Kultursidan Sundsvalls Tidning 060126 (Lix=48)
Glenn Sjöstrand (red)
Fiffel-Sverige
Sociologiska perspektiv på skandaler och fusk
Liber
Höga pensionsersättningar till direktörer, Skandiadirektörer som använder företagets kapital för privata ändamål, Motalapolitiker på porrklubb med kommunkassan, lyxpensioner till rikspolitiker, redovisningsfiffel i idrottsklubbar, mutor till inköpare på Systembolaget.
Den gemensamma nämnaren är fiffel och dess besläktade termer skandaler och fusk. Inte alltid olagligheter – men det är också fifflets kärna; själva orsaken till att tretton sociologer undersöker fiffel i en ny antologi: Fiffel-Sverige med Glenn Sjöstrand som redaktör (Liber).
Fiffel är en tillgänglig term – men hal. Fiffel kan vara både olagligt och lagligt. Fiffel kan också vara både socialt accepterat och inte accepterat. Författarna i antologin anlägger olika perspektiv på fiffel som är såväl olaglig som laglig – men socialt icke accepterad.
Sådant som sticker i ögonen på folk, sådant som ger förutsättning att uppfatta gemensamma moraliska normer.
Att vi skulle få en uteslutande förklaring till uppkomsten av fiffel såväl inom det privata som det offentliga är naturligtvis inte poängen, utan antologin problematiserar och ger olika svar. Dessutom väcker svaren frågor.
Ett exempel är rättegången mot sex svenska kvinnor samt en litauisk kvinna våren 2003. De sex var åtalade för att ha betalat den litauiska kvinnan för städning i hemmen – utan att betala skatt, sociala avgifter eller moms på denna tjänst. De anlitade alltså svart städhjälp.
Det var dock den litauiska kvinnan som fälldes, medan de som anlitade henne friades. Hur det gick till och var gränsen går för svart arbetskraft skriver Lotta Björklund Larsen ingående om. Är det fiffel om du ger din son en hundring för gräsklippningen? Eller ger grannen en whiskyflaska för en elinstallation?
Om människors responser på skandaler finns en hel del intressant i antologin. Det är inte alltid den ekonomiska storleken på fifflet som är viktigt, utan själva principen. Vad kostade den Toblerone Mona Sahlin köpte med regeringens kontokort? En tjuga?
Allmänhetens upprördhet handlar här om vems pengar som används. Vi verkar dra en skarp skiljelinje mellan de pengar vi betalar in till olika företag och till statskassan. Vi ålägger de som förvaltar statens pengar betydligt större ansvar och högre moral än de som hanterar pengar i företagen.
Det är dock sällan girighet som är orsaken till ekonomiskt fiffel, menar Oskar Engdahl. Ofta är fiffel en livsstil, ett spänningsmoment eller ett sätt att bevara sin sociala position.
Fiffel sker i både slott och koja. Antologin fokuserar mera fifflet i slottet; bland politiker och näringslivets toppar, än bidragsfusk och svartjobb.
Därför blir antologin inte ett snaskande i vanliga medborgares beteenden, utan i sådant fiffel som är av normgivande karaktär. Perspektivet är hela tiden uppåt.
Det är hedervärt.
tisdag, januari 31, 2006
torsdag, januari 19, 2006
Ur världens synvinkel
Kultursidan Sundsvalls Tidning 060119 (Lix=46)
Peter Kemp
Världsmedborgaren
Daidalos
Att kunna se företeelser ur andra synvinklar än enbart den egna är en god egenskap. Moralisk förmåga börjar med att se något ur den Andres synvinkel. Förmågan att skapa en hållbar utveckling för världen börjar med att se något ur evighetens synvinkel.
På samma sätt måste vår förmåga att vara medborgare i dagens globaliserade värld börja med att se företeelser, inte enbart ur ett snävt nationellt perspektiv, utan ur världens synvinkel. På så sätt kan vi bli världsmedborgare, inte enbart medborgare.
Så tolkar jag essensen i den danske filosofen Peter Kemps nya bok Världsmedborgaren (Daidalos). Det är en fantastiskt rik bok som tar sin början i Antiken och slutar i pedagogiken.
Världsmedborgaren är inte någon ny idé. Den som först utropade sig som världsmedborgare var den grekiske filosofen Diogenes på 300-talet f Kr. Människovärdet skulle inte bestämmas av ursprung eller vistelseplats.
Denna tanke utvecklades några århundraden senare av Cicero och den stoiska filosofin. Man tänkte sig en människa som någon som är medborgare i två samhällen, dels det samhälle hon är född i, dels världssamfundet. Stoikernas grundidé var en sammanhållen värld, till vilken alla människor bidrar, vilken också alla människor har ett moraliskt ansvar inför.
