Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050520
Corinne Maier
Hej Lättja
Svenska Förlaget
När jag för länge sedan arbetade som lärling, fick jag ett antal budord itutade. ”Man behöver aldrig lära sig att fuska”, var ett sådant. Undermeningen var att det kan varje människa, men att alltid göra rätt trots de motstånd det kan innebära måste läras in.
Det verkar inte den franska författarinnan Corinne Maier tagit till sig. Hon levererar en hel bok i konsten att fuska på jobbet. Hej Lättja heter den (Svenska Förlaget); Bonjour Paresse i original. Som om konsten att göra minsta möjliga på jobbet måste läras ut.
Men varför inte, förresten. Varför inte slå ihjäl sina gamla lär- och fördomar? Kanske är denna bok synnerligen viktig för att komma åt problemen med arbetsrelaterad utbrändhet och utmattningssyndrom.
För vilka är det som bränner ut sig på jobbet? De (över)engagerade, perfektionisterna, idealisterna – de som lever för sitt arbete. Inte är det de som arbetar för att leva. Utbrändhet handlar ofta om den klassiska konflikten mellan mål och medel.
Corinne Maier är akademiker (nationalekonom), tjänsteman på ett statligt bolag och riktar sina lättjefyllda råd till andra tjänstemän. Inte till lokalvårdaren eller lagerarbetaren, utan till de yrkesgrupper som ”inte längre riktigt [vet] vad de får betalt för”, som hon formulerar det.
Hej Lättja är så klart en lättsamt rolig pamflett, men kan också läsas som ett politiskt inlägg. Där Naomi Klein kritiserar globala storföretag som utnyttjar arbetskraft i Asien, är Maier fördömande mot de stora företagen på hemmaplan.
Näringslivets andefattiga och löjliga nyspråk, deras homofobi, deras skräck för att anställa människor med annan etnicitet, deras fullständiga illojalitet mot de anställda genom att flytta verksamheter utomlands för ytterligare vinning. Hon skräder inte orden, vilket sannolikt är ett skäl till bokens försäljningsframgångar.
Så vad har du att förlora på att ta det lugnare på jobbet?, frågar hon läsaren, när inte ens löneutvecklingen beror på din prestationer. Det är en väl omhuldad lögn; det är förmågan att anpassa sig till en viss företagsmodell som premieras, inte kvalitet, är hennes erfarenhet.
Dessutom får du ju ändå sparken en vacker dag, trots att företaget du arbetar på gör mångmiljonvinst, så snart företagsledningen ser en möjlighet att flytta verksamheten österut.
Implicit, genom att vända på frågan, blir läsaren svaret skyldig: vad har du att vinna på att arbeta ihjäl dig? Hög lön? Nej. Status? Nej. Välbefinnande? Nej, utbrändhet.
De lärdomar som grundlade mitt arbetsliv i unga lärlingsår har fått sig en positiv knäck.
fredag, maj 20, 2005
torsdag, maj 19, 2005
Om prissättning på digitala produkter
När iTunes äntligen bestämmer sig för att sälja musik över nätet i Sverige, blir deras prissättning intressant. Hur prissätter man digitala produkter, vars främsta egenskap är att marginalkostnaden för att producera en extra produkt närmar sig noll och när en stor del av produktionsprocessen (leverans, skivbränning och paketering) har överlåtits till konsumenten?
I en industri som baseras på tillverkning och försäljning av materiella produkter, har ofta en kostnadsbaserad prissättning tillämpats. Det innebär att tillverkaren lägger ett lämpligt påslag på produktionskostnaden och priset är därmed satt.
När det gäller tjänster tillämpas ofta en värdebaserad prissättning. Det innebär att säljaren uppskattar värdet av tjänsten för kunden och prissätter utifrån den uppskattningen, snararen än produktionskostnaden.
Ett annat sätt är konkurrensprissättning, det vill säga att en aktör sätter pris på en vara eller tjänst utifrån konkurrenternas pris. Oftast blir priset i stort detsamma som konkurrenterna, vilket innebär att någon priskonkurrens inte infinner sig.
iTunes med en prissättning om 9 kr per låt och 90 kr per album verkar främst ha utgått från iden om konkurrensprissättning, eftersom priset ligger nära konkurrenternas.
Vilket skulle priset bli om iTunes skulle tillämpa värdebaserad prissättning? Vilket värde tillmäter konsumenterna tjänsten?
Vilket skulle priset bli om en kostnadsbaserad prissättning tillämpas? Vad kostar det egentligen att producera musik till ett album?
Huruvida iTunes har satt ett korrekt pris eller inte, beror på om såväl risken som merarbetet att ladda hem ett album via BitTorrents är värt 90 kronor hos konsumenterna. Om nedladdningen minskar betydligt är priset korrekt satt. Om nedladdningen fortsätter i samma skala är priset för högt satt.
I en industri som baseras på tillverkning och försäljning av materiella produkter, har ofta en kostnadsbaserad prissättning tillämpats. Det innebär att tillverkaren lägger ett lämpligt påslag på produktionskostnaden och priset är därmed satt.
När det gäller tjänster tillämpas ofta en värdebaserad prissättning. Det innebär att säljaren uppskattar värdet av tjänsten för kunden och prissätter utifrån den uppskattningen, snararen än produktionskostnaden.
Ett annat sätt är konkurrensprissättning, det vill säga att en aktör sätter pris på en vara eller tjänst utifrån konkurrenternas pris. Oftast blir priset i stort detsamma som konkurrenterna, vilket innebär att någon priskonkurrens inte infinner sig.
iTunes med en prissättning om 9 kr per låt och 90 kr per album verkar främst ha utgått från iden om konkurrensprissättning, eftersom priset ligger nära konkurrenternas.
Vilket skulle priset bli om iTunes skulle tillämpa värdebaserad prissättning? Vilket värde tillmäter konsumenterna tjänsten?
Vilket skulle priset bli om en kostnadsbaserad prissättning tillämpas? Vad kostar det egentligen att producera musik till ett album?
Huruvida iTunes har satt ett korrekt pris eller inte, beror på om såväl risken som merarbetet att ladda hem ett album via BitTorrents är värt 90 kronor hos konsumenterna. Om nedladdningen minskar betydligt är priset korrekt satt. Om nedladdningen fortsätter i samma skala är priset för högt satt.
tisdag, maj 17, 2005
Om Sokrates och skriften
I dialogen Faidros samtalar Sokrates och Faidros om kvaliteten i ett tal av Lysias, som Faidros har i nedskriven form. Sokrates är tydlig: ”Den som tror sig kunna lämna efter sig en konstlära i en skrift och den som tar emot den ur en skrift och tror att det är något klart och stabilt – de är båda fullkomligt naiva”.
Sokrates huvudsakliga problem är textens oförmåga till dialog och prövning av argument. Oavsett vilka invändningar läsaren av en text har mot textens tes, och hur än läsaren framställer sina argument mot texten, står texten opåverkad kvar och framställer sin tes, oförändrad.
Om en människa, däremot, lägger fram en tes i ett tal, kan den som invänder mot tesen påverka talaren att förändra sin tes i dialogen. Med dialektik, menar Sokrates med metaforer från jordbruket, kan man plantera och så ”ord fyllda av kunskap, ord som kan bistå både sig själva och såningsmannen, ord som inte är ofruktbara utan rymmer en sådd varur nya ord kan spira i nya sinnen…”. Detta kan enligt Sokrates inte uppnås genom att talet skrivs ned och separeras från berättaren.
Trots Sokrates kritik mot skriften bloggade Platon på med sina dialoger.
Sokrates huvudsakliga problem är textens oförmåga till dialog och prövning av argument. Oavsett vilka invändningar läsaren av en text har mot textens tes, och hur än läsaren framställer sina argument mot texten, står texten opåverkad kvar och framställer sin tes, oförändrad.
Om en människa, däremot, lägger fram en tes i ett tal, kan den som invänder mot tesen påverka talaren att förändra sin tes i dialogen. Med dialektik, menar Sokrates med metaforer från jordbruket, kan man plantera och så ”ord fyllda av kunskap, ord som kan bistå både sig själva och såningsmannen, ord som inte är ofruktbara utan rymmer en sådd varur nya ord kan spira i nya sinnen…”. Detta kan enligt Sokrates inte uppnås genom att talet skrivs ned och separeras från berättaren.
Trots Sokrates kritik mot skriften bloggade Platon på med sina dialoger.
tisdag, april 26, 2005
Om genus och recensioner
På tisdagen denna vecka skriver författaren och kritikern i Expressen Anders Ehnmark en debattartikel om en författares recensionsdag, apropå utgivningen av hans senaste bok En stad i ljus, en essäbok om Antonio Gramsci.
Han är förtjust i recensionerna, som han, liksom alla författare, självklart läser. Även de recensioner som inte delar hans förståelse av Gramsci. Dessa recensioner är värdefulla, menar han, eftersom de utgör en del av ett samtal. Ett viktigt samtal.
Alla recensioner han läser och refererar i artikeln är han positiv till, så länge recensenterna är män. Stefan Jonsson i DN, Magnus Persson i SvD, Göran Greider i Expressen, Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan. Martin ringer från förlaget. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt ringer och grattar.
Men så det svarta fåret. Aftonbladet. En kvinnlig recensent. Åsa Linderborg, historiker. Den enda kvinnan i uppräkningen. Den recensionen begriper han inte. Antagligen ett angrepp, skriver han. ”Det finns alltid dumsnutar”, menar han.
Om det är slump, nedärvt eller fostrat vet jag inte. Knappast gör Ehnmark det heller.
Han är förtjust i recensionerna, som han, liksom alla författare, självklart läser. Även de recensioner som inte delar hans förståelse av Gramsci. Dessa recensioner är värdefulla, menar han, eftersom de utgör en del av ett samtal. Ett viktigt samtal.
Alla recensioner han läser och refererar i artikeln är han positiv till, så länge recensenterna är män. Stefan Jonsson i DN, Magnus Persson i SvD, Göran Greider i Expressen, Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan. Martin ringer från förlaget. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt ringer och grattar.
Men så det svarta fåret. Aftonbladet. En kvinnlig recensent. Åsa Linderborg, historiker. Den enda kvinnan i uppräkningen. Den recensionen begriper han inte. Antagligen ett angrepp, skriver han. ”Det finns alltid dumsnutar”, menar han.
Om det är slump, nedärvt eller fostrat vet jag inte. Knappast gör Ehnmark det heller.
onsdag, april 20, 2005
Alla dessa konstigheter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050420
Billy Ehn
Vad konstigt. Om undran och oförståelse.
Studentlitteratur
Genom tillvarons konstiga saker, händelser, beteenden försöker Billy Ehn i god essästil förstå konstighet sin nya bok Vad konstigt (Studentlitteratur). Som professor i etnologi gör han det genom att betrakta det andra och frammana det konstiga.
Han låter till exempel ett stort antal lärarstudenter skriva ned något de tycker är underligt i det nutida samhället. Det visar sig vara mångfacetterat, allt från hur vegetarianer kan vara hundägare till varför svenskar aldrig tar sista biten av tårtan. Eller varför vi måste ta av oss skorna inomhus. Eller varför man måste dansa små grodorna på midsommar.
Ehn blandar snyggt studenternas konstigheter med egna uppfattningar om vad som är konstigt och inte. Därmed synliggör sig författaren väldigt intimt. Som när han berättar om hans avsky över att dansa små grodorna – utom vid ett tillfälle. Det är när Ehn och en annan blivande professor sitter i fängelse (på en öppen anstalt, för värnpliktsvägran) och arrangerar midsommarfesten bland internerna.
Det är konstigt att en akademisk författare är så självutlämnande. Men jag tycker mycket om det. Måste det konstiga vara något man inte tycker om? Det kan man tro utifrån exemplet med lärarstudenterna. Eller kan man älska det konstiga?
