna flickor i den buskultur – eller pojkstreckkultur – som beskrivs. Vare sig i hans exempel eller i minnet av mitt eget busande som grabb.
NITTIOTALETS SKOLA drivs i en postmodern riktning, där auktoriteter och regler suddas ut och framtiden ersätts med nuet. Frykmans idealskola är modernitetens skola – med framtidstro, tydliga auktoriteter och regler.
Är denna skola ett ideal för pojkar mera än för flickor? Jag får den känslan. Frykman fokuserar så starkt på skolans och bildningens effekter på pojkar att flickorna helt osynliggörs. Han menar bland annat att gårdagens skola till skillnad från dagens lyckades förändra pojkars föreställning om manlighet, och att indirekt är den i Sverige uppnådda graden av jämlikhet de bildade och självreflexiva männens förtjänst.
Är inte det att göra kvinnornas vardagskamp för jämlikhet och den feministiska rörelsen en ruskig otjänst?
Framträder här månne Frykmans egen kulturella identitet – man, fyrtiotalist, uppväxt under en stark moderniseringsprocess och så vidare – som betydelsefullt för valet av tolkningsmönster? Det jag saknar är en diskussion om betydelsen av författarens egna kulturella bagage för de tolkningar han gör.
tisdag, september 22, 1998
Dubbelmoralens hemland
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 980922
DEN DAG åklagare Kenneth Starrs 445-sidiga rapport om förhöret med Bill Clinton publicerades på olika ställen på Internet uppskattades en ökning av trafiken på nätet med 70 %. Det kan tas som intäkt för ett gott hälsotillstånd – Internet är ett viktigt medium för att nå ut med offentliga handlingar.
Å andra sidan har man i många publika datorer på till exempel bibliotek och skolor i USA installerat så kallade smarta filter. Det är datorprogram som läser av olika webbsidor för att kontrollera förekomsten av pornografi. Upptäcks sådant kommer inte användaren åt dessa webbsidor.
Användningen av sådana filter är ett resultat av diskussioner om hur människor ska kunna skyddas från omoraliskt innehåll på Internet.
Men därmed blir också – på grund av dess intima detaljer – ett dokument som Starrapporten bortfiltrerat av sådana programvaror. Av dessa programvaror klassas rapporten nämligen som pornografi.
Många offentliga datorer i USA omöjliggör för medborgarna att få tillgång till ett av de mest omtalade dokumenten som deras regering har offentliggjort.
Samtidigt har följande paradox noterats: somliga ledamöter i den amerikanska kongressen har nyligen röstat för publiceringen av Starrapporten på Internet samtidigt som de några år tidigare röstat för att anta the Communications Decency Act – som är ett lagförslag som syftar till att förbjuda omoraliskt innehåll på Internet för amerikaner.
Detta säger något om både Starrs rapport och om landets dubbelmoral.
DEN DAG åklagare Kenneth Starrs 445-sidiga rapport om förhöret med Bill Clinton publicerades på olika ställen på Internet uppskattades en ökning av trafiken på nätet med 70 %. Det kan tas som intäkt för ett gott hälsotillstånd – Internet är ett viktigt medium för att nå ut med offentliga handlingar.
Å andra sidan har man i många publika datorer på till exempel bibliotek och skolor i USA installerat så kallade smarta filter. Det är datorprogram som läser av olika webbsidor för att kontrollera förekomsten av pornografi. Upptäcks sådant kommer inte användaren åt dessa webbsidor.
Användningen av sådana filter är ett resultat av diskussioner om hur människor ska kunna skyddas från omoraliskt innehåll på Internet.
Men därmed blir också – på grund av dess intima detaljer – ett dokument som Starrapporten bortfiltrerat av sådana programvaror. Av dessa programvaror klassas rapporten nämligen som pornografi.
Många offentliga datorer i USA omöjliggör för medborgarna att få tillgång till ett av de mest omtalade dokumenten som deras regering har offentliggjort.
Samtidigt har följande paradox noterats: somliga ledamöter i den amerikanska kongressen har nyligen röstat för publiceringen av Starrapporten på Internet samtidigt som de några år tidigare röstat för att anta the Communications Decency Act – som är ett lagförslag som syftar till att förbjuda omoraliskt innehåll på Internet för amerikaner.
Detta säger något om både Starrs rapport och om landets dubbelmoral.
fredag, september 18, 1998
Fåraktigt förakt
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 980918
MED ETT omslag bestående av en silikonfylld kvinna i urringad sjukvårdsuniform som aldrig tycks sett ett stetoskop förut presenterar sig en ny tidskrift: Dolly. Tidskriftens ledstjärna är annars det klonade fåret Dolly som är satt på piedestal, såväl bildligt som bokstavligt.
De tre redaktörerna bakom Dolly är Jan Söderquist, tidigare redaktör på Moderna Tider, Peter Elmlund, tidigare kulturredaktör på Finanstidningen och chefredaktören Axel Odelberg som också känns igen från Finanstidningen, men även från Svenska Dagbladet.
Tidskriftens namn ska representera tidskriftens bärande tema: bejakandet av teknik och vetenskaplig utveckling. Dolly ska ägna sig åt möjligheterna, inte hoten, och med fokus på den samhällsförändring som ny teknik skjuter framför sig. På så sätt uppfattar redaktörerna sig som relativt unika i den svenska tidskriftdjungeln.
Läser man lite mer framstår dock andra ambitioner som tydligare.
För det första ska Dolly enligt redaktörerna föra de starkas och framgångsrikas talan i samhället – till skillnad från andra medier, som de menar för de svagas talan. De starka är naturligtvis sådana som redaktörerna själva kan identifiera sig med: välutbildade män i fyrtioårsåldern med välbetalda arbeten. För Dolly framstår de starka som en eftersatt grupp i samhället.
För det andra vill de påverka samhällsutvecklingen genom att hävda att samhället fungerar bättre med mindre politik och mera marknad. Dollys retorik vill göra gällande att omfattningen av politik är möjlig att reducera, men vad de egentligen pläderar för är att politiken – makt och inflytande över beslut – ska förflyttas från den offentliga sfären till privata styrelserum.
Det innebär i förlängningen minskade möjligheter till insyn för medborgarna. Och därmed mindre demokrati – även om Dolly vill göra motsatsen gällande: plånbokens inflytande ska inte förringas.
För det tredje framträder förakt mot kvinnor som baksidan på myntet att föra de starka männens talan. I en flåsig och flabbgrabbig artikel om porrfilmernas fokus på analsex som en nittiotalstrend ses endast saniteten som ett problem. Att en sådan filmtrend skulle kunna problematiseras från sociala perspektiv – ungdomsperspektiv, kvinnoperspektiv etc – faller dem inte in. Och för att stärka feminismföraktet görs en plump parodi på en av kvällstidningarnas kvinnobilagor.
Jag ser mer förakt för svaghet, för demokrati och för kvinnor än jag ser ett bejakande av teknik och vetenskaplig utveckling i Dollys första nummer. Eller menar redaktörerna att det är bejakandet av teknik och vetenskap som genererar det förakt Dolly uppvisar?
Det sambandet borde i så fall ha tydliggjorts.
MED ETT omslag bestående av en silikonfylld kvinna i urringad sjukvårdsuniform som aldrig tycks sett ett stetoskop förut presenterar sig en ny tidskrift: Dolly. Tidskriftens ledstjärna är annars det klonade fåret Dolly som är satt på piedestal, såväl bildligt som bokstavligt.
De tre redaktörerna bakom Dolly är Jan Söderquist, tidigare redaktör på Moderna Tider, Peter Elmlund, tidigare kulturredaktör på Finanstidningen och chefredaktören Axel Odelberg som också känns igen från Finanstidningen, men även från Svenska Dagbladet.
Tidskriftens namn ska representera tidskriftens bärande tema: bejakandet av teknik och vetenskaplig utveckling. Dolly ska ägna sig åt möjligheterna, inte hoten, och med fokus på den samhällsförändring som ny teknik skjuter framför sig. På så sätt uppfattar redaktörerna sig som relativt unika i den svenska tidskriftdjungeln.
Läser man lite mer framstår dock andra ambitioner som tydligare.
För det första ska Dolly enligt redaktörerna föra de starkas och framgångsrikas talan i samhället – till skillnad från andra medier, som de menar för de svagas talan. De starka är naturligtvis sådana som redaktörerna själva kan identifiera sig med: välutbildade män i fyrtioårsåldern med välbetalda arbeten. För Dolly framstår de starka som en eftersatt grupp i samhället.
För det andra vill de påverka samhällsutvecklingen genom att hävda att samhället fungerar bättre med mindre politik och mera marknad. Dollys retorik vill göra gällande att omfattningen av politik är möjlig att reducera, men vad de egentligen pläderar för är att politiken – makt och inflytande över beslut – ska förflyttas från den offentliga sfären till privata styrelserum.
Det innebär i förlängningen minskade möjligheter till insyn för medborgarna. Och därmed mindre demokrati – även om Dolly vill göra motsatsen gällande: plånbokens inflytande ska inte förringas.
För det tredje framträder förakt mot kvinnor som baksidan på myntet att föra de starka männens talan. I en flåsig och flabbgrabbig artikel om porrfilmernas fokus på analsex som en nittiotalstrend ses endast saniteten som ett problem. Att en sådan filmtrend skulle kunna problematiseras från sociala perspektiv – ungdomsperspektiv, kvinnoperspektiv etc – faller dem inte in. Och för att stärka feminismföraktet görs en plump parodi på en av kvällstidningarnas kvinnobilagor.
Jag ser mer förakt för svaghet, för demokrati och för kvinnor än jag ser ett bejakande av teknik och vetenskaplig utveckling i Dollys första nummer. Eller menar redaktörerna att det är bejakandet av teknik och vetenskap som genererar det förakt Dolly uppvisar?
