torsdag, november 28, 2013

MOOC-kurser bäst för redan studievana

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131128

De senaste årens trend inom högre utbildning heter MOOC: omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Vi har kunnat se en markant ökning av såväl kursutbud som kursdeltagare främst vid amerikanska lärosäten.

             Som många andra IT-baserade trender omgavs MOOC med närmast utopiska och altruistiska ambitioner. Den högre utbildningen skulle demokratiseras. Utbildning ska inte ägas, utan spridas fritt. Inga kurskostnader skulle förekomma.
             En revolution som skulle vara gränsöverskridande; ingen, oavsett etnicitet, kön, klass, inkomst eller utbildningsbakgrund, skulle stängas ute från högre utbildning.
             Hur ser utfallet av ambitionerna ut? Tidskriften Nature rapporterar om en studie vid University of Pennsylvania. Studien omfattar 32 MOOC-kurser, från humaniora över samhällsvetenskap till naturvetenskap och teknik, med svar från nästan 35 000 kursdeltagare.
             Det visar sig att 83 procent av dessa kursdeltagare har redan en eftergymnasial examen, 44 procent hade en examen högre än fil kand (det vill säga master- eller doktorsexamen) och att cirka 70 procent hade arbete (endast 13 procent var arbetslösa).
             Det mest framträdande skälet till att läsa en MOOC-kurs var att avancera i sin karriär. Det näst främsta var nyfikenhet.
             Sammantaget från denna studie kan sägas att MOOC främst når de redan välbeställda, såväl utbildningsmässigt som anställningsmässigt. Av de altruistiska ambitionerna syns inga särskilda spår.
             Snarare omvänt: De som redan har ett stort utbildningskapital gynnas av detta utbildningsformat.
             Studiens resultat förvånar inte. Att studera i sin relativa ensamhet över nätet underlättas väsentligt om man redan har studievana.

onsdag, november 20, 2013

Integritet förutsätter friktion

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131120

Ekots avslöjande om att Säpo och övriga brottsbekämpande myndigheter förhandlar med data- och teleoperatörer om att få automatiserad tillgång till medborgarnas trafikdata väcker rättmätig bestörtning.

            Det var inte tänkt att 2012 års riksdagsbeslut om att införa datalagringsdirektivet skulle innebära en automatiserad övervakning, utan att operatörerna skulle lämna ut trafikuppgifter efter en specifik förfrågan, där det misstänkta brottet skulle nå en väsentlig bit på straffskalan.
            För att förhindra att det ursprungliga syftet med datalagring inte överskrids krävs emellertid friktion. Friktion skapas bäst i lagtexter, eftersom lagar är omständliga att förändra. Friktion skapas genom att öka detaljeringsgraden i lagtexterna: med hög detaljeringsgrad blir det svårare att använda lagrade trafikdata på nya och kanske oförutsedda sätt. Att förhindra ändamålsglidning, med annat ord.

Det är alltså friktionen som stärker medborgarnas integritet, och reducerar risken för integritetsintrång, genom att minimera risken för ändamålsglidning.

            I detta fall, där Säpo vill se en automatiserad övervakning av medborgarnas data- och teletrafik, möjliggörs denna ändamålsglidning av en alltför låg friktion i lagen om datalagring.
            I regeringens lagrådsremiss som föregick 2012 års riksdagsbeslut försvarades just denna frånvaro av friktion: "Själva lagringsskyldigheten ska anges i lag medan den närmare utformningen i huvudsak kan regleras genom förordning. Många remissinstanser har invänt mot detta och anfört att den närmare regleringen av lagringsskyldighetens omfattning bör ske genom lag. Huvudskälet till detta är att integritetsintrångets omfattning bör återfinnas i lag för att inte kunna utvidgas utan riksdagens medverkan" (s 28).

Så bäddade man, trots flera remissinstansers invändningar, för den ändamålsglidning som vi nu ser när Säpo och andra vill skapa en automatiserad övervakning av medborgarnas trafikdata. Med en högre grad av friktion i lagtexten hade Säpos önskemål tvingats passera lagstiftaren för en lagändring.

            Och därmed skulle Säpos önskan bli föremål för offentlig debatt.

tisdag, november 05, 2013

Valrörelse i kopieringskulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131105

Valrörelsen inför valet 2014 har startat. Och med den följer den fråga varje parti brottas med: Hur når vi ut till väljarna med våra budskap? Vilka kanaler ska vi satsa på och i vilken omfattning? Mediestrateger och kommunikatörer anställs för ändamålet. Aldrig har kanalerna varit så många och mångfacetterade.
          För hundra år sedan sökte politiker upp potentiella väljare i fabrikerna. Utanför grindarna delades flygblad ut och politiker agiterade. Från 1970-talet har politiker sökt sig till tevesoffor och tevedebatter för att nå potentiella väljare, och politikens genomslagskraft i teve har varit stor. I dag är frågan hur internet kan användas för att nå ut.
          I fabrikerna arbetar allt färre människor. Tevepubliken diversifieras i takt med den explosionsartade ökningen av tevekanaler. Sociologen Manuel Castells menade i sin trilogi Informationsåldern redan för femton år sedan att demokratin befinner sig i en djup kris: att demokratin är fången i en form som inte passar det framväxande nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar främst om popularitet, fångade i medias makt.
          Därför måste nätverkssamhällets politiker söka upp väljarna där väljarna finns – i digitala nätverk, i sociala medier. Denna essä rör sig runt två frågor. Den ena är hur digitala nätverk påverkar politikens form. Den andra är hur framgång i budskapsförmedling skapas i digitala medier.
          Vi formar tekniken och tekniken formar oss, heter det. Medier är inte olika neutrala kanaler, utan tekniker som formar den som vill nå ut med budskap. Tevemediet kräver en annan agitationsform än det öppna torget. Internets sociala medier kräver andra format än tevemediet.
          Valstrateger har lagt mycket fokus på traditionella mediers dramaturgi – korta inlägg, ännu kortare repliker, annars blir man avbruten. Även mediernas nyhetsvärdering har studerats, för att kunna paketera politiska budskap så att de tas upp i medias nyhetsrapportering. Nu torde även fokus läggas på sociala mediers dramaturgi och den nyhetsvärdering som sker där. 