Konstiga är andra, inte jag själv, är en uppfattning som Ehn ständigt möter. Är inte det konstigt? Konstighet framstår som avvikelser från det normala; något negativt som borde rättas till. Inte något som fascinerar och leder till självreflektion och lust att ändra sin egen uppfattning. Utgår människor alltid från sig själva som norm?
Förklaringen som Ehn uppehåller sig kring är att det råder en hårfin skillnad mellan att inte vara förstådd och inte uppfattas som riktigt klok. För många människor är det lite skräckinjagande att inte bli förstådd, därför att det tolkas som att man hamnar utanför normen, det vill säga onormal. Med förståelse och dess motsats kan vi lika lätt inordna som utesluta människor i en gemenskap.
För visst har vi ibland märkt hur människor tonar ned sin ståndpunkt, tar tillbaka något eller vill formulera om sig när den andre visar sig kallsinnigt oförstående? Ovanligare är att stå fast och riskera bli betraktad som – just det, konstig.
Därför gör Ehn olika försök under föreläsningar, där han bland annat ber åhörarna skriva ned svar på frågan ”Hur tycker du att du själv är konstig?”. Här närmar sig etnologin psykologin, genom att svaren på en sådan fråga blir ofta psykologiska självbilder.
Därför är svaren, föga förvånande, självkritiska och beskriver människors svårigheter att få bukt med egenskaper man upplever negativa. Liksom svårigheter som uppstår när intellektet möter starka emotioner – när känslan liksom fular ut sig inför intellektet; när jag inte förstår varför jag känner på ett visst (negativt) sätt.
När jag har lyssnat till olika föreläsningar vid universitetet och annorstädes har jag alltid förundrats, fascinerats och imponerats av människor som lyckas gestalta sitt ämne; bli ett med det. Denna bok är en manifestation av den etnologiska blicken, av en författare som är ett med sitt akademiska ämne.
Min fascination gäller inte alls enbart akademiker. Lika förundrad och imponerad blir jag av skickliga hantverkare, vars rörelser inte är intellektuellt uttänkta, utan alltigenom kroppsliga; där intelligensen blivit kroppslig. När blir man ett med ett ämne, oavsett det är etnologi, deg, lera eller trä? Hur blir man det?
Förvåningen är en av människans viktigaste egenskaper, både för sig själv som individ och för sig som samhällsmedborgare. Förvåning och förundran bidrar starkt till att skapa både vår individuella och gemensamma verklighet.
Människans plikt, rentav, är att förundras.
Billy Ehn
Vad konstigt. Om undran och oförståelse.
Studentlitteratur
Genom tillvarons konstiga saker, händelser, beteenden försöker Billy Ehn i god essästil förstå konstighet sin nya bok Vad konstigt (Studentlitteratur). Som professor i etnologi gör han det genom att betrakta det andra och frammana det konstiga.
Han låter till exempel ett stort antal lärarstudenter skriva ned något de tycker är underligt i det nutida samhället. Det visar sig vara mångfacetterat, allt från hur vegetarianer kan vara hundägare till varför svenskar aldrig tar sista biten av tårtan. Eller varför vi måste ta av oss skorna inomhus. Eller varför man måste dansa små grodorna på midsommar.
Ehn blandar snyggt studenternas konstigheter med egna uppfattningar om vad som är konstigt och inte. Därmed synliggör sig författaren väldigt intimt. Som när han berättar om hans avsky över att dansa små grodorna – utom vid ett tillfälle. Det är när Ehn och en annan blivande professor sitter i fängelse (på en öppen anstalt, för värnpliktsvägran) och arrangerar midsommarfesten bland internerna.
Det är konstigt att en akademisk författare är så självutlämnande. Men jag tycker mycket om det. Måste det konstiga vara något man inte tycker om? Det kan man tro utifrån exemplet med lärarstudenterna. Eller kan man älska det konstiga?
Konstiga är andra, inte jag själv, är en uppfattning som Ehn ständigt möter. Är inte det konstigt? Konstighet framstår som avvikelser från det normala; något negativt som borde rättas till. Inte något som fascinerar och leder till självreflektion och lust att ändra sin egen uppfattning. Utgår människor alltid från sig själva som norm?
Förklaringen som Ehn uppehåller sig kring är att det råder en hårfin skillnad mellan att inte vara förstådd och inte uppfattas som riktigt klok. För många människor är det lite skräckinjagande att inte bli förstådd, därför att det tolkas som att man hamnar utanför normen, det vill säga onormal. Med förståelse och dess motsats kan vi lika lätt inordna som utesluta människor i en gemenskap.
För visst har vi ibland märkt hur människor tonar ned sin ståndpunkt, tar tillbaka något eller vill formulera om sig när den andre visar sig kallsinnigt oförstående? Ovanligare är att stå fast och riskera bli betraktad som – just det, konstig.
Därför gör Ehn olika försök under föreläsningar, där han bland annat ber åhörarna skriva ned svar på frågan ”Hur tycker du att du själv är konstig?”. Här närmar sig etnologin psykologin, genom att svaren på en sådan fråga blir ofta psykologiska självbilder.
Därför är svaren, föga förvånande, självkritiska och beskriver människors svårigheter att få bukt med egenskaper man upplever negativa. Liksom svårigheter som uppstår när intellektet möter starka emotioner – när känslan liksom fular ut sig inför intellektet; när jag inte förstår varför jag känner på ett visst (negativt) sätt.
När jag har lyssnat till olika föreläsningar vid universitetet och annorstädes har jag alltid förundrats, fascinerats och imponerats av människor som lyckas gestalta sitt ämne; bli ett med det. Denna bok är en manifestation av den etnologiska blicken, av en författare som är ett med sitt akademiska ämne.
Min fascination gäller inte alls enbart akademiker. Lika förundrad och imponerad blir jag av skickliga hantverkare, vars rörelser inte är intellektuellt uttänkta, utan alltigenom kroppsliga; där intelligensen blivit kroppslig. När blir man ett med ett ämne, oavsett det är etnologi, deg, lera eller trä? Hur blir man det?
Förvåningen är en av människans viktigaste egenskaper, både för sig själv som individ och för sig som samhällsmedborgare. Förvåning och förundran bidrar starkt till att skapa både vår individuella och gemensamma verklighet.
Människans plikt, rentav, är att förundras.
lördag, april 09, 2005
Matdelning på Stora torget
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050409
En gång byggdes ett nytt, stort torg för medborgarna. Torget var dock inte som andra torg. Här kunde alla befinna sig utan att trängas; utrymmet var oändligt. Torget medgav även aktiviteter som delvis var bekanta, delvis helt nya.
Utbudet av olika saker var enormt. Det märkliga var att de saker medborgaren hämtade från torget försvann inte. Hämtades en sak, blev det inte en sak färre på torget.
Att sakerna aldrig tog slut var torgets mest nyskapande egenskap. Och plötsligt upptäckte människorna att även mat kunde delas mellan varandra på torget. Om ett paket pasta eller en fläskfilé hämtades, försvann inte maten. Fantastiskt, tyckte människorna.
Maten blev gratis. För att öka möjligheten för andra att hämta mat, kunde man lägga ut lite mat på sitt eget lilla stånd på torget, så att medborgarna kunde hämta mat från varandra. Aldrig hade så mycket ny mat prövats, nya rätter ätits, som aldrig skulle ätits annars. Maten var ju så dyr.
Detta gillades inte av alla. ”Hur ska de som producerar maten få betalt om alla hämtar gratis mat på torget?”, hördes organisationen Antimatbyrån vråla över torget. ”Maten ska köpas i de speciella mataffärerna!”, skrek byrån.
Dessa mataffärer sålde maten till ett för medborgarna ohyggligt högt pris, varav bara en bråkdel hamnade i matproducenternas fickor. Medborgarna hade svårt att förstå varför de skulle betala överpris för mat som fanns att hämta gratis på Stora torget; mat som dessutom aldrig försvann hur mycket man än hämtade.
”Det är stöld!”, skrek Antimatbyrån. ”Ni går ju inte och stjäl smycken på guldsmedsaffärer”, menade byrån, ”så varför stjäla mat?”. Men ingen medborgare uppfattade mathämtning som stöld. Maten försvann ju inte. Om smycken stjäls, försvinner de från ägaren. Det är en helt annan sak.
Antimatbyrån gick vidare och krävde att det skulle vara olagligt att hämta mat och dela maten med andra. Därför krävde byrån att medborgarna skulle legitimera sig, så att de kunde polisanmälas. Nu gick inte det, eftersom något legitimationstvång inte existerade i det fria samhället.
Då gick Antimatbyrån till justitieministern, pekade på ett unionsfördrag och krävde att hela mathanteringen på Stora torget skulle göras olaglig. Justitieministern gick utan invändning byrån till mötes och skrev en ny lag som förbjöd i princip all mathantering på Stora torget, som inte var sanktionerad av byrån.
Denna lagtext kunde hämtas på Stora torget i hur många antal som helst utan att den tog slut, precis som alla andra saker på Stora torget. Men maten skulle förbjudas.
”Sälj då maten till rimliga priser på Stora torget”, ropade medborgarna till matproducenterna, men de vägrade. Ingen förstod varför. Var Stora torget så skrämmande för matproducenterna? Kunde de inte hantera matförsäljning där? De gav inga svar.
Justitieministern lovade att inga enskilda medborgare skulle jagas av polisen när antimatlagen infördes. Medborgarna blev ännu mer förvirrade. ”Varför skapas en lag som inte efterföljs”, undrade medborgarna. Inget svar här heller.
Alla partier var dock inte ense med det statsbärande partiet. Det tredje miljöpartiet (mp3), var som vanligt motvalls och menade att mathämtning för eget bruk måste vara tillåtet.
Och medborgarna fortsatte så klart att hämta mat på Stora torget. Ätandet ansågs viktigt för det goda livet.
En gång byggdes ett nytt, stort torg för medborgarna. Torget var dock inte som andra torg. Här kunde alla befinna sig utan att trängas; utrymmet var oändligt. Torget medgav även aktiviteter som delvis var bekanta, delvis helt nya.
Utbudet av olika saker var enormt. Det märkliga var att de saker medborgaren hämtade från torget försvann inte. Hämtades en sak, blev det inte en sak färre på torget.
Att sakerna aldrig tog slut var torgets mest nyskapande egenskap. Och plötsligt upptäckte människorna att även mat kunde delas mellan varandra på torget. Om ett paket pasta eller en fläskfilé hämtades, försvann inte maten. Fantastiskt, tyckte människorna.
Maten blev gratis. För att öka möjligheten för andra att hämta mat, kunde man lägga ut lite mat på sitt eget lilla stånd på torget, så att medborgarna kunde hämta mat från varandra. Aldrig hade så mycket ny mat prövats, nya rätter ätits, som aldrig skulle ätits annars. Maten var ju så dyr.
Detta gillades inte av alla. ”Hur ska de som producerar maten få betalt om alla hämtar gratis mat på torget?”, hördes organisationen Antimatbyrån vråla över torget. ”Maten ska köpas i de speciella mataffärerna!”, skrek byrån.
Dessa mataffärer sålde maten till ett för medborgarna ohyggligt högt pris, varav bara en bråkdel hamnade i matproducenternas fickor. Medborgarna hade svårt att förstå varför de skulle betala överpris för mat som fanns att hämta gratis på Stora torget; mat som dessutom aldrig försvann hur mycket man än hämtade.
”Det är stöld!”, skrek Antimatbyrån. ”Ni går ju inte och stjäl smycken på guldsmedsaffärer”, menade byrån, ”så varför stjäla mat?”. Men ingen medborgare uppfattade mathämtning som stöld. Maten försvann ju inte. Om smycken stjäls, försvinner de från ägaren. Det är en helt annan sak.
Antimatbyrån gick vidare och krävde att det skulle vara olagligt att hämta mat och dela maten med andra. Därför krävde byrån att medborgarna skulle legitimera sig, så att de kunde polisanmälas. Nu gick inte det, eftersom något legitimationstvång inte existerade i det fria samhället.