Det sambandet borde i så fall ha tydliggjorts.
onsdag, juni 10, 1998
Från kakao till cyberbucks
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 980610
Jack Watherford
Pengar
LeanderMalmsten
För att förstå främmande kulturer menar antropologen Clifford Geertz att det är nödvändigt att försöka "see things from the native's point of view" – att se världen från en annan utsiktspunkt än sin egen. På ett liknande sätt försöker en annan antropolog, Jack Weatherford, förstå pengar i en ny bok som heter just Pengar.
Att läsa de fyrahundra sidorna är som att se historien från pengarnas utsiktspunkt, från Antikens mynt till cyberrymdens cyberbucks. Men även med inslag från de kulturer med ekonomiska system som nyttjade produkter som betalningsmedel i stället för de abstraktioner som mynt och sedlar utgör. Aztekernas kakaobönor och medelhavsländernas salt är exempel på kulturspecifika betalningsmedel. Pengar kom dock att uppfattas som bättre än varor; mindre skrymmande och bättre värdebevarare.
Hans ansats betyder naturligtvis stora penseldrag, men med små detaljrika stopp för att illustrera något. I alla kulturer kan kulturella nav identifieras – ritualer, konst, rivalitet, olika djurarter – och i västerlandet ser Weatherford pengar som det kulturella navet.
Den första penningrevolutionen av tre skedde i Lydien, inte långt från Grekland, varifrån de första mynten kan härledas. Weatherford använder begreppet revolution, inte bara därför att han beskriver stora samhällsomdaningar, utan därför att han beskriver pengar som att de hade en stor emancipatorisk kraft.
Pengar öppnade möjligheter för en större del av befolkningen. De kulturella, filosofiska, litterära och vetenskapliga framgångar Antikens Grekland nådde beror enbart på att de tack vare närheten till Lydien införde ett ekonomiskt system med pengar som nav. Pengar blev också det medium som mer än något annat knöt människor samman över stora geografiska avstånd.
Romarrikets undergång, som var en effekt av pengar (så klart), närmare bestämt romarnas vidlyftiga hantering av pengar och ett enormt skattetryck, blev också slutet på den första penningrevolutionen.
Efter medeltiden dök nya pengar upp i form av papper. I Renässansens Italien uppstod banker och därmed fenomenet ränta, som fick de italienska bankirerna att använda all sin uppfinningsrikedom för att inte bli anklagade för ocker av kyrkan. Det gjorde de bland annat genom att uppfinna växeln.
Därefter kom sedlarna och därmed en högre abstraktionsnivå; så länge guld- eller silvermynt användes fanns det ett värde i själva materialet. Sedeln saknar all användbarhet utöver som pengar. Det ledde till att människor blev tvungna att lita till sina regeringar, som hade skaffat sig kontroll över penningproduktionen; lita på att en i sig värdelös papperslapp betingade ett värde också nästa dag och nästa vecka.
Så långt är boken en kärleksfull, närmast andäktig hyllning till pengar, och till den betydelse Weatherford tillmäter pengar för mänsklighetens utveckling.
Hyllningarna avtar emellertid ju närmare den tredje fasen – virtualiseringen av pengar – vi rör oss. Från att bankerna började registrera transaktioner på magnetband över bankomater och betalkort till olika försök att skapa helt virtuella pengar i cyberrymden: e-cash, cyberbucks och allt vad det heter. Från att först lita till ädla metallers värde, sedan till regeringar, blir det nu i de virtuella pengarnas tid svårt att säga vad människor måste lita på. Vad som sker är ytterligare en abstrahering, från metall över papper till elektroniska digitala bitar. Från fysiskt till virtuellt.
Cyberrymden kommer aldrig att få ett ekonomiskt centrum, menar han. Virtuella pengar kommer att uppstå i många olika former, knutna till specifika produkter eller tjänster snarare än nationella valutor. Kontrollen över pengar – inte bara över produktion och distribution, utan även över definitionen av pengar – kommer att övergå från regeringar till företag.
Denna den sista delen i boken saknar den självklara framställningen av pengars positiva och frigörande betydelse i mänsklighetens utveckling. Weatherford är mindre säker på de virtuella pengarnas emancipatoriska kraft. Virtuella pengar har blivit medelklassens och de rikas valuta; kontanter används av de fattiga. Ändå menar han att den kulturella omdaning vi står inför är större än de två tidigare som orsakats av pengar.
Även om Weatherford sällar sig till dem som tillmäter virtualisering en enorm kulturell betydelse, tonar en ambivalens fram. Är virtuella pengar bra? För vem? Vilket samhälle kommer de nya pengarna att forma? Vilka maktförskjutningar kommer vi att se?
Pengar är alltid ett interpunkteringsfel, skaldade Nils Ferlin. Pengar har blivit allt mer lika Gud, skriver Weatherford.
Jack Watherford
Pengar
LeanderMalmsten
För att förstå främmande kulturer menar antropologen Clifford Geertz att det är nödvändigt att försöka "see things from the native's point of view" – att se världen från en annan utsiktspunkt än sin egen. På ett liknande sätt försöker en annan antropolog, Jack Weatherford, förstå pengar i en ny bok som heter just Pengar.
Att läsa de fyrahundra sidorna är som att se historien från pengarnas utsiktspunkt, från Antikens mynt till cyberrymdens cyberbucks. Men även med inslag från de kulturer med ekonomiska system som nyttjade produkter som betalningsmedel i stället för de abstraktioner som mynt och sedlar utgör. Aztekernas kakaobönor och medelhavsländernas salt är exempel på kulturspecifika betalningsmedel. Pengar kom dock att uppfattas som bättre än varor; mindre skrymmande och bättre värdebevarare.
Hans ansats betyder naturligtvis stora penseldrag, men med små detaljrika stopp för att illustrera något. I alla kulturer kan kulturella nav identifieras – ritualer, konst, rivalitet, olika djurarter – och i västerlandet ser Weatherford pengar som det kulturella navet.
Den första penningrevolutionen av tre skedde i Lydien, inte långt från Grekland, varifrån de första mynten kan härledas. Weatherford använder begreppet revolution, inte bara därför att han beskriver stora samhällsomdaningar, utan därför att han beskriver pengar som att de hade en stor emancipatorisk kraft.
Pengar öppnade möjligheter för en större del av befolkningen. De kulturella, filosofiska, litterära och vetenskapliga framgångar Antikens Grekland nådde beror enbart på att de tack vare närheten till Lydien införde ett ekonomiskt system med pengar som nav. Pengar blev också det medium som mer än något annat knöt människor samman över stora geografiska avstånd.
Romarrikets undergång, som var en effekt av pengar (så klart), närmare bestämt romarnas vidlyftiga hantering av pengar och ett enormt skattetryck, blev också slutet på den första penningrevolutionen.
Efter medeltiden dök nya pengar upp i form av papper. I Renässansens Italien uppstod banker och därmed fenomenet ränta, som fick de italienska bankirerna att använda all sin uppfinningsrikedom för att inte bli anklagade för ocker av kyrkan. Det gjorde de bland annat genom att uppfinna växeln.
Därefter kom sedlarna och därmed en högre abstraktionsnivå; så länge guld- eller silvermynt användes fanns det ett värde i själva materialet. Sedeln saknar all användbarhet utöver som pengar. Det ledde till att människor blev tvungna att lita till sina regeringar, som hade skaffat sig kontroll över penningproduktionen; lita på att en i sig värdelös papperslapp betingade ett värde också nästa dag och nästa vecka.
Så långt är boken en kärleksfull, närmast andäktig hyllning till pengar, och till den betydelse Weatherford tillmäter pengar för mänsklighetens utveckling.
Hyllningarna avtar emellertid ju närmare den tredje fasen – virtualiseringen av pengar – vi rör oss. Från att bankerna började registrera transaktioner på magnetband över bankomater och betalkort till olika försök att skapa helt virtuella pengar i cyberrymden: e-cash, cyberbucks och allt vad det heter. Från att först lita till ädla metallers värde, sedan till regeringar, blir det nu i de virtuella pengarnas tid svårt att säga vad människor måste lita på. Vad som sker är ytterligare en abstrahering, från metall över papper till elektroniska digitala bitar. Från fysiskt till virtuellt.
Cyberrymden kommer aldrig att få ett ekonomiskt centrum, menar han. Virtuella pengar kommer att uppstå i många olika former, knutna till specifika produkter eller tjänster snarare än nationella valutor. Kontrollen över pengar – inte bara över produktion och distribution, utan även över definitionen av pengar – kommer att övergå från regeringar till företag.
Denna den sista delen i boken saknar den självklara framställningen av pengars positiva och frigörande betydelse i mänsklighetens utveckling. Weatherford är mindre säker på de virtuella pengarnas emancipatoriska kraft. Virtuella pengar har blivit medelklassens och de rikas valuta; kontanter används av de fattiga. Ändå menar han att den kulturella omdaning vi står inför är större än de två tidigare som orsakats av pengar.
Även om Weatherford sällar sig till dem som tillmäter virtualisering en enorm kulturell betydelse, tonar en ambivalens fram. Är virtuella pengar bra? För vem? Vilket samhälle kommer de nya pengarna att forma? Vilka maktförskjutningar kommer vi att se?
Pengar är alltid ett interpunkteringsfel, skaldade Nils Ferlin. Pengar har blivit allt mer lika Gud, skriver Weatherford.
torsdag, juni 04, 1998
Cyberlibertinism Internets ideologi
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 980604
När det talas IT-politik i Sverige handlar samtalet vanligtvis om skolors tillgång till IT, satsningar på bred IT-användning och offentlighet vs datalagstiftning. Oavsett IT-politikens innehåll utgår dock diskussionen från den fysiska världen. Och det är svårt att urskilja tydliga ideologiska skillnader i IT-frågor.
Förflyttar vi oss till Internet finner vi däremot åtminstone en tydlig politisk ideologi ˇ cyberlibertinismen. Frågan jag aldrig sett i den svenska debatten är i vilken utsträckning de specifika politiska värderingarna i den virtuella världens samhällsbyggen påverkar våra demokratiska samhällsbyggen i den fysiska världen.