Hur betydelsefullt det kommer att bli att bedriva valrörelse i sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och liknande, vet vi ännu inte. Än mindre hur politiken ska formas för att fungera i dessa medier. Ekot i Sveriges Radio gjorde
en liten uppföljning efter valet i Norge i september i år. Alla norska partier har satsat mer på sociala medier vid detta val än tidigare som ett sätt att nå främst yngre väljare.
          Särskilt de små partierna i Norge menar att sociala medier är betydelsefulla. Det kostar inte mycket att vara aktiv där samtidigt som det är möjligt att nå många människor och skapa engagemang för sin politik.
          I en retorikanalys av partiledardebatten i Agenda den 6/10 kunde vi läsa att retorikanalytiker har börjat anamma samtalsformen på sociala medier som en utgångspunkt för analysen. DN:s retorikexpert Fredrik Söderkvist menade exempelvis att Annie Lööf "hade flera drastiska, twittervänliga uttryck som 'Miljöpartistisk skansenpolitik'."
          Utöver de sociala mediekanalerna satsas på olika typer av appar till smarta telefoner eller surfplattor. Miljöpartiet har en app där valarbetarna kan rapportera hur många människor de mött och samtalat med. Moderata ungdomsförbundet har en app för medlemsvärvning. Fler lär dyka upp.
          Vi får dock se upp med satirappar. En heter "Somna med Reinfeldt" och är skapad av personer bakom den regeringskritiska bloggen Alliansfritt Sverige. Här spelas upp autentiska citat av Fredrik Reinfeldt, där urvalskriteriet är citat som är grumligt formulerade, med inte det allra mest intressanta innehållet och uttalade med en trött röst.
          Socialdemokraternas app är motsatsen till ovanstående. Den heter "En jobbigare morgon". Där kan man välja mellan sju olika hurtiga inlägg från Stefan Löfven som kan kopplas till telefonens väckarklocka att vakna till. "Lystring! Dags att kliva upp! Framtiden byggs inte av snoozare!", skriker Löfven som ur en megafon.
          Men vad är satir och vad är verklig intention från upphovspersonen? Med den framväxande satiriska kreativiteten på nätet blir det allt svårare att avgöra. Att appen med Reinfeldt är satir är enkelt att se, men hade inte man gjort reklam för Löfvens app på socialdemokraternas egen webbplats, hade jag uppfattat även den som klockren satir.

Min hypotes beträffande hur politiska partier kan lyckas med valrörelse och kampanjer i sociala medier handlar om att anamma internets kopieringskultur. För drygt hundra år sedan myntade samhällsforskaren Gabriel Tarde begreppet den imitativa strålen, i sin analys av imitationens, repetitionens och reproduktionens betydelse för att skapa samhällen.

          Internet och sociala medier är den hittills främsta manifestationen av sociala imitationer, eftersom dess tekniska och sociala struktur bygger på att filer kopieras. Och vi vill kopiera; hela internets utveckling är ett uttryck för människans vilja att kopiera, vilket bekräftar Tardes grundläggande tes från boken The Laws of Imitation: ”i den mån varelser är sociala är de också i grunden imitativa” .
          Inom marknadsföring talar man om viral marknadsföring; när ett budskap på kort tid sprids – kopieras – i en enorm omfattning på internet har budskapet blivit viralt. Det är precis detta som blir politikens utmaning i valrörelsen: Att skapa budskap som blir virala, budskap som smittar, att skapa informationssmittor.
          Att skapa smittor är emellertid inte lätt. Jag hävdar, tills någon lyckas påvisa motsatsen, att vi inte har en aning om hur informationssmittor skapas på nätet. Att ett budskap når stor spridning handlar inte om att skrika högst, utan om att skapa förutsättningar för kopiering – och framför allt förutsättningar för människors vilja att kopiera. Eller med Tardes begrepp: Hur skapas imitativa strålar i politiska budskap?

Frågan är dock hur den strävan formar politikens innehåll. Ett tänkbart svar är att politik i valrörelser blir ännu mer fokuserad på enskilda sakfrågor, i stället för ideologier eller samhällsvisioner, om det visar sig att ju mindre sakfrågorna är, desto lättare att nå stor spridning i sociala medier.
          Det leder till att politiska valrörelser än mer närmar sig marknadsföringsområdet och bidrar till att betrakta medborgaren som kund till en vara som politiska partier säljer, där priset är din röst i valurnan.
          Överlever demokratin en sådan politisk utveckling?