Vem är inte feminist?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001115


I ETT förslag till nytt partiprogram föreslås socialdemokraterna bli ett feministiskt parti. Det är dock osäkert på vad partiet menar med feminism. Liksom varför partiet inte varit feministiskt tidigare.
   En okomplicerad och vardaglig definition av att vara feminist är att uppfatta en strukturell underordning i samhället där kvinnan är underordnad mannen, och att försöka göra något åt situationen så att samhället blir mera jämlikt mellan könen.
   Att ett politiskt parti inte blir feministiskt förrän i dag måste tolkas som att partiet tidigare inte har uppfattat den underordning som såväl feministisk forskning och offentlig statistik länge har visat. Eller också blir tolkningen att denna underordning visst har uppfattats, men att någon vilja att göra något åt situationen inte har funnits.
   Bägge tolkningarna torde vara bekymmersamma för socialdemokraterna.
   Men än mer bekymmersamt borde det vara för de partier som inte är feministiska. Hur ska det tolkas? Att de lever i förvillelsen att dagens samhälle är jämställt? Eller att de struntar i det?

Fler bär ansvaret

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001114


I FALLET med den hårt kritiserade doktorsavhandlingen vid Umeå universitet har doktoranden Boo Svartbo fått klä skott i media för att opponenten och två ledamöter av betygsnämnden uppfattar hans slutsatser som icke vetenskapligt belagda. Samt att avhandlingen borde underkänts.
   Det finns dock fler aktörer i den process där en doktorsavhandling framställs. Och därmed fler som kanske borde ta delar av den kritik som doktoranden ensam har fått bära.
   En sådan är handledaren. Att doktorera är att ta en examen i en fyraårig utbildning, där handledaren är doktorandens lärare och mentor under studietiden. Det borde prövas om inte handledaren borde ha upptäckt att Boo Svartbo lägger fram ovetenskapliga slutsatser i avhandlingsmanuset.
   Har inte handledaren läst avhandlingsmanuset innan det trycks? Eller är viljan att visa småsjukhusens brister så stor hos doktoranden (och hos handledaren?) att de vetenskapliga kraven hamnar i bakgrunden? Ofta är en doktorands forskning en del av handledarens forskning; ofta arbetar de i samma forskningsprojekt.

DEN SOM läser den utmärkta antologin Högskolans lågvattenmärken av Sven Ove Hansson och Per Sandin (red) (Natur och Kultur), där ett antal fall av forskningsfusk och oredlighet i forskning har analyserats, inser att forskares engagemang i en viss fråga riskerar minska benägenheten att förhålla sig kritisk till det egna resultatet.
   Om det förhåller sig så i det aktuella fallet vet jag inte, men jag har sett ett och annat exempel på den typen av engagemang hos forskare. Det är inte alls ovanligt. Snarare mänskligt.
   Därför finns det en ytterligare aktör vid avhandlingsframställning, och det är den institution där doktoranden lägger fram avhandlingen. Om en avhandling läggs fram utan att en kollegial förprövning (i form av till exempel seminarier och föroppositioner) har skett, måste det ses som en brist i organisationens forskningsrutiner.
   Saknas den interna kvalitetsgranskningen vid Svartbos institution? En sådan granskning skulle ha kunnat skala bort både rena felaktigheter och ett eventuellt överengagemang i forskningsresultaten.

VISST SKA doktoranden hållas ansvarig för vad denne skrivit i sin avhandling, men varje avhandling är en kollektiv process, hur ensam doktoranden än känner sig under sin doktorandtid.
   Därför borde övriga aktörer ha något att säga när media riktar allt ljus på doktoranden.