Libertinism dök upp som ett diffust begrepp i 1600-talets Frankrike. Begreppet kommer från latinets libertinus som betyder "den frigivne". De som fick detta epitet var intellektuella och adelsmän som strävade mot att bli oberoende av samhällets, religionens, moralens och tänkandets konventioner.
Den amerikanske teknikfilosofen Langdon Winner ger den mest framträdande politisk-ideologiska rörelsen på Internet beteckningen cyberlibertinism i tidskriften Computers and Society (september 1997).
Cyberlibertinism är en samling idéer som länkar samman en entusiasm för internetbaserade, virtuella livsformer med en radikal högerideologi om den ©˜rätta©˜ definitionen av frihet, socialt liv, ekonomi och politik.
Cyberlibertinismen uttrycks av intellektuella och makthavare bland annat i tidskriften Wired och i litteratur om cyberrymden ˇ Winner ser MIT-forskaren Nicholas Negropontes bok Leva digitalt (Bonniers, 1995) som ett typexempel.
Det finns ett cyberlibertinismens Magna Charta på nätet, utgivet av organisationen The Progress and Freedom Foundation med titeln Cyberspace and the American Dream.
Ett av de tydligaste uttrycken för denna ideologi är teknikdeterminism. Den tekniska utvecklingen ses ˇ likt samhällsutvecklingen ˇ som opåverkbar och ödesbestämd. Tanken att teknikutveckling skulle kunna bestämmas i förhandlingar om vilka värden som bör bevaras och förstärkas med ny teknik är enligt cyberlibertinismen enbart destruktivt.
Andra uttryck är individualism tillsammans med fri marknadskapitalism. Cyberrymden ses som den optimala platsen för individers självförverkligande. All social, politisk och ekono-misk organisation som hotar reglera individens ˇ och marknadens ˇ totala frihet ses som ett hot. En fri marknad ska inte leda till samhällsnytta, utan till individnytta.
Ett ytterligare uttryck för cyberlibertinismen beskriver Winner som en form av anarkism. Att leva digitalt innebär att riva hierarkier och auktoriteter, att globalisera samhällen och att decentralisera all kontroll ända ned till den enskilde. I den globala byn kan äntligen en "äkta" demokrati utvecklas ˇ direktdemokrati.
Cyberlibertinernas samhällssyn kan uttryckas som att ditt mål som människa är att finna människor i världen som liknar dig, tycker som du, och delar dina intressen. Det är de kvaliteter hos andra som renderar uppskattning.
Virtuella gemenskaper som byggs upp kring specifika intressen blir därmed perfekta forum för att finna sådana människor. Konsekvensen blir att undvika de gemenskaper där det finns minsta risk att möta människor med andra intressen än dina. Och fördelen med virtuella samhällen är att de är enkla att både lämna och inträda i.
Det stämmer till eftertanke. Våra fysiska samhällen är fyllda av konflikter ˇ med utgångspunkt i ideologi, politik, etnicitet, klass, genus och ekonomiska intressen. Tänk så lätt att bara lämna problemen! Ta närmsta utgång och hitta en ny gemenskap, i stället för att mödosamt lösa motsättningar. Lockande, inte sant?
I den cyberlibertinskt formade globala byn röstar man med ekonomiska transaktioner. Man betalar (minimal) skatt till den regering som erbjuder bäst tjänster, precis på samma sätt som vi väljer vilken bank vi vill placera våra pengar i.
Genom att handla på en global marknad väljs det land som erbjuder lägst produktskatter, genom att placera pengar i en annan valuta protesterar man mot den egna regeringens ekonomiska politik. Vi ser redan tecknen; cigaretter kan köpas från lågskatteländer, böcker, kläder och andra varor kan på Internet köpas där det är billigast.
Medborgaren ersätts med shopparen och ett lands regering ses som vilken annan tjänsteleverantör på marknaden.
När vi för över många samhälleliga aktiviteter till den virtuella världen bör vi vara förberedda på att möta denna ideologi där. Langdon Winners utmaning till oss är att konstruera en vision om cyberrymden som specificerar humanistiska och demokratiska alternativ till den cyberlibertinska positionen.
Gör vi inte det kommer den ideologi som här har tecknats att växa sig allt starkare.
När det talas IT-politik i Sverige handlar samtalet vanligtvis om skolors tillgång till IT, satsningar på bred IT-användning och offentlighet vs datalagstiftning. Oavsett IT-politikens innehåll utgår dock diskussionen från den fysiska världen. Och det är svårt att urskilja tydliga ideologiska skillnader i IT-frågor.
Förflyttar vi oss till Internet finner vi däremot åtminstone en tydlig politisk ideologi ˇ cyberlibertinismen. Frågan jag aldrig sett i den svenska debatten är i vilken utsträckning de specifika politiska värderingarna i den virtuella världens samhällsbyggen påverkar våra demokratiska samhällsbyggen i den fysiska världen.
Libertinism dök upp som ett diffust begrepp i 1600-talets Frankrike. Begreppet kommer från latinets libertinus som betyder "den frigivne". De som fick detta epitet var intellektuella och adelsmän som strävade mot att bli oberoende av samhällets, religionens, moralens och tänkandets konventioner.
Den amerikanske teknikfilosofen Langdon Winner ger den mest framträdande politisk-ideologiska rörelsen på Internet beteckningen cyberlibertinism i tidskriften Computers and Society (september 1997).
Cyberlibertinism är en samling idéer som länkar samman en entusiasm för internetbaserade, virtuella livsformer med en radikal högerideologi om den ©˜rätta©˜ definitionen av frihet, socialt liv, ekonomi och politik.
Cyberlibertinismen uttrycks av intellektuella och makthavare bland annat i tidskriften Wired och i litteratur om cyberrymden ˇ Winner ser MIT-forskaren Nicholas Negropontes bok Leva digitalt (Bonniers, 1995) som ett typexempel.
Det finns ett cyberlibertinismens Magna Charta på nätet, utgivet av organisationen The Progress and Freedom Foundation med titeln Cyberspace and the American Dream.
Ett av de tydligaste uttrycken för denna ideologi är teknikdeterminism. Den tekniska utvecklingen ses ˇ likt samhällsutvecklingen ˇ som opåverkbar och ödesbestämd. Tanken att teknikutveckling skulle kunna bestämmas i förhandlingar om vilka värden som bör bevaras och förstärkas med ny teknik är enligt cyberlibertinismen enbart destruktivt.
Andra uttryck är individualism tillsammans med fri marknadskapitalism. Cyberrymden ses som den optimala platsen för individers självförverkligande. All social, politisk och ekono-misk organisation som hotar reglera individens ˇ och marknadens ˇ totala frihet ses som ett hot. En fri marknad ska inte leda till samhällsnytta, utan till individnytta.
Ett ytterligare uttryck för cyberlibertinismen beskriver Winner som en form av anarkism. Att leva digitalt innebär att riva hierarkier och auktoriteter, att globalisera samhällen och att decentralisera all kontroll ända ned till den enskilde. I den globala byn kan äntligen en "äkta" demokrati utvecklas ˇ direktdemokrati.
Cyberlibertinernas samhällssyn kan uttryckas som att ditt mål som människa är att finna människor i världen som liknar dig, tycker som du, och delar dina intressen. Det är de kvaliteter hos andra som renderar uppskattning.
Virtuella gemenskaper som byggs upp kring specifika intressen blir därmed perfekta forum för att finna sådana människor. Konsekvensen blir att undvika de gemenskaper där det finns minsta risk att möta människor med andra intressen än dina. Och fördelen med virtuella samhällen är att de är enkla att både lämna och inträda i.
Det stämmer till eftertanke. Våra fysiska samhällen är fyllda av konflikter ˇ med utgångspunkt i ideologi, politik, etnicitet, klass, genus och ekonomiska intressen. Tänk så lätt att bara lämna problemen! Ta närmsta utgång och hitta en ny gemenskap, i stället för att mödosamt lösa motsättningar. Lockande, inte sant?
I den cyberlibertinskt formade globala byn röstar man med ekonomiska transaktioner. Man betalar (minimal) skatt till den regering som erbjuder bäst tjänster, precis på samma sätt som vi väljer vilken bank vi vill placera våra pengar i.
Genom att handla på en global marknad väljs det land som erbjuder lägst produktskatter, genom att placera pengar i en annan valuta protesterar man mot den egna regeringens ekonomiska politik. Vi ser redan tecknen; cigaretter kan köpas från lågskatteländer, böcker, kläder och andra varor kan på Internet köpas där det är billigast.
Medborgaren ersätts med shopparen och ett lands regering ses som vilken annan tjänsteleverantör på marknaden.
När vi för över många samhälleliga aktiviteter till den virtuella världen bör vi vara förberedda på att möta denna ideologi där. Langdon Winners utmaning till oss är att konstruera en vision om cyberrymden som specificerar humanistiska och demokratiska alternativ till den cyberlibertinska positionen.
Gör vi inte det kommer den ideologi som här har tecknats att växa sig allt starkare.
tisdag, maj 05, 1998
Ny lag hinder för virtuella samhällen
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 980505
En ny lag trädde den första maj i kraft i Sverige: "Ansvar för elektroniska anslagstavlor" (prop 1997/98:15). Lagen går ut på att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla ska under straffansvar hålla uppsikt över informationsutbytet.
En elektronisk anslagstavla definieras som en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Begreppet innefattar tjänster som är interaktiva: datorbaserade konferenssystem och e-postlistor. Lagen avser meddelanden i form av såväl text som bild och ljud.
Vanlig e-post mellan ett fåtal människor och websidor omfattas inte av lagen. Inte heller grupptelefoni eller fax.
Den ansvariges skyldigheter är att ha uppsikt över inläggen på anslagstavlan och radera de inlägg som bryter mot följande lagar: uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring samt brott mot upphovsrätten.