Då gick Antimatbyrån till justitieministern, pekade på ett unionsfördrag och krävde att hela mathanteringen på Stora torget skulle göras olaglig. Justitieministern gick utan invändning byrån till mötes och skrev en ny lag som förbjöd i princip all mathantering på Stora torget, som inte var sanktionerad av byrån.
Denna lagtext kunde hämtas på Stora torget i hur många antal som helst utan att den tog slut, precis som alla andra saker på Stora torget. Men maten skulle förbjudas.
”Sälj då maten till rimliga priser på Stora torget”, ropade medborgarna till matproducenterna, men de vägrade. Ingen förstod varför. Var Stora torget så skrämmande för matproducenterna? Kunde de inte hantera matförsäljning där? De gav inga svar.
Justitieministern lovade att inga enskilda medborgare skulle jagas av polisen när antimatlagen infördes. Medborgarna blev ännu mer förvirrade. ”Varför skapas en lag som inte efterföljs”, undrade medborgarna. Inget svar här heller.
Alla partier var dock inte ense med det statsbärande partiet. Det tredje miljöpartiet (mp3), var som vanligt motvalls och menade att mathämtning för eget bruk måste vara tillåtet.
Och medborgarna fortsatte så klart att hämta mat på Stora torget. Ätandet ansågs viktigt för det goda livet.
onsdag, april 06, 2005
Varför inte en världsregering?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050406
Torbjörn Tännsjö
Läget. Om krig, moral och världens framtid
Thales
Förmågan att irritera i sådan utsträckning att hans debattartiklar ibland anmäls till pressombudsmannen beror på att filosofen Torbjörn Tännsjö äger en logisk argumentationsförmåga över genomsnittet och är fullständigt kompromisslös med sin moraliska utgångspunkt: utilitarismen.
Det är självklart också utgångspunkten i hans senaste bok Läget (Thales), en samling artiklar han skrivit efter den 11 september 2001. Det är alltid intressant att följa hans moralanalyser av världens tillstånd; om den omoraliske Bush, om ondskan i världen, om vedergällningars existensberättigande, om fosterdiagnostik och om kollektiv skuld.
Till varje av dessa ämnen kan recensenter resa diskussioner och visa oenighet med Tännsjös moraliska normer. Här uppehåller jag mig i stället till några avsnitt där Tännsjö är uppenbart politisk, men utan utilitaristiska falsettoner.
Som politisk varelse är Tännsjö socialist med förflutet i vänsterpartiet. Föga förvånande är han motståndare till EU och särskilt de federationstankar som florerar. Hans huvudargument är att en sådan konstitution skulle bli en kvasidemokrati; demokratin skulle undergrävas i nationalstaterna på grund av den ständigt oklara ansvarsfördelningen mellan olika instanser samt ett folkligt svagt förankrat parlament.
Lite mer förvånande och därtill mycket intressantare är hans plädering för en kosmopolitisk demokrati.
Huvudsyftet med en världsregering, ett världsparlament och världsmedborgarskap är världsfred. Som fredsprojekt menar han att EU är omöjligt, i polemik med filosoferna Habermas och Derrida som för några år sedan pläderade för ett starkt EU som USA:s motvikt.
Varför skulle ett Europa med traditioner av brittisk, fransk, belgisk och portugisisk kolonialism, italiensk och spansk fascism samt tysk nazism vara bäst skickad att bevara fred? Skulle vi har lärt oss läxan av historien? Det vore kanske att överskatta vår förmåga.
Målet med en världsregering skulle likna nationella politiska mål: att skapa en mänsklig tillvaro som präglas av allmänt välstånd och rättvisa mellan människor.
Tännsjö gör något för en filosof så ovanligt som föreslår ett program för hur en demokratisk världsregering kan skapas. Och beskriver de risker som en sådan process bär med sig. Utrymmet här räcker inte till att redogöra för denna process, utan jag nöjer mig med två kommentarer.
I ett representativt världsparlament skulle enbart Indien och Kina utgöra en tredjedel. Skulle europeiska länder med koloniala historier och strukturer och supermakten USA acceptera sådant parlament?
Om argumentet mot en europeisk federation är ett demokratiskt underskott i nationalstaterna, varför är inte detta argument giltigt mot en världsregering; en ännu högre nivå än EU?
Dock tilltalas jag försiktigt av tanken på en världsregering, vars primära uppgifter måste vara att skapa global ekonomisk, juridisk och social rättvisa samt att avrusta de då meningslösa och dyra nationella försvarsmakterna.
Vore inte det en moraliskt riktig politik?
Torbjörn Tännsjö
Läget. Om krig, moral och världens framtid
Thales
Förmågan att irritera i sådan utsträckning att hans debattartiklar ibland anmäls till pressombudsmannen beror på att filosofen Torbjörn Tännsjö äger en logisk argumentationsförmåga över genomsnittet och är fullständigt kompromisslös med sin moraliska utgångspunkt: utilitarismen.
Det är självklart också utgångspunkten i hans senaste bok Läget (Thales), en samling artiklar han skrivit efter den 11 september 2001. Det är alltid intressant att följa hans moralanalyser av världens tillstånd; om den omoraliske Bush, om ondskan i världen, om vedergällningars existensberättigande, om fosterdiagnostik och om kollektiv skuld.
Till varje av dessa ämnen kan recensenter resa diskussioner och visa oenighet med Tännsjös moraliska normer. Här uppehåller jag mig i stället till några avsnitt där Tännsjö är uppenbart politisk, men utan utilitaristiska falsettoner.
Som politisk varelse är Tännsjö socialist med förflutet i vänsterpartiet. Föga förvånande är han motståndare till EU och särskilt de federationstankar som florerar. Hans huvudargument är att en sådan konstitution skulle bli en kvasidemokrati; demokratin skulle undergrävas i nationalstaterna på grund av den ständigt oklara ansvarsfördelningen mellan olika instanser samt ett folkligt svagt förankrat parlament.
Lite mer förvånande och därtill mycket intressantare är hans plädering för en kosmopolitisk demokrati.
Huvudsyftet med en världsregering, ett världsparlament och världsmedborgarskap är världsfred. Som fredsprojekt menar han att EU är omöjligt, i polemik med filosoferna Habermas och Derrida som för några år sedan pläderade för ett starkt EU som USA:s motvikt.
Varför skulle ett Europa med traditioner av brittisk, fransk, belgisk och portugisisk kolonialism, italiensk och spansk fascism samt tysk nazism vara bäst skickad att bevara fred? Skulle vi har lärt oss läxan av historien? Det vore kanske att överskatta vår förmåga.
Målet med en världsregering skulle likna nationella politiska mål: att skapa en mänsklig tillvaro som präglas av allmänt välstånd och rättvisa mellan människor.
Tännsjö gör något för en filosof så ovanligt som föreslår ett program för hur en demokratisk världsregering kan skapas. Och beskriver de risker som en sådan process bär med sig. Utrymmet här räcker inte till att redogöra för denna process, utan jag nöjer mig med två kommentarer.
I ett representativt världsparlament skulle enbart Indien och Kina utgöra en tredjedel. Skulle europeiska länder med koloniala historier och strukturer och supermakten USA acceptera sådant parlament?
Om argumentet mot en europeisk federation är ett demokratiskt underskott i nationalstaterna, varför är inte detta argument giltigt mot en världsregering; en ännu högre nivå än EU?
Dock tilltalas jag försiktigt av tanken på en världsregering, vars primära uppgifter måste vara att skapa global ekonomisk, juridisk och social rättvisa samt att avrusta de då meningslösa och dyra nationella försvarsmakterna.
Vore inte det en moraliskt riktig politik?
måndag, mars 21, 2005
Forskningens ideologiska slutsatser
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050321
Från en god analys kan olika slutsatser dras. Det låter självklart, men är det inte. I dess renaste form närde positivismen en dröm om att all forskning skulle kunna reduceras till logiska satser, beskrivna med ett objektivt, genomskinligt språk, där forskarens värderingar kunde döljas.
Den drömmen borde vara krossad. Särskilt visas drömmens omöjlighet i de sociala vetenskapsområdena. Ändå fortsätter forskare att dra slutsatser från datamaterial och analyser, som om slutsatserna objektivt följer av analyserna.
Som om forskarnas egna fördomar, ideologier, normsystem, värdesystem och politiska hemvist inte har någon betydelse för de slutsatser som dras.
Ett bra exempel på detta gavs på DN Debatt (10/2) där en medicinare och en civilekonom gör goda analyser från ett datamaterial som handlar om kvinnors ohälsa – men där vissa slutsatser är ytterst ideologiskt impregnerade.
De visar att 90 procent av alla kvinnor har en lägre nettoinkomst när de arbetar jämfört med när de är sjukskrivna. Detta är särskilt tydligt inom traditionella kvinnoyrken som vård och omsorg och gäller inte kvinnor inom akademikeryrken där lönen är betydligt högre.
Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att kvinnors löner – särskilt inom kvinnodominerade yrken – måste öka. På så sätt kan kvinnors nettolön vid arbete överstiga nettolönen vid sjukskrivning.
Forskarna på DN Debatt drar slutsatsen att ersättningen för sjukskrivning måste minska, för att uppnå samma mål. Bägge slutsatserna utgår uppenbart från var sitt ideologiska värdesystem.
De visar även att kvinnor som under arbetslivet har haft flera barn och tagit hela ansvaret för dem och hemmet genom att ta ut all föräldraledighet och vårdpenning för sjuka barn, riskerar långtidssjukskrivning i högre grad än kvinnor som inte haft totalansvaret.
Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att ersättningssystemen måste främja jämställdhet i hemmen, så att männen tvingas ta ett större ansvar. På så sätt ges kvinnor lika möjligheter som män att utvecklas på arbetsmarknaden.
Forskarnas slutsats att det är de generösa möjligheterna till föräldraledighet som skapar långtidssjukskrivning och kvinnors utslagning på arbetsmarknaden. Implicit – de skriver det inte rakt ut – menar de att om föräldraledigheten görs mindre generös minskar ohälsan för kvinnor på arbetsmarknaden.
Det vore rimligt att forskare redovisar sina politiska och ideologiska värdesystem så att medborgarna kan förhålla sig kritiska till resultaten.
Från en god analys kan olika slutsatser dras. Det låter självklart, men är det inte. I dess renaste form närde positivismen en dröm om att all forskning skulle kunna reduceras till logiska satser, beskrivna med ett objektivt, genomskinligt språk, där forskarens värderingar kunde döljas.
Den drömmen borde vara krossad. Särskilt visas drömmens omöjlighet i de sociala vetenskapsområdena. Ändå fortsätter forskare att dra slutsatser från datamaterial och analyser, som om slutsatserna objektivt följer av analyserna.
Som om forskarnas egna fördomar, ideologier, normsystem, värdesystem och politiska hemvist inte har någon betydelse för de slutsatser som dras.
Ett bra exempel på detta gavs på DN Debatt (10/2) där en medicinare och en civilekonom gör goda analyser från ett datamaterial som handlar om kvinnors ohälsa – men där vissa slutsatser är ytterst ideologiskt impregnerade.
De visar att 90 procent av alla kvinnor har en lägre nettoinkomst när de arbetar jämfört med när de är sjukskrivna. Detta är särskilt tydligt inom traditionella kvinnoyrken som vård och omsorg och gäller inte kvinnor inom akademikeryrken där lönen är betydligt högre.
Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att kvinnors löner – särskilt inom kvinnodominerade yrken – måste öka. På så sätt kan kvinnors nettolön vid arbete överstiga nettolönen vid sjukskrivning.
Forskarna på DN Debatt drar slutsatsen att ersättningen för sjukskrivning måste minska, för att uppnå samma mål. Bägge slutsatserna utgår uppenbart från var sitt ideologiska värdesystem.