Den moderna idén om världsmedborgaren utvecklades dock av Kant på 1700-talet. Egentligen, menar Kemp, handlade Kants praktiska filosofi, det vill säga hans etik, om människans förmåga att vara – eller bli – en världsmedborgare.
Det ansvar ett världsmedborgarskap förutsätter, kan ses som en härledning ur Kants klassiska definition av upplysning; som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.
För att kunna utgöra en god världsmedborgare krävs också en etik, hos Kant det kategoriska imperativet; att aldrig handla på annat sätt än att ”min maxim skall bliva en allmän lag”.
Med detta ansvar och denna etik grundlades den moderna människans förmåga att se företeelser ur världens synvinkel.
Men idén om världsmedborgaren tonades ned inför 1800-talet. Idén om nationalstaten växte sig stark och blev den grundbult från vilken alla politiska beslut utgick. Och se hur det gick, skriver Kemp, när världsmedborgartanken kopplas bort från världsordningen: ett flertal krig med ofattbara lidanden.
Därför, i trakten av millennieskiftet, i krigens eftertanke, i en tid när folkrätten överträds gång efter annan, är idén om ett världsmedborgarskap viktigare än någonsin.
För att vara en filosof är Kemp utomordentligt praktisk. Hur skapar vi världsmedborgare? Är vi inte det redan, så beresta runt världen vi är? Nej, svarar Kemp, det innebär inte nödvändigtvis att vi är världsmedborgare.
Kant lämnade aldrig staden Königsberg. Ändå var han världsmedborgaren per se.
Världsmedborgarskapet tar sin början i bildningen, den del av utbildningen som utgör formandet av både det personliga och det gemensamma livet. Kemp är oroad, milt uttryckt, över att dagens utbildningssystem, från lekis till universitetet, har förtunnat bildningsinnehållet intill försvinnande.
Utbildning ses ofta som värdeneutral – kemiska beståndsdelar och elektricitetens funktion är inte normativ kunskap. Ett grundfel, menar Kemp. Utbildning i allmänhet och bildning i synnerhet är aldrig värdeneutralt, utan måste alltid vara en vision om det goda livet, en vision om mänskliga relationer, en vision om en rättvis världsordning.
Denna pedagogiska filosofi, där han sätter mimesis i centrum, bör läsas av varje pedagog.
Mimesis, eller ”produktiv efterlikning”, är en förutsättning för all bildning och utbildning. Men dagens pedagogik är skräckslagen inför efterlikningens svarta associationer – indoktrinering, likriktning och manipulation – och kapitulerar inför individualismen: varje elev ska forma sig själv utifrån sina egna premisser.
Men så bildas aldrig världsmedborgare. Världsmedborgaren står i opposition till individualismen och inser att såväl jag som världen blir till genom andra.
Peter Kemp
Världsmedborgaren
Daidalos
Att kunna se företeelser ur andra synvinklar än enbart den egna är en god egenskap. Moralisk förmåga börjar med att se något ur den Andres synvinkel. Förmågan att skapa en hållbar utveckling för världen börjar med att se något ur evighetens synvinkel.
På samma sätt måste vår förmåga att vara medborgare i dagens globaliserade värld börja med att se företeelser, inte enbart ur ett snävt nationellt perspektiv, utan ur världens synvinkel. På så sätt kan vi bli världsmedborgare, inte enbart medborgare.
Så tolkar jag essensen i den danske filosofen Peter Kemps nya bok Världsmedborgaren (Daidalos). Det är en fantastiskt rik bok som tar sin början i Antiken och slutar i pedagogiken.
Världsmedborgaren är inte någon ny idé. Den som först utropade sig som världsmedborgare var den grekiske filosofen Diogenes på 300-talet f Kr. Människovärdet skulle inte bestämmas av ursprung eller vistelseplats.
Denna tanke utvecklades några århundraden senare av Cicero och den stoiska filosofin. Man tänkte sig en människa som någon som är medborgare i två samhällen, dels det samhälle hon är född i, dels världssamfundet. Stoikernas grundidé var en sammanhållen värld, till vilken alla människor bidrar, vilken också alla människor har ett moraliskt ansvar inför.
Den moderna idén om världsmedborgaren utvecklades dock av Kant på 1700-talet. Egentligen, menar Kemp, handlade Kants praktiska filosofi, det vill säga hans etik, om människans förmåga att vara – eller bli – en världsmedborgare.
Det ansvar ett världsmedborgarskap förutsätter, kan ses som en härledning ur Kants klassiska definition av upplysning; som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.
För att kunna utgöra en god världsmedborgare krävs också en etik, hos Kant det kategoriska imperativet; att aldrig handla på annat sätt än att ”min maxim skall bliva en allmän lag”.
Med detta ansvar och denna etik grundlades den moderna människans förmåga att se företeelser ur världens synvinkel.