Skälen för denna lag är grumliga. De elektroniska anslagstavlorna kan användas för brottslig verksamhet, sägs det i propositionen. Det finns emellertid inga underlag för en bedömning av omfattningen. "Sådana aktiviteter torde dock förekomma regelbundet inom många elektroniska anslagstavlor", står det i propositionen.
Torde förekomma? Baseras lagen på rena gissningar?
Ett annat angivet skäl är av normerande karaktär. Regleringen behövs för att bygga upp ett rättsmedvetande för denna hantering "eftersom det saknas tradition och historia på området".
Också ett grumligt skäl. Snarare framstår denna lag som ett flagrant brott mot en tradition i den virtuella världen som började redan på 1970-talet.
I propositionen liknas en elektronisk anslagstavla vid en tidning som publicerar skrivna artiklar, där den ansvarige för anslagstavlan jämställs med en tidnings chefredaktör. Det är inte en traditionell förståelse av elektroniska anslagstavlor. Det är betydligt vanligare att förstå dem som virtuella samhällen – som gemenskaper i den virtuella världen. Skillnaden mellan anslagstavla och gemenskap ligger i en förändrad föreställning om själva aktiviteten.
Det första kända virtuella samhället hette CommuniTree och startade 1978 i norra Kalifornien – ett exempel på det propositionen betecknar elektronisk anslagstavla. Konferensdeltagarna betraktade sig inte som läsare på en anslagstavla utan som representanter för en ny sorts social samvaro. Även om inläggen var avsedda att läsas och besvaras vid en senare tidpunkt än de sändes, såg deltagarna ändå detta som samtal, som sociala handlingar. De talade om samtalen som om de utfördes i realtid i ett fysiskt rum.
Den föreställningen har skapat en stark tradition i de gemenskaper som upprätthålls i såväl e-postlistor som konferenssystem. Internationellt betecknas denna tradition YOYOW – You Own Your Own Words. "Du äger dina egna ord". Det betyder att den som uttrycker något i en virtuell gemenskap också är ansvarig för det uttryckta – aldrig den som tillhandahåller forumet för gemenskapen.
Varje virtuell gemenskap har sina lokala regler och konventioner, men denna tradition är närmast universell i den virtuella världen.
Problemet med lagen är inte bara att den bryter mot en etablerad tradition. Lagen är dessutom tandlös mot det den vill beivra. De konferenssystem som förmedlar nazistiska slagord eller barnpornografi kan lätt flyttas till utländska datorer.
Men framför allt får lagen stor effekt mot de som har goda intentioner att skapa virtuella gemenskaper. De människor som av olika – men fullt legitima – skäl vill starta en virtuell gemenskap drar sig för att göra det inför problemet med att inte bara övervaka samtalen, utan också vara kompetenta att bedöma när uppvigling sker och när ett inlägg i en debatt utgör hets mot folkgrupp.
Är det möjligt för en novis på lagstiftning om yttrandefrihet och upphovsrätt att göra sådana bedömningar? Risken är att ansvariga för virtuella gemenskaper raderar fler inlägg än nödvändigt för sin egen säkerhets skull. Vilket inte främjar en social gemenskap.
Antropologer brukar hävda att det bör vara ett krav att försöka förstå ett främmande kulturfenomen innan man förändrar det. Det är tveksamt om lagstiftarna har följt den devisen.
En ny lag trädde den första maj i kraft i Sverige: "Ansvar för elektroniska anslagstavlor" (prop 1997/98:15). Lagen går ut på att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla ska under straffansvar hålla uppsikt över informationsutbytet.
En elektronisk anslagstavla definieras som en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Begreppet innefattar tjänster som är interaktiva: datorbaserade konferenssystem och e-postlistor. Lagen avser meddelanden i form av såväl text som bild och ljud.
Vanlig e-post mellan ett fåtal människor och websidor omfattas inte av lagen. Inte heller grupptelefoni eller fax.
Den ansvariges skyldigheter är att ha uppsikt över inläggen på anslagstavlan och radera de inlägg som bryter mot följande lagar: uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring samt brott mot upphovsrätten.
Skälen för denna lag är grumliga. De elektroniska anslagstavlorna kan användas för brottslig verksamhet, sägs det i propositionen. Det finns emellertid inga underlag för en bedömning av omfattningen. "Sådana aktiviteter torde dock förekomma regelbundet inom många elektroniska anslagstavlor", står det i propositionen.
Torde förekomma? Baseras lagen på rena gissningar?
Ett annat angivet skäl är av normerande karaktär. Regleringen behövs för att bygga upp ett rättsmedvetande för denna hantering "eftersom det saknas tradition och historia på området".
Också ett grumligt skäl. Snarare framstår denna lag som ett flagrant brott mot en tradition i den virtuella världen som började redan på 1970-talet.
I propositionen liknas en elektronisk anslagstavla vid en tidning som publicerar skrivna artiklar, där den ansvarige för anslagstavlan jämställs med en tidnings chefredaktör. Det är inte en traditionell förståelse av elektroniska anslagstavlor. Det är betydligt vanligare att förstå dem som virtuella samhällen – som gemenskaper i den virtuella världen. Skillnaden mellan anslagstavla och gemenskap ligger i en förändrad föreställning om själva aktiviteten.
Det första kända virtuella samhället hette CommuniTree och startade 1978 i norra Kalifornien – ett exempel på det propositionen betecknar elektronisk anslagstavla. Konferensdeltagarna betraktade sig inte som läsare på en anslagstavla utan som representanter för en ny sorts social samvaro. Även om inläggen var avsedda att läsas och besvaras vid en senare tidpunkt än de sändes, såg deltagarna ändå detta som samtal, som sociala handlingar. De talade om samtalen som om de utfördes i realtid i ett fysiskt rum.
Den föreställningen har skapat en stark tradition i de gemenskaper som upprätthålls i såväl e-postlistor som konferenssystem. Internationellt betecknas denna tradition YOYOW – You Own Your Own Words. "Du äger dina egna ord". Det betyder att den som uttrycker något i en virtuell gemenskap också är ansvarig för det uttryckta – aldrig den som tillhandahåller forumet för gemenskapen.
Varje virtuell gemenskap har sina lokala regler och konventioner, men denna tradition är närmast universell i den virtuella världen.
Problemet med lagen är inte bara att den bryter mot en etablerad tradition. Lagen är dessutom tandlös mot det den vill beivra. De konferenssystem som förmedlar nazistiska slagord eller barnpornografi kan lätt flyttas till utländska datorer.
Men framför allt får lagen stor effekt mot de som har goda intentioner att skapa virtuella gemenskaper. De människor som av olika – men fullt legitima – skäl vill starta en virtuell gemenskap drar sig för att göra det inför problemet med att inte bara övervaka samtalen, utan också vara kompetenta att bedöma när uppvigling sker och när ett inlägg i en debatt utgör hets mot folkgrupp.
Är det möjligt för en novis på lagstiftning om yttrandefrihet och upphovsrätt att göra sådana bedömningar? Risken är att ansvariga för virtuella gemenskaper raderar fler inlägg än nödvändigt för sin egen säkerhets skull. Vilket inte främjar en social gemenskap.
Antropologer brukar hävda att det bör vara ett krav att försöka förstå ett främmande kulturfenomen innan man förändrar det. Det är tveksamt om lagstiftarna har följt den devisen.
fredag, april 17, 1998
Cyberrymden socialt rum
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 980417
Oscar Hemer & Jan Olof Nilsson (red)
I Transformation. Kulturen i den virtuella staden.
Aegis
En antologi är som ett smörgåsbord; många mindre rätter där alla förväntas finna något som smakar. Kulturskribenten Oscar Hemer och sociologen Jan Olof Nilsson har till antologin I Transformation (Aegis) förtjänstfullt samlat och översatt bidrag från filosofer, antropologer, historiker, mediaforskare – sådana som kan ringas in i det framväxande akademiska området "Virtual Culture": studier av den virtuella kulturen.
Det första kapitlet av filosofen Michael Heim ger analytiska begrepp för att förstå olika intellektuella positioner i förhållande till virtualitet. Det ena begreppet är naiv realism, vilket han tillskriver de kritiker till det virtuella som envist hävdar den materiella världen som den enda verkliga erfarenheten, dit aktiviteter på Internet inte hör.
Det andra begreppet är nätverksidealism som tillskrivs de futurister som ser virtualitet som räddningen för världsfreden, demokratin, ja, för hela mänskligheten.
Med sin jordnära kritik av cyberutopisternas visioner måste bidraget från kulturgeografen Kevin Robins förstås som den förstnämnda kategorin, medan socialantropologen Thomas Hylland Eriksens avsnitt hamnar i den senare kategorin, där han relativt oförbehållsamt menar att Internet kommer att få en oerhört demokratiserande inverkan på samhället.
Kulturforskaren Sadie Plant skriver en datorns historia från ett kvinnligt perspektiv; med fokus på Ada Lovelaces programmeringsarbete och vävstolens komplexitet till skillnad från den traditionella – läs: manliga – historieskrivningen av datorns historia som fokuserar Babbages analytiska maskin och logik. Plant visar hur datorn uppstår ur vävandets historia och hur cirkeln sluts med den cyberrymd som nu skapas med hjälp av datorer sammanvävda i nätverk.
Cyberrymden väver en framtid där inget utrymme finns för den historiske mannen, skriver Plant. Med kvinnan som metafor för datorn ser hon mannen förgäves försöka kontrollera den – varje expansion av den virtuella världen innebär en förflyttning av kontroll från mannen.
Som av en händelse tar mediaforskaren Anne Balsamo vid där Sadie Plant slutar; till frågan om betydelsen av genus i virtuella världar. Med utgångspunkt i den manligt förknippade cyberpunkkulturen visar hon att föreställningen om att människor lämnar ras, kön, ålder och nationell tillhörighet bakom sig vid inträdet i virtuella gemenskaper är en typisk manlig föreställning.