De visar även att kvinnor som under arbetslivet har haft flera barn och tagit hela ansvaret för dem och hemmet genom att ta ut all föräldraledighet och vårdpenning för sjuka barn, riskerar långtidssjukskrivning i högre grad än kvinnor som inte haft totalansvaret.
Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att ersättningssystemen måste främja jämställdhet i hemmen, så att männen tvingas ta ett större ansvar. På så sätt ges kvinnor lika möjligheter som män att utvecklas på arbetsmarknaden.
Forskarnas slutsats att det är de generösa möjligheterna till föräldraledighet som skapar långtidssjukskrivning och kvinnors utslagning på arbetsmarknaden. Implicit – de skriver det inte rakt ut – menar de att om föräldraledigheten görs mindre generös minskar ohälsan för kvinnor på arbetsmarknaden.
Det vore rimligt att forskare redovisar sina politiska och ideologiska värdesystem så att medborgarna kan förhålla sig kritiska till resultaten.
onsdag, mars 16, 2005
Kriget på nätet trappas upp
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050316
Det virtuella kriget mellan Antipiratbyråns upphovsrättsfanatiker och Internets fildelningsfanatiker trappas upp. Inte alla, men många fildelare är ideologiskt övertygade aktivister för en förändrad syn på upphovsrätten i den digitala eran.
Nu har Antipiratbyråns hemsida hackats av organisationen Unga Arga Hackare, där de avslöjar den svenske infiltratör Antipiratbyrån avlönat i flera år för att kunna namnge de riktigt stora fildelarna på nätet. Rena spionthrillern.
Antipiratbyrån understöds också av regeringen och EU. En ny lag träder sannolikt i kraft till sommaren som förbjuder kopiering av film och musik på nätet för eget bruk. Därmed försvinner en grundbult i svensk och internationell upphovsrättslagstiftning: fair use, som amerikanerna säger. Att kopiera för eget bruk, kallar vi det.
Jag är övertygad om att fildelningskulturen finner motåtgärder. När Napster förbjöds skapades andra fildelningsprogram, som bygger på helt annan teknik. En tänkbar motåtgärd till den nya kopieringslagen är kryptering, så att ingen ser vad filerna som byts innehåller.
Ställningskrig kring ny teknik är dock inte nytt.
När det första världsomspännande kommunikationsnätet – telegrafen – skapades på 1800-talet, var det till en början förbjudet för andra än myndigheter att skicka meddelanden i kodad form. Men folk fann olika sätt skapa chiffer som inte såg ut som chiffer, för att dölja att meddelanden var kodade.
Efter ett par decennier, 1865, insåg man att det inte gick att hindra, så man tillät kodade meddelanden. Ett skäl var att hindra privatpersoners och företags hemligheter att läcka ut via telegrafisterna.
Det mest framträdande skälet var emellertid att det blev billigare att skicka telegram som komprimerats med kod, eftersom priset bestämdes av antalet ord. Så man skapade märkliga, långa ord med stort informationsinnehåll.
Telegrafbolagen svarade med förbud mot långa ord; ord som var längre än fem bokstäver ansågs vara kodade och belades med en högre avgift. Användarna skapade då effektivare koder. Telegrafbolagen svarade 1885 med att kodord fick inte vara längre än tio bokstäver. Användarna blev ännu effektivare. Telegrafbolagen svarade med att höja avgiften för alla ord som inte ingick i bolagens officiella telegramvokabulär.
Scenariot känns igen. Likheterna mellan telegrafins reglering i dess barndom och Internets reglering i dess barndom är stora. Men också skillnaderna.
Dagens fildelare har en kunskap och förmåga att förändra tekniken, eller produktionsmedlen som Marx skulle ha sagt, som 1800-talets telegrafanvändare inte hade.
Det virtuella kriget mellan Antipiratbyråns upphovsrättsfanatiker och Internets fildelningsfanatiker trappas upp. Inte alla, men många fildelare är ideologiskt övertygade aktivister för en förändrad syn på upphovsrätten i den digitala eran.
Nu har Antipiratbyråns hemsida hackats av organisationen Unga Arga Hackare, där de avslöjar den svenske infiltratör Antipiratbyrån avlönat i flera år för att kunna namnge de riktigt stora fildelarna på nätet. Rena spionthrillern.
Antipiratbyrån understöds också av regeringen och EU. En ny lag träder sannolikt i kraft till sommaren som förbjuder kopiering av film och musik på nätet för eget bruk. Därmed försvinner en grundbult i svensk och internationell upphovsrättslagstiftning: fair use, som amerikanerna säger. Att kopiera för eget bruk, kallar vi det.
Jag är övertygad om att fildelningskulturen finner motåtgärder. När Napster förbjöds skapades andra fildelningsprogram, som bygger på helt annan teknik. En tänkbar motåtgärd till den nya kopieringslagen är kryptering, så att ingen ser vad filerna som byts innehåller.
Ställningskrig kring ny teknik är dock inte nytt.
När det första världsomspännande kommunikationsnätet – telegrafen – skapades på 1800-talet, var det till en början förbjudet för andra än myndigheter att skicka meddelanden i kodad form. Men folk fann olika sätt skapa chiffer som inte såg ut som chiffer, för att dölja att meddelanden var kodade.
Efter ett par decennier, 1865, insåg man att det inte gick att hindra, så man tillät kodade meddelanden. Ett skäl var att hindra privatpersoners och företags hemligheter att läcka ut via telegrafisterna.
Det mest framträdande skälet var emellertid att det blev billigare att skicka telegram som komprimerats med kod, eftersom priset bestämdes av antalet ord. Så man skapade märkliga, långa ord med stort informationsinnehåll.
Telegrafbolagen svarade med förbud mot långa ord; ord som var längre än fem bokstäver ansågs vara kodade och belades med en högre avgift. Användarna skapade då effektivare koder. Telegrafbolagen svarade 1885 med att kodord fick inte vara längre än tio bokstäver. Användarna blev ännu effektivare. Telegrafbolagen svarade med att höja avgiften för alla ord som inte ingick i bolagens officiella telegramvokabulär.
Scenariot känns igen. Likheterna mellan telegrafins reglering i dess barndom och Internets reglering i dess barndom är stora. Men också skillnaderna.
Dagens fildelare har en kunskap och förmåga att förändra tekniken, eller produktionsmedlen som Marx skulle ha sagt, som 1800-talets telegrafanvändare inte hade.
söndag, mars 13, 2005
Att vederlägga villfarelser
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050313
Jesper Jerkert och
Sven Ove Hansson (red)
Vetenskap eller villfarelse
Leopard förlag
Naturvetenskap är i allt väsentligt ett resultat av systematiska och empiriska undersökningar av naturen. Innan naturvetenskapen etablerades försökte naturmagikerna generera kunskap om naturen. Naturvetenskapen tog självfallet alltid starkt avstånd från den naturmagi som föregick dem.
Det som utgjorde en avgrundsskillnad mellan vetenskap och magi var själva grundantagandet om naturen. Där naturvetenskapen försöker finna naturliga, rationella förklaringar till observerade fenomen, såg naturmagikerna naturen som mystisk och magisk och hade starka trosföreställningar som grund för sina avslöjanden.
Naturmagins ställning försvagades från 1600-talet och framåt i takt med Galileis, Newtons och andras vetenskapliga upptäckter, och naturvetenskapens ställning förstärktes allt mer. Således borde naturmagi, trosföreställningar och religiösa världsbilder som grund för sanning vara utrotade i dag. Eller?
Inte alls, visar det sig när man läser antologin Vetenskap eller villfarelse av redaktörerna civilingenjör Jesper Jerkert och filosofiprofessor Sven Ove Hansson (Leopard). Bägge är också framträdande i Föreningen Vetenskap och folkbildning, vars syfte är att sprida kunskap till allmänheten om vetenskapen och dess metoder – och utgöra en motkraft mot den pseudovetenskap som florerar.
I antologin beskrivs – och kritiseras hårt – de vanligaste pseudovetenskapliga idéerna och manifestationerna. Fortfarande finns det människor som med vetenskaplig argumentation hävdar att slagrutan fungerar, trots att det sedan länge är fastslaget – systematiskt och experimentellt – att rutgängeri inte fungerar. De fall där någon hittar vatten, olja eller vad nu letas efter beror enbart på slumpen.
Fortfarande finns det människor som förnekar den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin en gång initierade kunskap om. Dessa kreationister tror stenhårt på att bibelns skapelseberättelse är sann i vetenskaplig mening. Kreationisternas egenhet är emellertid att aldrig försöka bevisa sin teori om jordens utveckling, utan enbart försöka finna fel i evolutionsteorin.
För om kreationisterna finner fel i evolutionsteorin, tycks de mena att skapelseberättelsen måste vara sann. Vilket är nys i minst två avseenden. Kreationismen har hittills inte lyckats ge en kritik av evolutionen som skulle kullkasta den. Och skulle de mot all förmodan lyckas med det, betyder det på intet vis att skapelseberättelsen vore sann.
Därtill är skapelseberättelsen alltför oanvändbar och omöjlig att falsifiera, den gör inga användbara förutsägelser – och den är ful, som teori betraktad. Med ful avses att teorin ständigt måste skapa särskilda förklaringar till en mängd specialfall – en vacker teori förklarar mycket med en enkel princip.
Antologin fylls på med exempel på villfarelse som exempelvis homeopati och annan kvacksalveri, astrologi, parapsykologi, currykryss och mirakler. Det är folkbildning på hög nivå. Läsaren får även vetenskapsmetodiska tips för att själv bli en bättre kritiker av pseudovetenskapliga påståenden.
Men spelar det egentligen någon roll? Får inte människor tro på annat än det vetenskapen hävdar? Självklart. Men när medborgare duperas att betala homeopater och andra kvacksalvare dyra pengar blir det ett problem. Eller när kreationister påverkar politiker att radera ut evolutionsläran från skolplanen. Eller när en länsstyrelse satsar skattemedel på ett projekt där rutgängare påstår sig finna olja.
Liksom – och allra värst – när etablerade vetenskapsmän anför pseudovetenskap vid universiteten eller i kraft av vetenskapliga titlar. Som när en datavetenskaplig avhandling läggs fram i Lund 2003, till hälften fylld med beskrivningar av vetenskapen som en konspiration, utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen och olika naturfenomen som magi. Ren kreationism, alltså. Ett avgörande skäl till att avhandlingen godkändes var att en antidarwinistisk teolog satt i betygsnämnden.
Sven Ove Hansson ger flera andra exempel från svenska universitet. En professor i skogsforskning som sysslar med irisanalys (hokuspokus enligt ögonforskare), en godkänd avhandling där det hävdas att spöken finns, en narkosprofessor som hävdar att sjukdomar har andliga syften med mera. Det är mycket intressant läsning.
Att det finns horoskop i dagstidningen som folk tror på, är inget särskilt problem för antologins författare. Möjligen irriterande
Men att inte ens universiteten lyckas hålla pseudovetenskapen utanför sina dörrar är ett författarnas huvudproblem, eftersom universiteten och dess tituleringar då ger vetenskaplig legitimitet åt allsköns humbug.
Jesper Jerkert och
Sven Ove Hansson (red)
Vetenskap eller villfarelse
Leopard förlag
Naturvetenskap är i allt väsentligt ett resultat av systematiska och empiriska undersökningar av naturen. Innan naturvetenskapen etablerades försökte naturmagikerna generera kunskap om naturen. Naturvetenskapen tog självfallet alltid starkt avstånd från den naturmagi som föregick dem.
Det som utgjorde en avgrundsskillnad mellan vetenskap och magi var själva grundantagandet om naturen. Där naturvetenskapen försöker finna naturliga, rationella förklaringar till observerade fenomen, såg naturmagikerna naturen som mystisk och magisk och hade starka trosföreställningar som grund för sina avslöjanden.
Naturmagins ställning försvagades från 1600-talet och framåt i takt med Galileis, Newtons och andras vetenskapliga upptäckter, och naturvetenskapens ställning förstärktes allt mer. Således borde naturmagi, trosföreställningar och religiösa världsbilder som grund för sanning vara utrotade i dag. Eller?