Men idén om världsmedborgaren tonades ned inför 1800-talet. Idén om nationalstaten växte sig stark och blev den grundbult från vilken alla politiska beslut utgick. Och se hur det gick, skriver Kemp, när världsmedborgartanken kopplas bort från världsordningen: ett flertal krig med ofattbara lidanden.
Därför, i trakten av millennieskiftet, i krigens eftertanke, i en tid när folkrätten överträds gång efter annan, är idén om ett världsmedborgarskap viktigare än någonsin.
För att vara en filosof är Kemp utomordentligt praktisk. Hur skapar vi världsmedborgare? Är vi inte det redan, så beresta runt världen vi är? Nej, svarar Kemp, det innebär inte nödvändigtvis att vi är världsmedborgare.
Kant lämnade aldrig staden Königsberg. Ändå var han världsmedborgaren per se.
Världsmedborgarskapet tar sin början i bildningen, den del av utbildningen som utgör formandet av både det personliga och det gemensamma livet. Kemp är oroad, milt uttryckt, över att dagens utbildningssystem, från lekis till universitetet, har förtunnat bildningsinnehållet intill försvinnande.
Utbildning ses ofta som värdeneutral – kemiska beståndsdelar och elektricitetens funktion är inte normativ kunskap. Ett grundfel, menar Kemp. Utbildning i allmänhet och bildning i synnerhet är aldrig värdeneutralt, utan måste alltid vara en vision om det goda livet, en vision om mänskliga relationer, en vision om en rättvis världsordning.
Denna pedagogiska filosofi, där han sätter mimesis i centrum, bör läsas av varje pedagog.
Mimesis, eller ”produktiv efterlikning”, är en förutsättning för all bildning och utbildning. Men dagens pedagogik är skräckslagen inför efterlikningens svarta associationer – indoktrinering, likriktning och manipulation – och kapitulerar inför individualismen: varje elev ska forma sig själv utifrån sina egna premisser.
Men så bildas aldrig världsmedborgare. Världsmedborgaren står i opposition till individualismen och inser att såväl jag som världen blir till genom andra.
tisdag, januari 17, 2006
Wiki, wiki - mycket snabbt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060117 (Lix=49)
De intressantaste fenomenen på Internet är enligt min mening de som är lyckade resultat av ett gemensamt, kollektivt arbete av många inblandade. Det senaste i raden har nu etablerat sig ordentligt under ett par år: Wikipedia.
Wikipedia är ett uppslagsverk på webben, där vem som helst som innehar kunskap om ett ämne, ett uppslagsord, kan skriva en text om detta ämne i uppslagsverket. Den som vill kan också redigera och lägga till i de texter som redan finns.
”En fri encyklopedi” kallas Wikipedia. Med fri avses här att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter. Därmed kan det finnas uppslagsord om såväl demokrati (som finns i varje encyklopedi) som en rollfigur i Harry Potter-filmerna (som knappast finns i någon encyklopedi).
Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Den svenska Wikin (som den brukar förkortas) växer med ca 200 artiklar per dag och har i dag ca 127 000 artiklar, ännu något mindre än Nationalencyklopedins 186 000 artiklar.
Den intressanta frågan när det gäller kollektiva arbetsformer handlar om tillit. Nationalencyklopedin framställs enligt vedertagna metoder; redaktörer som är ämnesexperter i generellt avseende anlitar ämnesexperter i partikulärt avseende.
Man ska veta vem som har formulerat texten till ett visst ämnesord och på så sätt ska tilliten automatiskt vara hög. Om landets främste expert på genetik skriver om genetik måste det vara korrekt.
På Wikipedia finns ingen textförfattare angiven; vanligtvis har texten redigerats av flera personer flera gånger. Går det att lita på ett sådant uppslagsverk?
Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature gjorde nyligen den första jämförelsen mellan den engelska Wikin och Encyclopaedia Britannica, ett av de mest ansedda engelska uppslagsverken. Jämförelsen utfördes som en blind expertgranskning (peer-review), enligt vetenskaplig praxis, på ett urval av uppslagsord.
Jämförelsen visade att artiklarna i Wikipedia innehöll i genomsnitt fyra fel, medan Britannicas artiklar innehöll i genomsnitt tre fel. Wikipedias vd jublade förstås. Britannicas redaktör ville inte kommentera undersökningen.
Men Nature undersökte enbart korrekthet. Det finns andra kriterier för ett uppslagsverk. Läsbarhet, exempelvis. Vissa menar att Wikipedias artiklar är skrivna likt högstadieelevers sämre uppsatser, medan Britannicas är ytterst välformulerade.
Ett annat kriterium skulle dock kunna vara snabbhet. Då vinner Wikin över vilket uppslagsverk som helst. Snabbhet i att söka, snabbhet i tillkomst av nya uppslagsord. Snabbheten är Wikipedias signum; ”wiki, wiki” betyder ”mycket snabbt” på hawaiianska. Enligt Wikipedia.