När kvinnor beskriver virtuella världar ser det inte likadant ut. I de flesta datorspel ser Balsamo främst kvinnlig passivitet och manlig aggression och vad datorbaserad kommunikation beträffar ifrågasätter kvinnor antagandet om dessa mediers könsneutralitet.
Att det postmoderna identitetsbyggandet skulle vara gränslöst, historielöst och fritt från politik är enbart en manligt närd dröm.
Men det betyder inte, menar historikern Mark Poster i sitt bidrag, att vi bör hålla fast vid den moderna vetenskapens teorier när vi analyserar den virtuella kulturen. Tvärtom. De nya kommunikationsteknikerna kräver postmoderna teorier.
Ska man till exempel tala om Internets effekter bör det göras från en postmodern utgångspunkt. Då måste Internet förstås som ett socialt rum, inte som en instrumentell teknik för informationsöverföring. Internets effekter på människor liknar i högre grad Tysklands än en hammare, exemplifierar Poster, men så länge vi uppfattar Internet som en hammare kommer vi inte att upptäcka på vilka sätt det liknar Tyskland.
Detta sociala rum som rymmer cyberkulturen beskriver filosofen Pierre Levy som det tredje stadiet i den kulturella evolutionen: en universalitet utan totalitet. Det första stadiet utgjordes av små slutna samhällen där kulturen traderades muntligt; en totalitet utan universalitet. I det andra stadiet ser vi samhällen som anammat skriftspråket och som frambringar en totaliserande universalitet; med skriftspråket möjliggörs en universell utbredning och auktoriteter som strävar efter en enhetlig, global mening (eller sanning): totalitet.
Cyberkulturen, det tredje stadiet, bibehåller universaliteten men löser upp totaliteten. Cyberrymden är global men alltför pluralistisk, labyrintisk och oordnad för att någon auktoritet ska kunna skapa enhetlig mening.
Det bestående intrycket från antologin är att den genererar en ambivalent inställning till den virtuella kultur som växer fram. För att sluta där jag började; en sådan ambivalens kan med fördel läsas som Michael Heims syntes virtuell realism. Virtuell realism innebär en balansakt mellan upplysningens teknikeuforiska framstegsoptimism och den medeltida, oupplysta skräcken för ny teknik.
Denna balansakt känns tillika igen som romantikens ambivalenta reaktion mot ny teknik.
Oscar Hemer & Jan Olof Nilsson (red)
I Transformation. Kulturen i den virtuella staden.
Aegis
En antologi är som ett smörgåsbord; många mindre rätter där alla förväntas finna något som smakar. Kulturskribenten Oscar Hemer och sociologen Jan Olof Nilsson har till antologin I Transformation (Aegis) förtjänstfullt samlat och översatt bidrag från filosofer, antropologer, historiker, mediaforskare – sådana som kan ringas in i det framväxande akademiska området "Virtual Culture": studier av den virtuella kulturen.
Det första kapitlet av filosofen Michael Heim ger analytiska begrepp för att förstå olika intellektuella positioner i förhållande till virtualitet. Det ena begreppet är naiv realism, vilket han tillskriver de kritiker till det virtuella som envist hävdar den materiella världen som den enda verkliga erfarenheten, dit aktiviteter på Internet inte hör.
Det andra begreppet är nätverksidealism som tillskrivs de futurister som ser virtualitet som räddningen för världsfreden, demokratin, ja, för hela mänskligheten.
Med sin jordnära kritik av cyberutopisternas visioner måste bidraget från kulturgeografen Kevin Robins förstås som den förstnämnda kategorin, medan socialantropologen Thomas Hylland Eriksens avsnitt hamnar i den senare kategorin, där han relativt oförbehållsamt menar att Internet kommer att få en oerhört demokratiserande inverkan på samhället.
Kulturforskaren Sadie Plant skriver en datorns historia från ett kvinnligt perspektiv; med fokus på Ada Lovelaces programmeringsarbete och vävstolens komplexitet till skillnad från den traditionella – läs: manliga – historieskrivningen av datorns historia som fokuserar Babbages analytiska maskin och logik. Plant visar hur datorn uppstår ur vävandets historia och hur cirkeln sluts med den cyberrymd som nu skapas med hjälp av datorer sammanvävda i nätverk.
Cyberrymden väver en framtid där inget utrymme finns för den historiske mannen, skriver Plant. Med kvinnan som metafor för datorn ser hon mannen förgäves försöka kontrollera den – varje expansion av den virtuella världen innebär en förflyttning av kontroll från mannen.
Som av en händelse tar mediaforskaren Anne Balsamo vid där Sadie Plant slutar; till frågan om betydelsen av genus i virtuella världar. Med utgångspunkt i den manligt förknippade cyberpunkkulturen visar hon att föreställningen om att människor lämnar ras, kön, ålder och nationell tillhörighet bakom sig vid inträdet i virtuella gemenskaper är en typisk manlig föreställning.
När kvinnor beskriver virtuella världar ser det inte likadant ut. I de flesta datorspel ser Balsamo främst kvinnlig passivitet och manlig aggression och vad datorbaserad kommunikation beträffar ifrågasätter kvinnor antagandet om dessa mediers könsneutralitet.
Att det postmoderna identitetsbyggandet skulle vara gränslöst, historielöst och fritt från politik är enbart en manligt närd dröm.
Men det betyder inte, menar historikern Mark Poster i sitt bidrag, att vi bör hålla fast vid den moderna vetenskapens teorier när vi analyserar den virtuella kulturen. Tvärtom. De nya kommunikationsteknikerna kräver postmoderna teorier.
Ska man till exempel tala om Internets effekter bör det göras från en postmodern utgångspunkt. Då måste Internet förstås som ett socialt rum, inte som en instrumentell teknik för informationsöverföring. Internets effekter på människor liknar i högre grad Tysklands än en hammare, exemplifierar Poster, men så länge vi uppfattar Internet som en hammare kommer vi inte att upptäcka på vilka sätt det liknar Tyskland.
Detta sociala rum som rymmer cyberkulturen beskriver filosofen Pierre Levy som det tredje stadiet i den kulturella evolutionen: en universalitet utan totalitet. Det första stadiet utgjordes av små slutna samhällen där kulturen traderades muntligt; en totalitet utan universalitet. I det andra stadiet ser vi samhällen som anammat skriftspråket och som frambringar en totaliserande universalitet; med skriftspråket möjliggörs en universell utbredning och auktoriteter som strävar efter en enhetlig, global mening (eller sanning): totalitet.
Cyberkulturen, det tredje stadiet, bibehåller universaliteten men löser upp totaliteten. Cyberrymden är global men alltför pluralistisk, labyrintisk och oordnad för att någon auktoritet ska kunna skapa enhetlig mening.
Det bestående intrycket från antologin är att den genererar en ambivalent inställning till den virtuella kultur som växer fram. För att sluta där jag började; en sådan ambivalens kan med fördel läsas som Michael Heims syntes virtuell realism. Virtuell realism innebär en balansakt mellan upplysningens teknikeuforiska framstegsoptimism och den medeltida, oupplysta skräcken för ny teknik.
Denna balansakt känns tillika igen som romantikens ambivalenta reaktion mot ny teknik.
torsdag, mars 26, 1998
Den nya genomskinligheten
Kultursidan (s 5), Computer Sweden nr 23
------------------------------------------------------------------------
Ända fram till i mitten av 80-talet handlade en allmän datorkunskap främst om hur datorer fungerar i en strikt teknisk mening. Datorn sågs som en räknemaskin, och det upplevdes viktigt att förstå hur datorn utförde sina beräkningar. Nästan lika viktigt ansågs det att kunna instruera datorn att utföra beräkningar. Man talade då om genomskinlighet: att datorkunskap var att kunna "se igenom" datorns yttre.
Därmed avmystifierades datorn, så var tanken. Från den tidpunkt när persondatorn började bli populär kom också en flora av mer lättanvända tillämpningsprogram. Idén om vad som var viktig datorkunskap förändrades också så sakteliga – från hur datorn fungerar till hur man använder de olika tillämpningsprogrammen. Det var hantverksmässig kunskap som skulle förvärvas.
Genomskinlighet betydde då att se hur användare kan få datorn och dess applikationer att fungera som verktyg för att lösa användarens egna problem. Det tekniska blev mindre intressant. Att förstå datorn som räknemaskin innebär att förstå hur datorer löser sina problem – att förstå datorn som verktyg innebär att förstå hur datorer löser mina problem.
I dag ser vi hur simuleringsprogram används alltmer i såväl undervisning som rent yrkesmässigt: att manipulera virtuella objekt i en virtuell miljö. Det kan gälla virtuella kemiska experiment, att laborera med ekonomiska simuleringar och manipulera olika simuleringsprogram som stödjer design- och planeringsprocesser. Sherry Turkle, professor i vetenskapssociologi vid MIT, benämner detta "the culture of simulation" i essän Seeing Through Computers i tidskriften The American Prospect (nr 31/97). Vi är på väg in i en simuleringskultur, där samhällsplanerare och beslutsfattare alltmer förlitar sig på simuleringar i virtuella miljöer, likt simuleringsspelet SimCity.
Den politiska, ekonomiska och sociala världen är så komplex att beslutsfattare måste använda – och lita på! – datormodeller för att förstå de komplexa system som de har att göra med. Att laborera med dessa datormodeller fungerar som en utgångspunkt för olika handlingar, som i sin tur får konsekvenser för samhället.
En sådan kultur kräver en ny form av datorkunskap. I en simuleringskultur blir det viktigt att kunna "läsa" simuleringar. Det vill säga: att kunna tolka och förstå en datorsimulerings inbyggda antaganden och värderingar om den värld och de människor som simuleras. Exakt detta motsvarar begreppet genomskinlighet i en simuleringskultur. Att förstå datorn som simulator skulle kanske kunna formuleras som att förstå hur datorer löser verklighetens problem. Eller kanske att förstå hur datorer löser problemet med verkligheten.