Inte alls, visar det sig när man läser antologin Vetenskap eller villfarelse av redaktörerna civilingenjör Jesper Jerkert och filosofiprofessor Sven Ove Hansson (Leopard). Bägge är också framträdande i Föreningen Vetenskap och folkbildning, vars syfte är att sprida kunskap till allmänheten om vetenskapen och dess metoder – och utgöra en motkraft mot den pseudovetenskap som florerar.
I antologin beskrivs – och kritiseras hårt – de vanligaste pseudovetenskapliga idéerna och manifestationerna. Fortfarande finns det människor som med vetenskaplig argumentation hävdar att slagrutan fungerar, trots att det sedan länge är fastslaget – systematiskt och experimentellt – att rutgängeri inte fungerar. De fall där någon hittar vatten, olja eller vad nu letas efter beror enbart på slumpen.
Fortfarande finns det människor som förnekar den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin en gång initierade kunskap om. Dessa kreationister tror stenhårt på att bibelns skapelseberättelse är sann i vetenskaplig mening. Kreationisternas egenhet är emellertid att aldrig försöka bevisa sin teori om jordens utveckling, utan enbart försöka finna fel i evolutionsteorin.
För om kreationisterna finner fel i evolutionsteorin, tycks de mena att skapelseberättelsen måste vara sann. Vilket är nys i minst två avseenden. Kreationismen har hittills inte lyckats ge en kritik av evolutionen som skulle kullkasta den. Och skulle de mot all förmodan lyckas med det, betyder det på intet vis att skapelseberättelsen vore sann.
Därtill är skapelseberättelsen alltför oanvändbar och omöjlig att falsifiera, den gör inga användbara förutsägelser – och den är ful, som teori betraktad. Med ful avses att teorin ständigt måste skapa särskilda förklaringar till en mängd specialfall – en vacker teori förklarar mycket med en enkel princip.
Antologin fylls på med exempel på villfarelse som exempelvis homeopati och annan kvacksalveri, astrologi, parapsykologi, currykryss och mirakler. Det är folkbildning på hög nivå. Läsaren får även vetenskapsmetodiska tips för att själv bli en bättre kritiker av pseudovetenskapliga påståenden.
Men spelar det egentligen någon roll? Får inte människor tro på annat än det vetenskapen hävdar? Självklart. Men när medborgare duperas att betala homeopater och andra kvacksalvare dyra pengar blir det ett problem. Eller när kreationister påverkar politiker att radera ut evolutionsläran från skolplanen. Eller när en länsstyrelse satsar skattemedel på ett projekt där rutgängare påstår sig finna olja.
Liksom – och allra värst – när etablerade vetenskapsmän anför pseudovetenskap vid universiteten eller i kraft av vetenskapliga titlar. Som när en datavetenskaplig avhandling läggs fram i Lund 2003, till hälften fylld med beskrivningar av vetenskapen som en konspiration, utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen och olika naturfenomen som magi. Ren kreationism, alltså. Ett avgörande skäl till att avhandlingen godkändes var att en antidarwinistisk teolog satt i betygsnämnden.
Sven Ove Hansson ger flera andra exempel från svenska universitet. En professor i skogsforskning som sysslar med irisanalys (hokuspokus enligt ögonforskare), en godkänd avhandling där det hävdas att spöken finns, en narkosprofessor som hävdar att sjukdomar har andliga syften med mera. Det är mycket intressant läsning.
Att det finns horoskop i dagstidningen som folk tror på, är inget särskilt problem för antologins författare. Möjligen irriterande
Men att inte ens universiteten lyckas hålla pseudovetenskapen utanför sina dörrar är ett författarnas huvudproblem, eftersom universiteten och dess tituleringar då ger vetenskaplig legitimitet åt allsköns humbug.
lördag, mars 12, 2005
Det absurdas normalisering
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050312
Tänk att du går en flerårig utbildning till kirurg, får arbete på ett sjukhus, men får inte arbeta som kirurg, utan som kock. Endast om du gång efter annan skriver ansökningar till en anslagsgivare och för en gångs skull beviljas anslag, får du arbeta tidsbegränsat som kirurg.
Eller om du är ingenjör på ett teknikföretag, men får enbart arbeta som ingenjör om en extern anslagsgivare beviljar dig pengar i stenhård konkurrens med tusentals andra ingenjörer. Skulle vi lita på kirurger eller ingenjörer som enbart sporadiskt får utöva sitt yrke?
Visst låter det absurt? Sådan är verkligheten för Sveriges universitetslärare, menar Steven Saxonberg, docent i statsvetenskap i en kritisk debattartikel i senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (2/05).
Efter avslutad forskarutbildning och erhållen tjänst på universitetet får universitetsläraren ändå inte utöva sitt yrke – att forska – inom ramen för sin tjänst, utan tvingas söka forskningsmedel i en konkurrenssituation där resurserna är så få att ofta 80-90 procent av forskningsansökningarna refuseras.
Annat är det i våra grannländer, Danmark och Norge. Där ingår forskning, vanligtvis halva utrymmet, i universitetslärarnas tjänster.
De som försvarar denna konkurrensutsättning av forskningen hävdar nyliberalismens mantra; med hög konkurrens rensas dålig forskning bort och endast den bästa forskningen bedrivs. Det är, menar Saxonberg, inte alls självklart. Sambandet mellan bra ansökningar och bra forskning är inte givet.
I ett litet land som Sverige känner forskare till varandra väl. Kontakter, nätverkstillhörighet och makt bidrar i hög grad till att erhålla forskningsmedel.
Dessutom leder ansökningsförfaranden till att forskare tenderar att välja ämnen som är trendiga, som anslagsgivaren efterfrågar, i stället för att välja forskningsämne fritt, som högskolelagens sjätte paragraf stipulerar. Konformismen lurar runt knuten.
Den obehagligaste slutsatsen man måste dra av en situation där det råder närmast skräck för att varje forskarutbildad universitetsanställd ska få forska är att svensk forskarutbildning är för dålig. Liksom att universiteten inte förmår anställa bra forskare.
Situationen är precis så absurd som den låter när man gör liknelser med andra yrken. Men universitetslärarna fortsätter att skriva ansökningar, många gånger på fritiden. I stället för att protestera. Bara för att få utöva sitt yrke.
Så normaliseras det absurda.
Tänk att du går en flerårig utbildning till kirurg, får arbete på ett sjukhus, men får inte arbeta som kirurg, utan som kock. Endast om du gång efter annan skriver ansökningar till en anslagsgivare och för en gångs skull beviljas anslag, får du arbeta tidsbegränsat som kirurg.
Eller om du är ingenjör på ett teknikföretag, men får enbart arbeta som ingenjör om en extern anslagsgivare beviljar dig pengar i stenhård konkurrens med tusentals andra ingenjörer. Skulle vi lita på kirurger eller ingenjörer som enbart sporadiskt får utöva sitt yrke?
Visst låter det absurt? Sådan är verkligheten för Sveriges universitetslärare, menar Steven Saxonberg, docent i statsvetenskap i en kritisk debattartikel i senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (2/05).
Efter avslutad forskarutbildning och erhållen tjänst på universitetet får universitetsläraren ändå inte utöva sitt yrke – att forska – inom ramen för sin tjänst, utan tvingas söka forskningsmedel i en konkurrenssituation där resurserna är så få att ofta 80-90 procent av forskningsansökningarna refuseras.
Annat är det i våra grannländer, Danmark och Norge. Där ingår forskning, vanligtvis halva utrymmet, i universitetslärarnas tjänster.
De som försvarar denna konkurrensutsättning av forskningen hävdar nyliberalismens mantra; med hög konkurrens rensas dålig forskning bort och endast den bästa forskningen bedrivs. Det är, menar Saxonberg, inte alls självklart. Sambandet mellan bra ansökningar och bra forskning är inte givet.
I ett litet land som Sverige känner forskare till varandra väl. Kontakter, nätverkstillhörighet och makt bidrar i hög grad till att erhålla forskningsmedel.
Dessutom leder ansökningsförfaranden till att forskare tenderar att välja ämnen som är trendiga, som anslagsgivaren efterfrågar, i stället för att välja forskningsämne fritt, som högskolelagens sjätte paragraf stipulerar. Konformismen lurar runt knuten.
Den obehagligaste slutsatsen man måste dra av en situation där det råder närmast skräck för att varje forskarutbildad universitetsanställd ska få forska är att svensk forskarutbildning är för dålig. Liksom att universiteten inte förmår anställa bra forskare.
Situationen är precis så absurd som den låter när man gör liknelser med andra yrken. Men universitetslärarna fortsätter att skriva ansökningar, många gånger på fritiden. I stället för att protestera. Bara för att få utöva sitt yrke.
Så normaliseras det absurda.
onsdag, februari 23, 2005
De lösa typernas story
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050223
John Man
Gutenberg
Ordfront
Det är vanligt inom mediehistorien att tala om fyra olika revolutioner; fyra innovationer av skriftlig kommunikation som har påverkat den sociala verkligheten i sådan grad att begreppet revolution är adekvat. Det två första är uppfinnandet av själva skriften och sedermera alfabetet. Den fjärde pågår för tillfället och stavas Internet.
Historikern John Man skriver om den tredje revolutionen i boken Gutenberg (Ordfront): tryckpressen. Eller mer precist, tekniken att trycka böcker med hjälp av lösa typer.
Det är de lösa typerna som är Gutenbergs stora bidrag. Visst kunde man före 1400-talet prägla eller stämpla ett fördjupat mönster i form av bilder, tecken eller bokstäver i en gjutform och hälla i smält metall, för att på så sätt få ett original.
Men Gutenberg uppehöll sig vid ett problem som vi brottas med i dag, i den fjärde revolutionen: att skapa förutsättningar för att så snabbt och billigt som möjligt skapa identiska kopior. Med lösa typer kunde man revolutionerande snabbt sätta ett nytt original, en ny sida som kunde pressas med tryckfärg mot papper.
Gutenberg behövde riskkapitalister och skickliga medarbetare med hög integritet. En stor del av arbetet innebar att skaffa kapital för att bygga instrument och avlöna medarbetare. Han bevakade sin uppfinning mot industrispionage, han skrev en mängd avtal, skuldförbindelser och kontrakt som han sedermera fick brottas med, han fick konkurrens av sina närmaste medarbetare på ett sätt som kan ses som svekfullt.
Dessutom fanns skrivarna, ett gammalt och vördat hantverkskrå som i tryckpressen såg slutet för sitt hantverk. Därför, likt 1800-talets ludditer, protesterade de kraftigt mot boktryckandets utbredning.
Men varför Gutenberg? Vad drev honom? Var han ett altruistiskt geni som ville världen gott?
Det är oklart. John Mans tolkning är att det var snarare det affärsmässiga som drev Gutenberg, och kallar honom den förste kapitalisten. Gutenberg såg vidöppna marknader för biblar och andra religiösa texter, bara man hade en någorlunda rationell teknik. Klassisk ekonomisk egoism, alltså.
Gutenbergs 42-radiga bibel var förvisso inte hans första trycksak, men det överlägset mest kända. Att det blev en bibel beror i hög grad på Gutenbergs marknadsanalys, men i än högre grad på att den katolska kyrkan hälsade tryckpressen som en gudagåva.
Snabbt spred sig boktryckarkonsten genom Europa – till en dess södra gräns: islam. Tvärstopp. Inte för att muslimska samhällen var kunskapsfientliga eller motståndare till innovationer. Ändå påverkades de inte av boktryckandet förrän på 1800-talet, 400 år efter Gutenberg. Varför?
Det finns flera tolkningar. John Man lutar mot islams syn på kunskap. Äkta kunskap skulle bevaras i minnet och läsas upp; muntlig tradering. Kunskapsöverföring skulle ske från minne till minne. Böcker ansågs utgöra ett angrepp på det som ger kunskapen värde och auktoritet.