Frågan kvarstår, trots Natures undersökning: Bör vi lita på Wikipedia?
De intressantaste fenomenen på Internet är enligt min mening de som är lyckade resultat av ett gemensamt, kollektivt arbete av många inblandade. Det senaste i raden har nu etablerat sig ordentligt under ett par år: Wikipedia.
Wikipedia är ett uppslagsverk på webben, där vem som helst som innehar kunskap om ett ämne, ett uppslagsord, kan skriva en text om detta ämne i uppslagsverket. Den som vill kan också redigera och lägga till i de texter som redan finns.
”En fri encyklopedi” kallas Wikipedia. Med fri avses här att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter. Därmed kan det finnas uppslagsord om såväl demokrati (som finns i varje encyklopedi) som en rollfigur i Harry Potter-filmerna (som knappast finns i någon encyklopedi).
Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Den svenska Wikin (som den brukar förkortas) växer med ca 200 artiklar per dag och har i dag ca 127 000 artiklar, ännu något mindre än Nationalencyklopedins 186 000 artiklar.
Den intressanta frågan när det gäller kollektiva arbetsformer handlar om tillit. Nationalencyklopedin framställs enligt vedertagna metoder; redaktörer som är ämnesexperter i generellt avseende anlitar ämnesexperter i partikulärt avseende.
Man ska veta vem som har formulerat texten till ett visst ämnesord och på så sätt ska tilliten automatiskt vara hög. Om landets främste expert på genetik skriver om genetik måste det vara korrekt.
På Wikipedia finns ingen textförfattare angiven; vanligtvis har texten redigerats av flera personer flera gånger. Går det att lita på ett sådant uppslagsverk?
Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature gjorde nyligen den första jämförelsen mellan den engelska Wikin och Encyclopaedia Britannica, ett av de mest ansedda engelska uppslagsverken. Jämförelsen utfördes som en blind expertgranskning (peer-review), enligt vetenskaplig praxis, på ett urval av uppslagsord.
Jämförelsen visade att artiklarna i Wikipedia innehöll i genomsnitt fyra fel, medan Britannicas artiklar innehöll i genomsnitt tre fel. Wikipedias vd jublade förstås. Britannicas redaktör ville inte kommentera undersökningen.
Men Nature undersökte enbart korrekthet. Det finns andra kriterier för ett uppslagsverk. Läsbarhet, exempelvis. Vissa menar att Wikipedias artiklar är skrivna likt högstadieelevers sämre uppsatser, medan Britannicas är ytterst välformulerade.
Ett annat kriterium skulle dock kunna vara snabbhet. Då vinner Wikin över vilket uppslagsverk som helst. Snabbhet i att söka, snabbhet i tillkomst av nya uppslagsord. Snabbheten är Wikipedias signum; ”wiki, wiki” betyder ”mycket snabbt” på hawaiianska. Enligt Wikipedia.
Frågan kvarstår, trots Natures undersökning: Bör vi lita på Wikipedia?
söndag, januari 01, 2006
Kritiker om årets höjdare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051231 (Lix=38)
Heimat på teven och heimat i stereon. Thåströms album Skebokvarnsv 209 är en tillbakablick till förorten söder som stan, Rågsved, där allting började på 70-talet. Ingen sjunger rock som Thåström. Intensivt och innerligt. Långsamt och strävt.
Att då och då titta in till konstnären Linda Bergkvist och njuta av hennes digitala konst har blivit en liten vana. Ibland syns ett nytt verk, ibland något nytt i verken. Skönhet och glädje. Svärta och rädsla.
En figur som är svårfångad och hal analyseras och beskrivs på ett tilltalande sätt i Steve Fullers bok The Intellectual . Vart tionde år, typ, omskrivs kraften i det negativa tänkandet så att det inte faller i glömska. Fritt och holistiskt. Perspektivistiskt och paranoidiskt.
Heimat på teven och heimat i stereon. Thåströms album Skebokvarnsv 209 är en tillbakablick till förorten söder som stan, Rågsved, där allting började på 70-talet. Ingen sjunger rock som Thåström. Intensivt och innerligt. Långsamt och strävt.
Att då och då titta in till konstnären Linda Bergkvist och njuta av hennes digitala konst har blivit en liten vana. Ibland syns ett nytt verk, ibland något nytt i verken. Skönhet och glädje. Svärta och rädsla.
En figur som är svårfångad och hal analyseras och beskrivs på ett tilltalande sätt i Steve Fullers bok The Intellectual . Vart tionde år, typ, omskrivs kraften i det negativa tänkandet så att det inte faller i glömska. Fritt och holistiskt. Perspektivistiskt och paranoidiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)