Ta det nämnda datorspelet SimCity och dess mer eller mindre dolda värderingar som exempel. SimCity är ett datorspel som simulerar komplexa samspel mellan olika faktorer som gäller vid planeringen av en stad. Jag försökte med SimCity en gång planera en stad utan tung och smutsig industri, uppbyggd kring kunskap, kultur och kommunikation. Det gick inte alls bra – i SimCity verkar tung industri vara en nödvändig ingrediens för att en stad överhuvudtaget ska existera.
Sherry Turkle gör en annan iakttagelse om SimCity: att skatteökningar för att finansiera allmänna nyttigheter ofelbart leder till upplopp bland medborgarna. Om SimCity skulle användas vid samhällsplanering skulle dess bakomliggande värderingar om det goda samhället påverka planerare att anta en tydlig politisk riktning.
Och det är själva sensmoralen av Turkles artikel. Inga datorsimuleringar – vare sig spel eller "riktiga" simuleringar – kan göras neutrala eller intresselösa. Därför bör en god datorkunskap innefatta att kunna se igenom datorsimuleringars yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar. Denna form av datorkunskap benämner hon "läskunnighet i en simuleringskultur" – den kultur i vars meningsväv vi finner embryot till informationssamhället.
I en simuleringskultur framstår det som synnerligen viktigt att en offentlig kritik av informationsteknik – kalla det gärna IT-kritik – utvecklas och bedrivs.
------------------------------------------------------------------------
Ända fram till i mitten av 80-talet handlade en allmän datorkunskap främst om hur datorer fungerar i en strikt teknisk mening. Datorn sågs som en räknemaskin, och det upplevdes viktigt att förstå hur datorn utförde sina beräkningar. Nästan lika viktigt ansågs det att kunna instruera datorn att utföra beräkningar. Man talade då om genomskinlighet: att datorkunskap var att kunna "se igenom" datorns yttre.
Därmed avmystifierades datorn, så var tanken. Från den tidpunkt när persondatorn började bli populär kom också en flora av mer lättanvända tillämpningsprogram. Idén om vad som var viktig datorkunskap förändrades också så sakteliga – från hur datorn fungerar till hur man använder de olika tillämpningsprogrammen. Det var hantverksmässig kunskap som skulle förvärvas.
Genomskinlighet betydde då att se hur användare kan få datorn och dess applikationer att fungera som verktyg för att lösa användarens egna problem. Det tekniska blev mindre intressant. Att förstå datorn som räknemaskin innebär att förstå hur datorer löser sina problem – att förstå datorn som verktyg innebär att förstå hur datorer löser mina problem.
I dag ser vi hur simuleringsprogram används alltmer i såväl undervisning som rent yrkesmässigt: att manipulera virtuella objekt i en virtuell miljö. Det kan gälla virtuella kemiska experiment, att laborera med ekonomiska simuleringar och manipulera olika simuleringsprogram som stödjer design- och planeringsprocesser. Sherry Turkle, professor i vetenskapssociologi vid MIT, benämner detta "the culture of simulation" i essän Seeing Through Computers i tidskriften The American Prospect (nr 31/97). Vi är på väg in i en simuleringskultur, där samhällsplanerare och beslutsfattare alltmer förlitar sig på simuleringar i virtuella miljöer, likt simuleringsspelet SimCity.
Den politiska, ekonomiska och sociala världen är så komplex att beslutsfattare måste använda – och lita på! – datormodeller för att förstå de komplexa system som de har att göra med. Att laborera med dessa datormodeller fungerar som en utgångspunkt för olika handlingar, som i sin tur får konsekvenser för samhället.
En sådan kultur kräver en ny form av datorkunskap. I en simuleringskultur blir det viktigt att kunna "läsa" simuleringar. Det vill säga: att kunna tolka och förstå en datorsimulerings inbyggda antaganden och värderingar om den värld och de människor som simuleras. Exakt detta motsvarar begreppet genomskinlighet i en simuleringskultur. Att förstå datorn som simulator skulle kanske kunna formuleras som att förstå hur datorer löser verklighetens problem. Eller kanske att förstå hur datorer löser problemet med verkligheten.
Ta det nämnda datorspelet SimCity och dess mer eller mindre dolda värderingar som exempel. SimCity är ett datorspel som simulerar komplexa samspel mellan olika faktorer som gäller vid planeringen av en stad. Jag försökte med SimCity en gång planera en stad utan tung och smutsig industri, uppbyggd kring kunskap, kultur och kommunikation. Det gick inte alls bra – i SimCity verkar tung industri vara en nödvändig ingrediens för att en stad överhuvudtaget ska existera.
Sherry Turkle gör en annan iakttagelse om SimCity: att skatteökningar för att finansiera allmänna nyttigheter ofelbart leder till upplopp bland medborgarna. Om SimCity skulle användas vid samhällsplanering skulle dess bakomliggande värderingar om det goda samhället påverka planerare att anta en tydlig politisk riktning.
Och det är själva sensmoralen av Turkles artikel. Inga datorsimuleringar – vare sig spel eller "riktiga" simuleringar – kan göras neutrala eller intresselösa. Därför bör en god datorkunskap innefatta att kunna se igenom datorsimuleringars yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar. Denna form av datorkunskap benämner hon "läskunnighet i en simuleringskultur" – den kultur i vars meningsväv vi finner embryot till informationssamhället.
I en simuleringskultur framstår det som synnerligen viktigt att en offentlig kritik av informationsteknik – kalla det gärna IT-kritik – utvecklas och bedrivs.
fredag, februari 06, 1998
Den tidsinställda databomben
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 980206
Millenniebomben
Simon Reeve & Colin McGhee
Nya Doxa
DET TYDLIGASTE uttrycket för att år 2000-problemet har tagits på allvar i Sverige var när generaldirektören för Riksförsäkringsverket, Anna Hedborg, krävde att regeringen inte genomför några fler reformer inom socialförsäkringsområdet före år 2000. Orsak: Tillgängliga resurser måste läggas på att säkerställa IT-systemens funktion vid övergången till år 2000.
År 2000-problemet är på samma gång ett enkelt problem och synnerligen svårt. Problemet består i att årtal i datorprogram har alltid representerats med två siffror i stället för fyra (98 i stället för 1998). Varför? Den vanligast angivna orsaken är att det sparade minnesutrymme, som förr var dyrt.
När datorer ska använda datum för att beräkna något (t ex ränta) eller styra aktiviteter (t ex tidsstyrda dörrlås) blir det problem när år 2000 plötsligt blir 00 i datorprogrammen.
DETTA PROBLEM betitlar metaforiskt en ny bok, Millenniebomben (Nya Doxa), av de engelska journalisterna Simon Reeve och Colin McGhee. Den bygger på intervjuer och uttalanden av IT-experter, politiker och tjänstemän. De åskådliggör problemet och dess tänkbara – ingen verkar veta – konsekvenser på ett begripligt sätt – med exemplets pedagogik.
Boken har flera förtjänster, men framstår som lite snabbt och hafsigt ihopskriven. År 2000-problemet benämns exempelvis som ett datorvirus, trots att de själva definierar datorvirus som något helt annat. Förvirrande och felaktigt.
Millenniebomben levererar många tydliga exempel på 2000-problemet. Finansvärlden, banker, försäkringsbolag, militär verksamhet, civilflyg, telekommunikation, elkraft, sjukhus, tillverkningsindustri, handel, myndigheter – all verksamhet där datorer har betydelse kan drabbas.
Man kan förledas att tro att problemet bara gäller stora administrativa datorsystem med miljontals rader programmeringskod som ska ändras. Så är inte fallet, menar författarna. Alla apparater som innehåller en mikroprocessor kan – ingen verkar veta – omfattas av problemet. Programkod finns inte bara i själva tillämpningsprogrammen, utan även i själva processorn. Den programkoden är dock omöjlig att se eller att ändra på.
Många mikroprocessorer hanterar datum, även om det inte är uppenbart till vad. Kommer min mikrovågsugn att fungera år 2000? Videon? Hissen? Ingen verkar veta.
DET ÄR emellertid funktioner som lätt kan avläsas om de inte fungerar. Den värsta mardrömmen, menar Reeve & McGhee, är om det uppstår dolda verkningar som inte upptäcks direkt, utan som är synergieffekter av till synes riktiga datorbearbetningar. Och som blir svåra att spåra.
I Sverige har IT-kommissionen – som första land i världen – skapat en 2000-märkning av datorprodukter, liknande miljömärkning. En grön lapp som säger "Säker 2000" ska garantera att produkten fungerar efter millennieskiftet.
I en utredning (SOU 1997:12) skriver IT-kommissionen att Sverige sackar efter andra länder, delvis på grund av att problemen är större här tack vare en mer omfattande integration av olika offentliga IT-system. Ett annat problem är att samordning saknas; de flesta system är beroende av att andra system fungerar med avseende på år 2000-problemet.
Så vad hjälper det om ett visst datorsystem är 2000-säkrat om inte de datorer detta system interagerar med är 2000-säkrade?
"Frågan är alltför stor, alltför genomträngande och alltför viktig för att överlåtas på datorindustrin", skriver Reeve & McGhee.
DET PÅMINNER mig om ett debattprogram i SVT hösten 1997 där Bi Puranen, framtidsforskare och kvinnan bakom utredningen Kulturnät Sverige, menade att detta är ett ypperligt tillfälle att diskutera konsekvenser av vårt IT-beroende nu och inför framtiden. Visst, tyckte teknikerna och IT-experterna, intressant, men nu bör problemet överlåtas till oss så vi kan lösa det. Tiden är ju knapp.
Men är det inte den strategin – att överlåta IT-frågor till tekniker – som har föranlett år 2000-problemet?
Kan man lita på att datorindustrin kan lösa problemet, frågar sig därmed Reeve & McGhee kritiskt. De ställer sig oerhört skeptiska till en bransch, där enligt gjorda studier endast 14 procent av stora programutvecklingsprojekt levereras i tid. 86 procent tvingas flytta fram sin deadline.