John Man skriver boktryckandets historia som en dramaturg. Vi vet väldigt lite om Gutenberg själv och många av omständigheterna kring tryckpressens framkomst är höljda i dunkel. Det John Man gör är att arbeta med sannolikheter och försöker forma så passande pusselbitar som möjligt i det pussel av fåtaliga kända omständigheter. Det är oerhört spännande.
Här får också Da Vinci-kodens läsare en godbit: självklart hade den 42-radiga bibelns höjd och bredd en proportion av det gyllene snittet.
Han slutar boken där det blir som mest spännande; när medierevolutionen möter sociala revolutioner. Utan tryckpress är det osäkert om Martin Luther skulle lyckats reformera kristendomen i strid med katolicismen. Luthers teser trycktes i stora upplagor och Luthers predikningar publicerades i strid ström.
En tredjedel av alla böcker som trycktes i Tyskland runt 1520 var författade av Luther. Det är hisnande. Som om en författare i USA skulle sälja 700 miljoner böcker om året. Luther var i sanning den förste bestsellern i historien.
John Man borde ha skrivit ett kapitel till om nästa sociala revolution, där tryckpressen verkligen var oundgänglig: den franska revolutionen. Frågan är om idéer om jämlikhet, demokrati, upplysning, modernitet, ökad läskunnighet i allmänhet och allmän utbildning i synnerhet skulle kunnat genomföras utan tekniken att trycka böcker och tidningar.
Dagens demokrati och upplysta värld har Gutenberg att tacka för mycket.
John Man
Gutenberg
Ordfront
Det är vanligt inom mediehistorien att tala om fyra olika revolutioner; fyra innovationer av skriftlig kommunikation som har påverkat den sociala verkligheten i sådan grad att begreppet revolution är adekvat. Det två första är uppfinnandet av själva skriften och sedermera alfabetet. Den fjärde pågår för tillfället och stavas Internet.
Historikern John Man skriver om den tredje revolutionen i boken Gutenberg (Ordfront): tryckpressen. Eller mer precist, tekniken att trycka böcker med hjälp av lösa typer.
Det är de lösa typerna som är Gutenbergs stora bidrag. Visst kunde man före 1400-talet prägla eller stämpla ett fördjupat mönster i form av bilder, tecken eller bokstäver i en gjutform och hälla i smält metall, för att på så sätt få ett original.
Men Gutenberg uppehöll sig vid ett problem som vi brottas med i dag, i den fjärde revolutionen: att skapa förutsättningar för att så snabbt och billigt som möjligt skapa identiska kopior. Med lösa typer kunde man revolutionerande snabbt sätta ett nytt original, en ny sida som kunde pressas med tryckfärg mot papper.
Gutenberg behövde riskkapitalister och skickliga medarbetare med hög integritet. En stor del av arbetet innebar att skaffa kapital för att bygga instrument och avlöna medarbetare. Han bevakade sin uppfinning mot industrispionage, han skrev en mängd avtal, skuldförbindelser och kontrakt som han sedermera fick brottas med, han fick konkurrens av sina närmaste medarbetare på ett sätt som kan ses som svekfullt.
Dessutom fanns skrivarna, ett gammalt och vördat hantverkskrå som i tryckpressen såg slutet för sitt hantverk. Därför, likt 1800-talets ludditer, protesterade de kraftigt mot boktryckandets utbredning.
Men varför Gutenberg? Vad drev honom? Var han ett altruistiskt geni som ville världen gott?
Det är oklart. John Mans tolkning är att det var snarare det affärsmässiga som drev Gutenberg, och kallar honom den förste kapitalisten. Gutenberg såg vidöppna marknader för biblar och andra religiösa texter, bara man hade en någorlunda rationell teknik. Klassisk ekonomisk egoism, alltså.
Gutenbergs 42-radiga bibel var förvisso inte hans första trycksak, men det överlägset mest kända. Att det blev en bibel beror i hög grad på Gutenbergs marknadsanalys, men i än högre grad på att den katolska kyrkan hälsade tryckpressen som en gudagåva.
Snabbt spred sig boktryckarkonsten genom Europa – till en dess södra gräns: islam. Tvärstopp. Inte för att muslimska samhällen var kunskapsfientliga eller motståndare till innovationer. Ändå påverkades de inte av boktryckandet förrän på 1800-talet, 400 år efter Gutenberg. Varför?
Det finns flera tolkningar. John Man lutar mot islams syn på kunskap. Äkta kunskap skulle bevaras i minnet och läsas upp; muntlig tradering. Kunskapsöverföring skulle ske från minne till minne. Böcker ansågs utgöra ett angrepp på det som ger kunskapen värde och auktoritet.
John Man skriver boktryckandets historia som en dramaturg. Vi vet väldigt lite om Gutenberg själv och många av omständigheterna kring tryckpressens framkomst är höljda i dunkel. Det John Man gör är att arbeta med sannolikheter och försöker forma så passande pusselbitar som möjligt i det pussel av fåtaliga kända omständigheter. Det är oerhört spännande.
Här får också Da Vinci-kodens läsare en godbit: självklart hade den 42-radiga bibelns höjd och bredd en proportion av det gyllene snittet.
Han slutar boken där det blir som mest spännande; när medierevolutionen möter sociala revolutioner. Utan tryckpress är det osäkert om Martin Luther skulle lyckats reformera kristendomen i strid med katolicismen. Luthers teser trycktes i stora upplagor och Luthers predikningar publicerades i strid ström.
En tredjedel av alla böcker som trycktes i Tyskland runt 1520 var författade av Luther. Det är hisnande. Som om en författare i USA skulle sälja 700 miljoner böcker om året. Luther var i sanning den förste bestsellern i historien.
John Man borde ha skrivit ett kapitel till om nästa sociala revolution, där tryckpressen verkligen var oundgänglig: den franska revolutionen. Frågan är om idéer om jämlikhet, demokrati, upplysning, modernitet, ökad läskunnighet i allmänhet och allmän utbildning i synnerhet skulle kunnat genomföras utan tekniken att trycka böcker och tidningar.
Dagens demokrati och upplysta värld har Gutenberg att tacka för mycket.
tisdag, februari 15, 2005
Att skydda mot sig själv
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050215
Minns ni det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna. Sedermera gick målet även upp i Högsta domstolen. Kvinnan var uppenbart berusad, vilket var en nyckelfaktor i målet.
Såväl hovrätten som Högsta domstolen friade dock männen, eftersom männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Dessutom – och viktigt för målets utgång – upplevde männen kvinnans medverkan som frivilligt.
Likheten med affären kring de tre hockeyspelarna och den berusade 21-åriga kvinnan på ett hotellrum är uppenbar. ”Hon var ju med på det”, upprepar hockeyspelarna om och om igen till sitt försvar, och förstår inte uppståndelsen kring händelsen.
Ur moralisk synvinkel är detta ett dilemma. Dilemma, har Robert Pirsig lärt oss, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
Å ena sidan ansvar.
Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar. Det är därmed oansvarigt att flera män begår upprepade sexuella handlingar med en berusad kvinna, även om hon i ett alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det.
Å andra sidan frihet.
Grunden för ett jämställt samhälle är att människor av bägge könen bör ges samma frihet till sin sexualitet. Att moralisera över att kvinnor känner kåthet och skulle kunna lockas av gruppsex med tre vältränade idrottsmän, vore att förneka kvinnor rätten till sin sexualitet – en sexualitet som män alltid haft rätt till.
I detta fallet är emellertid inte dilemmat särskilt svårlösligt. Lösningen ligger i kvinnans berusning och det reducerade omdöme som alltid följer med berusning. Hockeyspelarna borde ha skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne.
Att skydda andra mot sig själv verkar vara ett svårt ansvarsåtagande.
Minns ni det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna. Sedermera gick målet även upp i Högsta domstolen. Kvinnan var uppenbart berusad, vilket var en nyckelfaktor i målet.
Såväl hovrätten som Högsta domstolen friade dock männen, eftersom männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Dessutom – och viktigt för målets utgång – upplevde männen kvinnans medverkan som frivilligt.
Likheten med affären kring de tre hockeyspelarna och den berusade 21-åriga kvinnan på ett hotellrum är uppenbar. ”Hon var ju med på det”, upprepar hockeyspelarna om och om igen till sitt försvar, och förstår inte uppståndelsen kring händelsen.
Ur moralisk synvinkel är detta ett dilemma. Dilemma, har Robert Pirsig lärt oss, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
Å ena sidan ansvar.
Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar. Det är därmed oansvarigt att flera män begår upprepade sexuella handlingar med en berusad kvinna, även om hon i ett alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det.
Å andra sidan frihet.
Grunden för ett jämställt samhälle är att människor av bägge könen bör ges samma frihet till sin sexualitet. Att moralisera över att kvinnor känner kåthet och skulle kunna lockas av gruppsex med tre vältränade idrottsmän, vore att förneka kvinnor rätten till sin sexualitet – en sexualitet som män alltid haft rätt till.
I detta fallet är emellertid inte dilemmat särskilt svårlösligt. Lösningen ligger i kvinnans berusning och det reducerade omdöme som alltid följer med berusning. Hockeyspelarna borde ha skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne.
Att skydda andra mot sig själv verkar vara ett svårt ansvarsåtagande.
torsdag, februari 10, 2005
Klasstillhörighet – en lurig fråga
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050210
Stefan Svallfors
Klassamhällets kollektiva medvetande
Boréa
Med tiden har samhällsforskare som har klassamhället som studieobjekt blivit allt sällsyntare. På 60- och 70-talen var samhällsklasserna givna som analysfaktorer, medan den politiska och ideologiska opinionen från liberalt högerhåll de senaste decennierna gjort sitt bästa att döda idén om klassamhället.
Stefan Svallfors är sociologiprofessorn vid Umeå universitet som trots opinionsvindar envetet fortsatt forska med ett klassamhälle framför ögonen. Envetenhet och skicklighet har renderat honom ett ”Långsiktigt stöd till ledande forskare” från Vetenskapsrådet. Nu är han aktuell med en ny bok, Klassamhällets kollektiva medvetande (Boréa).
Här studerar han attityder och attitydförändringar kring några olika områden i fyra olika länder (Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA) för att kunna jämföra om betydelsen av klasstillhörighet är lika för olika attityder i dessa länder.
Klasstillhörighet är lurigt. Det tillstår också Svallfors. På vilken grund ska klasserna indelas? Inkomst? Utbildningsnivå? Inflytande över produktionsvillkoren?
Svallfors menar att det är den typ av anställning en människa har som definierar dennas klasstillhörighet. Här tillämpar han en relativt detaljerad skala: företagare, ej facklärda arbetare, facklärda arbetare, lägre tjänstemän, tjänstemän i mellanposition och högre tjänstemän.
Det kan vara utmanande för somliga att se attitydundersökningar utifrån en sådan skala. För klassresenärer, exempelvis.
För tjugo år sedan tillhörde jag den lägsta kategorin, ej facklärda arbetare (självlärd bagare). I dag tillhör jag den högsta kategorin, högre tjänstemän (universitetslärare).
I vilken tabellrad ska jag läsa för att se mina attityder? Naturligtvis i raden högre tjänstemän. Det är dagens anställningsform som gäller. Men är jag så förändrad attitydmässigt att P O Ågren anno 1984 hade en helt annan attityd i alla frågor än P O Ågren i dag?
När jag läser boken som akademiker, ser jag en utmärkt, mycket välargumenterad analys av människors attityder om arbetsliv, marknad, stat och familj. Centrala områden för en sociologisk attitydundersökning.
Svallfors visar närmast pedagogiskt hur man måste gå vidare i den statistiska analysen av ett datamaterial för att få specifikare svar på sina frågor. I slutet av boken ifrågasätter han dessutom såväl sin metod som sina resultat och visar på problemen. Det är hur bra som helst, ur akademisk synvinkel.
Men när jag läser boken som icke facklärd arbetare, ser jag en obehaglig stigmatisering.
Som arbetare framstår jag relativt sett som konformistisk homofob, konservativ kvinnoförtryckare, förespråkare av hög statlig styrning och en som jobbar enbart för pengarnas skull, utan lojalitet till företaget jag arbetar för. Så kan en arbetare sammanfatta arbetarklassens attityder såsom de framställs i boken.
Frågan är om det Svallfors beskriver är klassamhällets kollektiva medvetande – eller klassamhällets dåliga samvete.
Stefan Svallfors
Klassamhällets kollektiva medvetande
Boréa
Med tiden har samhällsforskare som har klassamhället som studieobjekt blivit allt sällsyntare. På 60- och 70-talen var samhällsklasserna givna som analysfaktorer, medan den politiska och ideologiska opinionen från liberalt högerhåll de senaste decennierna gjort sitt bästa att döda idén om klassamhället.
Stefan Svallfors är sociologiprofessorn vid Umeå universitet som trots opinionsvindar envetet fortsatt forska med ett klassamhälle framför ögonen. Envetenhet och skicklighet har renderat honom ett ”Långsiktigt stöd till ledande forskare” från Vetenskapsrådet. Nu är han aktuell med en ny bok, Klassamhällets kollektiva medvetande (Boréa).
Här studerar han attityder och attitydförändringar kring några olika områden i fyra olika länder (Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA) för att kunna jämföra om betydelsen av klasstillhörighet är lika för olika attityder i dessa länder.
Klasstillhörighet är lurigt. Det tillstår också Svallfors. På vilken grund ska klasserna indelas? Inkomst? Utbildningsnivå? Inflytande över produktionsvillkoren?
Svallfors menar att det är den typ av anställning en människa har som definierar dennas klasstillhörighet. Här tillämpar han en relativt detaljerad skala: företagare, ej facklärda arbetare, facklärda arbetare, lägre tjänstemän, tjänstemän i mellanposition och högre tjänstemän.
Det kan vara utmanande för somliga att se attitydundersökningar utifrån en sådan skala. För klassresenärer, exempelvis.
För tjugo år sedan tillhörde jag den lägsta kategorin, ej facklärda arbetare (självlärd bagare). I dag tillhör jag den högsta kategorin, högre tjänstemän (universitetslärare).
I vilken tabellrad ska jag läsa för att se mina attityder? Naturligtvis i raden högre tjänstemän. Det är dagens anställningsform som gäller. Men är jag så förändrad attitydmässigt att P O Ågren anno 1984 hade en helt annan attityd i alla frågor än P O Ågren i dag?
När jag läser boken som akademiker, ser jag en utmärkt, mycket välargumenterad analys av människors attityder om arbetsliv, marknad, stat och familj. Centrala områden för en sociologisk attitydundersökning.
Svallfors visar närmast pedagogiskt hur man måste gå vidare i den statistiska analysen av ett datamaterial för att få specifikare svar på sina frågor. I slutet av boken ifrågasätter han dessutom såväl sin metod som sina resultat och visar på problemen. Det är hur bra som helst, ur akademisk synvinkel.
Men när jag läser boken som icke facklärd arbetare, ser jag en obehaglig stigmatisering.
Som arbetare framstår jag relativt sett som konformistisk homofob, konservativ kvinnoförtryckare, förespråkare av hög statlig styrning och en som jobbar enbart för pengarnas skull, utan lojalitet till företaget jag arbetar för. Så kan en arbetare sammanfatta arbetarklassens attityder såsom de framställs i boken.
Frågan är om det Svallfors beskriver är klassamhällets kollektiva medvetande – eller klassamhällets dåliga samvete.
lördag, januari 22, 2005
Drömmen om att vara i bilden
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050122
Oliver Grau
Virtual Art
From Illusion to Immersion
The MIT Press
Ytterst förtjänstfullt fortsätter världens mest kända tekniska universitet, Massachusetts Institute of Technology (MIT), att publicera litteratur som genererar kunskap om informationsteknikens historia samt dess relation till andra kunskapsområden. Annars är det vanligare att litteratur om IT blir utopisk och framtidsorienterad.
Virtual Art av den tyske författaren Oliver Grau är en mycket genomarbetad bok med syftet att visa den virtuella konstens historiska rötter. Han fokuserar särskilt sådan virtuell konst, där datormediet omsluter åskådaren (immersion, på engelska).
Virtuell verklighet har förvisso ett flertal egenskaper, men Grau avgränsar sig till denna idé och mänsklig vilja att skapa konstverk där gränsen mellan åskådare och verk upplöses, där åskådaren upplever sig vara innesluten i konstverket. Virtuell verklighet är dagens optimala teknik för att åstadkomma denna illusoriska effekt. Men hur såg gårdagens teknik ut?
Oliver Graus syfte med en historisk exkursion är emellertid inte att leverera avmätta påståenden som att ”inget är nytt under solen” eller att ”allt är redan gjort”. Snarare tar han fasta på Theodor Adornos varning: inget skadar vår kunskapsutveckling om modern konst mer än att reducera den till vad den har gemensamt med tidigare konst.
De tidigaste försöken att skapa konst som omsluter åskådaren var väggmålningar, som exempelvis The Great Frieze i Villa dei Misteri i Pompeji, ca 60 f kr. På varje vägg i ett rektangulärt rum målades fresker på väggarna.
Den tidigaste målningen i modern, postantik tid, där gränsen mellan åskådare och konstverk försöks upplösas finns i Chambre du Cerf i Avignon, daterad 1343. Här omsluts åskådaren i ett rum, 8 x 9 meter, med en sammanhållen målning som täcker varje vägg från ca 1,2 meter från golvet och upp till taket.
Dessa exempel är förhistorien till panoramat, den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en för den tiden stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Runt 1780 flyttade Barker till Edinburgh, där han försörjde sig som porträtt- och miniatyrmålare och teckningslärare. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
En dag promenerade Barker på Calton Hill nära Edinburgh, varifrån man får en fantastisk utsikt över staden och dess omgivningar. Här fick han idén om att göra en målning som gav samma upplevelse som att befinna sig på Calton Hill (eller andra platser med samma goda utsikt). Idén gick ut på att expandera utsiktsvinkeln i en målning till 360 grader. Genom att dela upp horisonten i ett antal lika stora sektorer och göra en målning av varje sektor, kunde till slut alla målningar placeras intill varandra i en vid cirkel med åskådaren i mitten. Därmed skulle upplevelsen av utsikten från Calton Hill kunna reproduceras.
Panoramat var fött. Men inte utan födslovärkar. Snart kom att höras motstånd från det konstnärliga etablissemanget om att Barker med panoramamålning bröt mot i stort sett alla konstnärliga regler som fanns. Man försökte övertala honom om att inte ödsla energi på ett sådant projekt och påvisa hur det skulle vara omöjligt att sälja en sådan stor målning och därmed inte kunna nå någon ekonomisk förtjänst på projektet.
Men Barker lyssnade inte, utan arbetade oförtrutet vidare med sin idé.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Under denna upplysningstid, den senare delen av 1700-talet och framåt, skulle inte enbart förnuftet, utan även ögat frigöras från snäva vinklar och bredda synfältet. I vart fall gällde detta den borgerlighet som gavs möjlighet till upplysning.
Samtidigt som panoramamålningar tillfredsställde borgerlighetens önskan att se saker från en annan vinkel, blev panoramat ett fängelse för ögat, innesluten och i någon mening fången i själva 360-graders målningen. Men fängelsemetaforen upplevdes inte av åskådarna. Snarare upplevdes en efterlängtad öppning till en yttre värld – om än en avbildad sådan – som ofta inte kunde upplevas på annat sätt.
Ett väsentligt tillämpningsområde för panoramamålningar var att imitera de upplevelser resandet ger. Upplevelser av exotiska platser blev snabbt åskådarnas favoriter, liksom bilder av krigshändelser.
Grau tar panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner från 1883 som exempel. ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”, skriver Neue Preussische Zeitung. ”Man tror att man står alldeles mitt i den fruktansvärda striden”, skriver Berliner Tageblatt i sin recension.
Eller som kejsaren av Tyskland uttryckte sig: ”Det ser inte alls målat ut; det är verklighet”.
Den väsentliga likheten mellan panoramamålningar och virtuell verklighet är den obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet.
Tekniken förändras, förnyas och förfinas, men människans drömmar är desamma.
Oliver Grau
Virtual Art
From Illusion to Immersion
The MIT Press
Ytterst förtjänstfullt fortsätter världens mest kända tekniska universitet, Massachusetts Institute of Technology (MIT), att publicera litteratur som genererar kunskap om informationsteknikens historia samt dess relation till andra kunskapsområden. Annars är det vanligare att litteratur om IT blir utopisk och framtidsorienterad.
Virtual Art av den tyske författaren Oliver Grau är en mycket genomarbetad bok med syftet att visa den virtuella konstens historiska rötter. Han fokuserar särskilt sådan virtuell konst, där datormediet omsluter åskådaren (immersion, på engelska).
Virtuell verklighet har förvisso ett flertal egenskaper, men Grau avgränsar sig till denna idé och mänsklig vilja att skapa konstverk där gränsen mellan åskådare och verk upplöses, där åskådaren upplever sig vara innesluten i konstverket. Virtuell verklighet är dagens optimala teknik för att åstadkomma denna illusoriska effekt. Men hur såg gårdagens teknik ut?
Oliver Graus syfte med en historisk exkursion är emellertid inte att leverera avmätta påståenden som att ”inget är nytt under solen” eller att ”allt är redan gjort”. Snarare tar han fasta på Theodor Adornos varning: inget skadar vår kunskapsutveckling om modern konst mer än att reducera den till vad den har gemensamt med tidigare konst.
De tidigaste försöken att skapa konst som omsluter åskådaren var väggmålningar, som exempelvis The Great Frieze i Villa dei Misteri i Pompeji, ca 60 f kr. På varje vägg i ett rektangulärt rum målades fresker på väggarna.
Den tidigaste målningen i modern, postantik tid, där gränsen mellan åskådare och konstverk försöks upplösas finns i Chambre du Cerf i Avignon, daterad 1343. Här omsluts åskådaren i ett rum, 8 x 9 meter, med en sammanhållen målning som täcker varje vägg från ca 1,2 meter från golvet och upp till taket.
Dessa exempel är förhistorien till panoramat, den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en för den tiden stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Runt 1780 flyttade Barker till Edinburgh, där han försörjde sig som porträtt- och miniatyrmålare och teckningslärare. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
En dag promenerade Barker på Calton Hill nära Edinburgh, varifrån man får en fantastisk utsikt över staden och dess omgivningar. Här fick han idén om att göra en målning som gav samma upplevelse som att befinna sig på Calton Hill (eller andra platser med samma goda utsikt). Idén gick ut på att expandera utsiktsvinkeln i en målning till 360 grader. Genom att dela upp horisonten i ett antal lika stora sektorer och göra en målning av varje sektor, kunde till slut alla målningar placeras intill varandra i en vid cirkel med åskådaren i mitten. Därmed skulle upplevelsen av utsikten från Calton Hill kunna reproduceras.
Panoramat var fött. Men inte utan födslovärkar. Snart kom att höras motstånd från det konstnärliga etablissemanget om att Barker med panoramamålning bröt mot i stort sett alla konstnärliga regler som fanns. Man försökte övertala honom om att inte ödsla energi på ett sådant projekt och påvisa hur det skulle vara omöjligt att sälja en sådan stor målning och därmed inte kunna nå någon ekonomisk förtjänst på projektet.
Men Barker lyssnade inte, utan arbetade oförtrutet vidare med sin idé.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Under denna upplysningstid, den senare delen av 1700-talet och framåt, skulle inte enbart förnuftet, utan även ögat frigöras från snäva vinklar och bredda synfältet. I vart fall gällde detta den borgerlighet som gavs möjlighet till upplysning.