År 2000 är dock en fullständigt orubblig deadline.
Millenniebomben genererar förtjänstfullt många frågor. Varför tror inte programutvecklare att de program de skapar inte kommer att användas tio år senare, när programmeringsarbete ofta handlar om att ändra och lägga till funktioner i befintliga, ofta gamla program?
Varför kan vi inte hålla de företag som har gjort datorerna och programvarorna ekonomiskt ansvariga för år 2000-problemet? Problemet har ju varit välkänt länge i IT-branschen.
Men den fråga som formar sig starkast av att läsa av Millenniebomben rör det faktum att ingen verkar veta vad som kan hända efter millennieskiftet. Vad vet inte vi? Varför vet inte vi?
År 2000-problemet ser ut att stavas kunskap – inte teknik.
Millenniebomben
Simon Reeve & Colin McGhee
Nya Doxa
DET TYDLIGASTE uttrycket för att år 2000-problemet har tagits på allvar i Sverige var när generaldirektören för Riksförsäkringsverket, Anna Hedborg, krävde att regeringen inte genomför några fler reformer inom socialförsäkringsområdet före år 2000. Orsak: Tillgängliga resurser måste läggas på att säkerställa IT-systemens funktion vid övergången till år 2000.
År 2000-problemet är på samma gång ett enkelt problem och synnerligen svårt. Problemet består i att årtal i datorprogram har alltid representerats med två siffror i stället för fyra (98 i stället för 1998). Varför? Den vanligast angivna orsaken är att det sparade minnesutrymme, som förr var dyrt.
När datorer ska använda datum för att beräkna något (t ex ränta) eller styra aktiviteter (t ex tidsstyrda dörrlås) blir det problem när år 2000 plötsligt blir 00 i datorprogrammen.
DETTA PROBLEM betitlar metaforiskt en ny bok, Millenniebomben (Nya Doxa), av de engelska journalisterna Simon Reeve och Colin McGhee. Den bygger på intervjuer och uttalanden av IT-experter, politiker och tjänstemän. De åskådliggör problemet och dess tänkbara – ingen verkar veta – konsekvenser på ett begripligt sätt – med exemplets pedagogik.
Boken har flera förtjänster, men framstår som lite snabbt och hafsigt ihopskriven. År 2000-problemet benämns exempelvis som ett datorvirus, trots att de själva definierar datorvirus som något helt annat. Förvirrande och felaktigt.
Millenniebomben levererar många tydliga exempel på 2000-problemet. Finansvärlden, banker, försäkringsbolag, militär verksamhet, civilflyg, telekommunikation, elkraft, sjukhus, tillverkningsindustri, handel, myndigheter – all verksamhet där datorer har betydelse kan drabbas.
Man kan förledas att tro att problemet bara gäller stora administrativa datorsystem med miljontals rader programmeringskod som ska ändras. Så är inte fallet, menar författarna. Alla apparater som innehåller en mikroprocessor kan – ingen verkar veta – omfattas av problemet. Programkod finns inte bara i själva tillämpningsprogrammen, utan även i själva processorn. Den programkoden är dock omöjlig att se eller att ändra på.
Många mikroprocessorer hanterar datum, även om det inte är uppenbart till vad. Kommer min mikrovågsugn att fungera år 2000? Videon? Hissen? Ingen verkar veta.
DET ÄR emellertid funktioner som lätt kan avläsas om de inte fungerar. Den värsta mardrömmen, menar Reeve & McGhee, är om det uppstår dolda verkningar som inte upptäcks direkt, utan som är synergieffekter av till synes riktiga datorbearbetningar. Och som blir svåra att spåra.
I Sverige har IT-kommissionen – som första land i världen – skapat en 2000-märkning av datorprodukter, liknande miljömärkning. En grön lapp som säger "Säker 2000" ska garantera att produkten fungerar efter millennieskiftet.
I en utredning (SOU 1997:12) skriver IT-kommissionen att Sverige sackar efter andra länder, delvis på grund av att problemen är större här tack vare en mer omfattande integration av olika offentliga IT-system. Ett annat problem är att samordning saknas; de flesta system är beroende av att andra system fungerar med avseende på år 2000-problemet.
Så vad hjälper det om ett visst datorsystem är 2000-säkrat om inte de datorer detta system interagerar med är 2000-säkrade?
"Frågan är alltför stor, alltför genomträngande och alltför viktig för att överlåtas på datorindustrin", skriver Reeve & McGhee.
DET PÅMINNER mig om ett debattprogram i SVT hösten 1997 där Bi Puranen, framtidsforskare och kvinnan bakom utredningen Kulturnät Sverige, menade att detta är ett ypperligt tillfälle att diskutera konsekvenser av vårt IT-beroende nu och inför framtiden. Visst, tyckte teknikerna och IT-experterna, intressant, men nu bör problemet överlåtas till oss så vi kan lösa det. Tiden är ju knapp.
Men är det inte den strategin – att överlåta IT-frågor till tekniker – som har föranlett år 2000-problemet?
Kan man lita på att datorindustrin kan lösa problemet, frågar sig därmed Reeve & McGhee kritiskt. De ställer sig oerhört skeptiska till en bransch, där enligt gjorda studier endast 14 procent av stora programutvecklingsprojekt levereras i tid. 86 procent tvingas flytta fram sin deadline.
År 2000 är dock en fullständigt orubblig deadline.
Millenniebomben genererar förtjänstfullt många frågor. Varför tror inte programutvecklare att de program de skapar inte kommer att användas tio år senare, när programmeringsarbete ofta handlar om att ändra och lägga till funktioner i befintliga, ofta gamla program?
Varför kan vi inte hålla de företag som har gjort datorerna och programvarorna ekonomiskt ansvariga för år 2000-problemet? Problemet har ju varit välkänt länge i IT-branschen.
Men den fråga som formar sig starkast av att läsa av Millenniebomben rör det faktum att ingen verkar veta vad som kan hända efter millennieskiftet. Vad vet inte vi? Varför vet inte vi?
År 2000-problemet ser ut att stavas kunskap – inte teknik.
lördag, januari 24, 1998
Är Internet en fluga?
Debattsidan (s 19), Computer Sweden nr 6
"This 'telephone' has too many shortcomings to be seriously considered as a means of communication", sägs ha uttryckts i ett internt PM på telegrafbolaget Western Union 1876, när telefonen såg dagens ljus.
"Who the hell wants to hear the actors talk?", sägs H M Warner på filmbolaget Warner Brothers ha frågat sig 1927, när ljudfilmen stod för dörren.
"I think there is a world market for maybe five computers", sade IBM:s styrelseordförande Thomas Watson 1943, precis när de första elektroniska datorerna höll på att konstrueras.
"There is no reason why anyone would want a computer in their home", lär Ken Olson, ordförande för datorföretaget Digital, ha hävdat 1977, när de första persondatorerna kunde börja skönjas.
Och nu sägs (i CS nr 80) kommunikationsminister Ines Uusmann uttrycka samma budskap som hon gjorde för drygt ett år sedan i SvD – att nätsurfande är en fluga som blåser förbi.
"Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med det egentligen?" Så uttryckte hon sig då. Nu säger hon att "Nu vet alla med insikt att jag faktiskt hade rätt i den prognosen." Hur vet hon det? Vad måste man ha insikt om för att veta det? Vilka har den insikten?
Inte jag i vart fall.
Aldrig hittar jag så mycket intressant som när jag surfar planlöst, och det oavsett om jag surfar i den virtuella världen – på webben – eller i den fysiska. Att surfa planlöst bland bokhyllor på bibliotek, i boklådor, i skivaffärer är ett svåröverträffat sätt att finna det oväntade, det man aldrig skulle ha hittat vid ett planerat surfande.
Nu vet jag inte varför Uusmann uttalar sig på det sättet – antagligen finns det taktiska poänger att hämta som en icke-politiker inte ser. Eller så är det ett ideologiskt uttalande – att påverka människor så att de inte använder Internet hur som helst.
Men om Uusmanns uttalande är baserat på kunskap om IT, informationsvanor och internetanvändning, är det ett fundamentalt krav att hon redovisar grunden för sitt "vetande".
Gärna här i Computer Sweden.
"This 'telephone' has too many shortcomings to be seriously considered as a means of communication", sägs ha uttryckts i ett internt PM på telegrafbolaget Western Union 1876, när telefonen såg dagens ljus.
"Who the hell wants to hear the actors talk?", sägs H M Warner på filmbolaget Warner Brothers ha frågat sig 1927, när ljudfilmen stod för dörren.
"I think there is a world market for maybe five computers", sade IBM:s styrelseordförande Thomas Watson 1943, precis när de första elektroniska datorerna höll på att konstrueras.
"There is no reason why anyone would want a computer in their home", lär Ken Olson, ordförande för datorföretaget Digital, ha hävdat 1977, när de första persondatorerna kunde börja skönjas.
Och nu sägs (i CS nr 80) kommunikationsminister Ines Uusmann uttrycka samma budskap som hon gjorde för drygt ett år sedan i SvD – att nätsurfande är en fluga som blåser förbi.
"Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med det egentligen?" Så uttryckte hon sig då. Nu säger hon att "Nu vet alla med insikt att jag faktiskt hade rätt i den prognosen." Hur vet hon det? Vad måste man ha insikt om för att veta det? Vilka har den insikten?
Inte jag i vart fall.
Aldrig hittar jag så mycket intressant som när jag surfar planlöst, och det oavsett om jag surfar i den virtuella världen – på webben – eller i den fysiska. Att surfa planlöst bland bokhyllor på bibliotek, i boklådor, i skivaffärer är ett svåröverträffat sätt att finna det oväntade, det man aldrig skulle ha hittat vid ett planerat surfande.
Nu vet jag inte varför Uusmann uttalar sig på det sättet – antagligen finns det taktiska poänger att hämta som en icke-politiker inte ser. Eller så är det ett ideologiskt uttalande – att påverka människor så att de inte använder Internet hur som helst.
Men om Uusmanns uttalande är baserat på kunskap om IT, informationsvanor och internetanvändning, är det ett fundamentalt krav att hon redovisar grunden för sitt "vetande".
Gärna här i Computer Sweden.
lördag, december 27, 1997
IT i skolan en förrädisk vision
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 971227
I DEN svenska skolan, som under nittiotalet dränerats på miljardbelopp, satsas det som aldrig förr på IT. Samtidigt har genom KK-stiftelsens försorg miljontals kronor satsats på olika IT-projekt. Om detta skriver Maja Aase en kritisk artikel i Moderna Tider (nr 86-87). Aases syfte är att undersöka om (och hur) elevers lärande förbättras med IT.
Hon finner trosföreställningar (i stället för kunskap) hos KK-stiftelsen, hyperentusiastiska skolledare, elever som tycker att IT är kul – men inget som pekar på att IT skulle förbättra elevers förståelse i olika ämnen. Snarare tvärtom.
Aases utgångspunkt – pedagogisk förbättring – är självklar men otillräcklig. Det finns också andra mål.
KK-stiftelsens storsatsning på IT i skolan har som ett viktigt mål att "... främja en spridd användning av informationsteknologi". Det målet är härlett från IT-kommissionens uppdrag som formuleras på samma sätt i betänkandet SOU 1995:68, där kommissionen också uttryckligen ska vara pådrivande i att göra svenska folket till IT-användare.
Ska skolan fostra duktiga IT-användare? Maja Aase hävdar att så är fallet efter att ha läst en av KK-stiftelsens egna undersökningar; ordbehandling, söka på Internet och skicka e-post blir den viktiga kunskapen. "Men det där lärde jag mig på bara några veckor", menar Aase. Vad är substansen?
DET FINNS en stor vilja från många håll – företrädesvis politiskt och skoladministrativt – att förändra skolan på alla nivåer. Förändringen beskrivs som att gå från "teaching" till "learning", dvs från att lära ut till att lära in. Bort med katedral undervisning till förmån för elever som söker kunskap på egen hand. Lärarens auktoritet ska tonas ned till förmån för rollen som handledare eller mentor.
En vanlig pedagogisk benämning på den "nya" pedagogiken är problembaserad inlärning. Så långt är det gott och väl – det finns pedagogiska teorier att studera och gjorda erfarenheter.
Det stora problemet är den utbredda föreställningen om att denna förändring förutsätter en viss typ av teknik.
I den så kallade IT-propositionen (Prop. 1995/1996:125) hävdas "de enorma informationskällor" (läs: Internet och olika databaser) som en betydande faktor i den pedagogiska förnyelsen. IT-kommissionen skriver i sitt betänkande (SOU 1995:68) att "... datorn blir ett hjälpmedel som öppnar möjligheter för ny pedagogik" (läs: problembaserad inlärning).
På högskolenivå formuleras samma idé i betänkandet Lärare för högskola i utveckling (SOU 1996:166): "Utvecklingen mot problem- eller projektbaserad utbildning förstärks och sprids över hela högskolesystemet. (...) Den stöds kraftfullt av den nya informationsteknologin".
ETT PROBLEM med en sådan tekniksyn är att därmed kan en tidigare svag pedagogisk utveckling och förnyelse legitimeras – "vi har ju inte haft den nödvändiga tekniken". Ett annat problem är att god undervisning i första hand blir teknikberoende, i stället för pedagogik-/lärar-/student-/litteratur-/forskningsberoende.
IT ges rollen av räddaren i nöden; IT revolutionerar undervisningen. Det är inte bara en farlig tekniksyn – den bygger även på en myt om teknik.
Dagens övertro på IT har paralleller med föreställningen om att den gutenbergska tryckpressen revolutionerade världen när den konstruerades på 1400-talet. Filosofen Scott Cook menar i boken Internet Dreams (redaktör: Mark Stefik, 1996) att det är en myt. Den gutenbergska trycktekniken förändrade inte samhället i nämnvärd grad under de 200–300 närmsta åren efter dess konstruktion – därtill var läskunnigheten bland Europas medborgare alltför låg, liksom intresset hos dåtidens makthavare för en utbredd läskunnighet.
DET VAR när större sociala förändringar initierades – 1700-talets upplysningsidéer och den franska revolutionen bidrog starkt till dessa – som läsande och kunskapsinhämtning inte skulle vara förbehållet endast en elit. Först då ökade läskunnigheten, först då kom tryckpressen att bidra till en samhällsförändring, dock tillsammans med andra, betydligt viktigare faktorer.
Förändringarna berodde mer på människors ändrade sociala, politiska och etiska värderingar om hur människan ska leva, än på teknik.
På samma sätt är det förändringar i lärares värderingar av kunskap, lärande och pedagogik, samt hur utbildningspolitiker värderar resursbehov för undervisning som skulle kunna "revolutionera" undervisningen. Och här kan IT stödja både goda och dåliga förändringar.
Endast en förhärdad teknikdeterminist kan tro att en introduktion av ny teknik automatiskt förändrar undervisningen i en god riktning, medan lärare och skolledare bara har att se på.
Men enligt Maja Aases artikel är det precis vad som verkar ske.
I DEN svenska skolan, som under nittiotalet dränerats på miljardbelopp, satsas det som aldrig förr på IT. Samtidigt har genom KK-stiftelsens försorg miljontals kronor satsats på olika IT-projekt. Om detta skriver Maja Aase en kritisk artikel i Moderna Tider (nr 86-87). Aases syfte är att undersöka om (och hur) elevers lärande förbättras med IT.
Hon finner trosföreställningar (i stället för kunskap) hos KK-stiftelsen, hyperentusiastiska skolledare, elever som tycker att IT är kul – men inget som pekar på att IT skulle förbättra elevers förståelse i olika ämnen. Snarare tvärtom.
Aases utgångspunkt – pedagogisk förbättring – är självklar men otillräcklig. Det finns också andra mål.
KK-stiftelsens storsatsning på IT i skolan har som ett viktigt mål att "... främja en spridd användning av informationsteknologi". Det målet är härlett från IT-kommissionens uppdrag som formuleras på samma sätt i betänkandet SOU 1995:68, där kommissionen också uttryckligen ska vara pådrivande i att göra svenska folket till IT-användare.
Ska skolan fostra duktiga IT-användare? Maja Aase hävdar att så är fallet efter att ha läst en av KK-stiftelsens egna undersökningar; ordbehandling, söka på Internet och skicka e-post blir den viktiga kunskapen. "Men det där lärde jag mig på bara några veckor", menar Aase. Vad är substansen?
DET FINNS en stor vilja från många håll – företrädesvis politiskt och skoladministrativt – att förändra skolan på alla nivåer. Förändringen beskrivs som att gå från "teaching" till "learning", dvs från att lära ut till att lära in. Bort med katedral undervisning till förmån för elever som söker kunskap på egen hand. Lärarens auktoritet ska tonas ned till förmån för rollen som handledare eller mentor.
En vanlig pedagogisk benämning på den "nya" pedagogiken är problembaserad inlärning. Så långt är det gott och väl – det finns pedagogiska teorier att studera och gjorda erfarenheter.
Det stora problemet är den utbredda föreställningen om att denna förändring förutsätter en viss typ av teknik.
I den så kallade IT-propositionen (Prop. 1995/1996:125) hävdas "de enorma informationskällor" (läs: Internet och olika databaser) som en betydande faktor i den pedagogiska förnyelsen. IT-kommissionen skriver i sitt betänkande (SOU 1995:68) att "... datorn blir ett hjälpmedel som öppnar möjligheter för ny pedagogik" (läs: problembaserad inlärning).
På högskolenivå formuleras samma idé i betänkandet Lärare för högskola i utveckling (SOU 1996:166): "Utvecklingen mot problem- eller projektbaserad utbildning förstärks och sprids över hela högskolesystemet. (...) Den stöds kraftfullt av den nya informationsteknologin".
ETT PROBLEM med en sådan tekniksyn är att därmed kan en tidigare svag pedagogisk utveckling och förnyelse legitimeras – "vi har ju inte haft den nödvändiga tekniken". Ett annat problem är att god undervisning i första hand blir teknikberoende, i stället för pedagogik-/lärar-/student-/litteratur-/forskningsberoende.
IT ges rollen av räddaren i nöden; IT revolutionerar undervisningen. Det är inte bara en farlig tekniksyn – den bygger även på en myt om teknik.
Dagens övertro på IT har paralleller med föreställningen om att den gutenbergska tryckpressen revolutionerade världen när den konstruerades på 1400-talet. Filosofen Scott Cook menar i boken Internet Dreams (redaktör: Mark Stefik, 1996) att det är en myt. Den gutenbergska trycktekniken förändrade inte samhället i nämnvärd grad under de 200–300 närmsta åren efter dess konstruktion – därtill var läskunnigheten bland Europas medborgare alltför låg, liksom intresset hos dåtidens makthavare för en utbredd läskunnighet.
DET VAR när större sociala förändringar initierades – 1700-talets upplysningsidéer och den franska revolutionen bidrog starkt till dessa – som läsande och kunskapsinhämtning inte skulle vara förbehållet endast en elit. Först då ökade läskunnigheten, först då kom tryckpressen att bidra till en samhällsförändring, dock tillsammans med andra, betydligt viktigare faktorer.
Förändringarna berodde mer på människors ändrade sociala, politiska och etiska värderingar om hur människan ska leva, än på teknik.
På samma sätt är det förändringar i lärares värderingar av kunskap, lärande och pedagogik, samt hur utbildningspolitiker värderar resursbehov för undervisning som skulle kunna "revolutionera" undervisningen. Och här kan IT stödja både goda och dåliga förändringar.
Endast en förhärdad teknikdeterminist kan tro att en introduktion av ny teknik automatiskt förändrar undervisningen i en god riktning, medan lärare och skolledare bara har att se på.
Men enligt Maja Aases artikel är det precis vad som verkar ske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)