Samtidigt som panoramamålningar tillfredsställde borgerlighetens önskan att se saker från en annan vinkel, blev panoramat ett fängelse för ögat, innesluten och i någon mening fången i själva 360-graders målningen. Men fängelsemetaforen upplevdes inte av åskådarna. Snarare upplevdes en efterlängtad öppning till en yttre värld – om än en avbildad sådan – som ofta inte kunde upplevas på annat sätt.
Ett väsentligt tillämpningsområde för panoramamålningar var att imitera de upplevelser resandet ger. Upplevelser av exotiska platser blev snabbt åskådarnas favoriter, liksom bilder av krigshändelser.
Grau tar panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner från 1883 som exempel. ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”, skriver Neue Preussische Zeitung. ”Man tror att man står alldeles mitt i den fruktansvärda striden”, skriver Berliner Tageblatt i sin recension.
Eller som kejsaren av Tyskland uttryckte sig: ”Det ser inte alls målat ut; det är verklighet”.
Den väsentliga likheten mellan panoramamålningar och virtuell verklighet är den obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet.
Tekniken förändras, förnyas och förfinas, men människans drömmar är desamma.
tisdag, januari 18, 2005
Bäst när inget händer
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050118
Veden här hemma ser inte ut att räcka vintern ut, så jag åker ned till torpet för hämta ett lass. Jag kör ned till grannen för att vända bilen och passar på att byta några ord om tillvaron, vädret och naturligtvis tsunamikatastrofen.
Ingen från trakten är drabbad, får jag veta. Det är skönt att höra.
Hur är det i övrigt hemmavid, frågar min granne.
Jo tack, bara bra, svarar jag. Inget särskilt har hänt sedan i höstas.
Det låter bra, säger han och fortsätter: Det är alltid som bäst när inget särskilt händer.
Det är så sant som det är sagt, instämmer jag.
Och plötsligt känner jag en intensiv längtan till våren, till sommaren, till den tillvaro där livskvaliteten ökar ju mindre särskilt som händer.
Veden här hemma ser inte ut att räcka vintern ut, så jag åker ned till torpet för hämta ett lass. Jag kör ned till grannen för att vända bilen och passar på att byta några ord om tillvaron, vädret och naturligtvis tsunamikatastrofen.
Ingen från trakten är drabbad, får jag veta. Det är skönt att höra.
Hur är det i övrigt hemmavid, frågar min granne.
Jo tack, bara bra, svarar jag. Inget särskilt har hänt sedan i höstas.
Det låter bra, säger han och fortsätter: Det är alltid som bäst när inget särskilt händer.
Det är så sant som det är sagt, instämmer jag.
Och plötsligt känner jag en intensiv längtan till våren, till sommaren, till den tillvaro där livskvaliteten ökar ju mindre särskilt som händer.
fredag, december 31, 2004
Kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041231
Sverker Sörlin är en värdig Augustvinnare. Världens ordning och Mörkret i människan utgör 1500 sidor fantastisk historieskrivning med en författare som närvarande subjekt, med lysande språk och tilltal, och som väljer oväntade stigar att leda läsaren genom Europas idéhistoria. Upplysningen innefattar inte enbart den konventionella framstegsberättelsen, utan även ett stort mått mörker. Att böckerna kritiseras från några universitet kan dessutom mycket väl vara ett kvalitetsmått.
Dock hade jag väldigt gärna sett åtminstone en Augustnominering för Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig. Många talar om att genusanalyser måste kompletteras med analyser av både klass och etnicitet – men få gör det. Fanny Ambjörnsson visar hur genus skapas med teoretiskt djup, empirisk mättnad och med en tillgänglig stil. Klassens ljus!
Svenska Akademin talar till folket en gång per år. I år säger de Elfriede Jelinek. Lust är måhända inte den tillgängligaste av hennes romaner, men definitivt den mest hårtslående feministiska bok jag läst. Hon tar könsmaktordningen till dess fundament – den manliga penetrationen. Kuken och kapitalet är en livsfarlig kombination när de sitter i samma båt.
Sverker Sörlin är en värdig Augustvinnare. Världens ordning och Mörkret i människan utgör 1500 sidor fantastisk historieskrivning med en författare som närvarande subjekt, med lysande språk och tilltal, och som väljer oväntade stigar att leda läsaren genom Europas idéhistoria. Upplysningen innefattar inte enbart den konventionella framstegsberättelsen, utan även ett stort mått mörker. Att böckerna kritiseras från några universitet kan dessutom mycket väl vara ett kvalitetsmått.
Dock hade jag väldigt gärna sett åtminstone en Augustnominering för Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig. Många talar om att genusanalyser måste kompletteras med analyser av både klass och etnicitet – men få gör det. Fanny Ambjörnsson visar hur genus skapas med teoretiskt djup, empirisk mättnad och med en tillgänglig stil. Klassens ljus!
Svenska Akademin talar till folket en gång per år. I år säger de Elfriede Jelinek. Lust är måhända inte den tillgängligaste av hennes romaner, men definitivt den mest hårtslående feministiska bok jag läst. Hon tar könsmaktordningen till dess fundament – den manliga penetrationen. Kuken och kapitalet är en livsfarlig kombination när de sitter i samma båt.
torsdag, december 09, 2004
Som kylskåp – fast tvärtom
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041209
Thomas Hylland Eriksen
Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig värld
Nya Doxa
Jag har alltid varit lite svag för Thomas Hylland Eriksens författarskap. Formmässigt flyter orden lätt kring komplexa ämnen. Det gör hans böcker tillgängliga. Ämnen som ofta är centralt för denne norske professor i socialantropologi är identitet och etnicitet.
Hans nya bok Rötter och fötter (Nya Doxa) gläder mig särskilt, som älskar essäformen. Annars är essän en svårare skriftform för akademiska forskare än för andra författare.
För den akademiske forskaren är kunskapsredovisning den traditionella formen för skrivandet. Forskaren har utforskat något och redovisar därefter sin vetenskap.
Essäns väsen är annorlunda. Essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Den optimala essän innebär att läsaren görs deltagande i författarens förståelseprocess. Texten är prövande till sin karaktär.
Helt lyckas naturligtvis inte Eriksen frigöra sig från sin akademiska tradition, men det blir ändå mycket bra essäer. De är alla formade kring kontraster som rör identitetsutveckling och -politik: natur vs kultur, vi vs oss, enkelhet vs komplexitet, val vs tvång och så vidare.
Han prövar såväl det genetiska som det sociala arvets betydelse för människors identitet och visar med argument från naturen hur ett ”vi” föregår ett ”jag”. Det betyder att det finns ett programmerat behov av en social omgivning för att en individuell identitet ska uppstå. Det behövs minst två av något för att skapa en skillnad.
Det är lite originellt i en tid när allt är sociala konstruktioner. Och när individualismen är på väg mot sin peak.
Så, hur uppstår ett vi? Ett vi är som ett omvänt kylskåp; kallt utåt och varmt inåt. Det skapar kontraster mellan oss och de andra. Men vi kan vara många saker; allt från stora religioner till musikaliska subkulturer. Men dessa vi fungerar likartat; de hjälper mig att forma mitt jag. För någon fast och beständig jag-kärna finns inte.
En underström genom essäerna är just denna relation – inte kontrast – mellan individen och gemenskapen. Eller mellan liberalismen och kommunitarismen, för att använda politiska termer. Eller mellan det traditionella samhället och det post-traditionella.
Och här tar Eriksen ställning: Gemenskapen går före friheten. Den totala, nyliberala friheten är vår största livslögn; vi väljer aldrig fritt från den sociala omgivningens olika tryck. Vare sig vi är identitetssökande ungdomar eller trötta medelålders.
En av de intressantaste – och grundläggande – faktorerna som Eriksen lyfter fram för vår identitet är ändå minnet. Utan minne upphör social identitet, menar han. I det resonemanget skulle kanske någon historieobjektivist kritisera honom för ohämmad relativism, när Eriksen påstår att det förflutna är lika vidöppet som framtiden.
Med det menar han att vårt minne – vår historieskrivning – är i högsta grad selektiv. Varje berättelse skulle kunna vara annorlunda. Men den förlust av det förflutna som vi ser i dag, och som Eriksen skrivit om i tidigare böcker, är ytterst viktigt för identiteten, såväl den kollektiva som den individuella.
”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell i 1984.
Rötter och fötter är riktigt bra som essäsamling; den prövar, vrider och vänder på teser och argument, som samtidigt i vissa passager levererar det oväntade.
Thomas Hylland Eriksen
Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig värld
Nya Doxa
Jag har alltid varit lite svag för Thomas Hylland Eriksens författarskap. Formmässigt flyter orden lätt kring komplexa ämnen. Det gör hans böcker tillgängliga. Ämnen som ofta är centralt för denne norske professor i socialantropologi är identitet och etnicitet.
Hans nya bok Rötter och fötter (Nya Doxa) gläder mig särskilt, som älskar essäformen. Annars är essän en svårare skriftform för akademiska forskare än för andra författare.
För den akademiske forskaren är kunskapsredovisning den traditionella formen för skrivandet. Forskaren har utforskat något och redovisar därefter sin vetenskap.
Essäns väsen är annorlunda. Essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Den optimala essän innebär att läsaren görs deltagande i författarens förståelseprocess. Texten är prövande till sin karaktär.
Helt lyckas naturligtvis inte Eriksen frigöra sig från sin akademiska tradition, men det blir ändå mycket bra essäer. De är alla formade kring kontraster som rör identitetsutveckling och -politik: natur vs kultur, vi vs oss, enkelhet vs komplexitet, val vs tvång och så vidare.
Han prövar såväl det genetiska som det sociala arvets betydelse för människors identitet och visar med argument från naturen hur ett ”vi” föregår ett ”jag”. Det betyder att det finns ett programmerat behov av en social omgivning för att en individuell identitet ska uppstå. Det behövs minst två av något för att skapa en skillnad.
Det är lite originellt i en tid när allt är sociala konstruktioner. Och när individualismen är på väg mot sin peak.
Så, hur uppstår ett vi? Ett vi är som ett omvänt kylskåp; kallt utåt och varmt inåt. Det skapar kontraster mellan oss och de andra. Men vi kan vara många saker; allt från stora religioner till musikaliska subkulturer. Men dessa vi fungerar likartat; de hjälper mig att forma mitt jag. För någon fast och beständig jag-kärna finns inte.
En underström genom essäerna är just denna relation – inte kontrast – mellan individen och gemenskapen. Eller mellan liberalismen och kommunitarismen, för att använda politiska termer. Eller mellan det traditionella samhället och det post-traditionella.
Och här tar Eriksen ställning: Gemenskapen går före friheten. Den totala, nyliberala friheten är vår största livslögn; vi väljer aldrig fritt från den sociala omgivningens olika tryck. Vare sig vi är identitetssökande ungdomar eller trötta medelålders.
En av de intressantaste – och grundläggande – faktorerna som Eriksen lyfter fram för vår identitet är ändå minnet. Utan minne upphör social identitet, menar han. I det resonemanget skulle kanske någon historieobjektivist kritisera honom för ohämmad relativism, när Eriksen påstår att det förflutna är lika vidöppet som framtiden.
Med det menar han att vårt minne – vår historieskrivning – är i högsta grad selektiv. Varje berättelse skulle kunna vara annorlunda. Men den förlust av det förflutna som vi ser i dag, och som Eriksen skrivit om i tidigare böcker, är ytterst viktigt för identiteten, såväl den kollektiva som den individuella.
”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell i 1984.
Rötter och fötter är riktigt bra som essäsamling; den prövar, vrider och vänder på teser och argument, som samtidigt i vissa passager levererar det oväntade.
torsdag, december 02, 2004
Försvinnande forskning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202
I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.
I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.
måndag, november 29, 2004
IT-kritik – en ny form av samhällskritik
Publicerat på UCIT 041129
I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.
I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)